Mobilfrågan het igen

Man trodde den  hade somnat in, frågan om mobiler i klassrummet. Ingen tycker väl de ska finnas där, om inte de används med en mening i undervisningen. Men utbildningsminister Gustav Fridolin lyfte upp den frågan nyligen och vi kunde läsa om det i bland annat Skolvärlden,”Upp till skolan att lösa mobilfrågan”.

Och i Bohusläningen hittade vi i helgen en ledare med rubriken ”Kräv koncentration klassrummet”.

Där läser vi:

”Regler behövs för att både skolor och arbetsplatser ska fungera. Men de fungerar bäst om det inte bara är regler uppifrån, utan om man tillsammans kommer överens och accepterar spelreglerna. När läraren säger att molbegreppet ska förklaras och att det kräver elevernas fulla koncentration, då ska läraren också få elevernas fulla koncentration. Så enkelt är det inte, men det borde det vara.”

Även i Barometern kunde vi läsa om Fridolins omsvängning i mobilförbudsfrågan,”Kepsar på tur för Fridolin?”, med underrubriken ”Vilken skillnad ett val kan göra”.

Tidningen påminner om att ”som oppositionspolitiker visade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin totalt ointresse för ordningsfrågor i skolan. Som utbildningsminister har han fått upp ögonen för att det kanske ändå inte är så bra om eleverna ägnar sig åt sina telefoner i stället för att visa läraren och varandra uppmärksamhet.” ’Vi tycker att det kan vara ganska vettigt att titta på hur ett sådant regelverk skulle kunna se ut’, säger han nu apropå Metta Fjelkners utredning om åtgärder för ökad studiero.

Omsvängningen är lika välkommen som total. Den utredning som Fridolin nu finner intressant fann han totalt förfelad när den tillsattes. ”I stället för att fokusera på psalmer och kepsar ska man efter PISA fokusera på de frågor som verkligen gör skillnad för varje elev”, sa han i december 2013. ”Jan Björklund föreslår en utredning om ordning och reda och kepsar. Jan Björklund, det är dags att vakna!”

Barometerns ledarskribent hoppas att Gustav Fridolin nu går vidare till att ifrågasätta bruket av kepsar. ”Bristande uppmärksamhet och nonchalans är inga individuella företeelser; de sprider sig som passiv rökning och försämrar lärandeklimatet. När vaknar Fridolin till den insikten?”

 Är det inte mobiltelefoner så är det kepsar. Ja, det är inte lätt att vara utbildningsminister.

Använder vi datorer och IT på rätt sätt?

Nyss har vi sett tusentals lärare, skolledare, förskollärare och pedagoger av alla slag samlas på SETT, ”Scandinavian Educational Technology Transformation”, Skandinaviens största mässa och konferens inom ”det moderna och innovativa lärandet”. Vilket i klartext betyder digitala verktyg och moderna fysiska lärmiljöer. Nya prylar och maskiner helt enkelt.

Men används verkligen datorer och den nya tekniken på det klokaste viset i skolan idag? Det tycker inte Håkan Danielsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap på Katedralskolan i Lund och medlem i LR. Håkan är även koordinator för Historieprogrammet, en av landets nitton spetsutbildningar och har tillsammans med historikern Bengt Liljegren skrivit läroboken ”Att undervisa i historia”.

I en debattartikel i DN, ”Förbättra resultaten i skolan genom att kasta ut datorerna från lektionerna”, menar han att det inte finns pedagogiska vinster med datorer i klassrummen. I synnerhet, kan man infoga, då de inte tycks användas genomtänkt. Han konstaterar att sedan eleverna fick datorer har de fått det svårare svår att följa med.

”För mig står det klart att datorn är kontraproduktiv på vanliga lektioner – då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna”, skriver Håkan Danielsson och berättar:

”En dag i höstas bestämde jag mig för att trotsa tanken på den saliggörande datorn. Jag instruerade eleverna låta sina datorer stanna i väskan, utom då jag specifikt sa till dem att plocka upp dem. Effekten var nästan ögonblicklig. Lugn och studiero spred sig i klassen.”

Håkan Danielsson redogör för flera vetenskapliga undersökningar som studerat hur prestationerna förändras med datorn som anteckningsblock. Det visar sig att ”datorn fungerar förödande dåligt som anteckningsblock. Den försämrar kraftigt elevernas prestationer och leder dessutom till att de sysslar med helt ovidkommande saker under lektionstid.”

