“Jag samtalar, alltså finns jag”

I lördags skrev Aftonbladets alltid läsvärde musikkritiker Mikael Strömberg en liten text på kultursidan om  att skruva ner volymen och börja värdesätta det mänskliga samtalet.

Han tar upp Hörselskadades Riksförbunds (HRF) rapport Kakofonien, som vi tidigare skrivit om här, och som visar att varannan anställd i Sverige har problem med usel ljudmiljö på jobbet. Två av tre medlemmar i LF och Lärarnas Riksförbund tycker att ljudmiljön är ett problem varje dag eller varje vecka. Mikael Strömberg skriver bland annat:

“Egentligen är diagnosen ganska enkel: Det kan bullra en tid på acceptabla nivåer, men plötsligt är det för sent. Några ljudkänsliga hårceller kröks, och då är skadan skedd. Och höjer en så höjer alla andra volymen. Myten säger att publiken kräver hög volym och att den som skruvar ner är en ljudpolis.

Allt mänskligt har med samtal att göra. På en existentiell nivå kan det formuleras så här: Jag samtalar, alltså finns jag. Den som skruvar ner volymen på sådant sätt att även en miljöminister kan uppfatta problemets omfattning är en hjälte!”

Skolan under rätt flagg?

Stödet för lärarna i avtalsrörelsen syns på flera håll. I lördagens ledarkrönika i Trelleborgs Allehanda, Skolan under SKL:s flagg, kunde man läsa bland annat följande:

“Utgången av årets avtalsrörelse är en viktig fråga för framtidens skola. Det beror framför allt på lärarnas dåliga löneutveckling under lång tid vilket lett till sänkt status för hela yrkeskåren. Följden har blivit att allt färre studenter läser till lärare; lärarprogrammet är i dag den utbildning som har lägst söktryck med lite drygt en sökande per plats.

Men är Sveriges kommuner och landsting beredda att ta sitt ansvar för att förbättra läraryrkets status? Det är tveksamt. Det initiativet måste komma från annat håll, från staten.”

Ledarskribenten Mattias Karlsson går ett steg längre när det gäller ansvaret för skolan och fortsätter:

“Skolverket presenterade i höstas en rapport som visade att elevernas skolresultat i grundskolan stadigt försämrats sedan i mitten av 1990-talet. Att vända den trenden tar lång tid och kräver långsiktighet. Kanske kräver det också en skola som staten tar ansvar för.”

Lärarutbildningen måste locka de bästa

Lars Pålsson Syll, debattglad professor i samhällskunskap vid Malmö högskola tar upp en känslig fråga i Sydsvenskan på fredagen.

I debattartikeln För dåliga studenter på lärarutbildningen menar han att regeringens förslag till ny lärarutbildning blundar för att det avgörande problemet inte är utbildningens innehåll utan vilka som söker och antas till utbildningen.

Artikelförfattaren räds inte hårda formuleringar. Han skriver bland annat:

“Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.”

Pålsson Syll påpekar att kunskapsnivån hos dem som söker sig till lärarutbildningen blivit allt sämre. Den som läst Lärarnas Riksförbunds omtalade rapport Vem blir vad och varför?” , som också artikelförfattaren hänvisar till känner igen uppgifterna. Där visade det sig att elever som studerar på lärarutbildningen nu har sämre kognitiv förmåga än tidigare.

“Tyvärr är de studenter som kommer till universitet och högskolor över lag allt sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper gör att det man för bara tio–tjugo år sedan kunde ta för givet att studenterna hade med sig i bagaget från gymnasiet får man istället ägna stora delar av de första högskoleåren åt att ge dem.”

De här trenderna och problemen, menar han, är speciellt tydliga inom lärarutbildningen.

“Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.”

För att mer meriterade studenter skall kunna rekryteras måste läraryrkets lönenivå och status höjas rejält, menar Pålsson Syll.

“Om lärare får bättre lön och arbetsvillkor så kommer också bättre studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Först då kan vi få en skola som är bäst i klassen.”

Mycket i Pålsson Sylls debattartikel påminner om budskapet i den debattartikel som Metta Fjelkner hade i Dagens Nyheter när rapporten “Vem blir vad och varför?” presenterades.

Sydskånska Gymnasieförbundets chef sparkas

En viktig nyhet för Lärarnas Riksförbunds medlemmar på Sydskånska gymnasieförbundet kunde man läsa om i går i skånsk media.

Efter turbulensen kring arbetsmiljön på Sydskånska gymnasiet fattade politikerna i direktionen under onsdagskvällen sitt beslut. Misstroendet mot gymnasiechef Annika Becker är för stort för att hon ska kunna sitta kvar.

