Staten kan garantera långsiktigheten i skolan

Idag berättade Ekot i Sveriges Radios att regeringen ger Skolverket ett utökat uppdrag – och resurser för att – hjälpa skolor med dåliga resultat.

Nyheten följdes sedan upp med ett studiosamtal i P1-Morgon där Malla Taipale, rektor på Hjulstaskolan i Stockholm, talade om hur man konkret kan vända låga skolresultat, och Bo Jansson, Lärarnas Riksförbunds ordförande berättade vad han tycker om den nya satsningen från regeringen där skolor med dåliga resultat för mer stöd från staten. Bo Jansson är positiv, men vill se fler steg mot ett ökat statlig ansvarstagande.

”Vi i Lärarnas Riksförbund vill att det är staten som tar ett huvudansvar för skolan. Det är klart att vi är positiva när det kommer sådana här förslag. Det visar att det är staten kan garantera en långsiktighet för ett ökat statligt ansvarstagande för skolan. Det handlar i grund och botten om att skolor behöver ha utbildade, behöriga lärare. Alla elever har rätt till det.”

Bo Jansson underströk att det handlar i grunden om en ledningsfråga. Rektor och lärare måste gemensamt diskutera vad som ska göras. Vad ska prioriteras?

”Att staten inte abdikerar när kommuner och friskolor inte har lyckats, det är nödvändigt.

Det är en ledningsfråga. Rektorer och lärare måste diskutera- vad måste vi göra på denna skolan? Men också fråga sig, vad är det vi inte ska prioritera? Allt för att höja elevernas resultat och få en bra verksamhet i skolan.

Malla Taipale, rektor på Hjulstaskolan i Stockholm, berättade att hon satsade på att rusta upp skolan och att göra skolmiljön attraktiv för att få eleverna känna att de är viktiga. Samtidigt var det absolut viktigaste att rekrytera ”behöriga legitimerade lärare som har en stor personlig kompetens”.

Målet ska nås genom att öka undervisningens kvalité, och där ingår att ge lärare kontinuerlig fortbildning. Hon underströk flera gånger behovet av att rektorer gör sitt jobb och ger lärare fortbildning.

Det är något som alltför många skolledningar och ansvariga inte har mäktat med. Vilket också är en av anledningarna bakom fördjupning av den lärarkris som nu väntar.

Det är dock glädjande att utbildningsminister Gustav Fridolin i nyhetsinslaget ändå så tydligt lyfter fram statens ansvar för skolan. När nu staten går in med särskilda insatser på skolor med dåliga elevresultat, visar man samtidigt att systemet med ett splittrat huvudmannaskap inte har fungerat väl.  Eller som Fridolin uttrycker det i nyhetsinslaget:

”Lärare, rektorer, elever har kommit i kläm och staten ska inte stå och titta på.”

Även om det beskrivs som att det ska göras överenskommelser med enskilda huvudmän så är det ett underkännande av den huvudmannaskapsmodell som vi har idag. När Fridolin betonar samarbetet mellan Skolverket och den enskilda skolan, så är mest beroende på att det kommunal självstyret fortfarande är heligt i det politiska retoriken. Lyckligtvis nog är den konkret på väg att åsidosättas på så många olika sätt inom skolan.

Nästa steg kan vara att staten går in och öppet tvångsförvaltar skolor som inte håller måttet.

 

Tolerans leder vägen framåt till kunskap och innovation

I dag är det premiär för Veckans Affärers Innovationstvodd*) som börjar med att intervjua överläkaren Simon Kyaga om innovation och tolerans.

Lyssna på intressanta tankar om samspelet mellan att vara innovativ och att passa in.

Innovation kräver förmåga att tänka och agera bortom invanda mönster. Det kan vara både kostsamt och farligt. Att tänka och agera annorlunda innebär alltid en risk att bli utesluten ur den sociala gemenskapen. Det är därför frågan om tolerans är avgörande för kreativitet och innovation.

Läs gärna också den debattartikel som Simon Kyaga skrev tillsammans med Lärarnas Riksförbunds ordförande  Bo Jansson i höstas om att vårt framtidshopp bygger på kunskap och tolerans.

