Skräckskildring av arbetsmiljön i skolan

 ”Dagen börjar med att ett flertal kommer för sent och stör oss som redan är på plats. Sedan präglas lektionerna av tjo och stim.

Ett flertal tar inte hänsyn för andras arbetsro och användandet av sociala medier är inte ovanligt. Det är en massa spring från lektionerna och vanligt småprat är inte ovanligt.

Man tar absolut inte hänsyn till andra elever, lärare eller den arbetsmiljö som ska finnas i skolan.

Glåpord flyger genom klassrummet oftast på nedvärderande sätt. Oftast mot homosexuella och människor med annan etnicitet. Ljudnivån är väldigt hög så arbetsron är minimal.

Varje lektion börjar försent på grund av försenade elever och idag smälldes en raket ut ur klassrummet. Eleverna verkar inte förstå att innehav av fyrverkeri som minderårig är olagligt. De har inte heller förståelse för att fyrverkeri kan skada andra människor.

Ingen verkar ta detta på allvar men det måste tas tag i då detta är vår vardag. På en vanlig arbetsplats skulle detta aldrig få försiggå utan åtgärder. Är detta hur skolans verksamhet ska bedrivas?

9:onde klassare från södra delen av Kungsbacka kommun”

Vi läser detta brev i Kungsbacka-Posten som fått det sänt till redaktionen från en desperat elev. (Artikeln finns endast i papperstidningen.) Ovanstående skildring visar en arbetsplats som rätt och slätt bryter mot arbetsmiljölagen, men som vi nog många delvis (tyvärr) kan känna igen.

Eleven vill vara anonym, men säger i en intervju som tidningen gjort att ”lärarna har nästan gett upp, elever använder ord mot dem som ingen ska behöva ta emot”.

”Att kalla någon bögjävel är ett helt normalt tilltalsord i klassrummet. Ingen tänker på att det inte är något onormalt med att vara bög eller vara född i ett annat land.”

”Lärarna kan inte göra något, kontaktar de föräldrarna så ringer föräldrarna snart tillbaka och är förbannade. Jag tror inte lärarna vågar ta tag i problemen.”

Örjan Modén, fackombud på Lärarnas Riksförbund i kommunen, är mycket bekymrad och kommenterar till tidningen:

”Om den här eleven har det som det beskrivs i texten så är det helt oacceptabelt. Så här ska det inte få vara. Och svordomar och tillmälen som detta står garanterat i strid med värdegrunden.”

Han menar att skyddsombudet borde kopplas in för att se över situationen. Men mycket ansvar måste också läggas på föräldrarollen.

”Elever som beter sig så här och använder sådana här omdömen om varandra, man undrar ju vad de har med sig hemifrån. Och föräldrarna kanske måste få veta hur deras barn beter sig i klassrummet”, säger Örjan Modén.

En inte så uppmuntrande ögonblicksbild av svensk skola 2015.

Kommentarer (26)

  1. Blaise skriver:

    En modig elev. Var är rektorn?
    Allvarligt, bland den mardröms som eleven beskriver avfyras en raket i klasssrummet!!!!
    Va fan!
    Om det här stämmer är det lika otroligt som sörgligt.

    • Zoran Alagic skriver:

      Jag talade med reportern och eftersom eleven ville vara anonym i tidningen så kunde de inte ringa upp rektorn, då det skulle bli uppenbart vilken skola eleven gick på. Så frånvaron av rektorn i artikeln har alltså en förklaring, däremot förklaras inte frånvaron av rektorn i agerandet mot arbetsmiljön på skolan.

  2. PO skriver:

    Lägg ut lektionerna på Youtube. Låt alla se vem som säger vad. Transparens.

  3. Cilla Lundström skriver:

    Zoran, du kan bättre än att avsluta ännu en problembeskrivning av skolan med ett citat som lägger ansvaret på föräldrarna!

    Skolan har sedan den blev allmän varit ansvarig för landets undervisning och undervisningsformerna. Av alla barn i landet. Oavsett om eleven kommer från en familj med mycket eller lite tid för barnen, oavsett konservativa eller radikala värderingar, fattig eller rik, med svenska som första eller femtespråk, och oavsett funktionshinder, kön eller utbildningsnivå i hemmen.

