Skräckskildring av arbetsmiljön i skolan

 ”Dagen börjar med att ett flertal kommer för sent och stör oss som redan är på plats. Sedan präglas lektionerna av tjo och stim.

Ett flertal tar inte hänsyn för andras arbetsro och användandet av sociala medier är inte ovanligt. Det är en massa spring från lektionerna och vanligt småprat är inte ovanligt.

Man tar absolut inte hänsyn till andra elever, lärare eller den arbetsmiljö som ska finnas i skolan.

Glåpord flyger genom klassrummet oftast på nedvärderande sätt. Oftast mot homosexuella och människor med annan etnicitet. Ljudnivån är väldigt hög så arbetsron är minimal.

Varje lektion börjar försent på grund av försenade elever och idag smälldes en raket ut ur klassrummet. Eleverna verkar inte förstå att innehav av fyrverkeri som minderårig är olagligt. De har inte heller förståelse för att fyrverkeri kan skada andra människor.

Ingen verkar ta detta på allvar men det måste tas tag i då detta är vår vardag. På en vanlig arbetsplats skulle detta aldrig få försiggå utan åtgärder. Är detta hur skolans verksamhet ska bedrivas?

9:onde klassare från södra delen av Kungsbacka kommun”

Vi läser detta brev i Kungsbacka-Posten som fått det sänt till redaktionen från en desperat elev. (Artikeln finns endast i papperstidningen.) Ovanstående skildring visar en arbetsplats som rätt och slätt bryter mot arbetsmiljölagen, men som vi nog många delvis (tyvärr) kan känna igen.

Eleven vill vara anonym, men säger i en intervju som tidningen gjort att ”lärarna har nästan gett upp, elever använder ord mot dem som ingen ska behöva ta emot”.

”Att kalla någon bögjävel är ett helt normalt tilltalsord i klassrummet. Ingen tänker på att det inte är något onormalt med att vara bög eller vara född i ett annat land.”

”Lärarna kan inte göra något, kontaktar de föräldrarna så ringer föräldrarna snart tillbaka och är förbannade. Jag tror inte lärarna vågar ta tag i problemen.”

Örjan Modén, fackombud på Lärarnas Riksförbund i kommunen, är mycket bekymrad och kommenterar till tidningen:

”Om den här eleven har det som det beskrivs i texten så är det helt oacceptabelt. Så här ska det inte få vara. Och svordomar och tillmälen som detta står garanterat i strid med värdegrunden.”

Han menar att skyddsombudet borde kopplas in för att se över situationen. Men mycket ansvar måste också läggas på föräldrarollen.

”Elever som beter sig så här och använder sådana här omdömen om varandra, man undrar ju vad de har med sig hemifrån. Och föräldrarna kanske måste få veta hur deras barn beter sig i klassrummet”, säger Örjan Modén.

En inte så uppmuntrande ögonblicksbild av svensk skola 2015.

Lärarna vill driva skolutvecklingen

”Nu har forskningen kommit fram till vad som är den viktigaste orsaken till att resultaten i skolan sjunker. Det är lärarna som är orsaken.”

Så citerar kemi- och matematikläraren Johan Strandqvist en rektor i ett tänkvärt inlägg som publiceras idag av nättidningen Skolan och Samhället och där han understryker att  det behövs både satsningar på strukturreformer och satsningar om lärarna.

”Det kan tyckas konstigt att ta en diskussion om att lärarna är viktiga. Stötta lärarna och se till att de utvecklas i sin profession låter väl alldeles utmärkt. Jag var till en början med på tåget, men när det blev som ett mantra och när det började bli ett argument för att inte titta på effekterna av mer strukturella förändringar som gjorts och som behöver göras. Det är visat att den viktigaste faktorn för framgångsrika skolor är elevernas egna förutsättningar för lärande, t.ex. deras socioekonomiska bakgrund, deras redan tillägnade kunskaper. Det blir betydligt lättare att hänföra allt till lärarnas kompetens än att ta tag i hur samhället utanför skolan är organiserat.”