”Vi behöver ett öppet klimat med frihet att vara den man vill och ha de åsikter man vill – för att människor med olika bakgrunder, intressen och kunskaper ska våga vara just olika varandra.
I en värld med alltmer komplexa problem att lösa ställer det krav på samarbete med andra människor och kreativitet – detta kan bara uppnås genom höga kunskapsnivåer och olika människor i grupp.”

Innovation kräver förmåga att tänka olika. Kyaga och Jansson förde fram fyra förslag för att skolan ska förändras med sin tid för mer innovation, tolerans och kunskap:

1. Baskunskaper är nödvändiga för innovationsförmåga.
2. Skolan är inte likvärdig och alla elever tillgodogör sig därför inte baskunskaperna.
3. De elever som inte tillgodogör sig baskunskaperna lyckas bättre med lärarledd och styrd undervisning.
4. Idéer om ”entreprenöriellt lärande” innefattar tyvärr ofta en pedagogik som bygger på ”icke-undervisande lärare”, vilket inte är hållbart.

Frågan är om inte tolerans är den grundläggande förutsättningen för kunskap och lärande. Den tolerante kan sätta sig in i andra sätt att tänka, kan förstå att det finns andra (nya?) sätt att tänka, andra perspektiv och andra otänkta tankar.

Utan tolerans så breder intoleransen och ignoransen ut sig. Då lär vi oss inga nya kunskaper. Då står vi stilla. Då har vi ingen framtid.

*) Varannan vecka intervjuar videojournalisten Mats Ögren Wanger ledande profiler inom näringsliv, politik, forskning och samhälle om Sveriges ödefråga: hur ska vi återta vår position som världens ledande innovationsland?

Läs mer på innovationsverige.se

Kunskap och ångest efter OECD:s rapport

Undrar är det verkligen så att skolan skapar mer ångest än kunskap, som  Göran Greider skriver i sin ledare i ETC?

Är det inte så att livet skapar mer ångest än kunskap? Och att målet är att se mer av kunskap och mindre av ångest. Och då kan faktiskt skolan hjälpa till…

Fast det är klart när jag läser följande så har Göran Greider nog alldeles rätt:

”Sverige gick under loppet av ett årtionde från ett av de mer centraliserade skolsystemen i världen (med goda studieresultat) till ett av de mest decentraliserade i världen (med sjunkande resultat) – och det skedde i marknadsmekanismens tecken. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen plus nittiotalets ekonomiska neddragningar förvandlade den svenska skolan till något som, tillspetsat uttryckt, skapar mer ångest än kunskap och mer segregation än sammanhållning.”

Men varför kan inte skolans huvudmän satsa på lärarna och uppmuntra högre förväntningar på eleverna och samtidigt vilja ha koll på hur skolan utvecklas?

Och det hindrar väl inte att låta skolan bli en plats där kunskapen sätts i högsätet. Och framförallt där lärandet, den gemensamma vägen till kunskap och ökad förståelse, värdesätts rätt.

Kanske är det så som vi rentav också minskar ångesten?

Lärarna kommenterar och diskuterar läget i skolan

Under tisdagsmorgonen har svenska folket kunnat följa vad lärarna anser om läget i den svenska skolan och vad som måste göras.

I SVT Gomorron Sverige diskuterade och debatterade Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson med Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall.

Är det systemet eller enskilda lärare som är problemet i den svenska skolan? Svanborg-Sjövall vill bland annat kunna avskeda lärare i utsatta skolor. Att särskilt luckra upp tryggheten just för lärare avvisades dock bestämt av Bo Jansson.

”Det stora problemet vi står inför är att vi har för få lärare. Huvudproblemet är inte att bli av med lärare, utan att få fler lärare.

”Yrkets attraktivitet måste öka. Jämfört med andra länder får man som lärare inte fortbildning och kompetensutveckling i yrket – och möjligheten till kollegialt lärande där lärare tillsammans kan diskutera undervisningen”, sa Bo Jansson.

Han menade att det behövs högre lärarlöner och bättre förutsättningar för lärarna att kunna göra sitt jobb. Dessutom behövs tydligare och mer närvarande skolledningar. Därtill underströk Bo Jansson att vi måste ställa högre krav och ha större förväntningar på elever och på skolan.