    Det är ett hyckleri när skolans företrädare säger att skolan skulle bli bättre om föräldrarna tog ansvar. Skolan vill inte ha aktiva, ansvarstagande föräldrar som tar ansvar i och för skolan! Vad de och det citerade fackombudet istället menar är att föräldrarna ska skicka ungar till skolan som är anpassade efter de förhållanden i skolan som just då erbjuds: Oavsett om skolan har resurser, utbildad personal, kunnig personal, ett bra lagarbete, ett kollegium som består av det den ska bestå av (skolhälsa, bibliotek, specialpedagoger m fl) eller inte. Oavsett om det går 35 elever i klassen och inte finns enskilda arbetsrum. Oavsett om skolans toaletter stinker eller matsalar ekar när man ska äta.Oavsett om skolan byter personal, inte får tillägg för elever de söker för… osv.

    Ungarna ska bete sig som om de behandlas som efterlängtade, viktiga blivande samhällsmedborgare som ska få den bästa kvalitetsundervisningen man kan få. Och de ska bete sig som att det finns kompetens på skolan att se till att de når målen. Hur många elever i den klass som beskrivs upplever att någon förväntar sig och har kompetens att hjälpa dem att nå målen? Hur många av dessa elever ser lärarna som kompetenta?

    Som initierad i Skolinspektionens arbete är jag besviken över alla som torgför att ansvar för eleven alltid ligger någon annan stans än hos dem som har ansvar för skolan. Skolinspektionen är mycket tydlig om var ansvar ligger: Hos skolorna och uppdragsgivarna, kommunerna. De är också tydliga i var det brister: Hos skolornas ledningar och hos kommunerna. Bl a här http://www.svt.se/nyheter/svtforum/brister-i-styrningen-av-skolan-1.

    Som förälder vill jag ta mitt ansvar. Jag vill t ex inte skicka mitt barn till en skola där
    – Det är OK att hälften av mitt barns lärare inte har utbildning i lärarrollen.
    – Det är OK att rektorn inte har utbildning, inte ens grundläggande kunskap, om olika elevers inlärningsbehov. Som t ex de 10% av eleverna som har ADHD, autism eller dyslexi eller de 10% som har svenska som andra språk. Har man inte kunskap kan man inte planera undervisningen.
    – Det är OK att kulturen i lärarrummen är att tala om barnens föräldrar istället för att tala om hur man ska lösa problemen man har med eleverna på skolan.
    – Det ramlar in allt fler anmälningar till SI från engagerade och modiga föräldrar, medan skolledning och kommun bara gör pappersarbete på de ärenden som de får föreläggande på.
    Zoran. Också fackombud bör ifrågasättas när de säger att föräldrar har ansvar. Gör det nästa gång du får in en så bra verklighetsbeskrivning från en elev som du publicerade här!

    Cilla Lundström
    Aktiv i föräldranätverket Barn i Behov

    • Zoran Alagic skriver:

      Hej Cilla,

      Tack för din kommentar! Många kloka synpunkter. Särskilt håller jag med dig om detta:
      “Skolinspektionen är mycket tydlig om var ansvar ligger: Hos skolorna och uppdragsgivarna, kommunerna. De är också tydliga i var det brister: Hos skolornas ledningar och hos kommunerna.”
      Kanske var det slarvigt av mig att inte påpeka just detta. Ändå kan jag tycka att ombudets kommentar är relevant. Det finns ett föräldraansvar för hur eleverna beter sig i skolan. Men det kan givetvis inte dras för långt.

  4. Julia skriver:

    I mars började jag kontakta skolan för att förbereda för en bra skolsituation. Jag levererade ett “facit” på vad som fungerat tidigare, vilka situationer som kommer uppstå och hur de bör bemötas. Jag skickade in ALLT jag hade och serverade dem med allt de hade behövt. Skolan ryckte på axlarna och sa “det ska nog gå bra, barn kan överraska” och “vi har haft oroliga föräldrar som du innan”.

    Som väntat sprack allt, sparkar, slag, utbrott riktade mot personal och övriga barn vilket innebar en kass arbetsmiljö för alla och med ett barn, nyss fyllda 6år som inte ville gå till skolan, drömde mardrömmar och som blev sjukskriven av läkare med allvarliga stressreaktioner.

