För eller mot läxor – ännu en gång

Nyligen tog radions Studio Ett upp den märkliga företeelsen att föräldrar gör läxorna åt sina barn. Alltså inte bara hjälper och stöttar lite, utan gör läxorna åt sina telningar.

Ett ämne som väckte många reaktioner hos lyssnarna, av förståeliga skäl. Sedan fortsatte man på det heta ämnet läxor och ställde sig den idag opportuna frågan: Ska vi ens ha läxor i skolan? 

Det blev dock ett intressant samtal mellan Helena von Schantz, lärare och kommunal utvecklingsledare i språk, Ulrika Lundqvist, enhetschef på skolverket samt Pernilla Alm, högstadielärare och författare till boken ”Läxfritt för en likvärdig skola”.

Lyssna på denna diskussion om läxor och varför rätt läxor är bra. Det är två bra lärare som diskuterar, och en skolbyråkrat som inte kan ge tydliga besked, men min röst går oreserverat till Helena von Schantz. Det är svårt att se att någon kan komma fram till en annan ståndpunkt än den hon för fram. Som förälder känns det väldigt bra och tryggt med en sådan lärare.

Förhoppningsvis är det inte ovanligt att göra så som Helena gör, nämligen ge läxor som eleverna sa klara själva

Bland svenska skolas olika systemfel är nog inte läxor problemet.

 

Satsa på lärarna är vägen framåt

Missa inte att läsa en viktig rapport skriven inom LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. Den heter ”Skolan sviker – hur, varför och vad vi kan göra åt det” och den ger underlaget till ett av fördjupat samtal om hur den  svenska skolan kan gå framåt.

I en debattartikel i UNT, ”Lita på proffsen” förklaras på ett lysande klarsynt och pedagogisk sätt orsakerna till skolans problem och vad som måste göras.

Debattartikeln är skriven av rapportförfattarna Dany Kessel och Elisabet Olme, doktorander i nationalekonomi vid Stockholms Universitet. De diskuterar den tydligaste effekten som 90-talets skolreformer hade på lärarens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.

”Med 90-talets reformer skulle lärare få större frihet i klassrummet och skolledare skulle få ett tydligare mandat som pedagogiska ledare. Staten överlämnade makt och ansvar till skolpersonalen.

Samtidigt stärkte man dock andra gruppers position gentemot lärare och skolledare. Om än med goda avsikter så underminerade, snarare än lyfte, detta lärarkåren.

För det första bidrog kommunaliseringen av skolan till att kommunala beslutfattare enklare kunde blanda sig i skolans arbete genom lokala måldokument och administrativa system. Antalet mål växte och lärares och skolledares arbete blev svårnavigerat. Administration upptog en allt större del av lärarnas tid.

För det andra stärktes elever och föräldrars position gentemot skolan, både i egenskap av brukare och som kunder. Att en förälder eller elev som är missnöjd med ett betyg kan byta skola och ta med sig skolpengen är inte bara problematiskt för skolan utan påverkar också lärarnas roll, vilkas fokus skiftar från lärande och kunskap till betyg och bedömning.

Lärarnas minskade auktoritet kan också ses i de allt mer omfattande kontrollmekanismerna av skolans personal som byggts upp, samt lärarnas minskade makt över sin tid och dåliga löneutveckling.

Detta har påverkat rekryteringen till lärarutbildningen. I dag kommer vi inte kunna ersätta de lärare som slutar med dem som examineras från utbildningen, inte ens om lärare enbart slutar på grund av att de går i pension. Samtidigt hade en fjärdedel av lärarkåren 2007, av annat skäl en pension, lämnat yrket till 2011. Därutöver har dagens lärarstudenter sämre akademiska kvalifikationer än tidigare.”

Kessel och Olme menar att den kritiska utvecklingen av den svenska skolan måste vändas och de landar i att samhället bör satsa på lärarna:

”Vi tror att övergången till en professionsbaserad skola bäst påbörjas genom en kraftfull satsning på lärarna.