Håkan Danielsson skriver ”att använda datorn som anteckningsblock ger sämre resultat fast eleverna tror att de ska bli bättre. Eleverna frestas dessutom att använda datorn till allt möjligt annat, vilket gör prestationerna ännu sämre. Och allra värst är att man också riskerar att fördärva för sina klasskamrater.”

Hans slutsats är självklar:
”Datorn ska ut ur klassrummen. Jag är ingen luddit och kan se att det finns situationer då datorn kan ge elever kunskaper på nya sätt. Men för vanliga lektioner, då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna, är den kontraproduktiv.”

Enligt Danielsson skulle en sådan förändring i ”ett slag kunna förbättra elevernas resultat med uppemot 20 procent, spara pengar och dessutom vara möjlig att genomföra omgående. De positiva effekterna skulle med stor sannolikhet visa sig redan i nästa PISA-undersökning.”

Nu kanske många lärare och andra som entusiastiskt deltog i SETT protesterar mot denna svartmålning av IT och datorisering av lärandet. Men när alla springer åt samma håll är det klokt att lyssna till den som ser en annan väg att gå.

Det är viktigt att lärare kan göra som Håkan Danielsson och slänga ut datorer och IT som inte användas.

Allt detta kan sägas på sätt och vis bekräfta tesen som Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson länge drivit. Nämligen att läraren måste bestämma över sin undervisning samtidigt som den enskilde läraren blir allt viktigare med IT-utvecklingen. Läs hans debattartikel här.

Bo Jansson är knappast en teknikfientlig luddit. Han har i flera år suttit som domare i juryn för Innovativa lärarpriset som belönar just lärare som utvecklar sin undervisning. Men då använder de IT och datorer genomtänkt. Dessa maskiner och prylar kan aldrig ersätta läraren. Frågan nu är snarare om de ska ha den dominerande roll de har i utvecklingen av framtidens skola och undervisning.

 

Tillägg 20 april

Idag läser vi Computer Sweden att:

 ”Visst kan datorer förbättra skolresultaten. I Sollentuna har resultaten höjts rejält sedan de yngsta barnen börjat skriva på surfplattor i stället för med papper och penna.”

Men i artikeln med det tvärsäkra påståendet i rubriken ”Nu är det bevisat – barnen blir bättre i skolan med surfplattor” ser vi att resultatet egentligen rimmar mycket väl med det vi kan läsa ovan i detta blogginlägg. Nämligen att det måste finnas en tanke bakom användningen av datorer. Någon slentriananvändning är inte av godo alltså.

”Studien visar att de elever som använt datorer men som inte haft någon särskild struktur kring hur den digitala tekniken används lyckats sämre än dem som arbetar efter den metod som används i Sollentuna men också sämre än de elever som undervisats traditionellt.”

 

 

 

Skolans huvudmän har inte tagit sitt ansvar

Det är många år sedan det stod klart att lärare måste var behöriga i skolan. Huvudmännen fick anställa obehöriga som undantag. Tyvärr missbrukades det kryphålet av de skolansvariga.

Men för fyra år sedan blev det klart att det också skulle införas en lärarlegitimation och att endast behöriga legitimerade lärare skulle få sätta betyg. En fantastisk kvalitethöjning och ett steg framåt för skolans undervisning, kan man tycka.

Men nya siffror från Skolverket visar att legitimationsreformen har problem. Och att ansvaret för det kan delas mellan just Skolverket, som utfärdar legitimationerna och där många lärare har fått vänta alltför länge på sina legitimationer och skolans huvudmän, kommuner och friskolors ägare. De senare har struntat i eller inte förmått att inventera behörigheten hos sina lärare och se till att de som behöver får en fortbildning och hjälp att utveckla sin kompetens där det behövs. Alltså ett helt normalt arbetsgivansvar.

De siffror som Skolverket släpper i dag visar att i juni 2014 hade 164 000 personer fått lärarlegitimation.

Av dessa saknades 64 000 i skolornas register. De har alltså lämnat läraryrket. Dessutom visar det sig att av de personer som arbetade som lärare hade ungefär var femte ingen lärarexamen alls.

I gymnasieskolan var endast 52 procent av lärarna fullt ut behöriga, det vill säga hade lärarexamen och var även behöriga i de ämnen de undervisade i. I grundskolan var motsvarande andel 67 procent.

För detta har de enskilda huvudmännen det totala och övergripande ansvaret. Men de har duckat för det självklara ansvaret.