    Efter en höst där jag inte kunna arbeta, förtvivlade lärare som börjar gråta inför en när man meddelar att man tar sitt barn från skolan för att de skäms för skolans agerande. Man ger upp kampen mot en inkompetent skolledning och förvaltning där allt man vill är att få det barnet har laglig rätt till.

    Arbetsmiljön kan inte vara bra när barn befinner sig i en krigsmiljö och är oönskade. Skyll inte detta på föräldrar. Bara gör det inte.

  5. Cilla Lundström skriver:

    Hej Zoran,
    Jag kan inte se hur det föräldraansvaret ska se ut, du får utveckla för att jag ska se rimlighet i.

    Det är en sak att människor i skolvärlden delar en massa ovetenskapliga tyckanden om förmodade uppfostringsmetoder och om “vad man kan anta” om den ena och andra elevens hemförhållanden.

    Men detta kan inte ingå i någon som helst analys över vad man ska göra för att komma till rätta med de problem som den här eleven beskriver.

    Skolan klarar inte att uppfostra föräldrar, det finns inte ens ett klassrum för det. Skolan ska klara att utbilda barn med förmodat dåliga hemförhållanden också.

    Det är heller inte föräldrarna som satt samman klasserna. Inte föräldrarna som bestämmer schema, pedagogik, som anställer personal osv. För detta ansvarar rektorn och kommunen.

    Hur menar du att skolan ska kunna komma tillrätta med alla sina brister om skolan vill börja med att uppfostra föräldrar?

    • Zoran Alagic skriver:

      Hej Cilla, jag tror du drar detta för långt. Det handlar om att alla inser sitt ansvar. Men givetvis kan inte skolan bara “skylla på” föräldrar. Det tror jag heller inte var ombudets avsikt.

  6. Jonas Christensson skriver:

    Det viktigaste i skolan är bra lärare. Ibland får lärarna inte någon ärlig chans att undervisa på grund av klassrummets dåliga ljudmiljö. Specialpedagogiska skolmyndigheten SPSM, har gjort en film om hur ljudmiljön påverkar lärare, elever och rektorer.
    https://www.spsm.se/moviepopup.aspx?url=https://vimeo.com/112282769
    http://www.ljudskolan.se kan ni läsa mer om hur man kan förbättra ljudmiljön i skolan. Bra lärare blir bättre i en bra ljudmiljö.
    Jonas Christensson Konceptutvecklare Utbildningslokaler

  7. Linda Hellberg skriver:

    Mycket bra frågeställningar Cilla ! Här finns en förälder som inget hellre vill än att få en sann samverkan mellan hem och skola ,och än har jag inte fått den tvåvägsdialogen att flyta på särskilt rimligt ,för att det ska fungera väl för min dotter .Hon hamnade helt ute i kylan då hon nekats extra stöd sedan det blev konstaterat att hon behövde ,från 4:an. Hur ska föräldrar någonsin kunna stötta “lagom ” ,när lagom så sällan är hemma ? Det som behövs inom skolan är mindre stressade människor ( stora som små ) ,och mer utrymme till personlig kontakt. Kanske föräldrar även ska börja närvara inte bara på möten utan på skoltid oxå,för att brygga dessa kontakter ….Det kanske inte ens handlar om att dela upp oss vuxna i roller som “föräldrar ” eller “personal” .Kanske det helt enkelt behövs just fler närvarande vuxna med tid och förståelse .Och det gäller oss alla i vuxenvärlden .

  8. Cilla Lundström skriver:

    Zoran, du och fler som påtalar föräldraansvar för `vad som sker i skolan – det behövs konkretiseringar.

    VAD ska föräldrar göra för att ungarna ska passa in?
    VAR menar ni att ansvarsgränser går för vad som sker i skolan?

    Jag menar att jag tar barnet till skolan. Hur lätt det är beror faktiskt mer på skolan än på mig. Vi har haft engagerad, bra skola och då vill barnet flyga in. Vi har haft perioder som den som eleven beskriver och då är det svårt. Och vi har haft dagar då de vuxna på skolan inte klarat sina jobb alls. Då har det slutat med långtidssjukskrivning för barnet och nedlagt förvärvsarbete för mig.

    Ändå har vi haft tur. Vi har många bekanta som ställt krav på att skolan ska kunna undervisa deras barn. Då har skolan orosanmält föräldrarna. Det har visat sig vara mycket vanligt. Det visar sig ofta vara samma skolor som Skolinspektionen sedan slår ned hårt på. Som ligger i samma kommuner som har anskrämlig statistik för hur de tilldelar tilläggsbelopp när rektorer ansöker. Eller som har låg budget för sina skolor.

