Ta ansvar för kommande lärarbrist

Under lång tid har Lärarnas Riksförbund varnat ansvariga för att det inte kommer finnas behöriga utbildad lärare i enskilda ämnen. Det finns en lärarbrist som blivit skarpare då det krävs att lärare är utbildade och behöriga i de ämnen de undervisar i.

Nyligen skrev Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson i en debattartikel i Göteborgs-Posten:

”Bristen på lärare i svensk skola är alarmerande. Under de närmaste tio åren kommer 500 NO-lärare per år att gå i pension samtidigt som extremt få lärarstudenter väljer exempelvis fysik eller kemi. Under tiden växer elevkullarna. Det här är en ekvation som inte går ihop. De utbildade lärarna kommer bara räcka till vissa elever.”

Redan 2013 var Bo Jansson ute och varnade när förbundet sammanställt siffror och såg vart utvecklingen var på väg i enskilda ämnen. Ojämnt söktryck inom ämneslärarutbildningen.

SCB:s ”Trender och Prognoser” från december förra året som uppmärksammas i media igen visar  att det år 2025 kan komma att saknas 65 000 lärare.

Läget är mycket bekymmersamt för Sverige som nation. De kommunala och fristående huvudmännen måste satsa på kraftigt höjda lärarlöner och på att få behöriga och utbildade lärare att återvända till läraryrket.

Det krävs att huvudmännen tar sitt fulla ansvar som arbetsgivare och satsar på lärarnas löner och arbetsförhållanden. Lärare måste få förutsättningar att göra sitt jobb. Men det måste också finnas utbildade och behöriga lärare som kan göra detta – för såväl individ som för samhälle – helt avgörande arbete.

Buller i skolan ett stort problem

I veckan har bullret i skolans matsalar diskuterats. Sveriges Radio berättade om höga bullervärden de fått fram i en mätning på flera av landets skolmatsalar. Det leder till att eleverna blir trötta och då får det till följd att de får svårare att lära sig.

Buller i skolan är ett allmänt problem och finns på fler platser än i matsalen. Se på denna film från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Vad kan göras för att förbättra ljudmiljön i skolan och samtidigt få en bättre studiemiljö som gynnar undervisning och inlärning? Kanske borde det rentav inrättas en ”bullerkommission” för att förbättra ljudmiljön i skolan? Något som Hörselskadades Riksförbunds föreslagit.

På exempelvis Ljudskolan kan man läsa mer om hur ljudmiljön i skolan kan förbättras. Bra lärare blir bättre i en bra ljudmiljö.

www.ljudskolan.se

Ljudmiljöproblemen i skolan är stora, allvarliga och viktiga att komma till rätta med. Såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet och SKL sade sig redan 2010 vara beredda
att stödja ett initiativ för att regeringen ska tillsätta en bullerkommission för skolan och förskolan. Men lite händer.

Lärarnas Riksförbunds förste vice ordförande Anders Almgren ser en självklar koppling mellan ljudnivån i skolan och dåliga skolresultat och han påpekar  att det är en förvånande hög andel lärare som får hörselskador.

Och om lärare upplever att ljudmiljön är dålig ska skyddsombud och arbetsgivare agera, händer det inget ska man kontakta Arbetsmiljöverket.

I HRFs ljudmiljörapport, ”Kakofonien” redovisades en undersökning som gjordes i samarbete med Novus Opinion. Här är några resultat från rapporten. Den lär tyvärr fortfarande vara giltig eftersom inte mycket gjorts.

  • Varannan arbetstagare har problem med ljudmiljön på jobbet. Hela 44 procent har svårt att höra vad andra säger.
  • Två av tre lärare/förskollärare tycker att ljudmiljön är ett problem varje dag/varje vecka. Över hälften har ofta/ibland svårt att höra eleverna i klassrummet.
  • 57 procent av dem som jobbar i kontorslandskap tycker att ljudmiljön är störande. Särskilt utsatta är journalister: två av tre tycker att ljudmiljön i öppna kontor (redaktioner) är dålig.
  • Halva svenska folket har svårt att höra på caféer/restauranger. 47 procent undviker caféer/restauranger där de vet att ljudmiljön är dålig och ungefär en tredjedel har lämnat ställen på grund av dålig ljudmiljö.