Strandqvist lyfter fram de utbildningsorganisatoriska förändringar man gjort i Ontario, Kanada som kan sammanfattas i sex punkter som alla handlar om hur forskning och beprövad erfarenhet ska kunna föras ut och leda skolutvecklingen. Han skriver:

”Vi lärare är beredda att vara aktiva i skolutvecklingen, men inte som passiva mottagare av beslut om visioner och mål för skolan som tagits av ledningen i toppen av organisationen. Vi vill vara de som driver skolutvecklingen, men då utifrån de bevis som tas fram inom ramen för den verksamhet vi är verksamma i och som anpassats efter de förutsättningar vår verksamhet har.”

Tolerans, respekt och fasthet

Mycket klokt sägs i dag på debattsidorna om tolerans och öppenhet. I Aftonbladet läser vi en intressant debattartikel ”Skolan måste tolerera även extrema åsikter” av Bo Jansson, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund. Christer Mattsson, grundare av Toleransprojektet, Kungälvs kommun, Roger Säljö, professor i pedagogik och dekan för utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet och Anna-Karin Wyndhamn, gymnasielärare fil.dr. i pedagogiskt arbete Göteborgs universitet.

De skriver om hur skolorna ska hantera elever med extremnationalistiska idéer. Och samtidigt tar de upp frågan om hur det öppna toleranta samhället vi vill se ska skyddas och långsiktigt bevaras. Nyckelordet är respekt och fasthet. Respektera meningsmotståndarna, men försök förstå de intoleranta, och stå samtidigt fast vid dina åsikter och argumentera och diskutera. Intolerans måste bemötas – inte tystas ned.

”I skolan och i det politiska samtalet behöver vi mer av en empatisk nyfikenhet för att förstå de invandrarfientliga åsikterna. Detta betyder inte alls att man skall hålla med men däremot förstå varifrån de hämtar sin näring.”

Och:

”Man kan inte bemöta den intolerante med mer intolerans. Vi måste våga lyssna och försöka förstå varför vissa åsikter växer fram och finner fäste. Endast så kan demokratin utvecklas.”

Tidningen Skolvärlden lyfter fram samma fråga genom en intervju med Toleransprojektets grundare Christer Mattsson där han förklarar:

”Att bemöta främlingsfientliga åsikter med aggression och fördömanden fungerar inte, varken i skolan eller i rikspolitiken. Det menar. När skolan försöker motverka intolerans genom att fördöma elevernas åsikter är risken stor eleverna istället stärks i sin övertygelse.”

Och i Expressen läser vi i dag också en mycket bra debattartikel av Eli Göndör, religionshistoriker med inriktning på islamologi och Mellanöstern. I ”Kampen om islams framtid sker nu”  resonerar han kring att vi inte kan klumpa ihop olika religiösa utövare, som muslimer, som våldsamma och hotfulla.

”Ingen vinner något på att definiera våld som utförs i islams namn som icke-religiöst eller något som inte har med islam att göra. Ingen vinner heller något på att se religion eller islam som något entydigt gott eller ont. Däremot bör förståelsen av fenomenet leda till att en annan skiljelinje upp- rättas än den som förövarna försöker tvinga på oss. Den skiljelinjen går inte mellan religiöst och sekulärt eller mellan muslimer och andra. I stället borde den gå mellan dem som är för det fria och öppna samhället på ena sidan. Och på andra sidan dem som strävar efter motsatsen.”

Det som förenar dessa inlägg är insikten om att det öppna samhället bara kan försvaras med kunskap öppenhet och respekt. Så kan det samhälle vi vill se upprätthållas.

Inte genom att vägra förstå – och inte genom att vägra kämpa för frihet och de värden som vi värdesätter. Och vi kan se att skolan är den bästa arenan och mötesplatsen för att vi gemensamt ska kunna gå framåt.

 

Lärares fortbildning huvudmännens tragiska misslyckande

Det förs ett intressant samtal om lärares fortbildning på DN Debatt. Bakgrunden är det tragiska och långvariga misslyckandet för de skolansvariga att se till att lärare får vettig fortbildning. Många instanser har genom åren påpekat huvudmännens oförmåga att ta sitt ansvar.

Den 3 december publiceras ett debattinlägg på DN Debatt där  gymnasieläraren Malin Tväråna menar att lärarkåren behöver professionell kompetens och mandat att själva utveckla undervisningen. Skolans huvudmän måste satsa på rätt fortbildning och uppmuntra forskning som en del i läraryrket.

