Skolans huvudmän har inte tagit sitt ansvar

Det är många år sedan det stod klart att lärare måste var behöriga i skolan. Huvudmännen fick anställa obehöriga som undantag. Tyvärr missbrukades det kryphålet av de skolansvariga.

Men för fyra år sedan blev det klart att det också skulle införas en lärarlegitimation och att endast behöriga legitimerade lärare skulle få sätta betyg. En fantastisk kvalitethöjning och ett steg framåt för skolans undervisning, kan man tycka.

Men nya siffror från Skolverket visar att legitimationsreformen har problem. Och att ansvaret för det kan delas mellan just Skolverket, som utfärdar legitimationerna och där många lärare har fått vänta alltför länge på sina legitimationer och skolans huvudmän, kommuner och friskolors ägare. De senare har struntat i eller inte förmått att inventera behörigheten hos sina lärare och se till att de som behöver får en fortbildning och hjälp att utveckla sin kompetens där det behövs. Alltså ett helt normalt arbetsgivansvar.

De siffror som Skolverket släpper i dag visar att i juni 2014 hade 164 000 personer fått lärarlegitimation.

Av dessa saknades 64 000 i skolornas register. De har alltså lämnat läraryrket. Dessutom visar det sig att av de personer som arbetade som lärare hade ungefär var femte ingen lärarexamen alls.

I gymnasieskolan var endast 52 procent av lärarna fullt ut behöriga, det vill säga hade lärarexamen och var även behöriga i de ämnen de undervisade i. I grundskolan var motsvarande andel 67 procent.

För detta har de enskilda huvudmännen det totala och övergripande ansvaret. Men de har duckat för det självklara ansvaret.

Nytt för i år är att det i Skolverkets statistik går att se lärarbehörigheten i varje skola. Kanske ska nu föräldrar kunna välja skolor där lärarna är behöriga. Men den självklara målsättningen måste vara att alla skolor i alla kommuner ska bara behöriga och utbildade i de ämnen de undervisar. Det borde vara en självklarhet.

Det är häpnadsväckande! Idag behövs alla lärare som är utbildade och behöriga i sina ämnen. Istället för att ta hand om dem så låter man dem försvinna bort från skolan. Det är alldeles huvudlöst.

Det skulle kunna ses som att huvudmännen vill sabotera statens intentioner med välbehövliga reformer för att höja och säkra kvalitén i skolan. Men så illa kan det väl ändå inte vara! Eller?

 

Vårbudgeten och skolans verklighet

”Politiken måste också drivas igenom. Men det händer inte mycket.”

I morse sände P1-morgon ett intressant samtal med några studenter på högskolan i Borås om deras tankar kring regeringens vårbudget. Det talades om såväl RUT som ROT, ungdomsarbetslöshet och bostadsmarknaden. Och om skolan.

Särskilt intressant var det att ungefär mitt i samtalet, efter fem minuter höra vad lärarstudenterna Ellen Malcolm och Matilda Melin, som båda läser till ämneslärare, hade att säga om satsningarna på skolan.

”Just lärarlönerna behöver höjas. Vi måste redan nu börja arbeta på att höja stoltheten för vårt yrke”, sa en bestämd Matilda Melin.

”Det behövs verkligen mer lärare, mer personal i skolan. Resurserna saknas och som ensam lärare har du inte möjlighet att hjälpa alla trettio elever i en klass. Du har inte tid. Man har bara två armar. De barn som har svårigheter kommer efter. Och när de kommer upp i högstadiet kan de inte läsa och skriva. De kan inte göra det som krävs av dem. De kommer ännu mer efter i samhället och i sin utveckling”, sa Ellen Malcolm.

De menade att framförallt i låg- och mellanstadiet behövs det fler resurser. Det behövs mer kringpersonal överlag så att läraren får tid att göra sitt arbete och vara pedagog.

De två miljarderna per år som regeringen satsar på för att få fler lärare och vuxna i de tidiga åren är alltså rätt, enligt lärarstudenterna. Men att utöka antalet platser till lärarutbildningen får ljummare mottagande.

”Hur många platser det finns spelar ingen roll om ingen söker Viktigare att göra de platser man har starkare. Höja kvalitén på den existerande lärarutbildningen. Mer lärarledd tid med oss studenter, så att vi kan lära oss mer på det didaktiska och pedagogiska arbetet.”