    HUR ska vi föräldrar göra för att kunna förbättra en sådan situation som den eleven i Kungsbacka beskriver, och VAD i detta kan vi ta ansvar för menar ni?

  9. Zoran Alagic skriver:

    Hej Cilla,
    Jag är inte man att förklara för föräldrar hur de ska uppfostra sina barn, men situationen i skolan är främst ett ansvar för skolledning och huvudman. Som sagt vill jag inte “skylla” händelserna i Kungsbacka på föräldrarna.
    Det viktiga är att alla ser att alla har ansvar. Skolan är inte ett isolerat universum utan hänger samman med samhället. Jag beklagar om du ser ombudets kommentar i tidningen som jag citerar som en anklagelse mot alla föräldrar. Du drar detta för långt.
    Hälsningar Zoran

  10. Cilla Lundström skriver:

    Zoran, tack för svar – jag ska inte plåga dig så värst mycket mer…

    Men Örjan Modén, fackombud på Lärarnas Riksförbund i kommunen, borde ha mer handlingskraft än allmänt tyckeri om att skyddsombudet ska kopplas in, och utöver det plädera för att “Men mycket ansvar måste också läggas på föräldrarollen.” Vad ska LRs ombudsman göra åt föräldrarna?

    Istället borde han fokusera på:
    – Kungsbacka kommun har en av landets lägsta utbildningsbudgetar per elev. Det borde betyda att många skolor utgör en anskrämlig arbetsmiljö. Orsak: Kommunen. Åtgärd för en ombudsman: Att åtminstone påtala detta varje gång han får chans till citat i en tidning.

    – Kungsbacka kommun ger färre än 1 på 100 elever tilläggsbelopp, dvs extra peng till elever som rektorer ansöker för. Ombudet borde tillsammans med rektorer och lärare trycka på kommunens politiskt ansvariga och berätta vad det innebär för en elev, en klass, lärare, skola och rektor när de får avslag för sådana ansökningar. Och vad det betyder för arbetsro och skolresultat för alla elever när några inte får det stöd de behöver.

    – Kungsbacka kommun fick förra året Skolinspektionens föreläggande för sina brister på uppföljning och kvalitetsutveckling av sina skolor. Den 6 mars ska kommunen redovisa hur man förbättrat. Vad gör ombudsmannen för att bevaka och påverka, eller hjälpa lärare att påverka hur kommunen förbättrar sig?

    Istället för att nära den fruktlösa analysen om att föräldrar borde skicka mer välfungerande barn till en skola (som inte kommunen satsar på), borde dessa betalda ombudsmän bevaka och påverka det som verkligen kan förändra för den här klassen och dess lärare.

    Alla har ansvar att påverka för förbättring där de kan. Särskilt betalda i skolvärlden, däribland ombudsmän. Därför blir man som aktiv skolpåverkare bedrövad när man ser uttalanden som dessa: ”Elever som beter sig så här och använder sådana här omdömen om varandra, man undrar ju vad de har med sig hemifrån. Och föräldrarna kanske måste få veta hur deras barn beter sig i klassrummet”, säger Örjan Modén

    Om du stöter på den här Örjan någon gång Zoran – hälsa från mig! 🙂

    • Zoran Alagic skriver:

      Hej Cilla,
      Jag lovar hälsa till Örjan, och jag vet att han liksom hela Lärarnas Riksförbund kämpar hårt för att lyfta just det du påpekar i ditt inlägg: huvudmannens, kommunens och skolledningens ansvar för att rätt förutsättningar ges så att lärarna ska kunna klara sitt uppdrag. I slutändan handlar det om styrning av resurser och ekonomi.
      Det vet jag att Örjan och hans kollegor som är ombud för LR på landets skolor är väldigt medvetna om.
      De behöver också stöd i sitt arbete för att påverka skolledningar och skolansvariga i kommunerna. Jag hoppas vår diskussion kan leda till att föräldrar och lärare kan samverka och utifrån sin olika roller pressa fram satsningar på skolan – och prioriteringar från skolan. Vi behöver en starkare ledning och styrning av svensk skola.
      Hälsningar Zoran

  11. Janet Ericsson skriver:

    hej
    jag har följt den diskussion som ni haft här ovan, och som jag ser det handlar det om 2 saker, föräldraansvar och skolansvar.
    Det ÄR skolans ansvar att följa upp, se till att barn med särskilda behov får dem tillgodosedda (ex lärverktyg, anpassningar) ,så föräldrar som tar sitt ansvar och vet hur sina barn fungerar slipper ligga sömnlösa för att skolan inte lyssnar. Jag har som privat person vänner som upplevt just skolans tillkortakommanden vid sådana behov.