Hon ser med skepsis på det nya Skolforskningsinstitutet som inrättas och för fram flera andra förslag på åtgärder. Bland annat att utveckla samarbeten där forskare och lärare tillsammans deltar i forskningsprojekt och att huvudmän och rektorer ska avstå från dyra inspirationsföreläsare och paketkurser i allt från bedömning till ledarskap från alla de fortbildningsföretag som erbjuder dem. Sluta också med de vanligt förekommande hemmasnickrade fortbildningsdagar på loven där personalen själva ombeds ‘dela goda exempel’.”

Dessutom menar Malin Tväråna att det ska krävas av huvudmännen att lärare har avsatt tid i sin tjänst till fortbildning på vetenskaplig grund. ”Lärares fortbildningstid äts i dag upp av uttag av inarbetad komptid och av städning, lokalunderhåll och marknadsföring för skolorna. Lärare gör i dag en mängd arbete som skulle kunna göras av annan anställd personal. Att frigöra tid för lärare att undervisa och utveckla undervisning bör vara en prioriterad fråga för såväl staten som uppdragsgivare som för lärarfacken.

Häromdagen gick Skolforskningsinstitutet ut i en replik där de menar  att det nya institutet kommer att fungera just som ett stöd för lärares professionalisering genom att bidra med kvalificerad kunskap från forskningen. Eva Wallberg och Mats Miljand från Skolforskningsinstitutet skriver:

”Med förvåning konstaterar vi att Tväråna beskriver det nyinrättade Skolforskningsinstitutet som ett uttryck för bristande tilltro för lärarnas professionalitet. Vi menar, tvärtom, att institutet kommer att kunna fungera som ett stöd för lärares professionalisering genom att bidra med kvalificerad kunskap från forskning med betydelse för lärarnas praktiska verksamhet.”

Ännu en lärare ger sin syn på behovet av forskningsbaserad fortbildning. Det är lektorn och språkdidaktikern Birgitta Åkerman som i en replik berättar att hon i alla sina år som yrkesverksam lärare har upplevt svårigheterna att få till stånd en för lärarprofessionen relevant fortbildning. Istället fick lärare fortbildning i sådant som inte handlade om kärnverksamheten, kunskapsförmedlingen . Hon skriver:

”Jag vill därför hävda att fortbildning och forskning som tar sin utgångspunkt i klassrummet är något synnerligen eftersträvansvärt. Lärarna med sina erfarenheter och iakttagelser av elevers olika inlärningsstilar och olika behov i inlärningssituationen är de som ska föra utvecklingen framåt.

Birgitta Åkerman avslutar sitt inlägg med ett förslag om fri lärarutbildning för de mest lämpade studenterna. ”Medveten om detta är det inte lätt att se ljust på framtiden för skolan eftersom lärarutbildningarnas låga antagningskrav gör det svårt att höja den nu mycket låga nivån på utbildningarna. Och politikerna har inga förslag på hur man ska kunna locka de duktigaste studenterna till läraryrket. Efter decenniers nedåtgående trend för yrkets status måste något radikalt göras. Man skulle exempelvis kunna plocka de bästa studenterna och ge dem helt eller delvis gratis utbildning. Detta för att få in kompetens och status i läraryrket.

I ytterligare en replik från organisations- och ledningsforskaren Mats Alvesson anser denne att  lärarforskning knappast är någon lösning. Han menar att om många lärare skulle ägna en del av sin tid åt att amatörforska skulle det vara ”ett gigantiskt resursslöseri”.

Alvesson anser att flera av Tvärånas förslag är bra, men menar att ”idén om att göra lärare (även) till forskare och räkna med att yrket förbättras om en hel del tid och innehåll i lärarutbildning och lärarverksamhet ägnas åt forskningsförberedande undervisning och forskning är inte lyckad”.

I en slutreplik idag förklarar så Malin Tvärå att delta i vetenskapligt underbyggd skolutveckling inte är ”amatörforskning”. Hon menar att lärares deltagande i utvecklingen av undervisningen ett väl belagt sätt att långsiktigt och hållbart förbättra sin praktik.