Föräldrar som stjälper mer än hjälper

I Gomorron Sverige i dag togs en omdiskuterad fråga upp till diskussion. Det handlade om en del föräldrars engagemang som kanske stjälper snarare än hjälper skolan.

Läraren Helena von Schantz (även ordförande för Språklärarnas Riksförbund) menar att en del föräldrar lägger sig i skolans arbete för mycket – eller i alla fall på fel sätt. Hon menar att föräldraengagemanget alltför ofta leds fel, och att maktbalansen har rubbats från skolan till föräldrarna.

Bäst vore att maktbalansen är jämnare, att föräldrar och lärare samverkar. Det är något som försvåras av att föräldrar idag är kunder i skolan. Och kunden ska ju alltid ha rätt…

Läs Helena von Schantz uppmärksammad artikel på SVT Opinion, ”Föräldrarna stressar lärarna”, där utvecklar hon sina tankar mer. Den artikeln var i sin tur en reaktion på en rapport från Arbetsmiljöverket som bland annat lyfts fram i Dagens Nyheter.

Granskningen visade exempelvis att föräldrars sms och telefonsamtal blivit en tung stressfaktor för lärarna i Stockholms skolor. Arbetsmiljöverket konstaterade också att det görs för lite från arbetsgivarna för att motverka stress och hög arbetsbelastning.

Helena von Schantz samtalade om detta med Tommy Lindström, ordförande Föräldraalliansen. Lindström menade att skolan behöver strategier för att hantera föräldrarna, något han inte tycker finns i dag.

Se hela debatten cirka 28 minuter in i programmet (kl 6.53 på morgonen).

Recept på hur kunskapstappet ska hejdas: Ändra kulturen i skolan och i hemmen

I sociala medier har en debattartikel av psykiatern, debattören och författaren till boken ”Hur barnen tog makten”, David Eberhard åter börjat  spridas. Den  diskuterar hur vi uppfostrar våra barn och hur det påverkar skolan och elevernas resultat.

”Skolan tar stryk när barn tillåts vara gränslösa” publicerades i Göteborgs-Posten december 2013 och konstaterar att svenskar lever i världens mest annorlunda land.

”Ett land där man helt enkelt inte får lov att vara en auktoritet. Det har gett avtryck bland annat i svenska elevers skolresultat. Pisa-rapporten visar också att svenska elever är dåliga på kunskaper men bra på att ställa till oreda. För att vända utvecklingen behöver den bakomliggande kulturen förändras som gör detta möjligt”.

Eberhard, som är en omdiskuterad debattör, konstaterar att ”Sverige har än en gång lyckats med konststycket att rasa ytterligare flera steg i den internationella skoljämförelsestudien Pisa. Trots att Sverige konsoliderar och fördjupar en sedan decennier dålig position tycks omgivningen försöka hitta orsaker i dagens skolpolitik. Något som väl mest är att betrakta som politisk pajkastning.”

Han delar synen på att skolan har halkat neråt sedan problembaserad inlärning och grupparbeten kom på modet, i stället för kunskapsfokus och färdighetsträning. Han skriver:

”Att försöka få sjuåringar att diskutera i stället för att inhämta kunskap är minst sagt märkligt. Rädslan för katederundervisning tycks ha skrämt vetandet ur barnen.
Det är inte konstigt att barn inte lär sig saker när det inte finns något krav på att de ska göra det och då nyttan inte är uppenbar. Vad Pisa-rapporten visar är att svenska elever är dåliga på kunskaper men bra på att ställa till oreda.”

David Eberhard hänvisar till World Values Survey där Sverige framstår som världens mest annorlunda land. Ett land där regler och auktoriteter regelmässigt (!) ifrågasätts.

”Därför kan man inte förbjuda barn att prata i mobiltelefon eller surfa på internet inne i klassrummen. Inte för att det inte skulle gå att förbjuda utan för att hela kulturen är inkluderande, barnfokuserad och tillåtande. Termer som egentligen betyder gränslös. Detta gör att det inte längre är föräldrarna som styr utan barnen. Maten blir då barnanpassad, liksom semestern, barnens klädval och vad familjen ser på teve. Barnen har fått makten till skänks.