    Men det som eleven i Zorans artikel beskriver är inte en klass med barn med särskilda behov utan eleven beskriver sina klasskamrater, hur situationen ser ut i hens klass, alltså en annan situation än barn med särskilda behov för så många barn med särskilda behov brukar det inte finnas så de fyller upp en hel klass.

    som jag ser det är det en annan problematik där föräldraansvaret kommer in, föräldrars ansvar att uppfostra sina barn att fungera i olika sociala sammanhang utan att kalla någon något kränkande, alltså barn utan särskilda behov, detta är föräldraansvaret, det eleven ovan pratar om.

    Som yrkesutövande lärare har jag träffat både elever med särskilda behov som inte blivit tillgodosedda (skolans ansvar) med föräldrar som är kunniga och engagerade och gör allt för att det ska fungera för barnet i skolan, där skolan absolut inte mött upp med det som är skolans ansvar. Men jag har också undervisat i klasser som eleven här ovan beskriver där glåporden haglat, fyrverkerier avfyrats, där man som lärare hånas, filmas när man tappar humöret efter att återigen blivit kallad fitta. Där räcker det inte med skolans ansvar, där behövs föräldrars ansvar, som tränar sina barn att fungera tillsammans med andra. Jag jobbade tidigare på en skola med en bra fungerande ledning, med en kompetent kurator , barn med särskilda behov fick dem tillgodosedda, trots detta gick det inte en dag utan att någon av mina kollegor grät efter lektioner, så ska det inte heller vara och i detta fallet var det inte skolans ansvar, så vems var det då?

    Ja efter denna långa utläggning så hoppas jag att jag gjort mig förstådd, det är inte svart eller vitt.

    Du förälder som gör allt, det är inte dig det talas om när man pratar om föräldraansvar. Det är ett ansvar skolan och vi föräldrar delar. Där ingen av oss har råd att ge upp, det är vår framtid vi talar om.

  12. marie nilsson skriver:

    Hej! Jag tror att om vi skall lösa detta problem så måste vi personal redan på dagisnivå och småskolan fostra barnen att visa respekt och omtanke om varandra. det ska ingå hela dagen i undervisningen och föräldrarna måste följa samma fostran hemma.Man skulle kunna införa föräldrakurser(låter kanske konstigt men vissa kan bara inte fostra barn) det är ett krav om allt ska kunna fungera. För om vi bara på dagis och skola inför regler och de inte följs hemma blir barnen frustrerade. Barn blir trygga av att veta var gränserna går annars tar de över och blir kluvna och elaka. Marie

  13. Ann skriver:

    Hej!

    Jag är själv lärare och har följt kommentarerna här med stort intresse. Jag håller med om att det inte kan vara lätt som förälder att veta hur engagerad man “ska” vara. Själv har jag upplevt alldeles fantastiska föräldrar, men också föräldrar som fått information om att deras barn har haft ett oacceptabelt beteende och gått i försvar. T ex kontaktade jag en förälder vars barn inte lagt bort sin mobil med Facebook och Twitter och inte tog fram sitt arbete. Föräldern svarade då att detta var mitt fel då mina krav “provocerat eleven” och att ansvaret för elevens beteende låg på mig, inte på de som föräldrar. Jag tror att det kan vara sådana föräldrar som åsyftas i intervjun. Tyvärr finns dem, även om de fantastiska och engagerade föräldrarna ändå är i majoritet.

  14. Marie Gessner skriver:

    Heja Cilla!
    Har följt debatten här och jag tycker att du är ett fantastiskt språkrör Cilla för våra barn med funktionsnedsättning. Hade jag fått bestämma hade jag anställt dig direkt till regeringskansliet där du fick bli rådgivare med dina erfarenheter och insikter till skolministern. Den politiska korridoren saknar kunniga, insatta personer som kan hjälpa till att skapa debatt som leder till förändring på kort tid.