Hon skriver bland annat att ”framför allt är det ett ökat deltagande av verksamma lärare i såväl analys som produktion av forskning som jag menar behövs för en återprofessionalisering av lärarkåren. Jag hoppas fler samarbeten mellan forskare och lärare utvecklas framöver, liksom en utökad infrastruktur för delande av praktiknära forskningsresultat.”

Tväråna avslutar med att fundera om  en del av reaktionerna på hennes inlägg berott på den rubrik DN satte på hennes debattartikel, nämligen ”Forska i arbetet bättre än hemsnickrad fortbildning”.

”Mitt eget förslag var ‘Ha tilltro till lärarna’. Jag står fast vid det.”

För eller mot läxor – ännu en gång

Nyligen tog radions Studio Ett upp den märkliga företeelsen att föräldrar gör läxorna åt sina barn. Alltså inte bara hjälper och stöttar lite, utan gör läxorna åt sina telningar.

Ett ämne som väckte många reaktioner hos lyssnarna, av förståeliga skäl. Sedan fortsatte man på det heta ämnet läxor och ställde sig den idag opportuna frågan: Ska vi ens ha läxor i skolan? 

Det blev dock ett intressant samtal mellan Helena von Schantz, lärare och kommunal utvecklingsledare i språk, Ulrika Lundqvist, enhetschef på skolverket samt Pernilla Alm, högstadielärare och författare till boken ”Läxfritt för en likvärdig skola”.

Lyssna på denna diskussion om läxor och varför rätt läxor är bra. Det är två bra lärare som diskuterar, och en skolbyråkrat som inte kan ge tydliga besked, men min röst går oreserverat till Helena von Schantz. Det är svårt att se att någon kan komma fram till en annan ståndpunkt än den hon för fram. Som förälder känns det väldigt bra och tryggt med en sådan lärare.

Förhoppningsvis är det inte ovanligt att göra så som Helena gör, nämligen ge läxor som eleverna sa klara själva

Bland svenska skolas olika systemfel är nog inte läxor problemet.

 

Satsa på lärarna är vägen framåt

Missa inte att läsa en viktig rapport skriven inom LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. Den heter ”Skolan sviker – hur, varför och vad vi kan göra åt det” och den ger underlaget till ett av fördjupat samtal om hur den  svenska skolan kan gå framåt.

I en debattartikel i UNT, ”Lita på proffsen” förklaras på ett lysande klarsynt och pedagogisk sätt orsakerna till skolans problem och vad som måste göras.

Debattartikeln är skriven av rapportförfattarna Dany Kessel och Elisabet Olme, doktorander i nationalekonomi vid Stockholms Universitet. De diskuterar den tydligaste effekten som 90-talets skolreformer hade på lärarens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.

”Med 90-talets reformer skulle lärare få större frihet i klassrummet och skolledare skulle få ett tydligare mandat som pedagogiska ledare. Staten överlämnade makt och ansvar till skolpersonalen.

Samtidigt stärkte man dock andra gruppers position gentemot lärare och skolledare. Om än med goda avsikter så underminerade, snarare än lyfte, detta lärarkåren.

För det första bidrog kommunaliseringen av skolan till att kommunala beslutfattare enklare kunde blanda sig i skolans arbete genom lokala måldokument och administrativa system. Antalet mål växte och lärares och skolledares arbete blev svårnavigerat. Administration upptog en allt större del av lärarnas tid.

För det andra stärktes elever och föräldrars position gentemot skolan, både i egenskap av brukare och som kunder. Att en förälder eller elev som är missnöjd med ett betyg kan byta skola och ta med sig skolpengen är inte bara problematiskt för skolan utan påverkar också lärarnas roll, vilkas fokus skiftar från lärande och kunskap till betyg och bedömning.

Lärarnas minskade auktoritet kan också ses i de allt mer omfattande kontrollmekanismerna av skolans personal som byggts upp, samt lärarnas minskade makt över sin tid och dåliga löneutveckling.

Detta har påverkat rekryteringen till lärarutbildningen. I dag kommer vi inte kunna ersätta de lärare som slutar med dem som examineras från utbildningen, inte ens om lärare enbart slutar på grund av att de går i pension. Samtidigt hade en fjärdedel av lärarkåren 2007, av annat skäl en pension, lämnat yrket till 2011. Därutöver har dagens lärarstudenter sämre akademiska kvalifikationer än tidigare.”