Nytt för i år är att det i Skolverkets statistik går att se lärarbehörigheten i varje skola. Kanske ska nu föräldrar kunna välja skolor där lärarna är behöriga. Men den självklara målsättningen måste vara att alla skolor i alla kommuner ska bara behöriga och utbildade i de ämnen de undervisar. Det borde vara en självklarhet.

Det är häpnadsväckande! Idag behövs alla lärare som är utbildade och behöriga i sina ämnen. Istället för att ta hand om dem så låter man dem försvinna bort från skolan. Det är alldeles huvudlöst.

Det skulle kunna ses som att huvudmännen vill sabotera statens intentioner med välbehövliga reformer för att höja och säkra kvalitén i skolan. Men så illa kan det väl ändå inte vara! Eller?

 

Vårbudgeten och skolans verklighet

”Politiken måste också drivas igenom. Men det händer inte mycket.”

I morse sände P1-morgon ett intressant samtal med några studenter på högskolan i Borås om deras tankar kring regeringens vårbudget. Det talades om såväl RUT som ROT, ungdomsarbetslöshet och bostadsmarknaden. Och om skolan.

Särskilt intressant var det att ungefär mitt i samtalet, efter fem minuter höra vad lärarstudenterna Ellen Malcolm och Matilda Melin, som båda läser till ämneslärare, hade att säga om satsningarna på skolan.

”Just lärarlönerna behöver höjas. Vi måste redan nu börja arbeta på att höja stoltheten för vårt yrke”, sa en bestämd Matilda Melin.

”Det behövs verkligen mer lärare, mer personal i skolan. Resurserna saknas och som ensam lärare har du inte möjlighet att hjälpa alla trettio elever i en klass. Du har inte tid. Man har bara två armar. De barn som har svårigheter kommer efter. Och när de kommer upp i högstadiet kan de inte läsa och skriva. De kan inte göra det som krävs av dem. De kommer ännu mer efter i samhället och i sin utveckling”, sa Ellen Malcolm.

De menade att framförallt i låg- och mellanstadiet behövs det fler resurser. Det behövs mer kringpersonal överlag så att läraren får tid att göra sitt arbete och vara pedagog.

De två miljarderna per år som regeringen satsar på för att få fler lärare och vuxna i de tidiga åren är alltså rätt, enligt lärarstudenterna. Men att utöka antalet platser till lärarutbildningen får ljummare mottagande.

”Hur många platser det finns spelar ingen roll om ingen söker Viktigare att göra de platser man har starkare. Höja kvalitén på den existerande lärarutbildningen. Mer lärarledd tid med oss studenter, så att vi kan lära oss mer på det didaktiska och pedagogiska arbetet.”

På frågan om regeringen tar frågan på allvar så tycker studenterna att man gör det.

”Ja, det är ökat fokus på lärarprofessionen. Men sedan måste det också drivas igenom. Det måste bli på riktigt. Men det händer inte lika mycket. Vi står och stampar på ett och samma ställe”, sa Ella Malcom.

Studenterna menar, liksom Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, att det krävs mer handling och beslut som leder till konkret och snabb verkstad i skolan och i klassrummen.

Eller som Bo Jansson formulerar det i sina presskommentarer idag.

”Regeringens vällovliga förslag får tyvärr inga konsekvenser i närtid. Det är inte rimligt.”

 

Pisa-tappet kan inte bortförklaras

Nej, fallet i Pisa-undersökningen berodde inte på omotiverade elever som skulle gjort bättre ifrån sig om de fått pizza eller tårta. På tisdagen  kom Skolverkets rapport ”Att svara eller inte svara. Svenska elevers motivation att genomföra PISA-provet”.

”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar. Staten, kommuner, skolor, rektorer och lärare måste fokusera på att förbättra undervisningen för eleverna. Bara så kan vi vända utvecklingen”, sa Skolverkets generaldirektör Anna Ekström i pressmeddelandet.

Enligt rapporten kan ett tapp på 4—5 poäng förklaras av bristande motivation hos eleverna som skriver proven, men totalt har Sverige tappat betydligt mer i den internationella skolstudien. Och i en jämförelse med övriga nordiska länder anstränger sig faktiskt svenska elever något mindre.

”Det är logiskt att det finns ett samband mellan elevers ansträngning och deras resultat men svenska elevers minskade ansträngning förklarar inte varför Sverige presterade i Pisa-toppen 2003 för att mindre än tio år senare halka ner under OECD-genomsnittet”, säger undervisningsrådet Anita Wester.