    • Zoran Alagic skriver:

      Hej Marie,
      Ja, Cilla har tänkvärda synpunkter. Men denna diskussion har utgått från en artikel i Kungsbacka Posten där en elev beskrev en vanlig skoldag och där Cilla reagerade på det skylldes på föräldrarna när ombudet i artikeln påpekade att föräldrar har ansvar för sina barns uppförande.
      Jag ser inte denna bloggpost som ett inlägg i en debatt om barn med funktionsnedsättningar. För du menar väl inte att stöket och oron i svenska skolor beror enbart på barn med funktionshinder?

  15. Cilla Lundström skriver:

    Den artikel som Zoran inledde med att citera handlar för mig om ett klassrum där undervisningen havererat, och ett förbundsombud som genast drar slutsatser om att föräldrar är orsaken.

    När jag hör en berättelse som detta klasskaos kan jag inte uttala mig något om orsakerna, och det förvånar mig att LRs ombud inte ställer frågor om hur den här klassen och dess lärare egentligen har det – i skolan.

    – Hur stor är klassen? Hur många lärare/vuxna har den per elev? Vad anser lärarna som känner klassen om denna fördelning?

    – Hur många lärare har dessa elever under en vecka, hur samverkar de? Anser de att de får tid att följa upp eleverna? Hur ska de ges mer tid?

    – Har skolan eller klassen haft många lärarbyten? Har eleverna mentorer som känner dem sedan längre tid? Hur ofta träffar de dessa? Hur kan man garantera uppföljning också vid lärarbyten? Hur kan rektor och kommun göra arbetsplatsen mer attraktiv så att lärare stannar?

    – Finns elevhälsa på skolan med personal som känner eleverna? Finns skolbibliotek med bibliotekarie? Vilka övriga instanser och lokaler finns på skolan där personal träffar elever utanför klassrummen?

    – Hur följer rektorn elevernas resultat och vilken roll har rektorn i lärarnas lagarbeten kring eleverna? Vilka olika pedagogiska former prövas och kan användas på skolan? Vad vill lärarna se? Hur uppmärksammar de sina förslag?

    – Hur är kommunens fördelning av resurser till skolan som den här klassen ingår i? Hur har kommunen följt elevresultat och hur resonerar de ansvariga kring utbildningsbudgeten? Hur har hörsammat rektorns ansökningar om extra tillägg? (Det är inte endast barn med neuropsykiatrisk problematik man kan söka för.) Hur ska rektorn uppmärksamma vad skolbudgetar leder till och om ansökningar inte hörsammas? Hur kan lärarna uppmärksamma situationen för att påverka beslutsfattarna?

    Det finns oändligt mycket som skolan kan göra för att hjälpa en elev och en klass från att hamna i skadebeteenden. Helt oavsett varför eleverna kan hamna där. Men det blir helt omöjligt om man slår fast att det är något utanför skolan som kan rädda den här klassen.

    Det är påfallande ofta som särskilt behövande barn blir utpekade som omöjliga i skolan. Det är de som kastar raketer, svär och stökar eller som inte säger ett knyst i klassrummen – och de som stannar hemma. När vi funderar över vad de behöver av skolan och står upp för dem har vi goda chanser att rädda dem och deras klasskamrater. Inte bara för skolgången, utan för hela deras liv.

    Det innebär också att fler lärare måste stå upp för vad de behöver i sin yrkesutövning för att kunna rädda sina elever. Jag önskar att LR kunde stötta sina lärare att agera samfällt och med starkare lokala röster. Det behövs mer civilkurage hos fler lärare, rektorer och föräldrar för vad som krävs i skolan – och som ställer sig upp gemensamt. FÖR eleverna, inte för förändring av deras föräldrar!

  16. Cilla Lundström skriver:

    Vill jag också rikta varmt tack till alla som berättar att ni haft glädje av det jag skriver! 🙂

    Den här artikeln, liksom alla andra hundratals om föräldraansvaret för hur barn beter sig i skolan, engagerar oss alla.

    Det som engagerar mig mest, är att för snabba slutsatser dras. Ni som anser att det här inte är en klass med elever som har särskilda behov – vad bygger ni det på? Jag tycker det ser ut som en klass i en skola med starka särskilda behov. Men vilka och på vilka grunder – det kan vi inte veta.