Men min dräng har också en dräng. Så när barnen kommer till skolan blommar föräldrarna ut. Där får de vara ställföreträdande auktoriteter. Där kan de säga till. Så när ens barn klagar på läraren tar dagens föräldrar för givet att det minsann inte är något fel på det egna barnet. Alltså kan läraren inte ens köra ut ett barn som stör på lektionerna. Det går knappt att rätta ett prov utan att föräldrar ropar på orättvisor. När sedan skolministern föreslår den tämligen självklara åtgärden att man ska låsa dörren för de som kommer för sent blir det föräldrauppror på riktigt.”

För att stoppa och vända det kunskapstapp som svenska skolelever genomgår så ser Eberhard vägar framåt. Han pekar på att konsultfirman McKinsey i flera undersökningar visat vad som gör en bra skola bra och hur den kan förbättras.

”Man måste se till att rätt personer blir lärare, man måste utveckla deras yrkesroll samt ge dem möjlighet att faktiskt lära ut i ett system där kunskap värderas högt.
För att det ska fungera i Sverige måste man ändra kulturen. Ge lärarna mer pengar och makt över sitt klassrum, så kommer lärarnas status att öka. Och då kommer också resultaten.”

Men David Eberhard vill gå längre än så, att bara förändra villkoren för lärarna räcker inte. Även eleverna, barnen och ungdomarna, måste involveras i förändringen.

Barn påverkas mer av sina kamrater än av vuxna. Om hierarkin bygger på vem som är ballast på skolgården kommer knappast den som är bra i skolan att vara föredömet. Om man däremot får barnen att förstå att det ger status att vara bra i skolan och vad syftet med kunskap är, kommer det att vara lättare.”

Och den avslutande salvan går inte av för hackor.

”Det är flera samvarierande faktorer som gjort att Sveriges skola är bland de sämsta i världen. Underskatta dock inte den bakomliggande kultur som gjort det omöjligt att uppfostra. En kultur som kommer att behöva förändras för att vi ska kunna ge våra barn chansen att leva i det högteknologiska samhälle som vi själva har fått förmånen att växa upp i. För utan kunskap kommer Sverige inte längre att vara ett land som står för kvalitet och kreativitet. Och kunskap urholkas om skolan inte fungerar.”

För den som klarar av att lyssna till budskapet och inte distraheras av angreppen finns det en hel del att hämta hos David Eberhard. Eller vad tycker du själv?

 

Skräckskildring av arbetsmiljön i skolan

 ”Dagen börjar med att ett flertal kommer för sent och stör oss som redan är på plats. Sedan präglas lektionerna av tjo och stim.

Ett flertal tar inte hänsyn för andras arbetsro och användandet av sociala medier är inte ovanligt. Det är en massa spring från lektionerna och vanligt småprat är inte ovanligt.

Man tar absolut inte hänsyn till andra elever, lärare eller den arbetsmiljö som ska finnas i skolan.

Glåpord flyger genom klassrummet oftast på nedvärderande sätt. Oftast mot homosexuella och människor med annan etnicitet. Ljudnivån är väldigt hög så arbetsron är minimal.

Varje lektion börjar försent på grund av försenade elever och idag smälldes en raket ut ur klassrummet. Eleverna verkar inte förstå att innehav av fyrverkeri som minderårig är olagligt. De har inte heller förståelse för att fyrverkeri kan skada andra människor.

Ingen verkar ta detta på allvar men det måste tas tag i då detta är vår vardag. På en vanlig arbetsplats skulle detta aldrig få försiggå utan åtgärder. Är detta hur skolans verksamhet ska bedrivas?

9:onde klassare från södra delen av Kungsbacka kommun”

Vi läser detta brev i Kungsbacka-Posten som fått det sänt till redaktionen från en desperat elev. (Artikeln finns endast i papperstidningen.) Ovanstående skildring visar en arbetsplats som rätt och slätt bryter mot arbetsmiljölagen, men som vi nog många delvis (tyvärr) kan känna igen.