Samtidigt satt läraren Magnus Blixt i TV4 Nyhetsmorgon och samtalade med programledarna om hur läget i svenska skolan egentligen ser ut. Han menade att lärare får ägna sig för mycket åt uppfostran istället för undervisning. Magnus Blixt talade om att det behövs en annan attityd till skolan, att individen har ett eget ansvar. Skolan handlar om lärande och att utvecklas tillsammans.

”För många tror att det ska vara kul i skolan hela tiden. Allt fler elever har attityden ’du bestämmer inte över mig och jag behöver inte anstränga mig’.”

Magnus Blixt lyfte fram att det behövs ett kontrakt för ett gynnsamt förhållningssätt där engagemang och ansträngning måste lyftas fram. Enbart talang är överskattat. Målet måste vara bred kunskapstillväxt. Då måste det finnas tid till både planering och uppföljning av undervisningen.

Och även Magnus lyfte behovet av lönesatsningar på läraryrket.

”God undervisning uppstår inte ett vakuum. Det krävs att tid och kraft. Pengar är en del av uppskattningen.”

OECD konstaterar det alla vet

Ibland lyssnar man inte till de som vet. Ibland måste man låta någon annan komma och berätta, någon som tittar med fräscha ögon på det vi känner så väl. Som exempelvis den svenska skolan. Nu visste vi inte exakt hur illa det stod till med den svenska skolan förrän vi kunde jämföra oss med omvärlden. Under de senaste tio femton åren har svenska skolan mätt sig mot andra länders skolsystem.

Fallet för Sverige har tilltagit jämfört med andra länder och chocken kom i december 2013 med senaste PISA-studien. Omedelbart därefter bad den förra regeringen OECD göra en särskils studie av svenska skolan.

På måndagen var så OECD i Stockholm för att berätta vad man tycker Sverige bör göra för att lyfta skolan. Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningspresenterade var på plats och presenterade resultatet i den fördjupade analysen som finns i rapporten ”Improving Schools in Sweden”.

Här kommer en liten sammanfattning för er som inte följde presskonferensen eller läste allt som OECD sagt om den svenska skolans problem.

Andreas Schleicher började med att berätta om hur han, när han gick vid universitetet, såg Sverige som ett studiemässigt föredöme. Men det är inte längre fallet…

Vidare konstaterade Schleicher  att det inte är pengar som avgör hur bra ett lands skola är, även om det påverkar. Sverige lägger också mycket riktigt mycket pengar på skolan, men lyckas alltså ändå inte.

De svenska resultaten har försämrats överlag, men även den bästa gruppen, högpresterande elever, har blivit sämre. Diagrammet över hur olika länder förbättrat sina resultat under kort tid visar positiva rörelser för exempelvis Polen, Italien, Singapore och Tyskland – medan Sverige backat kraftigt.

Men Sverige får beröm eftersom politikerna, från alla sidor, ser vikten med utbildning och vill förbättra skolan. Det visar också inte minst de många politiska reformer på skolområdet och att frågorna ligger i centrum av samhällsdebatten.

När Andreas Schleicher visade tabeller över vilka förväntningar elever har på sig själva, så ligger Sverige också lågt.

”Jag ska inte ta med Singapore och Korea, de skulle inte få plats i diagrammet”, sa han torrt. Svenska elever verkar i större grad tro att man föds med en egenskap, och inte själv kan påverka utfallet, i tex matematik.

”Det är inte hur många lärare vi har, utan hur bra de är, som räknas”, konstaterades också i rapporten som visar att barnen med låg socioekonomisk bakgrund i tex Kina, presterar bättre än de högpresterande i Sverige.

OECD konstaterar att läraryrket måste bli mer attraktivt för att locka de bästa studenterna. Lönenivåer och möjligheten till lönekarriär är viktig. Just när det gäller lönen så erbjuder Sverige fortfarande väldigt få karriärsteg jämfört med andra länder. Karriärtjänsterna som Alliansen genomförde har sannolikt slagit igenom, men trots det så är löneskillnaderna mellan lärare små.

Det är klassrummet som är kärnan, enligt OECD:s analys. Därmed så ska också de reformer som införs påverka det som händer i klassrummet. Analysen visar också att svenska lärare observeras väldigt sällan, av både rektorer och kollegor. Det kollegiala samarbetet är svagt.

