Utbildning och fostran och skolledningens ansvar

Efter en mycket uppmärksammad debattartikel i Sydsvenskan “Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” har debatten blossat upp om ansvaret för utbildningen i skolan och hur lärare ifrågasätts av föräldrar, och även hur föräldrar fokuserar på sina egna telningars framgångar, men utan att se sitt eget ansvar.

Frågan är om föräldrarna lägger sig i lärarnas arbete i för stor utsträckning? I sociala medier debatteras detta flitigt och ovannämnda artikel har delats cirka femtio tusen gånger på någon dag. Debatten blir ocks ett uttryck för att skolans kris också är samhällets kris. När allt finns på en marknad blir både kraven och valen så mycket större.

Kanske är det ett  allt större problem att det curlande föräldrarskapet påverkar skolan? Många lärare tycker att mammor och pappor i större utsträckning stör lärarna i deras arbete. I boken “Generation Ego”, som bloggen ofta refererat till, så tas denna problematik också upp.

I dagens P1 Morgon gavs utrymme till ett samtal mellan Kristina Rinqvist, lärare och ombudsman på Lärarnas Riksförbund och Tommy Lindström, ordförande i Föräldraralliansen Stockholm.

Kristina Ringqvist höll med om huvudbudskapet i artikeln, att skolans uppgift är att utbilda och att hemmets att fostra, men hon ansåg att istället för att säga: “Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” så är utgångspunkten: “Jag lovar att utbilda – oavsett om du uppfostrar”. I alla fall om man ska följa skollagen.

Tommy Lindström tyckte istället att frågan egentligen är rätt liten och att det snarare är de resursstarka föräldrarna som hörs och syns mest. Istället tyckte han att lärare skulle utbildas i föräldrarsamverkan. Vilket betyder att återigen ska lärarna ordna biffen…
Och så avslutade han med att ifrågsätta behovet av läxor. Detta trots att rätt slags läxor med repetition är något som forskningen visat är mycket viktigt för undersvisningen och för att eleverna ska kunna nå goda resultat.

Kanske är det slutet på det slappa synsättet vi ser nu? Kanske blir föräldrarnas egna ansvar – och inte minst huvudmännens ansvar tydligare nu? De måste respektera lärarnas uppdrag och se till att eleverna får det kringsstöd och de resurser de behöver. Det går inte att bara ge lärarna mer undervisningstid.

Förvånande många har nämligen hållit med läraren Jennie Bengtsson, som skrivit den rätt tuffa artikeln i Sydsvenskan. Där läser vi bland annat:

“Jag är lärare. Tillsammans med eleverna utformar jag undervisningen. Kursinnehållet berättar vad jag ska undervisa om och kunskapskraven vad som krävs för olika betyg. Vi ska sätta elevernas visade kunskap i relation till kraven för de olika betygsstegen. Vem klarar av detta jobb bäst? Du som förälder, eller jag? Vem har relevant utbildning för detta, du eller jag? Vem kan utan och innan kraven för ämnena svenska och engelska, du eller jag?/…/
Låt mig få sköta mitt jobb. Låt mig få sköta betygssättningen ifred. Låt mig utbilda ditt barn i skolan så kan du fokusera på att uppfostra barnet hemma!

På SVT Opinion får Jennie dock nu mothugg i debattartikeln ”Populistiskt att skylla skolkrisen på föräldrarna” Där menar rektorn Annika Hedås Falk att samhällsdebatten om lärarnas status har gått överstyr. Hon anser att även lärare måste kunna ifrågasättas.

“Fridolin föregår med gott exempel när han säger att vi får ifrågasätta honom och bli arga på politiska beslut han fattar. Men jag blir också gärna ifrågasatt. Då får jag möjlighet att tänka till, slipa argumenten och kanske omvärdera mina ståndpunkter.”

Det är intressant att just en rektor ger sig in i debatten. Ty det är när rektorn hukar inför föräldrarna- de som utgör skolmarknadens slutkunder – och inte står bakom sina lärare, som de stora problemen med föräldrapårverkan på exempelvis betygen blir uppenbara.

I Lärarnas Riksförbunds undersökning “Så påverkar föräldrarna undervisningen” framkommer det att förädrars försök till påtryckningar har ökat. Att lägga allt ansvar på lärarna – eller föräldrarna – är för enkelt. Det krävs mer helhetssyn, mer ansvarstagande från rektorer och huvudmän. Det handlar om att rätt resurser läggs på rätt elever. Att skolan fullföljer sitt uppdrag.

Det finns de som anför att det är ett problem att skolan har blivit en marknad. Som kund på en marknad är det enklare att reklamera om man inte är nöjd med produkten. Incitamentet till samverkan blir kanske mindre om det går att reklamera undervsiningen och därmed slippa ta sin del av ansvaret?

Kommentarer (1)

  1. Lars Ljunggren skriver:

    Som alltid kommer jag med en dåres envishet att hävda, utifrån ett marknadsekonomiskt perspektiv, att eleven inte är kund utan säljare. Det civiliserade samhället är kunden som betalar för sig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)