Eleven vill vara anonym, men säger i en intervju som tidningen gjort att ”lärarna har nästan gett upp, elever använder ord mot dem som ingen ska behöva ta emot”.

”Att kalla någon bögjävel är ett helt normalt tilltalsord i klassrummet. Ingen tänker på att det inte är något onormalt med att vara bög eller vara född i ett annat land.”

”Lärarna kan inte göra något, kontaktar de föräldrarna så ringer föräldrarna snart tillbaka och är förbannade. Jag tror inte lärarna vågar ta tag i problemen.”

Örjan Modén, fackombud på Lärarnas Riksförbund i kommunen, är mycket bekymrad och kommenterar till tidningen:

”Om den här eleven har det som det beskrivs i texten så är det helt oacceptabelt. Så här ska det inte få vara. Och svordomar och tillmälen som detta står garanterat i strid med värdegrunden.”

Han menar att skyddsombudet borde kopplas in för att se över situationen. Men mycket ansvar måste också läggas på föräldrarollen.

”Elever som beter sig så här och använder sådana här omdömen om varandra, man undrar ju vad de har med sig hemifrån. Och föräldrarna kanske måste få veta hur deras barn beter sig i klassrummet”, säger Örjan Modén.

En inte så uppmuntrande ögonblicksbild av svensk skola 2015.

Lärarna vill driva skolutvecklingen

”Nu har forskningen kommit fram till vad som är den viktigaste orsaken till att resultaten i skolan sjunker. Det är lärarna som är orsaken.”

Så citerar kemi- och matematikläraren Johan Strandqvist en rektor i ett tänkvärt inlägg som publiceras idag av nättidningen Skolan och Samhället och där han understryker att  det behövs både satsningar på strukturreformer och satsningar om lärarna.

”Det kan tyckas konstigt att ta en diskussion om att lärarna är viktiga. Stötta lärarna och se till att de utvecklas i sin profession låter väl alldeles utmärkt. Jag var till en början med på tåget, men när det blev som ett mantra och när det började bli ett argument för att inte titta på effekterna av mer strukturella förändringar som gjorts och som behöver göras. Det är visat att den viktigaste faktorn för framgångsrika skolor är elevernas egna förutsättningar för lärande, t.ex. deras socioekonomiska bakgrund, deras redan tillägnade kunskaper. Det blir betydligt lättare att hänföra allt till lärarnas kompetens än att ta tag i hur samhället utanför skolan är organiserat.”

Strandqvist lyfter fram de utbildningsorganisatoriska förändringar man gjort i Ontario, Kanada som kan sammanfattas i sex punkter som alla handlar om hur forskning och beprövad erfarenhet ska kunna föras ut och leda skolutvecklingen. Han skriver:

”Vi lärare är beredda att vara aktiva i skolutvecklingen, men inte som passiva mottagare av beslut om visioner och mål för skolan som tagits av ledningen i toppen av organisationen. Vi vill vara de som driver skolutvecklingen, men då utifrån de bevis som tas fram inom ramen för den verksamhet vi är verksamma i och som anpassats efter de förutsättningar vår verksamhet har.”

Tolerans, respekt och fasthet

Mycket klokt sägs i dag på debattsidorna om tolerans och öppenhet. I Aftonbladet läser vi en intressant debattartikel ”Skolan måste tolerera även extrema åsikter” av Bo Jansson, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund. Christer Mattsson, grundare av Toleransprojektet, Kungälvs kommun, Roger Säljö, professor i pedagogik och dekan för utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet och Anna-Karin Wyndhamn, gymnasielärare fil.dr. i pedagogiskt arbete Göteborgs universitet.

De skriver om hur skolorna ska hantera elever med extremnationalistiska idéer. Och samtidigt tar de upp frågan om hur det öppna toleranta samhället vi vill se ska skyddas och långsiktigt bevaras. Nyckelordet är respekt och fasthet. Respektera meningsmotståndarna, men försök förstå de intoleranta, och stå samtidigt fast vid dina åsikter och argumentera och diskutera. Intolerans måste bemötas – inte tystas ned.

”I skolan och i det politiska samtalet behöver vi mer av en empatisk nyfikenhet för att förstå de invandrarfientliga åsikterna. Detta betyder inte alls att man skall hålla med men däremot förstå varifrån de hämtar sin näring.”