Kessel och Olme menar att den kritiska utvecklingen av den svenska skolan måste vändas och de landar i att samhället bör satsa på lärarna:

”Vi tror att övergången till en professionsbaserad skola bäst påbörjas genom en kraftfull satsning på lärarna.

I vår rapport diskuterar vi en sådan satsning i mer detalj. Kortfattat tror vi att höjda lärarlöner och tydligare karriärvägar för lärare, mer tid till pedagogisk verksamhet, en satsning på lärarutbildningen och nya vägar in i läraryrket är vad som krävs. Totalt uppskattar vi att det rör sig om satsningar på runt 20 miljarder kronor om året.

En satsning av detta slag är en viktig signal från samhällets sida om att man menar allvar. Det skulle öka incitamenten för nuvarande lärare att stanna inom skolan och göra det mer attraktivt att satsa på en lärarkarriär. Allteftersom en profession växer fram kan mer ansvar överlåtas på lärare och kontrollmekanismer designas om. Detta skulle ytterligare höja läraryrkets status och leda till en positiv spiral inom den svenska skolan.

En stolt lärarkår med integritet och rätt förutsättningar att fokusera på den pedagogiska verksamheten kan få den svenska skolan på rätt köl, om den får förtroendet att verka inom ett professionsbaserat system.”

Kloka ord.

Bilder från en orolig och tudelad skola

”Ett lysande reportage.” ”Så otroligt bra, journalistik när den är som bäst!!” Eller ”pseudojournalistik i ett försök att väcka uppmärksamhet”.

Ja, rösterna går isär efter tidningen Metros besök i skolans verklighet där reportern Karolina Skoglund börjat som elev i högstadiet i tre olika skolor i Stockholms län under tre dagar.

Tveklöst är ”Efter larmrapporterna: Metros reporter började i högstadiet” en ögonöppnare för de som inte bekantat sig med skolan inifrån de senaste åren.

Läs själv och döm själv! Men glöm inte att det finns skolor som är raka motsatsen till oron och stöket och böket vi ser här. Det stora problemet i svensk skola just dessa stora skillnader i kvalitet, i studiero och i lärares möjligheter att genomföra sitt uppdrag som de vill och strävar efter.

Utbildningsminister Gustav Fridolin intervjuas i anslutning till artikeln och han säger att vi måste lita på lärarna. Och så säger han något som är värt att tänka vidare på:

Sedan jag fått det här jobbet har jag fått frågor om vilka läxor man som lärare ska ge, vilka verktyg ska man använda på lektionen och hur man ska ordna en skolavslutning. Vårdministern har aldrig haft en fråga om vilken remiss man ska ge och vilka instrument ska en kirurg använda. Man räknar med att professionen. I skolan är det som att vi alla har rätt att gå in och säga hur man ska göra.”

Låt oss avsluta med en av många läsarkommentarer:

”Var är föräldrarna i det hela? Litar alla på att skolan ska uppfostra och ge viktiga värderingar åt våra ungdomar? Skolans jobb är att utbilda, inte uppfostra!!”

Bra att nationella proven förändras

Mindre administration och mer tid för eleverna. Det hoppas Lärarnas Riksförbund ska bli resultatet av den översyn av de nationella proven som regeringen aviserar. Förbundet har länge förordat central rättning och med digitaliserade nationella prov kan det bli en verklighet.

Skolverket har redovisat resultaten från de nationella proven. Det visar sig att engelska fortsätter vara niondeklassarnas bästa ämne. Men i ämnen som kemi, matematik och fysik går det sämre. Nu ska proven läggas tidigare på läsåret så att skolorna har längre tid på sig att fånga upp en elev som presterar svagt.

Nu meddelar också utbildningsminister Gustav Fridolin att det kommer flera förändringar av de nationella proven i skolan. I Ekot berättade han att regeringen kommer göra en översyn med syfte att minska lärarnas administration och att proven ska göra större nytta.

Lärarnas Riksförbund säger i ett pressmeddelande i dag att de nationella proven bör spridas över längre tid och inte tynga vårterminen i årskurs 3, 6 och i synnerhet årskurs 9.