Vi läser i bland annat Svenska Dagbladet att  Magnus Oskarsson som är projektledare för Pisa i Sverige, säger att resultatet stödjer tidigare kunskap och att svaren till Sveriges fall går att hitta på annat håll.

”I engelska är vi bäst i Europa, allmänbildning är vi ganska bra på, men tappar däremot mycket i matematik. Ju mer skolspecifika ämnena är, desto sämre är resultaten. Den svenska skolan har inte lyckats nå fram till de moderna ungdomarna”, säger han till TT.

Oskarsson tar också upp det han kallar för ”en sorteringsskola där de bra eleverna väljer bra skolor med bra resultat och sämre elever hamnar i sämre skolor”.

Frågan om det fallet i PISA kräver tydligen svar på strukturell nivå i den svenska skolan. Förhoppningsvis är det slut med försökern till bortförklaringar. Det må sedan gälla antaganden om motivationsbrist eller påstådda krångliga frågor…

Det är dags att se sanningen i vitögat och satsa på lärarnas förutsättningar och resurser.

Viktig satsning på Toleransprojektet

Det var glädjande nyheter som kunde läsas i en debattartikel från regeringens ministrar Helene Hellmark Knutsson (S) och Alice Bah Kuhnke (MP). De berättade i en debattartikel i Göteborgs-Posten att regeringen tänker satsa på att genom kunskap bekämpa fördomar och rasism och bland annat vill sprida och utveckla det framgångsrika Toleransprojektet.

Dessutom skapas ett sammanhållet forskningsprogram om rasism i Göteborg, vars mål är att motverka rekryteringen av människor till rasistiska organisationer.

En av dem som ligger bakom Toleransprojektet är Christer Mattsson, lärare som de gångna årtiondena – ända sedan det väldigt uppmärksammade brutala mordet på 14-årige Jon Hron – ägnat sig åt att bekämpa rasism och främlingsfientlighet på ett långsiktigt hållbart sätt. Läs mer om det exempelvis här.

På Facebook skriver Christer lite om hur de hela började:

”’Nu är det så akut att det inte är bråttom överhuvudtaget. Ta den tid ni behöver för att ta reda på varför vi har nazistiska gäng i Kungälv, vilka som hamnar i dem och vad som behöver göras för att förhindra rekrytering till dem.’
Ungefär så uttryckte sig det tidigare kommunalrådet i Kungälv Kurt Axelsson efter mordet på John Hron för 20 år sedan. Vi fick det utrymmet och den tid som behövdes för att tålmodigt undersöka och pröva oss fram till vad som verkligen fungerar bortanför årsbokslut och korta dragningar i nämnder och utskott.
Mest av allt fick vi stöd av det politiska modet att erkänna att vi har problem som inte går att skylla på slumpen, olyckliga omständigheter eller tillresta bråkstakar därför att problemen fanns i vårt eget lokalsamhälle.
20 år senare har vi utvecklat kunskaper och erfarenheter som blir stommen i ett kommande institut vid Göteborgs universitet utifrån ett regeringsinitiativ. Jag är mycket stolt över att Toleransprojektet nu fått stöd av två olika regeringar liksom alla majoriteter i Kungälv stöttat vår verksamhet under 20 år.”

Lärarnas Riksförbund som under lång tid stöttat och samarbetat med Toleransprojektet gratulerar och hoppas att arbetet kan fortsätta på en ny nivå.

Den som följer denna blogg har sett att vi ofta skrivit om olika utspel och artiklar och samarbeten. Det ska vi fortsätta göra.

När problemen inte längre sopas under mattan

En väldigt klok skolledare citerades i Tove Lifvendahls ledarkrönika ”En biljett till framtiden” i Svenska Dagbladet på annandagen påsk. Lifvendahl har besökt Malmö och den omtalade Värner Rydénskolan, som stängdes av skyddsombud från lärarfacken. Den kloke skolledaren är  biträdande rektor Anders Persson på just nämnda skola. Anders säger så här om varför han inte tycker att media svartmålar när man berättar om problemen på skolan:

”Vi har resultat som är långtifrån acceptabla; det hade varit ansvarslöst om medierna inte hade belyst det. Vi skapar livschanser för barn, vi betalas av skattebetalarna, så hade man inte skrivit om det hade det varit ett svek mot dem som bor här. Hade det som skett på den här skolan skett i ett annat område så hade ingen accepterat det. Men här finns en lägre förväntan på samhällskontraktet. Så medierna behövs. Det får inte bli så att man skjuter budbäraren.”