Och:

”Man kan inte bemöta den intolerante med mer intolerans. Vi måste våga lyssna och försöka förstå varför vissa åsikter växer fram och finner fäste. Endast så kan demokratin utvecklas.”

Tidningen Skolvärlden lyfter fram samma fråga genom en intervju med Toleransprojektets grundare Christer Mattsson där han förklarar:

”Att bemöta främlingsfientliga åsikter med aggression och fördömanden fungerar inte, varken i skolan eller i rikspolitiken. Det menar. När skolan försöker motverka intolerans genom att fördöma elevernas åsikter är risken stor eleverna istället stärks i sin övertygelse.”

Och i Expressen läser vi i dag också en mycket bra debattartikel av Eli Göndör, religionshistoriker med inriktning på islamologi och Mellanöstern. I ”Kampen om islams framtid sker nu”  resonerar han kring att vi inte kan klumpa ihop olika religiösa utövare, som muslimer, som våldsamma och hotfulla.

”Ingen vinner något på att definiera våld som utförs i islams namn som icke-religiöst eller något som inte har med islam att göra. Ingen vinner heller något på att se religion eller islam som något entydigt gott eller ont. Däremot bör förståelsen av fenomenet leda till att en annan skiljelinje upp- rättas än den som förövarna försöker tvinga på oss. Den skiljelinjen går inte mellan religiöst och sekulärt eller mellan muslimer och andra. I stället borde den gå mellan dem som är för det fria och öppna samhället på ena sidan. Och på andra sidan dem som strävar efter motsatsen.”

Det som förenar dessa inlägg är insikten om att det öppna samhället bara kan försvaras med kunskap öppenhet och respekt. Så kan det samhälle vi vill se upprätthållas.

Inte genom att vägra förstå – och inte genom att vägra kämpa för frihet och de värden som vi värdesätter. Och vi kan se att skolan är den bästa arenan och mötesplatsen för att vi gemensamt ska kunna gå framåt.

 

Lärares fortbildning huvudmännens tragiska misslyckande

Det förs ett intressant samtal om lärares fortbildning på DN Debatt. Bakgrunden är det tragiska och långvariga misslyckandet för de skolansvariga att se till att lärare får vettig fortbildning. Många instanser har genom åren påpekat huvudmännens oförmåga att ta sitt ansvar.

Den 3 december publiceras ett debattinlägg på DN Debatt där  gymnasieläraren Malin Tväråna menar att lärarkåren behöver professionell kompetens och mandat att själva utveckla undervisningen. Skolans huvudmän måste satsa på rätt fortbildning och uppmuntra forskning som en del i läraryrket.

Hon ser med skepsis på det nya Skolforskningsinstitutet som inrättas och för fram flera andra förslag på åtgärder. Bland annat att utveckla samarbeten där forskare och lärare tillsammans deltar i forskningsprojekt och att huvudmän och rektorer ska avstå från dyra inspirationsföreläsare och paketkurser i allt från bedömning till ledarskap från alla de fortbildningsföretag som erbjuder dem. Sluta också med de vanligt förekommande hemmasnickrade fortbildningsdagar på loven där personalen själva ombeds ‘dela goda exempel’.”

Dessutom menar Malin Tväråna att det ska krävas av huvudmännen att lärare har avsatt tid i sin tjänst till fortbildning på vetenskaplig grund. ”Lärares fortbildningstid äts i dag upp av uttag av inarbetad komptid och av städning, lokalunderhåll och marknadsföring för skolorna. Lärare gör i dag en mängd arbete som skulle kunna göras av annan anställd personal. Att frigöra tid för lärare att undervisa och utveckla undervisning bör vara en prioriterad fråga för såväl staten som uppdragsgivare som för lärarfacken.

Häromdagen gick Skolforskningsinstitutet ut i en replik där de menar  att det nya institutet kommer att fungera just som ett stöd för lärares professionalisering genom att bidra med kvalificerad kunskap från forskningen. Eva Wallberg och Mats Miljand från Skolforskningsinstitutet skriver:

”Med förvåning konstaterar vi att Tväråna beskriver det nyinrättade Skolforskningsinstitutet som ett uttryck för bristande tilltro för lärarnas professionalitet. Vi menar, tvärtom, att institutet kommer att kunna fungera som ett stöd för lärares professionalisering genom att bidra med kvalificerad kunskap från forskning med betydelse för lärarnas praktiska verksamhet.”