– Gymnasieförbundet och Annika Becker ska gå skilda vägar. Vi ska nu inleda förhandlingar om detta med hennes fack, sa Bo Sterner (M), ordförande i gymnasiedirektionen direkt efter mötet till Ystads Allehanda.

Debatten kring problemen för gymnasieförbundet har pågått en längre tid och uppmärksammats i lokala media. Lärarnas Riksförbunds ordförande i Malmöhus distrikt, Helena Linge var tillsammans med ombudsman Tomas Cronvall, på medlemsmötet i början av februari där det gjordes ett uttalande i fem punkter. Beslutet i onsdags betyder att facket fick rätt till slut.

Facket har varit mycket tydligt med sin kritik mot ledningen för gymnasieförbundet. Här kan du läsa tidigare artiklar om problemen på Sydskånska gymnasiet.

Mansdominans i skolans historieböcker

I en av flera skoldebatter som varit uppe senaste tiden behandlade frågan om vilken bild av världen läroböcker i historia ger. Förra helgen publicerades på DN Debatt,en artikel Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet, som fick en hel del uppmärksamhet.

I fyra studerade läroböcker i historia namnges 930 män, men bara 62 kvinnor. Det är resultatet i en ny rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA. De två rapportförfattarna och professorerna Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström skrev bland annat:

“Självklart kan man förvänta en dominans av män, men att kvinnorna skulle vara så få är en överraskning.”

Två historieböcker för grundskolan, två för gymnasiet och en lärarhandledning har granskats. I analysen framkommer att även de delar av läroböckerna som mer generellt ska beskriva historien i praktiken bara gäller män. När kvinnorna finns med så är det som hustrur…

“Man måste på allvar ställa frågan hur skolelever, flickor som pojkar, påverkas av att få historien presenterad som en aldrig ifrågasatt eller diskuterad manlig angelägenhet med traditionella manliga perspektiv, en historia som inte rymmer kvinnor och som dessutom har sexistiska och förnedrande inslag.”

Det är en befogad fråga…

Utsatta barns skolgång

En debattartikel i veckan om skolan på DN Debatt som vi inte ska missa kom från Skolinspektionen och väckte berättigad uppmärksamhet. Bland annat tvingade den SKL att gå i svaromål.

Kommunerna tar inte ansvar för utsatta barns skolgång larmar Skolinspektionen om att många barn i så kallade HVB-hem (Hem för vård eller boende) inte får den skolundervisning de har rätt till. 

Artikelförfattarna Marie-Hèlène Ahnborg och Erik Bergeå visar i en ny rapport att endast ett av de 31 HVB-hem som granskats undervisar i alla ämnen och ger eleverna den undervisningstid de har rätt till. Det finns elever som går i skolan endast 5–10 timmar i veckan. Förutom kommunernas dåliga ansvarstagande visar granskningen att regelverket har brister och är otydligt.

Detta föranledde SKL att snabbt gå ut med en Checklista för upphandling av HVB-hem.

– Denna checklista ska vara stöd för kommunerna vid upphandling av HVB-hem, sa Sabina Wikgren Orstam, chef på sektionen för vård och socialtjänst på Sveriges Kommuner och Landsting.

Lärarnas motpart anklagas för maktmissbruk

En intressant nyhet ligger ute på Skolvärldens hemsida. 

Ingela Gardner Sundström (M), en av landets tyngsta kommunpolitiker, anklagas för att utnyttja sin position för att gynna sin egen friskola. Under de senaste åren har hennes privata friskoleverksamhet förutom lön och styrelsearvode gett henne och hennes make ungefär en halv miljon kronor i aktieutdelning.

Som ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation är hon den som är lärarnas direkta motpart i årets avtalsrörelse. Det är hon som ska förhandla om de kommunalt anställda lärarnas villkor. Man kan fråga sig hur stort förtroende hon har bland lärare efter det som nu framkommer?

Gå in och läs “Tung M-politiker anklagas för maktmissbruk “

Skolreformer har skadat svensk skola

Vad har de senaset decenniernas experminet inom skolan gett för resultat? I en mycket tänkvärd och intressant debattartikel i Göteborgs-Posten ger tre forskare,  Knut Sundell, Sven Bremberg och Martin Karlberg, sitt svar på den frågan. De tre är verksamma vid  Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Uppsala universitet.

Tyvärr (för Sveriges elever) visar de att resultatet av de stora skolexperiment som genomförts med exempelvis åldersblandade klasser och problemorienterad undervisning är metoder som är skadliga eller bara ger måttlig effekt på inlärningen. Detta kanske många som är insatta i skolfrågor egentligen anat rätt länge…

Forskarna har utgått från en nyutkommen bok av professor John Hattie, Visible learning: a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. Hattie, som är verksam vid The University of Aucklad på Nya Zeeland, har sammanställt resultat från mer än 52 000 studier av ungefär 83 miljoner elever! Forskarna skriver: “Detta är en sammanställning som saknar motstycke och förtjänar uppmärksamhet.”