Skolverkets GD och ordförande för den nyinrättade Skolkommissionen, Anna Ekström, tog upp kvaliteten på undervisning och utbildning. Kan det vara så att de tre stora och kritiserade reformerna – kommunaliseringen, friskolesystemet och valfrihetssystemet – påverkat undervisningen och det som händer i klassrummet? Det är i alla fall något som påverkar alla elever och påverkar tidigt under skolåren.

Lärarnas Riksförbund kunde pricka av många punkter som man kritiserat genom åren. Förbundsordförande Bo Jansson menar att den av regeringen föreslagna satsningen på lärarlöner är välbehövlig, men inte tillräcklig.

”Vi behöver ytterligare satsningar på lärarkåren. Dagens huvudmän kan inte längre smita undan utan måste redan nu satsa på att höja lärarlöner och förbättra kompetensutvecklingen.”

Staten bör ta hand om de övergripande förutsättningarna, och uppdraget bör riktas direkt till lärare och rektorer att genomföra detta. Det kommer bidra till att öka likvärdigheten och kunskapsresultaten.

”Det behövs ett större nationellt ansvar för skolan. Det bekräftar OECD i sin granskning idag. Jag kommer själv att lyfta frågan om statens styrning, finansiering och ansvar inom Skolkommission. Det är dags att lyfta den våta filt som ligger över denna fråga”, konstaterade Bo Jansson.

Läs LR:s pressmeddelande.

Läs vad några medier skriver: DN, Expressen och SvD.

I Studio Ett kunde vi under måndagen lyssna till ett intressant samtal om larmet och vilka problemen är.

Alldeles mot slutet lyfte en av deltagarna, Eva Larsson, fram kris-förnekarnas betydelse för situationen. Dessa förnekare fanns, och finns lite, överallt. De finns bland dem som utbildar morgondagens lärare och de som alltid säger att svenska skolan är betydligt bättre är sitt rykte. De som helst vill se det positiva och ser all kritik och varningar som svartmålningar.

I Nerikes Allehanda gick LR ur och kopplade OECD:s rapport till den lokala verkligheten.

Eleverna blir lidande när ledningen är otydlig. Lärarnas riksförbund (LR) menar att OECD har rätt i sina iakttagelser av svensk skola.”

Mobilfrågan het igen

Man trodde den  hade somnat in, frågan om mobiler i klassrummet. Ingen tycker väl de ska finnas där, om inte de används med en mening i undervisningen. Men utbildningsminister Gustav Fridolin lyfte upp den frågan nyligen och vi kunde läsa om det i bland annat Skolvärlden,”Upp till skolan att lösa mobilfrågan”.

Och i Bohusläningen hittade vi i helgen en ledare med rubriken ”Kräv koncentration klassrummet”.

Där läser vi:

”Regler behövs för att både skolor och arbetsplatser ska fungera. Men de fungerar bäst om det inte bara är regler uppifrån, utan om man tillsammans kommer överens och accepterar spelreglerna. När läraren säger att molbegreppet ska förklaras och att det kräver elevernas fulla koncentration, då ska läraren också få elevernas fulla koncentration. Så enkelt är det inte, men det borde det vara.”

Även i Barometern kunde vi läsa om Fridolins omsvängning i mobilförbudsfrågan,”Kepsar på tur för Fridolin?”, med underrubriken ”Vilken skillnad ett val kan göra”.

Tidningen påminner om att ”som oppositionspolitiker visade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin totalt ointresse för ordningsfrågor i skolan. Som utbildningsminister har han fått upp ögonen för att det kanske ändå inte är så bra om eleverna ägnar sig åt sina telefoner i stället för att visa läraren och varandra uppmärksamhet.” ’Vi tycker att det kan vara ganska vettigt att titta på hur ett sådant regelverk skulle kunna se ut’, säger han nu apropå Metta Fjelkners utredning om åtgärder för ökad studiero.