I vår rapport diskuterar vi en sådan satsning i mer detalj. Kortfattat tror vi att höjda lärarlöner och tydligare karriärvägar för lärare, mer tid till pedagogisk verksamhet, en satsning på lärarutbildningen och nya vägar in i läraryrket är vad som krävs. Totalt uppskattar vi att det rör sig om satsningar på runt 20 miljarder kronor om året.

En satsning av detta slag är en viktig signal från samhällets sida om att man menar allvar. Det skulle öka incitamenten för nuvarande lärare att stanna inom skolan och göra det mer attraktivt att satsa på en lärarkarriär. Allteftersom en profession växer fram kan mer ansvar överlåtas på lärare och kontrollmekanismer designas om. Detta skulle ytterligare höja läraryrkets status och leda till en positiv spiral inom den svenska skolan.

En stolt lärarkår med integritet och rätt förutsättningar att fokusera på den pedagogiska verksamheten kan få den svenska skolan på rätt köl, om den får förtroendet att verka inom ett professionsbaserat system.”

Kloka ord.

Bilder från en orolig och tudelad skola

”Ett lysande reportage.” ”Så otroligt bra, journalistik när den är som bäst!!” Eller ”pseudojournalistik i ett försök att väcka uppmärksamhet”.

Ja, rösterna går isär efter tidningen Metros besök i skolans verklighet där reportern Karolina Skoglund börjat som elev i högstadiet i tre olika skolor i Stockholms län under tre dagar.

Tveklöst är ”Efter larmrapporterna: Metros reporter började i högstadiet” en ögonöppnare för de som inte bekantat sig med skolan inifrån de senaste åren.

Läs själv och döm själv! Men glöm inte att det finns skolor som är raka motsatsen till oron och stöket och böket vi ser här. Det stora problemet i svensk skola just dessa stora skillnader i kvalitet, i studiero och i lärares möjligheter att genomföra sitt uppdrag som de vill och strävar efter.

Utbildningsminister Gustav Fridolin intervjuas i anslutning till artikeln och han säger att vi måste lita på lärarna. Och så säger han något som är värt att tänka vidare på:

Sedan jag fått det här jobbet har jag fått frågor om vilka läxor man som lärare ska ge, vilka verktyg ska man använda på lektionen och hur man ska ordna en skolavslutning. Vårdministern har aldrig haft en fråga om vilken remiss man ska ge och vilka instrument ska en kirurg använda. Man räknar med att professionen. I skolan är det som att vi alla har rätt att gå in och säga hur man ska göra.”

Låt oss avsluta med en av många läsarkommentarer:

”Var är föräldrarna i det hela? Litar alla på att skolan ska uppfostra och ge viktiga värderingar åt våra ungdomar? Skolans jobb är att utbilda, inte uppfostra!!”

Bra att nationella proven förändras

Mindre administration och mer tid för eleverna. Det hoppas Lärarnas Riksförbund ska bli resultatet av den översyn av de nationella proven som regeringen aviserar. Förbundet har länge förordat central rättning och med digitaliserade nationella prov kan det bli en verklighet.

Skolverket har redovisat resultaten från de nationella proven. Det visar sig att engelska fortsätter vara niondeklassarnas bästa ämne. Men i ämnen som kemi, matematik och fysik går det sämre. Nu ska proven läggas tidigare på läsåret så att skolorna har längre tid på sig att fånga upp en elev som presterar svagt.

Nu meddelar också utbildningsminister Gustav Fridolin att det kommer flera förändringar av de nationella proven i skolan. I Ekot berättade han att regeringen kommer göra en översyn med syfte att minska lärarnas administration och att proven ska göra större nytta.

Lärarnas Riksförbund säger i ett pressmeddelande i dag att de nationella proven bör spridas över längre tid och inte tynga vårterminen i årskurs 3, 6 och i synnerhet årskurs 9.