Deras artikel är så viktig att jag här tar mig friheten att citera mycket frikostigt ur den:

“Det som svenska myndigheter och svenska skolforskare rekommenderat för skolutveckling stämmer dåligt med resultaten i Hatties sammanställning. Under det som kan kallas skadligt återfinns åldersblandade klasser, problembaserad inlärning, att elever själva ska bestämma sin inlärning, mentorskap samt helordsmetoden respektive motorisk träning för läsinlärning. Dessa faktorer ger alltså svagare effekt än vad som kan förväntas om eleverna inte alls gick i skolan. Andra rekommendationer med måttliga effekter är mindre klasser, individualiserad undervisning samt läxor och skriftliga test.”

Det blir ännu tydligare besked när forskarna skriver:

“Så gott som ingenting av det som Hattie pekar ut som det eftersträvansvärda återfinns bland det som rekommenderats för svensk skolutveckling. Starka effekter erhålls genom insatser för att minska störande beteenden i klassrummet, fonetisk träning för läsinlärning, strukturerad utvärdering av lärarens undervisning, undervisning i högre takt för begåvade elever (inte att förväxla med grupper för begåvade elever) samt direkt undervisning. Det senare innebär att läraren klargör vad eleverna ska lära sig, lär ut stegvis och exemplifierar, kontrollerar att eleven förstått och sedan låter eleverna successivt öva allt mer självständigt under lärarens tillsyn.”

Beskedet är klart:

“Sammantaget visar forskningssammanställningen att läraren är den viktigaste faktorn för inlärning, att lärare ska vara styrande, tydliga, engagerade och bry sig om eleverna, att lärare måste bli medvetna om varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka samt anpassa undervisningen efter detta.”

De tre forskarna ställer den relevanta frågan:

“Hur kommer det sig att svensk skolutveckling gått så i otakt med den internationella forskningen? Många reformer har uppenbarligen inte föregåtts av utvärderingar utan baserats på mer eller mindre rimliga teorier som lanserats som sanningar. Ett exempel på detta är åldersintegrerade klasser, även kallat årskurslös undervisning, som under 1990-talets första hälft genomfördes i stor utsträckning över hela landet. Det är en av de faktorer som enligt Hattie är skadlig och som hamnar under gränsen för vad barn lär sig utan att gå i skolan.”

Deras artikel utmynnar i en tydlig rekommendation, som man hoppas att svenska politiker och ansvariga i skolan lyssnar på:

“Ett problem i dag är frånvaron av svensk forskning som sökt värdera effekterna av olika metoder. I väntan på sådan forskning är det rimligt att låta internationella utvärderingar ge vägledning. Det är därför centralt att Hatties forskning får genomslag i undervisningen av blivande lärare, liksom presenteras för beslutsfattare på olika nivåer. Universiteten måste också utbilda doktorander och forskare i att bedriva forskning om pedagogiska metoders effekter.”

Ordet dagis känsligt

När Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner nyligen debatterade och kritiserade betyg på lärare i Aktuellt sade hon vid något tillfälle ordet “dagis”. (Inslaget ligger tyvärr inte ute längre.) Det ledde till att det kom protester från några förskollärare som kände sig  nedvärderade. Man påpekade att det numera ska heta “förskola”. 

Men frågan är hur de nu reagerar när socialdemokraternas ordförande i Stockholm, Mikael Damberg, som också sitter i rikdagens utbildningsutskott, på Svenska Dagbladets Brännpunkt använder det förbjudna ordet? Tillsammans med SKTF:s ordförande Eva Nordmark skriver han att skatteavdraget för hushållsnära tjänster bör behållas och istället för att avvecklas bör modellen reformeras.

Bland annat skriver de:

“Ser man till småbarnsföräldrars situation är det lätt att förstå den ständiga stressen: upp tidigt, laga frukost åt familjen, klä på barnen, lämna på dagis för att sedan ta sig till jobbet, skynda tillbaka hem till hämtning på dagis och barnens fritidsaktiviteter eller stöd och hjälp i skolarbetet.” 

Bakgrunden till användningen av den så populära beteckningen dagis är att barnpassning skedde i barnstugor eller barnträdgårdar (en direkt översättning av det tyska ordet kindergarten) och så småningom i daghem som blev dagis i folkmun.

Dock har jag svårt att tro att de som använder ordet dagis vill nedvärdera svensk förskola. Det är nog så att dagis fångar vad föräldrar anser de lämnar barnen till: Daghemsverksamhet med såväl omsorg om barnen som pedagogiska ambitioner.