På frågan om regeringen tar frågan på allvar så tycker studenterna att man gör det.

”Ja, det är ökat fokus på lärarprofessionen. Men sedan måste det också drivas igenom. Det måste bli på riktigt. Men det händer inte lika mycket. Vi står och stampar på ett och samma ställe”, sa Ella Malcom.

Studenterna menar, liksom Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, att det krävs mer handling och beslut som leder till konkret och snabb verkstad i skolan och i klassrummen.

Eller som Bo Jansson formulerar det i sina presskommentarer idag.

”Regeringens vällovliga förslag får tyvärr inga konsekvenser i närtid. Det är inte rimligt.”

 

Pisa-tappet kan inte bortförklaras

Nej, fallet i Pisa-undersökningen berodde inte på omotiverade elever som skulle gjort bättre ifrån sig om de fått pizza eller tårta. På tisdagen  kom Skolverkets rapport ”Att svara eller inte svara. Svenska elevers motivation att genomföra PISA-provet”.

”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar. Staten, kommuner, skolor, rektorer och lärare måste fokusera på att förbättra undervisningen för eleverna. Bara så kan vi vända utvecklingen”, sa Skolverkets generaldirektör Anna Ekström i pressmeddelandet.

Enligt rapporten kan ett tapp på 4—5 poäng förklaras av bristande motivation hos eleverna som skriver proven, men totalt har Sverige tappat betydligt mer i den internationella skolstudien. Och i en jämförelse med övriga nordiska länder anstränger sig faktiskt svenska elever något mindre.

”Det är logiskt att det finns ett samband mellan elevers ansträngning och deras resultat men svenska elevers minskade ansträngning förklarar inte varför Sverige presterade i Pisa-toppen 2003 för att mindre än tio år senare halka ner under OECD-genomsnittet”, säger undervisningsrådet Anita Wester.

Vi läser i bland annat Svenska Dagbladet att  Magnus Oskarsson som är projektledare för Pisa i Sverige, säger att resultatet stödjer tidigare kunskap och att svaren till Sveriges fall går att hitta på annat håll.

”I engelska är vi bäst i Europa, allmänbildning är vi ganska bra på, men tappar däremot mycket i matematik. Ju mer skolspecifika ämnena är, desto sämre är resultaten. Den svenska skolan har inte lyckats nå fram till de moderna ungdomarna”, säger han till TT.

Oskarsson tar också upp det han kallar för ”en sorteringsskola där de bra eleverna väljer bra skolor med bra resultat och sämre elever hamnar i sämre skolor”.

Frågan om det fallet i PISA kräver tydligen svar på strukturell nivå i den svenska skolan. Förhoppningsvis är det slut med försökern till bortförklaringar. Det må sedan gälla antaganden om motivationsbrist eller påstådda krångliga frågor…

Det är dags att se sanningen i vitögat och satsa på lärarnas förutsättningar och resurser.

Viktig satsning på Toleransprojektet

Det var glädjande nyheter som kunde läsas i en debattartikel från regeringens ministrar Helene Hellmark Knutsson (S) och Alice Bah Kuhnke (MP). De berättade i en debattartikel i Göteborgs-Posten att regeringen tänker satsa på att genom kunskap bekämpa fördomar och rasism och bland annat vill sprida och utveckla det framgångsrika Toleransprojektet.

Dessutom skapas ett sammanhållet forskningsprogram om rasism i Göteborg, vars mål är att motverka rekryteringen av människor till rasistiska organisationer.

En av dem som ligger bakom Toleransprojektet är Christer Mattsson, lärare som de gångna årtiondena – ända sedan det väldigt uppmärksammade brutala mordet på 14-årige Jon Hron – ägnat sig åt att bekämpa rasism och främlingsfientlighet på ett långsiktigt hållbart sätt. Läs mer om det exempelvis här.