”Syftet med de nationella proven är angeläget – att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, samt ge en bild av hur väl kunskapskraven uppfylls på såväl klassrumsnivå som skolnivå, huvudmannanivå och nationell nivå. Det bör dock övervägas i hur många ämnen nationella prov behövs för att säkerställa likvärdighet i betygsättningen”, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson.

I Svenska Dagbladet kommenterar skolreportern Maria Sundén resultaten från de nationella proven och svarar på frågan om det går göra något åt skillnaderna mellan skolor och kommuner:

”Resultaten på nationella proven borde användas som en indikation på var skolan behöver sätta in större resurser.
Det finns samtidigt gott om skolor som varken har en hög andel barn som ännu inte behärskar språket eller många elever som behöver särskilt stöd – och som ändå inte lyckas nå höga resultat på proven.
De behöver nu ta sig en tankeställare.

 

 

 

 

Sent ska syndaren vakna

Konsekvenserna av årtiondens nonchalans med behörighet och krav på utbildning i rätt skolform har skapat ett stort problem för arbetsgivarna i svensk skola. De kommunala och fristående huvudmännen har år ut och år in fortsatt ha obehöriga som arbetar som lärare utan att satsa på fortbildning för denna personal. Men det straffar sig nu när lärarlegitimationsreformen slår till med full kraft från och med den 1 juli 2015. Fram till dess har särskilda övergångsregler gällt.

Kommunerna och friskolorna har alltså haft fyra år på sig att inventera kompetensprofiler, behörighet och anpassa sig för att fortbilda sina anställda. Ändå står vi här i en situation där mängder av lärare kommer i kläm. När det gäller lärare som är lärarutbildade men i ”fel” kombinationer eller ämnen så är det det faktiskt helt oacceptabelt. Det hade varit så lätt att rätta till.

Ordspråket ”Som man sår får man skörda” känns ovanligt passande.

Idag kan vi se i SVT lyfter fram problemet i ett nyhetsinslag.Där sägs att kravet på legitimation försvårat för lärare att få jobb, och nu krävs att ”staten tar sitt ansvar”. Alltså att staten tar det ansvar som huvudmännen inte har klarat av att ta. Det sägs vidare att legitimationsreformen gick för fort. Att det var för kort tid mellan 2011 och 2015

Beslutet i riksdagen välkomnades av hela Skolsverige som ett sätt att höja kvalitén i skolan och stärka lärarprofessionen. Reformen innebär bland annat att lärare utan behörighet och legitimation inte får sätta betyg.

Att det nu kommer krav på att staten ska gå in och betala för att lärare som inte har behörighet ska få det visar återigen på att dagens ansvariga för skolan inte har vad som krävs. Och visst är det förståeligt att en kommun med knappa resurser inte har fokus på långsiktigt ansvarstagande för lärares utbildning och fortbildning eller ens för skolans kvalitet,

Föga förvånande håller man på Sveriges Kommuner och Landsting med om att staten borde gå in och betala mer. Fortfarande vill man inte ta det fulla ansvaret för skolan och för att eleverna ska möta lärare som är utbildade och behöriga i rätt skolform och ämne.

Frågan är vilka argument det nu finns kvar mot att staten ska ta det fulla ansvaret för skolans och styrning och finansering?

 

Elever tröttnat på kommunens prioriteringar – anmäler till Lyxfällan

Ibland händer det att någon sätter fingret på problemet. Det har skett när några initiativrika elever på Slottegymnasiet i Ljusdal anmält sin egen kommun till tv-programmet Lyxfällan.

Eleverna Micke Wallin och Hannes Öst på medieprogrammet tröttande på kommunens prioriteringar där man istället för att satsa på skolan har valt att lägga pengarna på ny inomhushall och utomhusbad.

Eleverna tyckte helt enkelt att Lyxfällan skulle de kan hjälpa till och få kommunen att göra en bättre budget.

Kanske vi kan se fram mot Lyxfällan Kommun Special? Programledaren Patrick Grimlund avvisar i alla fall inte tanken.

Det kan onekligen behövas. Ljusdal är inte den enda kommun som satsar på idrottshallar och rondeller, istället för att investera i lärare och elever.