Omsvängningen är lika välkommen som total. Den utredning som Fridolin nu finner intressant fann han totalt förfelad när den tillsattes. ”I stället för att fokusera på psalmer och kepsar ska man efter PISA fokusera på de frågor som verkligen gör skillnad för varje elev”, sa han i december 2013. ”Jan Björklund föreslår en utredning om ordning och reda och kepsar. Jan Björklund, det är dags att vakna!”

Barometerns ledarskribent hoppas att Gustav Fridolin nu går vidare till att ifrågasätta bruket av kepsar. ”Bristande uppmärksamhet och nonchalans är inga individuella företeelser; de sprider sig som passiv rökning och försämrar lärandeklimatet. När vaknar Fridolin till den insikten?”

 Är det inte mobiltelefoner så är det kepsar. Ja, det är inte lätt att vara utbildningsminister.

Använder vi datorer och IT på rätt sätt?

Nyss har vi sett tusentals lärare, skolledare, förskollärare och pedagoger av alla slag samlas på SETT, ”Scandinavian Educational Technology Transformation”, Skandinaviens största mässa och konferens inom ”det moderna och innovativa lärandet”. Vilket i klartext betyder digitala verktyg och moderna fysiska lärmiljöer. Nya prylar och maskiner helt enkelt.

Men används verkligen datorer och den nya tekniken på det klokaste viset i skolan idag? Det tycker inte Håkan Danielsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap på Katedralskolan i Lund och medlem i LR. Håkan är även koordinator för Historieprogrammet, en av landets nitton spetsutbildningar och har tillsammans med historikern Bengt Liljegren skrivit läroboken ”Att undervisa i historia”.

I en debattartikel i DN, ”Förbättra resultaten i skolan genom att kasta ut datorerna från lektionerna”, menar han att det inte finns pedagogiska vinster med datorer i klassrummen. I synnerhet, kan man infoga, då de inte tycks användas genomtänkt. Han konstaterar att sedan eleverna fick datorer har de fått det svårare svår att följa med.

”För mig står det klart att datorn är kontraproduktiv på vanliga lektioner – då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna”, skriver Håkan Danielsson och berättar:

”En dag i höstas bestämde jag mig för att trotsa tanken på den saliggörande datorn. Jag instruerade eleverna låta sina datorer stanna i väskan, utom då jag specifikt sa till dem att plocka upp dem. Effekten var nästan ögonblicklig. Lugn och studiero spred sig i klassen.”

Håkan Danielsson redogör för flera vetenskapliga undersökningar som studerat hur prestationerna förändras med datorn som anteckningsblock. Det visar sig att ”datorn fungerar förödande dåligt som anteckningsblock. Den försämrar kraftigt elevernas prestationer och leder dessutom till att de sysslar med helt ovidkommande saker under lektionstid.”

Håkan Danielsson skriver ”att använda datorn som anteckningsblock ger sämre resultat fast eleverna tror att de ska bli bättre. Eleverna frestas dessutom att använda datorn till allt möjligt annat, vilket gör prestationerna ännu sämre. Och allra värst är att man också riskerar att fördärva för sina klasskamrater.”

Hans slutsats är självklar:
”Datorn ska ut ur klassrummen. Jag är ingen luddit och kan se att det finns situationer då datorn kan ge elever kunskaper på nya sätt. Men för vanliga lektioner, då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna, är den kontraproduktiv.”

Enligt Danielsson skulle en sådan förändring i ”ett slag kunna förbättra elevernas resultat med uppemot 20 procent, spara pengar och dessutom vara möjlig att genomföra omgående. De positiva effekterna skulle med stor sannolikhet visa sig redan i nästa PISA-undersökning.”

Nu kanske många lärare och andra som entusiastiskt deltog i SETT protesterar mot denna svartmålning av IT och datorisering av lärandet. Men när alla springer åt samma håll är det klokt att lyssna till den som ser en annan väg att gå.

Det är viktigt att lärare kan göra som Håkan Danielsson och slänga ut datorer och IT som inte användas.

Allt detta kan sägas på sätt och vis bekräfta tesen som Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson länge drivit. Nämligen att läraren måste bestämma över sin undervisning samtidigt som den enskilde läraren blir allt viktigare med IT-utvecklingen. Läs hans debattartikel här.

