Svagbegåvade elever tabu i skolan?

I en intressant serie artiklar, ”Hur svårt kan det va?”, där den första delen publicerade i måndags har Svenska Dagbladet skrivit de elever som har det svårt i skolan. Det är en grupp som det gjordes enorma ambitionshöjningar för när svensk skola på 1990-talet egentligen införde godkänt som lägsta betygssteg.  Med en sådan ambitionsnivå borde de riktade insatserna mot de som av olika skäl har det svårt i skolan blivit enorma. Det blev de inte. Istället verkar det som dessa elever glömdes bort.

Vi läser i SvD att cirka 14 procent av befolkningen i ett IQ-test antas ”hamna inom normalvariationens nedre del med en intelligenskvot på 70-85”. Då är 100 normalvärdet.

Idag finns en allt större öppenhet kring diagnoser för elever i skolan, förutom de med svag teoretisk begåvning. Det är barn som skickas till utredning för diagnoser som adhd eller dyslexi, medan man inte talar om det verkliga problemet.

Enligt skollagen har alla barn som har behov av särskilt stöd rätt till det, men i praktiken gör en diagnos det lättare att få hjälp.

Logopeden Markus Björnström säger något mycket viktigt i den första artikeln i SvD:s serie.

”Det händer ganska ofta att vi får remisser på personer där man vill kolla på läs- och skrivförmåga. Sedan visar det sig i samtal att allt i skolan är svårt. Visst kan de ha svårt att läsa och skriva, men det är inte dyslexi som är orsaken till deras inlärningssvårigheter. De här barnen är för välutrustade för att gå i särskolan, men har inte förutsättningar att nå målen i grundskolan. De hamnar i något slags ingenmansland.”

Markus Björnström tycker att man i skolan måste börja prata om det här på ett respektfullt sätt, i stället för att låtsas som det inte finns och osynliggöra både elever och problemet.

I den andra delen i serien intervjuas bland andra Ulla Ek, professor i specialpedagogik. Hon anser att det är viktigt att man uppmärksammar och identifierar dessa barns svårigheter.

”Om det är en bra utredning, ett bra samtal med barnet och ett bra möte med föräldrar och personal så blir det ofta bättre för barnet. Man tar död på lite spöken. De får veta att de faktiskt inte är dumma i huvudet, det är alla människors skräck att vara. Vad vi visar är att barnet har svårt för de teoretiska sakerna”, säger Ulla Ek.

den tredje delen som publicerades i onsdags så diskuteras om alla elever kan nå kursplanernas mål.

Bland andra intervjuas Lotta Lorentzon, rektor på ESS-gymnasiet i Stockholm som har extra resurser att stötta elever i behov av särskilt stöd. Skolan har flera mindre undervisningsgrupper och 40 procent av lärarna är speciallärare eller specialpedagoger.

Hon menar att lärare i allmänhet inte har några problem att identifiera elever där kunskapsutvecklingen inte går som det är tänkt.

”Men de är inte så duktiga på att kartlägga eleverna och förstå varför. Ofta saknas stödfunktioner som specialpedagoger som kan handleda. Lärare har extrema krav på sig att alla elever ska nå godkänt. De är fruktansvärt stressade över de här elevernas väl och ve, men de har inte alltid paletten av undervisningsmetoder för att hjälpa dem”.

Avslutningsvis citerar vi specialpedagogen Karin Åsebring som anser att undervisningen borde anpassas bättre för de här barnen. Men hon tycker också att målen i kursplanerna borde anpassas.

”Om vi ska ha en skola för alla, då måste på något sätt lägstanivån vara anpassad för lägstanivån i befolkningen. Utmaningen består i hur samhället värderar teoretisk begåvning. Det ska vara möjligt att nå målen för alla.”

Då blir slutsatsen att det borde finnas utrymme för alla i skolan. Såväl den mindre teoretiskt begåvade eleven som den teoretiskt superbegåvade eleven.
Målet måste vara en skola för alla. Inte bara en skola för de normalbegåvade medelklassbarnen som klarar sig fint.

Kommentarer (1)

  1. Pekka Karvonen skriver:

    “Godkänd” är för lågpresterande elever en traumatiserande benämning. Betydelsen av “G” ärvs av den nya godkändnivån “E”. Sifferbetyg, i den mån betyg alls behövs, vore mindre dramatiska. Betygsättandets krånglighet har dock passerat all lämplighet. Så ännu bättre vore nog betygsfritt, där eleverna togs in på intagningsprov vid stadieövergång mellan grundskola, gymnasium och högskola. Då skulle man slippa allt vad snällbetyg heter, relationen lärare-elev blev mer avslappnad och elever som saknar adekvata förkunskaper i nästkommande skolform skulle bli ett minne blott. Lärarna befrias då dessutom från en betungande del av sin yrkesutövning. Mer krut kan då istället läggas på att skapa stimulerande undervisning.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)