Det har länge varit så att många  i skoldebatten önskar att att det blir mindre av så kallas ”svartmålning” och mer av positiva bilder från skolan. För några åt sedan försökte man till och med applådera för skolan, för att visa hur uppskattad skolan är… Även om skolan verkligen var och är uppskattad var det kanske inte helt givet när problemen med skolan blev alltmer uppenbara? Kanske hade det behövts mer konkreta åtgärder än att applådera ut i intet?!

Att inte vilja se verkligheten i vitögat och ta tag i de konkreta problemen gynnar inte skolan – det må sedan gälla inkompetent skolledning eller okunnigt styre av skolförvaltningen i kommunen, eller felaktigt ekonomisk styrning av skolan på nationell nivå. Närhelst det blundas för de verkliga problemen så sviker de skolansvariga sitt uppdrag.

Men om man vågar ta konsekvenserna av hur det verkligen ser ut kan något positivt börja hända. I Värner Rydénskolans börjar de ansvariga vakna. Och Tove Lifvendahls krönika har ändå en positiv grundton. Det går att göra något åt problemen.

”Nej, ingen kan säga något annat än att det som tilläts hända på Värner Rydén är något annat än ett gigantiskt svek gentemot de elever som går där. Men lika svekfullt vore att nöja sig med bilden att det är kört. Om skolledningen i samarbete med elever, föräldrar, ansvariga förvaltningar, Läxhjälpen, MKB och andra goda krafter, lyckas i sina tydligt artikulerade föresatser, kommer de längs vägen att tillägna sig kunskap som andra skolor i Sverige just nu är i lika stort behov av.”

Ordning och struktur gynnar alla

Även Expressens ledarsida kommenterar Bo Janssons uppmärksammade budskap om behovet av mer lärarledd undervisning i skolan. I ledaren ”Skolpojkar duger inte som de är” läser vi:

”Många i Skolsverige har pekat på att dagens skola, där elever i hög grad förväntas ta ansvar för sin kunskapsinhämtning, missgynnar pojkarna. I skärtorsdagens Expressen skrev Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund, på den bogen. Jansson vill ta ett bestämt farväl av den heliga ”individualiseringen” och se en återgång till mer struktur och ordning i klassrummet, med en lärare som ”tydligt styr undervisningsprocessen”. Den modell vi har nu har inte gynnat svenska elever, skriver han, och den har särskilt missgynnat pojkarna.
Det finns mycket som tyder på att det är så, för ingenstans har pojkarna tappat mer än i Sverige. Ordning och struktur gynnar alla, men särskilt de mer omogna och ostrukturerade – eller de från hem utan studievana. ”Jag hade aldrig kunnat göra min klassresa i dagens skola. Aldrig”, har exempelvis den framgångsrika före detta Handelsprofessorn Magnus Henrekson sagt till Magasinet Neo.”

Det kan vara värt att citera följande stycke i Bo Janssons debattartikel,”Pojkar offras på pedagogikens altare”, som så många har tyckt säger något väsentligt om svensk skola av idag:

”Att undervisningen mer och mer kommit att handla om att allt större ansvar läggs på den enskilde eleven har egentligen varit till skada för alla elever, även om effekterna varit särskilt tydliga för svagpresterande pojkar. Elever generellt behöver en tydlig struktur, där lärarna i mycket stor utsträckning har ansvaret för att planera undervisningen. Att på ett outtalat sätt lägga en stor del av inlärningsansvaret på eleverna innebär, så som jag ser det, en generell risk för nivåsänkning och ökad olikvärdighet.

Hur kommer det sig då att undervisningen i svenska klassrum utvecklats mot mer ansvar för eleven på detta olyckliga sätt? Svaret är att det har varit svårt att göra på annat sätt, och det av flera anledningar! Sverige är ett extremt land där olika trender och modeord slår igenom obarmhärtigt, och ingen får vara däremot. Undervisningen ska individualiseras och eleverna ska lära sig att ta mycket ansvar, redan från början, och allt annat är bakåtsträvande. Strukturerad undervisning, som trots allt ändå ges, har dömts ut av de värsta demagogerna som ”katederundervisning”, alltså något negativt. Till detta ska läggas att viktiga undervisningsmoment som specialpedagogiskt stöd (snacka om individualisering!) många gånger uppfattas som stigmatiserande.