Bo Jansson är knappast en teknikfientlig luddit. Han har i flera år suttit som domare i juryn för Innovativa lärarpriset som belönar just lärare som utvecklar sin undervisning. Men då använder de IT och datorer genomtänkt. Dessa maskiner och prylar kan aldrig ersätta läraren. Frågan nu är snarare om de ska ha den dominerande roll de har i utvecklingen av framtidens skola och undervisning.

 

Tillägg 20 april

Idag läser vi Computer Sweden att:

 ”Visst kan datorer förbättra skolresultaten. I Sollentuna har resultaten höjts rejält sedan de yngsta barnen börjat skriva på surfplattor i stället för med papper och penna.”

Men i artikeln med det tvärsäkra påståendet i rubriken ”Nu är det bevisat – barnen blir bättre i skolan med surfplattor” ser vi att resultatet egentligen rimmar mycket väl med det vi kan läsa ovan i detta blogginlägg. Nämligen att det måste finnas en tanke bakom användningen av datorer. Någon slentriananvändning är inte av godo alltså.

”Studien visar att de elever som använt datorer men som inte haft någon särskild struktur kring hur den digitala tekniken används lyckats sämre än dem som arbetar efter den metod som används i Sollentuna men också sämre än de elever som undervisats traditionellt.”

 

 

 

Skolans huvudmän har inte tagit sitt ansvar

Det är många år sedan det stod klart att lärare måste var behöriga i skolan. Huvudmännen fick anställa obehöriga som undantag. Tyvärr missbrukades det kryphålet av de skolansvariga.

Men för fyra år sedan blev det klart att det också skulle införas en lärarlegitimation och att endast behöriga legitimerade lärare skulle få sätta betyg. En fantastisk kvalitethöjning och ett steg framåt för skolans undervisning, kan man tycka.

Men nya siffror från Skolverket visar att legitimationsreformen har problem. Och att ansvaret för det kan delas mellan just Skolverket, som utfärdar legitimationerna och där många lärare har fått vänta alltför länge på sina legitimationer och skolans huvudmän, kommuner och friskolors ägare. De senare har struntat i eller inte förmått att inventera behörigheten hos sina lärare och se till att de som behöver får en fortbildning och hjälp att utveckla sin kompetens där det behövs. Alltså ett helt normalt arbetsgivansvar.

De siffror som Skolverket släpper i dag visar att i juni 2014 hade 164 000 personer fått lärarlegitimation.

Av dessa saknades 64 000 i skolornas register. De har alltså lämnat läraryrket. Dessutom visar det sig att av de personer som arbetade som lärare hade ungefär var femte ingen lärarexamen alls.

I gymnasieskolan var endast 52 procent av lärarna fullt ut behöriga, det vill säga hade lärarexamen och var även behöriga i de ämnen de undervisade i. I grundskolan var motsvarande andel 67 procent.

För detta har de enskilda huvudmännen det totala och övergripande ansvaret. Men de har duckat för det självklara ansvaret.

Nytt för i år är att det i Skolverkets statistik går att se lärarbehörigheten i varje skola. Kanske ska nu föräldrar kunna välja skolor där lärarna är behöriga. Men den självklara målsättningen måste vara att alla skolor i alla kommuner ska bara behöriga och utbildade i de ämnen de undervisar. Det borde vara en självklarhet.

Det är häpnadsväckande! Idag behövs alla lärare som är utbildade och behöriga i sina ämnen. Istället för att ta hand om dem så låter man dem försvinna bort från skolan. Det är alldeles huvudlöst.

Det skulle kunna ses som att huvudmännen vill sabotera statens intentioner med välbehövliga reformer för att höja och säkra kvalitén i skolan. Men så illa kan det väl ändå inte vara! Eller?

 

Vårbudgeten och skolans verklighet

”Politiken måste också drivas igenom. Men det händer inte mycket.”

I morse sände P1-morgon ett intressant samtal med några studenter på högskolan i Borås om deras tankar kring regeringens vårbudget. Det talades om såväl RUT som ROT, ungdomsarbetslöshet och bostadsmarknaden. Och om skolan.

Särskilt intressant var det att ungefär mitt i samtalet, efter fem minuter höra vad lärarstudenterna Ellen Malcolm och Matilda Melin, som båda läser till ämneslärare, hade att säga om satsningarna på skolan.