”Syftet med de nationella proven är angeläget – att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, samt ge en bild av hur väl kunskapskraven uppfylls på såväl klassrumsnivå som skolnivå, huvudmannanivå och nationell nivå. Det bör dock övervägas i hur många ämnen nationella prov behövs för att säkerställa likvärdighet i betygsättningen”, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson.

I Svenska Dagbladet kommenterar skolreportern Maria Sundén resultaten från de nationella proven och svarar på frågan om det går göra något åt skillnaderna mellan skolor och kommuner:

”Resultaten på nationella proven borde användas som en indikation på var skolan behöver sätta in större resurser.
Det finns samtidigt gott om skolor som varken har en hög andel barn som ännu inte behärskar språket eller många elever som behöver särskilt stöd – och som ändå inte lyckas nå höga resultat på proven.
De behöver nu ta sig en tankeställare.

 

 

 

 

Sent ska syndaren vakna

Konsekvenserna av årtiondens nonchalans med behörighet och krav på utbildning i rätt skolform har skapat ett stort problem för arbetsgivarna i svensk skola. De kommunala och fristående huvudmännen har år ut och år in fortsatt ha obehöriga som arbetar som lärare utan att satsa på fortbildning för denna personal. Men det straffar sig nu när lärarlegitimationsreformen slår till med full kraft från och med den 1 juli 2015. Fram till dess har särskilda övergångsregler gällt.

Kommunerna och friskolorna har alltså haft fyra år på sig att inventera kompetensprofiler, behörighet och anpassa sig för att fortbilda sina anställda. Ändå står vi här i en situation där mängder av lärare kommer i kläm. När det gäller lärare som är lärarutbildade men i ”fel” kombinationer eller ämnen så är det det faktiskt helt oacceptabelt. Det hade varit så lätt att rätta till.

Ordspråket ”Som man sår får man skörda” känns ovanligt passande.

Idag kan vi se i SVT lyfter fram problemet i ett nyhetsinslag.Där sägs att kravet på legitimation försvårat för lärare att få jobb, och nu krävs att ”staten tar sitt ansvar”. Alltså att staten tar det ansvar som huvudmännen inte har klarat av att ta. Det sägs vidare att legitimationsreformen gick för fort. Att det var för kort tid mellan 2011 och 2015

Beslutet i riksdagen välkomnades av hela Skolsverige som ett sätt att höja kvalitén i skolan och stärka lärarprofessionen. Reformen innebär bland annat att lärare utan behörighet och legitimation inte får sätta betyg.

Att det nu kommer krav på att staten ska gå in och betala för att lärare som inte har behörighet ska få det visar återigen på att dagens ansvariga för skolan inte har vad som krävs. Och visst är det förståeligt att en kommun med knappa resurser inte har fokus på långsiktigt ansvarstagande för lärares utbildning och fortbildning eller ens för skolans kvalitet,

Föga förvånande håller man på Sveriges Kommuner och Landsting med om att staten borde gå in och betala mer. Fortfarande vill man inte ta det fulla ansvaret för skolan och för att eleverna ska möta lärare som är utbildade och behöriga i rätt skolform och ämne.

Frågan är vilka argument det nu finns kvar mot att staten ska ta det fulla ansvaret för skolans och styrning och finansering?

 

Elever tröttnat på kommunens prioriteringar – anmäler till Lyxfällan

Ibland händer det att någon sätter fingret på problemet. Det har skett när några initiativrika elever på Slottegymnasiet i Ljusdal anmält sin egen kommun till tv-programmet Lyxfällan.

Eleverna Micke Wallin och Hannes Öst på medieprogrammet tröttande på kommunens prioriteringar där man istället för att satsa på skolan har valt att lägga pengarna på ny inomhushall och utomhusbad.

Eleverna tyckte helt enkelt att Lyxfällan skulle de kan hjälpa till och få kommunen att göra en bättre budget.

Kanske vi kan se fram mot Lyxfällan Kommun Special? Programledaren Patrick Grimlund avvisar i alla fall inte tanken.

