Staten kan garantera långsiktigheten i skolan

Idag berättade Ekot i Sveriges Radios att regeringen ger Skolverket ett utökat uppdrag – och resurser för att – hjälpa skolor med dåliga resultat.

Nyheten följdes sedan upp med ett studiosamtal i P1-Morgon där Malla Taipale, rektor på Hjulstaskolan i Stockholm, talade om hur man konkret kan vända låga skolresultat, och Bo Jansson, Lärarnas Riksförbunds ordförande berättade vad han tycker om den nya satsningen från regeringen där skolor med dåliga resultat för mer stöd från staten. Bo Jansson är positiv, men vill se fler steg mot ett ökat statlig ansvarstagande.

“Vi i Lärarnas Riksförbund vill att det är staten som tar ett huvudansvar för skolan. Det är klart att vi är positiva när det kommer sådana här förslag. Det visar att det är staten kan garantera en långsiktighet för ett ökat statligt ansvarstagande för skolan. Det handlar i grund och botten om att skolor behöver ha utbildade, behöriga lärare. Alla elever har rätt till det.”

Bo Jansson underströk att det handlar i grunden om en ledningsfråga. Rektor och lärare måste gemensamt diskutera vad som ska göras. Vad ska prioriteras?

“Att staten inte abdikerar när kommuner och friskolor inte har lyckats, det är nödvändigt.

Det är en ledningsfråga. Rektorer och lärare måste diskutera- vad måste vi göra på denna skolan? Men också fråga sig, vad är det vi inte ska prioritera? Allt för att höja elevernas resultat och få en bra verksamhet i skolan.

Malla Taipale, rektor på Hjulstaskolan i Stockholm, berättade att hon satsade på att rusta upp skolan och att göra skolmiljön attraktiv för att få eleverna känna att de är viktiga. Samtidigt var det absolut viktigaste att rekrytera “behöriga legitimerade lärare som har en stor personlig kompetens”.

Målet ska nås genom att öka undervisningens kvalité, och där ingår att ge lärare kontinuerlig fortbildning. Hon underströk flera gånger behovet av att rektorer gör sitt jobb och ger lärare fortbildning.

Det är något som alltför många skolledningar och ansvariga inte har mäktat med. Vilket också är en av anledningarna bakom fördjupning av den lärarkris som nu väntar.

Det är dock glädjande att utbildningsminister Gustav Fridolin i nyhetsinslaget ändå så tydligt lyfter fram statens ansvar för skolan. När nu staten går in med särskilda insatser på skolor med dåliga elevresultat, visar man samtidigt att systemet med ett splittrat huvudmannaskap inte har fungerat väl.  Eller som Fridolin uttrycker det i nyhetsinslaget:

“Lärare, rektorer, elever har kommit i kläm och staten ska inte stå och titta på.”

Även om det beskrivs som att det ska göras överenskommelser med enskilda huvudmän så är det ett underkännande av den huvudmannaskapsmodell som vi har idag. När Fridolin betonar samarbetet mellan Skolverket och den enskilda skolan, så är mest beroende på att det kommunal självstyret fortfarande är heligt i det politiska retoriken. Lyckligtvis nog är den konkret på väg att åsidosättas på så många olika sätt inom skolan.

Nästa steg kan vara att staten går in och öppet tvångsförvaltar skolor som inte håller måttet.

 

Kommentarer (1)

  1. Jesper skriver:

    Glädjande att det finns tankar kring lärarnas “personliga kompetens”. Professionella lärare hoppas nog att det inte åter handlar om kompetens att administrera tex “icke pedagogisk verksamhet” eller att “starta och hålla i projekt”. Eller att man med detta uttryck vill ha en “arbetslagsledare som får alla att dra åt samma håll”. Tyvärr. Detta är INTE lösningen på skolans utmaningar.

    Arbetslagens frågeställningar, projekt uppgifterna och samordning handlar idag mest om att få saker och ting att fungera därför att läraren inte haft tid att göra dem innan mötet. Ibland är det ändå värre. Då handlar det om likriktning och problemlösning som beror på att man tappat tron på den personliga kompetensen.

    Det är inte mer än på marginalen lärare och elever behöver lägga tid på samordning i en struktur som verkligen stödjer elevernas lärande. Egentligen är det inte så svårt att förstå. Samordningen själ tid från kärnuppdraget. Samordningen själ tid från de långt viktigare informella samtalen med eleverna och kollegorna. Alla lärare vet att det inte är på formella möten som problem löses. Det är de facto i korridorerna, i arbetsrummen och i matsalen som allt händer. Det är i de informella samtalen med elever och kollegor som allt ifrån trygghet till elevinflytande skapas.

    Läraren behöver naturligtvis därför mer tid till det informella samtalet med elever och kollegor. Och för guds skull. Ordentligt med tid till individuell lektionsplanering, efterarbete och bedömning. (lektionstid har de redan). Det är trots allt detta som till sist avgör elevernas studieresultat!! Faktiskt inte så mycket annat.

    För hur mycket läraren än samordnar tillsammans. Så vet varje professionell lärare att denne till sist står ensam i klassrummet med sina elever. I sina ämnen. Det är dem läraren de facto skall undervisa och stödja att nå kursmål. Det är detta som är kärnan i lärarens jobb. Resten är tyvärr mest samordnat administrativt fluff i marginal och periferi. Faktiskt inte så mycket annat.

    Tron på samordning och kontroll stjäl allt mer tid från den professionelle lärarens verkanskraft. I detta kommer också lärarföraktet. För när läraren inte får rimlig tid till informella möten, lektionsförberedelser, efterarbete och bedömning. Ja då sjunker också elevernas resultat. Och med detta lärarens och skolans auktoritet.

    Situationen löses inte med ytterligare satsningar på samordning eller projekt. Det är bara ett önsketänkande. Ändå gör man detta hela tiden. Troligtvis mest för att det låter så fint…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)