”Just lärarlönerna behöver höjas. Vi måste redan nu börja arbeta på att höja stoltheten för vårt yrke”, sa en bestämd Matilda Melin.

”Det behövs verkligen mer lärare, mer personal i skolan. Resurserna saknas och som ensam lärare har du inte möjlighet att hjälpa alla trettio elever i en klass. Du har inte tid. Man har bara två armar. De barn som har svårigheter kommer efter. Och när de kommer upp i högstadiet kan de inte läsa och skriva. De kan inte göra det som krävs av dem. De kommer ännu mer efter i samhället och i sin utveckling”, sa Ellen Malcolm.

De menade att framförallt i låg- och mellanstadiet behövs det fler resurser. Det behövs mer kringpersonal överlag så att läraren får tid att göra sitt arbete och vara pedagog.

De två miljarderna per år som regeringen satsar på för att få fler lärare och vuxna i de tidiga åren är alltså rätt, enligt lärarstudenterna. Men att utöka antalet platser till lärarutbildningen får ljummare mottagande.

”Hur många platser det finns spelar ingen roll om ingen söker Viktigare att göra de platser man har starkare. Höja kvalitén på den existerande lärarutbildningen. Mer lärarledd tid med oss studenter, så att vi kan lära oss mer på det didaktiska och pedagogiska arbetet.”

På frågan om regeringen tar frågan på allvar så tycker studenterna att man gör det.

”Ja, det är ökat fokus på lärarprofessionen. Men sedan måste det också drivas igenom. Det måste bli på riktigt. Men det händer inte lika mycket. Vi står och stampar på ett och samma ställe”, sa Ella Malcom.

Studenterna menar, liksom Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, att det krävs mer handling och beslut som leder till konkret och snabb verkstad i skolan och i klassrummen.

Eller som Bo Jansson formulerar det i sina presskommentarer idag.

”Regeringens vällovliga förslag får tyvärr inga konsekvenser i närtid. Det är inte rimligt.”

 

Pisa-tappet kan inte bortförklaras

Nej, fallet i Pisa-undersökningen berodde inte på omotiverade elever som skulle gjort bättre ifrån sig om de fått pizza eller tårta. På tisdagen  kom Skolverkets rapport ”Att svara eller inte svara. Svenska elevers motivation att genomföra PISA-provet”.

”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar. Staten, kommuner, skolor, rektorer och lärare måste fokusera på att förbättra undervisningen för eleverna. Bara så kan vi vända utvecklingen”, sa Skolverkets generaldirektör Anna Ekström i pressmeddelandet.

Enligt rapporten kan ett tapp på 4—5 poäng förklaras av bristande motivation hos eleverna som skriver proven, men totalt har Sverige tappat betydligt mer i den internationella skolstudien. Och i en jämförelse med övriga nordiska länder anstränger sig faktiskt svenska elever något mindre.

”Det är logiskt att det finns ett samband mellan elevers ansträngning och deras resultat men svenska elevers minskade ansträngning förklarar inte varför Sverige presterade i Pisa-toppen 2003 för att mindre än tio år senare halka ner under OECD-genomsnittet”, säger undervisningsrådet Anita Wester.

Vi läser i bland annat Svenska Dagbladet att  Magnus Oskarsson som är projektledare för Pisa i Sverige, säger att resultatet stödjer tidigare kunskap och att svaren till Sveriges fall går att hitta på annat håll.

”I engelska är vi bäst i Europa, allmänbildning är vi ganska bra på, men tappar däremot mycket i matematik. Ju mer skolspecifika ämnena är, desto sämre är resultaten. Den svenska skolan har inte lyckats nå fram till de moderna ungdomarna”, säger han till TT.

Oskarsson tar också upp det han kallar för ”en sorteringsskola där de bra eleverna väljer bra skolor med bra resultat och sämre elever hamnar i sämre skolor”.

Frågan om det fallet i PISA kräver tydligen svar på strukturell nivå i den svenska skolan. Förhoppningsvis är det slut med försökern till bortförklaringar. Det må sedan gälla antaganden om motivationsbrist eller påstådda krångliga frågor…

Det är dags att se sanningen i vitögat och satsa på lärarnas förutsättningar och resurser.