    Ett barn med grälande föräldrar hemma kan mycket väl känna sig osedd i skolan, att skolan också sviker. En kompis till denna kan ha koncentrationssvårigheter som inte får anpassad undervisning och har givit upp om att få bra relation till lärarna. En ytterligare kompis kan ha föräldrar som har sträng, gammeldags disciplin hemma och när denna inte uttrycks på samma sätt i skolan förstår barnet inte sin roll.

    De här tre kan mycket väl slå sig samman och inspirera varandra att skapa kaos.

    Vad ska läraren göra? Ringa de sex föräldrarna och försöka få dem att skicka ungarna till skolan i annat skick? Eller skapa en slags nyordning för de här eleverna i skolan?

    Jag föreslår det senare.

  17. Janet Ericsson skriver:

    “Det som engagerar mig mest, är att för snabba slutsatser dras. Ni som anser att det här inte är en klass med elever som har särskilda behov – vad bygger ni det på? Jag tycker det ser ut som en klass i en skola med starka särskilda behov. Men vilka och på vilka grunder – det kan vi inte veta.” säger Cilla

    Jag håller med om att för snabba slutsatser dras men det också från den sida du verkar för, måste det vara sidor? antingen eller?

    Man kan också hävda det andra, att ingen vet OM det finns barn med funktionsnedsättning. Men jag vet att det jag pratar om är ngt annat än barn med särskilda behov.
    Om jag förstår dig rätt menar du att skolan har särskilda behov inte elever med särskilda behov?

    “Det är påfallande ofta som särskilt behövande barn blir utpekade som omöjliga i skolan. Det är de som kastar raketer, svär och stökar eller som inte säger ett knyst i klassrummen – och de som stannar hemma. När vi funderar över vad de behöver av skolan och står upp för dem har vi goda chanser att rädda dem och deras klasskamrater. Inte bara för skolgången, utan för hela deras liv.” säger Cilla
    detta är din uppfattning av hur verkligheten ser ut men ingenstans i artikeln talas det om att det är barn med funktionsnedsättningar som är de som stör utan i min uppfattning tvärt om. Eller menar du att alla barn som stökar i klasen är barn med funktionsnedsättningar? Jag kan inte tänka mig att det är det du menar.

    Varför är det så stötande att man som förälder ska ha ansvar för sitt barn även i skolan. Om mitt barn betett sig illa så vill jag veta detta för att diskutera hemma varför det blev så, jag vill att mitt barn ska reflektera över sitt beteende, för mig är det galet att skolan ska allt ansvar för mitt barn i skolan och jag ska inte veta ngt. det skulle göra mig tokig.
    Det är MITT barn inte samhällets. Man kan säga att jag verkar ha en annan ståndpunkt än de flesta här.

    “Det finns oändligt mycket som skolan kan göra för att hjälpa en elev och en klass från att hamna i skadebeteenden. Helt oavsett varför eleverna kan hamna där. Men det blir helt omöjligt om man slår fast att det är något utanför skolan som kan rädda den här klassen”

    håller helt med dig i detta att det finns oändligt mycket som kan göras … men det handlar oftast om mer pengar… Sveriges befolkning vill inte höja skatterna…. moment 22

    Det du talar om är ju politik, för det finns inte många skolor som med vett och vilja struntar i den lag som finns, men det är inte lätt att leva upp till skollag, läroplaner etc, utan att ha pengar till mindre klasser, fler speciallärare, utbildning i Neuropsykologiska sjukdomar, mer personal, listan kan göras lång…

    Det är lätt att ha åsikter men vad anser du Cilla att skolan (lärarna) ska göra, (förutom att tillgodose behoven hos barn med speciella behov)? utan mer resurser? Vad ska till för att det ska bli bättre? eller är det det du du menar? Att skolan ska få mer resurser för att kunna möta varje enskild elev?

    I min värld finns det inga som är mer engagerade föräldrar än föräldrar till barn med funktionshinder, och jag fattar att det kan kännas stötande att man skriver att föräldrar ska göra mer. Men kanske är det inte barn med funktionshinder detta handlar om, inte heller deras föräldrar.

  18. Cilla Lundström skriver:

    Hej Janet och tack för svarsinlägg!
    Jag skulle nog definiera en klass med sådana störningar och beteendemönster som beskrivs i artikeln som en klass som havererat och som har mycket särskilda behov av insatser för att få igång ett fungerande förhållande mellan skola och elever igen.

