Tunga röster för ny styrning av skolan

En rad tecken finns på att vändpunkten är nådd för dagens styrning av skolan. Inte bara OECD har sett hur diffust och oklart ansvaret för den svenska skolan är. Och inte bara Skolkommissionen förbereder att staten ska ta ett starkare grepp om skolan.

Inga bevis för att 90-talsprojektet lyckats
En del av bakgrunden till omsvängningen ges i en mycket intressant text i Expressen av politikjournalisten Torbjörn Nilsson. I ”Doldisen som drog igång välfärdsbråket laddar om”, berättar han om Laura Hartmans ”återkomst”.

Hartman var den som vid ett SNS-seminarium 2011 först pekade på att ”vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av de stora privatiseringsreformerna. Hon sa att det inte finns några bevis för att effektiviteten blivit bättre och att tillsynen är bristfällig.”

Det Hartman med kollegor skrev var att man utifrån forskningen inte kan dra slutsatsen att det blivit entydigt bättre efter konkurrensutsättningen. Hon ville lyfta frågan om styrningskedjan.

”Hur ser kedjan ut från ett riksdagsbeslut ner till en enskild läkare, lärare eller socialsekreterare som möter brukaren? Det är i de frågorna mycket att kvaliteten avgörs.”

Protester från professionerna
Vi påminner här om att två år senare, våren 2013, gick Lärarnas Riksförbund, Läkarförbundet och Polisförbundet ut och larmade i en debattartikel, ”Våra yrken har kidnappats av ekonomernas modeller”.

Det som också kallas New Public Management (NPM) hade gått för långt: ”Att mäta tillsammans med professionen är bra, men utvärderingen har kidnappats av ekonomer och administratörer. Samhället måste lita till kunskapen hos de i verksamheten – en ödesfråga för välfärden.

De tre fackförbunden arrangerade samma år ett proppfullt seminarium i ett sommarfagert Almedalen. Det var som om korken flög ur flaskan; alla vittnade om hur NPM hade skapat förvandlats från nödvändig kontroll till skapare av byråkrati och ineffektivitet.

På hösten samma år gick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ut på DN Debatt och stödde lärarna, läkarna och poliserna. I ”Välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter” skrev han att avprofessionaliseringen i välfärden måste stoppas.

”Människor som arbetar i välfärden har gått från att vara självständiga professionella till att vara detaljstyrda utförare. Vi vill etablera en ny syn där de får större frihet och kan utnyttja sin yrkeskompetens. Samtidigt vill vi ställa större krav på ansvar för utveckling och etik”

Regeringen vill reformera styrningen
Regeringen har som uttalat mål att förändra och förbättra styrningen av välfärden. Torbjörn Nilsson tar som exempel att regeringen låtit Ilmar Reepalu utreda ”marknadiseringen” och att Laura Hartman går igenom utreda ”företagiseringen”. Idag leder Hartman Tillitsdelegationen.

”Vartefter kommer Laura Hartman, hon som drog i gång debatten om vinsterna, leverera ny ammunition till Ardalan Shekarabi och regeringen. Lagom till valrörelsen faktiskt. Och det – en civilminister laddad med argument som det kan gå att bygga breda uppgörelser kring, skulle ju vara närmast revolutionerande.

Tänk om Shekarabi faktiskt kan få igenom något.”

Välgörande klarspråk i ESO-rapport
Samtidigt har Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), som ligger under Finansdepartementet, släppt en ny rapport med sprängstoff som fått märkligt lite uppmärksamhet.

Rapportens författare Per Molander är ett mycket tungt namn. Han är teknologie doktor och har under många år arbetat med frågor som rör styrning av offentlig verksamhet, senast som generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen. Han var arkitekt bakom reformeringen av den statliga budgetprocessen under 1990-talet och har varit huvudsekreterare i bland annat Ekonomikommissionen.

”Erfarenheterna av de genomförda förändringarna är ofta negativa. Bland annat beror det på att privat och offentlig sektor skiljer sig åt i en rad viktiga avseenden, något som inte beaktats i tillräckligt hög grad.”

I rapporten diskuteras erfarenheterna från bland annat skolans, sjukvårdens och socialförsäkringens områden. Molander menar att de NPM-inspirerade reformerna inte har infriat vad de lovat. Därför är det är dags att ompröva de genomförda förändringarna.

Molanders slutsatser är att skolan bör förstatligas och att de privata skolorna och skolvalet avskaffas. Han konstaterar att:

Privatiseringarna inom offentlig sektor har gett blandat resultat, men generellt inte lett till de effekter som har eftersträvats. Inte heller har de näringslivsinspirerade styrningsmetoderna som tillämpas inom offentlig verksamhet (NPM) levererat förväntat resultat.

Kommentarer (1)

  1. Peter Fägersten skriver:

    Det här har gått för långt. När regering och riksdag inte lyssnar på fakta redovidade av oberoende granskare, inte lyssnar på sveriges och andras beprövade erfarenhet och heller inte på väljarnas vilja (en vilja som åndå lobbyister försökt styra)…Ja då är det bevisligen inte landets väl som ligger till grund för ställningstagandet. Det gäller såväl sittande som tidigare regering.

    Det är bara att gratulera sveriges egna Trumps vilka gynnas av detta.

    Tack för ett som alltid klockrent inlägg i debatten Zoran.

    Du kommer givetvis bli bemött med anekdotisk bevisföring i form exemplifiering med “Lotta som har en förskola med femton barn”, liksom fokusbyte till allt annat än skola och en imponerande faktaresistens där dina eningsmotståndare väljer att blunda för verkligheten. Jag bettar 10000 kronor (eller valfri summa upp till en miljon) på att ingen kommer att nämna förädlingsvärde när de argumenterar för välfärdsoligarker inom svensk skola. Faktaresistens kräver att man väljer bort delar, eller hela verkligheten.

    Men, visst jag kan ha fel…Och påven är egentligen muslim…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)