Ännu en lärare ger sin syn på behovet av forskningsbaserad fortbildning. Det är lektorn och språkdidaktikern Birgitta Åkerman som i en replik berättar att hon i alla sina år som yrkesverksam lärare har upplevt svårigheterna att få till stånd en för lärarprofessionen relevant fortbildning. Istället fick lärare fortbildning i sådant som inte handlade om kärnverksamheten, kunskapsförmedlingen . Hon skriver:

”Jag vill därför hävda att fortbildning och forskning som tar sin utgångspunkt i klassrummet är något synnerligen eftersträvansvärt. Lärarna med sina erfarenheter och iakttagelser av elevers olika inlärningsstilar och olika behov i inlärningssituationen är de som ska föra utvecklingen framåt.

Birgitta Åkerman avslutar sitt inlägg med ett förslag om fri lärarutbildning för de mest lämpade studenterna. ”Medveten om detta är det inte lätt att se ljust på framtiden för skolan eftersom lärarutbildningarnas låga antagningskrav gör det svårt att höja den nu mycket låga nivån på utbildningarna. Och politikerna har inga förslag på hur man ska kunna locka de duktigaste studenterna till läraryrket. Efter decenniers nedåtgående trend för yrkets status måste något radikalt göras. Man skulle exempelvis kunna plocka de bästa studenterna och ge dem helt eller delvis gratis utbildning. Detta för att få in kompetens och status i läraryrket.

I ytterligare en replik från organisations- och ledningsforskaren Mats Alvesson anser denne att  lärarforskning knappast är någon lösning. Han menar att om många lärare skulle ägna en del av sin tid åt att amatörforska skulle det vara ”ett gigantiskt resursslöseri”.

Alvesson anser att flera av Tvärånas förslag är bra, men menar att ”idén om att göra lärare (även) till forskare och räkna med att yrket förbättras om en hel del tid och innehåll i lärarutbildning och lärarverksamhet ägnas åt forskningsförberedande undervisning och forskning är inte lyckad”.

I en slutreplik idag förklarar så Malin Tvärå att delta i vetenskapligt underbyggd skolutveckling inte är ”amatörforskning”. Hon menar att lärares deltagande i utvecklingen av undervisningen ett väl belagt sätt att långsiktigt och hållbart förbättra sin praktik.

Hon skriver bland annat att ”framför allt är det ett ökat deltagande av verksamma lärare i såväl analys som produktion av forskning som jag menar behövs för en återprofessionalisering av lärarkåren. Jag hoppas fler samarbeten mellan forskare och lärare utvecklas framöver, liksom en utökad infrastruktur för delande av praktiknära forskningsresultat.”

Tväråna avslutar med att fundera om  en del av reaktionerna på hennes inlägg berott på den rubrik DN satte på hennes debattartikel, nämligen ”Forska i arbetet bättre än hemsnickrad fortbildning”.

”Mitt eget förslag var ‘Ha tilltro till lärarna’. Jag står fast vid det.”

För eller mot läxor – ännu en gång

Nyligen tog radions Studio Ett upp den märkliga företeelsen att föräldrar gör läxorna åt sina barn. Alltså inte bara hjälper och stöttar lite, utan gör läxorna åt sina telningar.

Ett ämne som väckte många reaktioner hos lyssnarna, av förståeliga skäl. Sedan fortsatte man på det heta ämnet läxor och ställde sig den idag opportuna frågan: Ska vi ens ha läxor i skolan? 

Det blev dock ett intressant samtal mellan Helena von Schantz, lärare och kommunal utvecklingsledare i språk, Ulrika Lundqvist, enhetschef på skolverket samt Pernilla Alm, högstadielärare och författare till boken ”Läxfritt för en likvärdig skola”.