Det kan onekligen behövas. Ljusdal är inte den enda kommun som satsar på idrottshallar och rondeller, istället för att investera i lärare och elever.

Visst har också föräldrar ett ansvar

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fortsätter linjen från sin företrädare Jan Björklund (FP). Häromdagen gick han ut i DN och klart och tydligt lyfte fram föräldrars ansvar för barnens skolgång, ”Föräldrarna har attitydproblem”.

Utbildningsministern  kritiserar föräldrar som tar sina barn ur skolan för att åka till exempelvis Thailand på semester. ”Jag har svårt att förstå hur man tänker då”, säger han till tidningen.

Frågan om föräldrar ska kunna åka på semester mes sina barn när det är billigare kommer upp i ibland. Vad är viktigast? Möjligheten att få en prisvärd semester eller att elevernas rätt att få en bra undervisning. Fridolin understryker att  rektorerna ska känna att de har rätt att säga nej till föräldrar som ber om ledigt för sina barn mitt under terminen.

Vi noterar att Gustav Fridolin låter väldigt lik Jan Björklund när han talar om att finns det ett ”kulturproblem” i Sverige. Att skolan är nedvärderad och” det stora problemet ligger hos föräldrarna, som måste bli bättre på att visa sina barn att den är viktig”.

Han säger: ”Skolan är kanske det viktigaste och svåraste arbete som eleverna kommer att göra under sina liv. Att ständigt prioritera annat är helt fel signal både till ens egna barn och andras.”

 

Innovativa lärare lyfts fram

Förra veckan blev det klart att tio svenska lärare utsetts till innovationsutbildare av Microsoft Sverige i samarbete med Lärarnas Riksförbund.  Dessa lärare gör ett gott pedagogiskt arbete, där de använt informations- och kommunikationsteknik (IKT) för att stötta sina elevers lärande.

Bloggen instämmer i ett stort grattis till Elisabeth Nagy från Franska Skolan i Stockholm , Cecilia Ahlström, Jonas Gustafsson, Fredrik Carlnäs och Kristina Ottander från Rodengymnasiet i Norrtälje, Ulrika Zakrisson och Frida Björling från Väsby Nya Gymnasium i Upplands Väsby, Jonas Bäckelin från Mikael Elias Gymnasium i Stockholm, samt Åsa Girgensohn och Helena Kvarnsell från Björknässkolan i Nacka.

Det är onekligen glädjande att se att dessa idérika kreativa lärare pekar framåt och att deras arbete synliggörs. De kan bidra till att lyfta svensk skola.

Och extra roligt är att sju av de tio utsedda lärarna är medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Läs mer om dessa lärare här.

”Lärarna har valts ut då de visat prov  på nytänkande, innovation och kreativitet. De vågar tänka utanför ramarna och därigenom stärka elevers lärprocesser så att alla elever oavsett lärandestil får möjlighet till sin unika kunskapsresa.”

Vi instämmer i lovorden från Eva Pethrus, Senior Program Manager på Microsoft Sverige:

”Microsoft Innovative Educator Experts som genomförs i samarbete med Lärarnas Riksförbund har aldrig haft så hög kvalité på bidragen som i år. Vi ser med glädje att allt fler lärare planerar och genomför sina lektioner för att förbereda sina elever för den kommande arbetsmarknaden. De använder IKT på ett naturligt sätt i sin undervisning, inkluderar samhället i skolan och gör på så sätt skolan global. Dessa lärare har förstått sitt uppdrag och skapar morgondagens internationella arbetskraft.”

Utbildning och fostran och skolledningens ansvar

Efter en mycket uppmärksammad debattartikel i Sydsvenskan ”Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” har debatten blossat upp om ansvaret för utbildningen i skolan och hur lärare ifrågasätts av föräldrar, och även hur föräldrar fokuserar på sina egna telningars framgångar, men utan att se sitt eget ansvar.