Vill man  göra sig förstådd hos alla så är fortfarande dagis enklast att använda i dagligt tal.

Bonus till skolor som höjer resultaten en belöning i efterskott

I dag lägger Centerpartiet med partiledaren Maud Olofsson i spetsen fram ett nytt initiativ i skolpolitiken. Inte i riksdagen men väl på DN Debatt.

Med inspiration från hälso- och sjukvården – där den borgerliga regeringen infört en kömiljard – föreslår Centerpartiet en kunskapsmiljard för grundskolan.

Kunskapsmiljarden ska i likhet med kömiljarden utformas som en prestationsbonus. Pengarna ska gå till skolor där eleverna tydligt förbättrat sina studieresultat. Den ska omfatta både kommunala och friskolor. Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt.

Lärarnas Riksförbund tycker det är vällovligt att vilja satsa på skolan, men ser problem med förslaget. I en kommentar säger förbundsordförande Metta Fjelkner:

”Vi välkomnar att Centern ger sig in i debatten om hur undervisningen ska uppvärderas och kunskapsresultaten förbättras i svensk skola, men tyvärr har man hamnat i galen tunna denna gång”

 Hon fortsätter:

”Det är givetvis bra att uppmuntra skolor att utveckla sina metoder för att förbättra måluppfyllelsen. Men det tar inte bort det faktum att förutsättningarna för att bedriva undervisning av hög kvalitet ser mycket olika ut runt om i Sverige”, säger Metta Fjelkner.

Läs hela pressmeddelandet här.

Man kan tycka fler borde titta närmare på det förslag för finansiering som Lärarnas Riksförbund fört fram och som ger nära fem miljarder kronor extra till undervisning i skolan, utan att några extra resurser behöver tillskjutas.

Centerns förslag får stöd i bloggvärlden från Magnus Andersson, förbundsordförande i centerns ungdomsförbund, CUF. Han skriver i sin blogg:

”Det måste vara okej att belöna människor, skolor och organisationer som anstränger sig för att människor i deras närhet ska få bättre förutsättningar.” 

Men det finns också centerpartister som är betydligt mer reserverade. Centerpolitikern Raymond Svensson i Haninge skriver på sin blogg Livskraft och politik:

” Behövs kunskapsmiljarden? Jag är osäker eftersom vi i Haninge visat att det inte är pengar det i första hand handlar om för att skolan ska förbättra sig och elevernas kunskapsbehov stå i centrum. Och främjas. Kunskap till 100%! Istället krävs ett rejält fokus från ledningens och lärarnas sida.”

Det kan man ju hålla med om.

Även moderata röster är fundersamma, fast av lite andra skäl. Moderaten Edvin Alam skriver i ett blogginlägg att han är ”tveksam till Centerpartiets utformning av kunskapsmiljarden”. Han tror ”inte att det stora problemet inom utbildningskedjan är brist på resurser, snarare hur verksamheterna använder skattebetalarnas pengar.”

Bloggen Tysta tankar är betydligt mer skeptiskt:

”det här förslaget riskerar att ytterligare urholka en skolpolitik som redan är besvärande ytlig i sin kunskapssyn. Frågan är vad det är för problem pengarna förväntas lösa? Är lärarna omotiverade, och är då den här formen av prestationsbonus rätt väg att gå?

Tysta tankar konstaterar:

”Den här typen av enkla lösningar och vaga löften om snabba belöningar försvårar diskussionen om vad som behöver göras.”

Och fortsätter:

”Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb.”

Bloggaren Peter Andersson funderar på hur man faktiskt tar till sig de kunskaper vi har om bakgrunden till sämre resultat.

Han påminner i sitt inlägg om att i höstas kom Skolverket med en rapport som visade att tidigare skolreformer som kommunaliseringen och friskolereformen samt segregeringen i samhället var en viktig förklaring till att en del skolor presterar sämre.

”Det är förstås något som borde ligga till grund för skolreformer, såväl som andra erfarenheter. En sådan punkt är att inte nödvändigtvis lägga pengar till ’de bästa’”.

Peter Andersson citerar kommunpolitikern Robert Noord i just Haninge:

“I framgångsrika skolkommuner arbetar man aktivt för att fånga upp barn och elever i behov av särskilt stöd.”

Socialdemokraten Martin Moberg har kraftiga invändningar mot centerförslaget. Han skriver i sin blogg att han befarar att:

“det mesta av den s k kunskapsmiljarden går till redan ekonomiskt välmående skolor i de fashionabla storstadsförorterna, medan de mer hårt ansatta skolorna i mer socialt utsatta områden kammar noll.”