Dessa tankar passade dessutom utmärkt ihop med decentralisering, new public management och allmänna samhällsattityder där individen är kung, och kollektivet något som bara står i vägen för individen. Men i skolans värld passar detta illa. Att lära tillsammans är en viktig del av både det pedagogiska och sociala uppdraget.”

Att lära tillsammans. Det är just det som tycks ha tappats bort i strävan efter skolutveckling mot en ”ny” och ”framtidssäkrad” skola.

Det här går inte ihop

I Aftonbladet idag läser en artikel om att  Universitetskanslersämbetet (UKÄ) varnar för att söktrycket till lärarutbildningen är för lågt, och att fler platser inte löser problemet med lärarbristen.

Samtidigt ser vi att Skolverket varnar för att elevantalet i grundskolan fortsätter  öka.

Mot denna bakgrund blir frågan som Lärarnas Riksförbund ställde efter regeringens tillkännagivande av satsningen på fler lärare i lågstadiet än mer befogad.

”Bra med mindre grupper i lågstadiet – men hur ska det bli verklighet? ”

Lärarnas Riksförbunds förste vice ordförande Anders Almgren satte huvudet på spiken när han i och för sig välkomnade satsningar på att öka lärartätheten i svensk skola. Lärarna måste få mer tid till varje elev. Men han, liksom de flesta andra, undrar hur ska det gå till?

”Lärarbristen är ett stort hotande problem som måste hanteras. Mindre grupper kräver att fler lärare anställs i skolan. Ska vi få de som lämnat skolan att återvända måste skolan göras till en attraktivare arbetsplats”, sade Anders Almgren.

Det krävs konkreta utfästelser om löneökningar och bättre arbetsvillkor,snarare än att kommuner och skolhuvudmän ska skriva ner rekryteringsstrategier på ett papper.

Signalerna från Universitetskanslersämbetet (UKÄ) och Skolverket lugnar ingen. Den här ekvationen går inte ihop.

Egenartad kritik av PISA – frågorna är för krångligt ställda…

Återigen ifrågasätts PISA. Den här gången är det Vetenskapsradion som söker svagheter i de så uppmärksammade PISA-testerna. Det är man inte först med, och inte heller sist med. En så inflytelserik internationell jämförelse kan inte och bör inte undgå kritik.

Onekligen kan det vara ett problem att en internationell jämförelse får så stor inverkan och påverkar flera länders utbildningspolitik. Å andra sidan kan det vara bra att som i Tysklands fall få hjälp att satsa på skolan. Men tyvärr är det återigen märkliga argument som förs fram mot PISA.

PISA (Programme for International Student Assessment) är ett OECD-projekt som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever, som snart kommer att ha avslutat den obligatoriska skolan, är rustade att möta framtiden. Genom olika prov undersöks elevernas förmågor inom tre huvudsakliga kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Vidare ingår en enkät till elever och en enkät till rektorer.

I nyheterna i dag hör vi en pedagogikforskare säga:

”Eleverna gav uttryck för att den bild av naturvetenskap som förmedlades i provuppgifterna var ganska främmande och märklig. Uppgifterna handlar om fiktiva elever som gör en massa olika saker som handlar om naturvetenskap. ‘Varför gör de ett såhär konstigt experiment?’ kunde eleverna tycka”, sa Margareta Serder, utbildningsforskare vid Malmö högskola i Ekot i morse.

Svenska elever förstår alltså inte frågorna. Men det är inte problemet enligt den svenska forskaren, som också lagt fram en avhandling i frågan. Istället menar hon alltså är det provfrågor som är för krångliga.

”Det här gör att vi får en orättvis bild av 15-åringars kunskaper i naturvetenskap.”

Det tycks som om Serder menar att egentligen kan svenska lever mycket mer. Eller hoppas det.

Kanske menar hon att just de svenska eleverna ska få särskilt enkla och tydliga instruktioner till varje fråga? Hur kommer det sig att andra länders elever klarar frågorna bättre över tid? Hur kommer det sig att Sveriges resultat försämrats långsiktigt?

Kanske vore det bra med tydligare enklare instruktioner. Den frågan kan drivas. Men det intressanta i en globaliserad värld är ändå hur Sverige klarar sig jämfört med andra länder.

Vi följer med intresse Vetenskapsradions fortsatta granskning. Och påminner oss att i morgon är det den första april.

Läs mer om PISA på Skolverkets hemsida.

Hör också ett intressant reportage om PISA-proven som sändes på måndagen.