Frågan är om föräldrarna lägger sig i lärarnas arbete i för stor utsträckning? I sociala medier debatteras detta flitigt och ovannämnda artikel har delats cirka femtio tusen gånger på någon dag. Debatten blir ocks ett uttryck för att skolans kris också är samhällets kris. När allt finns på en marknad blir både kraven och valen så mycket större.

Kanske är det ett  allt större problem att det curlande föräldrarskapet påverkar skolan? Många lärare tycker att mammor och pappor i större utsträckning stör lärarna i deras arbete. I boken ”Generation Ego”, som bloggen ofta refererat till, så tas denna problematik också upp.

I dagens P1 Morgon gavs utrymme till ett samtal mellan Kristina Rinqvist, lärare och ombudsman på Lärarnas Riksförbund och Tommy Lindström, ordförande i Föräldraralliansen Stockholm.

Kristina Ringqvist höll med om huvudbudskapet i artikeln, att skolans uppgift är att utbilda och att hemmets att fostra, men hon ansåg att istället för att säga: ”Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” så är utgångspunkten: ”Jag lovar att utbilda – oavsett om du uppfostrar”. I alla fall om man ska följa skollagen.

Tommy Lindström tyckte istället att frågan egentligen är rätt liten och att det snarare är de resursstarka föräldrarna som hörs och syns mest. Istället tyckte han att lärare skulle utbildas i föräldrarsamverkan. Vilket betyder att återigen ska lärarna ordna biffen…
Och så avslutade han med att ifrågsätta behovet av läxor. Detta trots att rätt slags läxor med repetition är något som forskningen visat är mycket viktigt för undersvisningen och för att eleverna ska kunna nå goda resultat.

Kanske är det slutet på det slappa synsättet vi ser nu? Kanske blir föräldrarnas egna ansvar – och inte minst huvudmännens ansvar tydligare nu? De måste respektera lärarnas uppdrag och se till att eleverna får det kringsstöd och de resurser de behöver. Det går inte att bara ge lärarna mer undervisningstid.

Förvånande många har nämligen hållit med läraren Jennie Bengtsson, som skrivit den rätt tuffa artikeln i Sydsvenskan. Där läser vi bland annat:

”Jag är lärare. Tillsammans med eleverna utformar jag undervisningen. Kursinnehållet berättar vad jag ska undervisa om och kunskapskraven vad som krävs för olika betyg. Vi ska sätta elevernas visade kunskap i relation till kraven för de olika betygsstegen. Vem klarar av detta jobb bäst? Du som förälder, eller jag? Vem har relevant utbildning för detta, du eller jag? Vem kan utan och innan kraven för ämnena svenska och engelska, du eller jag?/…/
Låt mig få sköta mitt jobb. Låt mig få sköta betygssättningen ifred. Låt mig utbilda ditt barn i skolan så kan du fokusera på att uppfostra barnet hemma!

På SVT Opinion får Jennie dock nu mothugg i debattartikeln ”Populistiskt att skylla skolkrisen på föräldrarna” Där menar rektorn Annika Hedås Falk att samhällsdebatten om lärarnas status har gått överstyr. Hon anser att även lärare måste kunna ifrågasättas.

”Fridolin föregår med gott exempel när han säger att vi får ifrågasätta honom och bli arga på politiska beslut han fattar. Men jag blir också gärna ifrågasatt. Då får jag möjlighet att tänka till, slipa argumenten och kanske omvärdera mina ståndpunkter.”

Det är intressant att just en rektor ger sig in i debatten. Ty det är när rektorn hukar inför föräldrarna- de som utgör skolmarknadens slutkunder – och inte står bakom sina lärare, som de stora problemen med föräldrapårverkan på exempelvis betygen blir uppenbara.

I Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Så påverkar föräldrarna undervisningen” framkommer det att förädrars försök till påtryckningar har ökat. Att lägga allt ansvar på lärarna – eller föräldrarna – är för enkelt. Det krävs mer helhetssyn, mer ansvarstagande från rektorer och huvudmän. Det handlar om att rätt resurser läggs på rätt elever. Att skolan fullföljer sitt uppdrag.

