Universitetslärare vädjar om hjälp: “Våra studenter kan inte svenska”

Nio lärare vid Uppsala universitet och även Linköpings universitet väjdar idag i en debattartikel i Upsala Nya Tidning till landets beslutsfattare att ge svenskundervisningen mer resurser. De ser nämligen att deras studenter helt enkelt inte längre kan svenska…

Detta är en djupt omskakande text som borde göra de beslutsfattare som man vänder sig till mycker bekymrade – men också leda till snabb handling på många olika plan.

De nio lärarna, där det finns lektorer, doktorander, forskare och även en professor, skriver:

“Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Våra iakttagelser stämmer tyvärr väl överens med PISA 2009 och andra mätningar av svenska elevers studieresultat. Svenska elevers läsförståelse har försämrats under 2000-talet. Rapporten Effekterna av en dåligt organiserad skola från Lärarnas riksförbund (2012/04) visar, att trots att lärare på grund- och gymnasienivå får allt fler arbetsuppgifter har lärarens tid för varje enskild elev minskat.

Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.

Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket.

I några fall är dyslexi en bidragande orsak, men det är inte det som är grundproblemet. Problemet beror heller inte på att något fler studenter än tidigare har ett annat modersmål än svenska.

Tvärtom märker en hel del av våra studenter med invandrarbakgrund ut sig genom att ha ett bättre grepp om svensk grammatik än studenter med svenskklingande efternamn.”

I artikeln ger man exempel på en rad språkproblem som yttrar sig i undervisningssammanhang. Samtidigt understryker man att det inte är något fel på studenternas begåvning.

“Problemet är att studenterna uppenbarligen inte alls fått tillräcklig träning i läsning och skrivning.”

Artikelförfattarna avslutar med att slå fast att dagens skolungdomar måste få ett fungerande språk:

Vi som undervisar på universitetsnivå har inga möjligheter att täcka upp för de brister som uppstått redan i grund- och gymnasieskolan. Som läget är nu har vi stora svårigheter att ens åstadkomma en acceptabel kunskapsnivå i vårt eget ämne hos våra studenter – alltför många av dem förstår helt enkelt inte vad vi säger.”

Visst kan en del av problemen bero på att det idag är fler än tidigare som studerar på universitet och högskola och de har inte det kulturella bagaget med studievana och grundkunskaper med sig.

Ambitionsnivån har också höjts kraftigt i skolan där alla ska nå godkänt och klara målen. I alla fall på papperet. Men frågan är hur det ser ut i verkligheten?

Frågan är också om kartan ska fotrsätta gälla eller om man ska se sig omkring och agera utifrån verkligheten. Ska skolan styras av de som har kunskapen eller av de som önskar de har den?

Kommentarer (3)

  1. Pekka Karvonen skriver:

    Svenskaundervisningen behöver förstås mer resurser. Men ett parallellt systemfel är att det endast är den avsändande utbildningsnivån som med ett betyg talar om att en sökande har förkunskaperna. Om istället högskolan med ett intagningsprov fick avgöra vilka som har relevanta förkunskaper för aktuell utbildning, slapp vi hela problematiken med snällbetyg. Detsamma gäller för elever på väg från grundskolan till gymnasiet, för problemet finns även i den övergången. Och med en sådan lösning kan man fråga sig om dagens resurskrävande och dåligt fungerande betygsättning överhuvudtaget kan försvaras.

  2. Renata Helenson skriver:

    Undervisningen i grundskolan behöver förändras drastiskt. Tillbaka till att läsa den obligatoriska litteraturen för att sedan gemensamt bearbeta den språkligt och budskapsmässigt, tillbaka till inställningen att gramatik är viktig och tillbaka till kravet att kunna formulera sig på standardsvenska (rikssvenska). Det kräver egentligen inga nya resurser

  3. Eddy Arthursson skriver:

    Finns många orsaker till detta, men en är att när man ger en bok till eleverna att läsa springer de rektor och klagar, och som håller med dem, och sedan får man lägre lön.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)