    Och jag menar att när man hör en klasshistoria som denna, är det långt mer fruktbart att fundera över de aspekter som jag listade exempel på i tidigare inlägg, än att fundera över hur barnen har det i hemmiljön. Det man bör fråga sig och diskutera handlar om 1) hur ser den här klassens skolförhållanden ut och 2) hur ser skolans stöd från kommunen ut.

    Jag är långt ifrån att endast verka för att barn med neuropsykiatriska funktionsskillnader som adhd, autism och dyslexi mm ska få förståelse och en pedagogik som fungerar. Inget i berättelsen i artikeln säger oss någonting om den här klassen är representativ och därmed har 2-3 elever i klassen (10%) som har det, eller om den tillhör undantagen som inte har det. Oavsett det så behöver den här klassens omständigheter i skolan analyseras både på klass- och individnivå.

    Därmed skiljer jag mig nog på två punkter från det du givit uttryck för: Jag tar ingenting för givet om vilka behov den här klassen och eleverna har, och jag tror det är mer fruktbart att söka i skolans förhållanden än hur eleverna har det hemma.

    Det är mycket vanligt att när lärare utsätts för klasser som havererat de faller in i att diskutera elevernas hemförhållanden. Det är ett analysspår som leder till vägs ände och dessutom till intet förpliktigande. Vad man än kommer fram till kommer det inte påverka i positiv riktning för någon enda i denna klass. Det spåret leder främst till ökad uppgivenhet. För visst kan man ringa en förälder och visst kan man som lärare få en förälder att tala lite allvar med sitt barn. Men om skolans förhållanden är desamma kommer eleverna och klassen inte på banan igen.

    Jag är inte stött, jag är förundrad och stundtals förargad över att LRs ombud liksom många andra i skolvärlden inriktar sin knappa tid på analysera sådant som inte kan få klasser som denna att fungera. Jag känner heller inte igen mig i tankesättet att något barn är antingen förälderns ELLER samhällets.

    Du frågar: ”Det är lätt att ha åsikter men vad anser du Cilla att skolan (lärarna) ska göra, (förutom att tillgodose behoven hos barn med speciella behov)? utan mer resurser? Vad ska till för att det ska bli bättre? eller är det det du du menar? Att skolan ska få mer resurser för att kunna möta varje enskild elev?”

    Jag menar att lärare ska vara öppna med förhållandena som råder i skolan och som leder till klasser som den i artikeln. Att de både inför rektor och huvudman (kommunen) bör tala ut istället för att dölja bristerna eller skylla dem på något som inte kan påverkas. Just det som du skriver ”men det är inte lätt att leva upp till skollag, läroplaner etc, utan att ha pengar till mindre klasser, fler speciallärare, utbildning i Neuropsykologiska sjukdomar, mer personal, listan kan göras lång…” Skriver du det i ett brev till lokaltidningen får skolpolitikerna något att bita i på nästa sammanträde.

    Mobilisera civilkurage och säg detta öppet! Analysera förhållandena i skolan tillsammans med kollegorna och ta dem med i brevet till kommunala politiker och lokala massmedia! (Du kan kanske ändra det om ’neuropsykologiska sjukdomar’ till ’neuropsykiatriska funktionsnedsättningar’ bara så det blir korrekt.)

    Inte minst behövs det civilkuraget hos skolpersonal i kommuner som den här klassen går i, Kungsbacka. Men det behövs modiga lärare i många av landets 290 kommuner!

  19. Eva Libardo skriver:

    Tack Cilla för dina välskrivna kommentarer. Jag har inte mycket att tillägga. Men jag måste ge utlopp för min förvåning över att LR i inlägg efter inlägg går till attack mot f ö r ä l d r a r n a istället för att lägga sitt krut på att försöka förbättra s k o l s i t u a t i o n en. Vad är tanken bakom detta?

    • Zoran Alagic skriver:

      Dessa blogginlägg som diskuteras här lyfter oron i skolan. Och de för fram ett strukturproblem. Inga enskilda föräldrar klandras. Alla är offer i ett skolsystem utan övergripande ansvar och tydlig styrning. Det drabbar föräldrar såväl som lärare – och inte minst elever…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)