Lyssna på denna diskussion om läxor och varför rätt läxor är bra. Det är två bra lärare som diskuterar, och en skolbyråkrat som inte kan ge tydliga besked, men min röst går oreserverat till Helena von Schantz. Det är svårt att se att någon kan komma fram till en annan ståndpunkt än den hon för fram. Som förälder känns det väldigt bra och tryggt med en sådan lärare.

Förhoppningsvis är det inte ovanligt att göra så som Helena gör, nämligen ge läxor som eleverna sa klara själva

Bland svenska skolas olika systemfel är nog inte läxor problemet.

 

Satsa på lärarna är vägen framåt

Missa inte att läsa en viktig rapport skriven inom LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. Den heter ”Skolan sviker – hur, varför och vad vi kan göra åt det” och den ger underlaget till ett av fördjupat samtal om hur den  svenska skolan kan gå framåt.

I en debattartikel i UNT, ”Lita på proffsen” förklaras på ett lysande klarsynt och pedagogisk sätt orsakerna till skolans problem och vad som måste göras.

Debattartikeln är skriven av rapportförfattarna Dany Kessel och Elisabet Olme, doktorander i nationalekonomi vid Stockholms Universitet. De diskuterar den tydligaste effekten som 90-talets skolreformer hade på lärarens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.

”Med 90-talets reformer skulle lärare få större frihet i klassrummet och skolledare skulle få ett tydligare mandat som pedagogiska ledare. Staten överlämnade makt och ansvar till skolpersonalen.

Samtidigt stärkte man dock andra gruppers position gentemot lärare och skolledare. Om än med goda avsikter så underminerade, snarare än lyfte, detta lärarkåren.

För det första bidrog kommunaliseringen av skolan till att kommunala beslutfattare enklare kunde blanda sig i skolans arbete genom lokala måldokument och administrativa system. Antalet mål växte och lärares och skolledares arbete blev svårnavigerat. Administration upptog en allt större del av lärarnas tid.

För det andra stärktes elever och föräldrars position gentemot skolan, både i egenskap av brukare och som kunder. Att en förälder eller elev som är missnöjd med ett betyg kan byta skola och ta med sig skolpengen är inte bara problematiskt för skolan utan påverkar också lärarnas roll, vilkas fokus skiftar från lärande och kunskap till betyg och bedömning.

Lärarnas minskade auktoritet kan också ses i de allt mer omfattande kontrollmekanismerna av skolans personal som byggts upp, samt lärarnas minskade makt över sin tid och dåliga löneutveckling.

Detta har påverkat rekryteringen till lärarutbildningen. I dag kommer vi inte kunna ersätta de lärare som slutar med dem som examineras från utbildningen, inte ens om lärare enbart slutar på grund av att de går i pension. Samtidigt hade en fjärdedel av lärarkåren 2007, av annat skäl en pension, lämnat yrket till 2011. Därutöver har dagens lärarstudenter sämre akademiska kvalifikationer än tidigare.”

Kessel och Olme menar att den kritiska utvecklingen av den svenska skolan måste vändas och de landar i att samhället bör satsa på lärarna:

”Vi tror att övergången till en professionsbaserad skola bäst påbörjas genom en kraftfull satsning på lärarna.

I vår rapport diskuterar vi en sådan satsning i mer detalj. Kortfattat tror vi att höjda lärarlöner och tydligare karriärvägar för lärare, mer tid till pedagogisk verksamhet, en satsning på lärarutbildningen och nya vägar in i läraryrket är vad som krävs. Totalt uppskattar vi att det rör sig om satsningar på runt 20 miljarder kronor om året.

En satsning av detta slag är en viktig signal från samhällets sida om att man menar allvar. Det skulle öka incitamenten för nuvarande lärare att stanna inom skolan och göra det mer attraktivt att satsa på en lärarkarriär. Allteftersom en profession växer fram kan mer ansvar överlåtas på lärare och kontrollmekanismer designas om. Detta skulle ytterligare höja läraryrkets status och leda till en positiv spiral inom den svenska skolan.

En stolt lärarkår med integritet och rätt förutsättningar att fokusera på den pedagogiska verksamheten kan få den svenska skolan på rätt köl, om den får förtroendet att verka inom ett professionsbaserat system.”

Kloka ord.