Det finns de som anför att det är ett problem att skolan har blivit en marknad. Som kund på en marknad är det enklare att reklamera om man inte är nöjd med produkten. Incitamentet till samverkan blir kanske mindre om det går att reklamera undervsiningen och därmed slippa ta sin del av ansvaret?

Vad ska en utbildningsminister säga? Och till vem?

Det har pågått en diskussion om en hälsning till landets lärare som nyblivne utbildningsministern Gustav Fridolin i förra veckan lade ut på Youtube. Vissa tyckte att tilltalet var alldeles fel. Att Fridolin talade till en yrkesgrupp utan egen yrkesstolthet och kraft. Att bara tanken på att lyfta en kår genom uppmuntrande tillrop var fel.

En av de hårdaste kritikerna var Expressens skarpa ledarskribent Ann-Charlotte Marteus på tidningens Opinionsblogg, ”Fridolin håller tal till… 12-åriga lärare?” .

Hon skriver där bland annat: ”…föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är kort sagt omöjligt att tro att Fridolin talar till en kår av vuxna, intelligenta, självständigt reflekterande akademiker – som har hand om det svenska utbildningsuppdraget, för Guds skull!”

Kritiken som också var rätt tydlig i sociala medier  föranledde Fridolin att gå ut i en debattartikel i just Expressen för att förklara sig. I ”All respekt till lärarnas villkor” skriver Fridolin att han försökte ”ge de uppmaningar som jag själv hade velat höra när jag studerade till lärare”.

”Jag uppmanade till stolthet över yrket, till att fortsätta ställa upp för varandra och till att tro på varje elev. Det var tänkt att understryka det som är så viktigt i läraryrket: att man vågar lita till varandra, att man ger utrymme för lärarlaget att bli en lärande organisation där man kan rådfråga varandra och utvecklas av varandra. Och några som sett min hälsning uppfattade det så. Men kommunikation är svårt, och att kommunicera på internet är uppenbarligen ännu svårare. För en del lärare blev min hälsning en del av just den tradition som jag vill bryta med. Mina uppmaningar kändes som klappar på axeln snarare än i ryggen. Jag menade att stärka lärarkåren men det kunde uppfattas tvärtom och det var givetvis inte meningen.”

I dag är Ann-Charlotte Marteus tillbaka igen i frågan om tal från ministern. Men denna gång är det ett tal som hon tycker att Fridolin ska hålla till landets föräldrar. Det är en synnerligen läsvärd och tänkvärd text. Jag gissar att de flesta av landets curlande föräldrar känner att Marteus faktiskt har alldeles rätt i sin ledarkrönika,”Gustav Fridolins tal till Sveriges föräldrar”.

Nu lyfter hon fram att hon tycker att tanken med Fridolins hälsning till lärarna var god. Han ville faktiskt ge lärarna råg i ryggen. Enligt Marteus borde Fridolin försöka låta ”lite mindre som en missionär och lite mer som Rowan Atkinsons Blackadder”: Så här skulle talet till föräldrarna börja:

”Hej, jag heter Gustav Fridolin and I’m bloody annoyed!

Era barn gjorde bort sig i Pisa. Inte ens de smartaste av era små änglar har något att sätta emot en skapligt välinformerad 70-talist med en pil genom huvudet.

Vem bär skulden till detta fiasko? Många. Men bara en grupp har lyckosamt slunkit undan ansvar och skuld i efterchocksanalysen: Ni. Sveriges föräldrar. Sveriges välståndsdopade, ärtgnällande prinsessor till föräldrar.”

Ja, kanske borde också Gustav Fridolin hålla ett sådant tal. Men frågan är om han skulle våga. Frågan är om vi föräldrar är redo att inse vårt ansvar för våra barn och för att lärarna och skolan ska kunna ta sitt ansvar.