På Facebook skriver Christer lite om hur de hela började:

”’Nu är det så akut att det inte är bråttom överhuvudtaget. Ta den tid ni behöver för att ta reda på varför vi har nazistiska gäng i Kungälv, vilka som hamnar i dem och vad som behöver göras för att förhindra rekrytering till dem.’
Ungefär så uttryckte sig det tidigare kommunalrådet i Kungälv Kurt Axelsson efter mordet på John Hron för 20 år sedan. Vi fick det utrymmet och den tid som behövdes för att tålmodigt undersöka och pröva oss fram till vad som verkligen fungerar bortanför årsbokslut och korta dragningar i nämnder och utskott.
Mest av allt fick vi stöd av det politiska modet att erkänna att vi har problem som inte går att skylla på slumpen, olyckliga omständigheter eller tillresta bråkstakar därför att problemen fanns i vårt eget lokalsamhälle.
20 år senare har vi utvecklat kunskaper och erfarenheter som blir stommen i ett kommande institut vid Göteborgs universitet utifrån ett regeringsinitiativ. Jag är mycket stolt över att Toleransprojektet nu fått stöd av två olika regeringar liksom alla majoriteter i Kungälv stöttat vår verksamhet under 20 år.”

Lärarnas Riksförbund som under lång tid stöttat och samarbetat med Toleransprojektet gratulerar och hoppas att arbetet kan fortsätta på en ny nivå.

Den som följer denna blogg har sett att vi ofta skrivit om olika utspel och artiklar och samarbeten. Det ska vi fortsätta göra.

När problemen inte längre sopas under mattan

En väldigt klok skolledare citerades i Tove Lifvendahls ledarkrönika ”En biljett till framtiden” i Svenska Dagbladet på annandagen påsk. Lifvendahl har besökt Malmö och den omtalade Värner Rydénskolan, som stängdes av skyddsombud från lärarfacken. Den kloke skolledaren är  biträdande rektor Anders Persson på just nämnda skola. Anders säger så här om varför han inte tycker att media svartmålar när man berättar om problemen på skolan:

”Vi har resultat som är långtifrån acceptabla; det hade varit ansvarslöst om medierna inte hade belyst det. Vi skapar livschanser för barn, vi betalas av skattebetalarna, så hade man inte skrivit om det hade det varit ett svek mot dem som bor här. Hade det som skett på den här skolan skett i ett annat område så hade ingen accepterat det. Men här finns en lägre förväntan på samhällskontraktet. Så medierna behövs. Det får inte bli så att man skjuter budbäraren.”

Det har länge varit så att många  i skoldebatten önskar att att det blir mindre av så kallas ”svartmålning” och mer av positiva bilder från skolan. För några åt sedan försökte man till och med applådera för skolan, för att visa hur uppskattad skolan är… Även om skolan verkligen var och är uppskattad var det kanske inte helt givet när problemen med skolan blev alltmer uppenbara? Kanske hade det behövts mer konkreta åtgärder än att applådera ut i intet?!

Att inte vilja se verkligheten i vitögat och ta tag i de konkreta problemen gynnar inte skolan – det må sedan gälla inkompetent skolledning eller okunnigt styre av skolförvaltningen i kommunen, eller felaktigt ekonomisk styrning av skolan på nationell nivå. Närhelst det blundas för de verkliga problemen så sviker de skolansvariga sitt uppdrag.

Men om man vågar ta konsekvenserna av hur det verkligen ser ut kan något positivt börja hända. I Värner Rydénskolans börjar de ansvariga vakna. Och Tove Lifvendahls krönika har ändå en positiv grundton. Det går att göra något åt problemen.

”Nej, ingen kan säga något annat än att det som tilläts hända på Värner Rydén är något annat än ett gigantiskt svek gentemot de elever som går där. Men lika svekfullt vore att nöja sig med bilden att det är kört. Om skolledningen i samarbete med elever, föräldrar, ansvariga förvaltningar, Läxhjälpen, MKB och andra goda krafter, lyckas i sina tydligt artikulerade föresatser, kommer de längs vägen att tillägna sig kunskap som andra skolor i Sverige just nu är i lika stort behov av.”

Ordning och struktur gynnar alla

Även Expressens ledarsida kommenterar Bo Janssons uppmärksammade budskap om behovet av mer lärarledd undervisning i skolan. I ledaren ”Skolpojkar duger inte som de är” läser vi:

”Många i Skolsverige har pekat på att dagens skola, där elever i hög grad förväntas ta ansvar för sin kunskapsinhämtning, missgynnar pojkarna. I skärtorsdagens Expressen skrev Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund, på den bogen. Jansson vill ta ett bestämt farväl av den heliga ”individualiseringen” och se en återgång till mer struktur och ordning i klassrummet, med en lärare som ”tydligt styr undervisningsprocessen”. Den modell vi har nu har inte gynnat svenska elever, skriver han, och den har särskilt missgynnat pojkarna.
Det finns mycket som tyder på att det är så, för ingenstans har pojkarna tappat mer än i Sverige. Ordning och struktur gynnar alla, men särskilt de mer omogna och ostrukturerade – eller de från hem utan studievana. ”Jag hade aldrig kunnat göra min klassresa i dagens skola. Aldrig”, har exempelvis den framgångsrika före detta Handelsprofessorn Magnus Henrekson sagt till Magasinet Neo.”

