Vad ska en utbildningsminister säga? Och till vem?

Det har pågått en diskussion om en hälsning till landets lärare som nyblivne utbildningsministern Gustav Fridolin i förra veckan lade ut på Youtube. Vissa tyckte att tilltalet var alldeles fel. Att Fridolin talade till en yrkesgrupp utan egen yrkesstolthet och kraft. Att bara tanken på att lyfta en kår genom uppmuntrande tillrop var fel.

En av de hårdaste kritikerna var Expressens skarpa ledarskribent Ann-Charlotte Marteus på tidningens Opinionsblogg, “Fridolin håller tal till… 12-åriga lärare?” .

Hon skriver där bland annat: “…föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är kort sagt omöjligt att tro att Fridolin talar till en kår av vuxna, intelligenta, självständigt reflekterande akademiker – som har hand om det svenska utbildningsuppdraget, för Guds skull!”

Kritiken som också var rätt tydlig i sociala medier  föranledde Fridolin att gå ut i en debattartikel i just Expressen för att förklara sig. I “All respekt till lärarnas villkor” skriver Fridolin att han försökte “ge de uppmaningar som jag själv hade velat höra när jag studerade till lärare”.

“Jag uppmanade till stolthet över yrket, till att fortsätta ställa upp för varandra och till att tro på varje elev. Det var tänkt att understryka det som är så viktigt i läraryrket: att man vågar lita till varandra, att man ger utrymme för lärarlaget att bli en lärande organisation där man kan rådfråga varandra och utvecklas av varandra. Och några som sett min hälsning uppfattade det så. Men kommunikation är svårt, och att kommunicera på internet är uppenbarligen ännu svårare. För en del lärare blev min hälsning en del av just den tradition som jag vill bryta med. Mina uppmaningar kändes som klappar på axeln snarare än i ryggen. Jag menade att stärka lärarkåren men det kunde uppfattas tvärtom och det var givetvis inte meningen.”

I dag är Ann-Charlotte Marteus tillbaka igen i frågan om tal från ministern. Men denna gång är det ett tal som hon tycker att Fridolin ska hålla till landets föräldrar. Det är en synnerligen läsvärd och tänkvärd text. Jag gissar att de flesta av landets curlande föräldrar känner att Marteus faktiskt har alldeles rätt i sin ledarkrönika,“Gustav Fridolins tal till Sveriges föräldrar”.

Nu lyfter hon fram att hon tycker att tanken med Fridolins hälsning till lärarna var god. Han ville faktiskt ge lärarna råg i ryggen. Enligt Marteus borde Fridolin försöka låta “lite mindre som en missionär och lite mer som Rowan Atkinsons Blackadder”: Så här skulle talet till föräldrarna börja:

“Hej, jag heter Gustav Fridolin and I’m bloody annoyed!

Era barn gjorde bort sig i Pisa. Inte ens de smartaste av era små änglar har något att sätta emot en skapligt välinformerad 70-talist med en pil genom huvudet.

Vem bär skulden till detta fiasko? Många. Men bara en grupp har lyckosamt slunkit undan ansvar och skuld i efterchocksanalysen: Ni. Sveriges föräldrar. Sveriges välståndsdopade, ärtgnällande prinsessor till föräldrar.”

Ja, kanske borde också Gustav Fridolin hålla ett sådant tal. Men frågan är om han skulle våga. Frågan är om vi föräldrar är redo att inse vårt ansvar för våra barn och för att lärarna och skolan ska kunna ta sitt ansvar.

 

Kommentarer (1)

  1. Hans-Olof Söderberg skriver:

    Jag vill ha Ann-Charlotte M till skolminister !!!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)