Det kan vara värt att citera följande stycke i Bo Janssons debattartikel,”Pojkar offras på pedagogikens altare”, som så många har tyckt säger något väsentligt om svensk skola av idag:

”Att undervisningen mer och mer kommit att handla om att allt större ansvar läggs på den enskilde eleven har egentligen varit till skada för alla elever, även om effekterna varit särskilt tydliga för svagpresterande pojkar. Elever generellt behöver en tydlig struktur, där lärarna i mycket stor utsträckning har ansvaret för att planera undervisningen. Att på ett outtalat sätt lägga en stor del av inlärningsansvaret på eleverna innebär, så som jag ser det, en generell risk för nivåsänkning och ökad olikvärdighet.

Hur kommer det sig då att undervisningen i svenska klassrum utvecklats mot mer ansvar för eleven på detta olyckliga sätt? Svaret är att det har varit svårt att göra på annat sätt, och det av flera anledningar! Sverige är ett extremt land där olika trender och modeord slår igenom obarmhärtigt, och ingen får vara däremot. Undervisningen ska individualiseras och eleverna ska lära sig att ta mycket ansvar, redan från början, och allt annat är bakåtsträvande. Strukturerad undervisning, som trots allt ändå ges, har dömts ut av de värsta demagogerna som ”katederundervisning”, alltså något negativt. Till detta ska läggas att viktiga undervisningsmoment som specialpedagogiskt stöd (snacka om individualisering!) många gånger uppfattas som stigmatiserande.

Dessa tankar passade dessutom utmärkt ihop med decentralisering, new public management och allmänna samhällsattityder där individen är kung, och kollektivet något som bara står i vägen för individen. Men i skolans värld passar detta illa. Att lära tillsammans är en viktig del av både det pedagogiska och sociala uppdraget.”

Att lära tillsammans. Det är just det som tycks ha tappats bort i strävan efter skolutveckling mot en ”ny” och ”framtidssäkrad” skola.

Det här går inte ihop

I Aftonbladet idag läser en artikel om att  Universitetskanslersämbetet (UKÄ) varnar för att söktrycket till lärarutbildningen är för lågt, och att fler platser inte löser problemet med lärarbristen.

Samtidigt ser vi att Skolverket varnar för att elevantalet i grundskolan fortsätter  öka.

Mot denna bakgrund blir frågan som Lärarnas Riksförbund ställde efter regeringens tillkännagivande av satsningen på fler lärare i lågstadiet än mer befogad.

”Bra med mindre grupper i lågstadiet – men hur ska det bli verklighet? ”

Lärarnas Riksförbunds förste vice ordförande Anders Almgren satte huvudet på spiken när han i och för sig välkomnade satsningar på att öka lärartätheten i svensk skola. Lärarna måste få mer tid till varje elev. Men han, liksom de flesta andra, undrar hur ska det gå till?

”Lärarbristen är ett stort hotande problem som måste hanteras. Mindre grupper kräver att fler lärare anställs i skolan. Ska vi få de som lämnat skolan att återvända måste skolan göras till en attraktivare arbetsplats”, sade Anders Almgren.

Det krävs konkreta utfästelser om löneökningar och bättre arbetsvillkor,snarare än att kommuner och skolhuvudmän ska skriva ner rekryteringsstrategier på ett papper.

Signalerna från Universitetskanslersämbetet (UKÄ) och Skolverket lugnar ingen. Den här ekvationen går inte ihop.

Egenartad kritik av PISA – frågorna är för krångligt ställda…

Återigen ifrågasätts PISA. Den här gången är det Vetenskapsradion som söker svagheter i de så uppmärksammade PISA-testerna. Det är man inte först med, och inte heller sist med. En så inflytelserik internationell jämförelse kan inte och bör inte undgå kritik.

Onekligen kan det vara ett problem att en internationell jämförelse får så stor inverkan och påverkar flera länders utbildningspolitik. Å andra sidan kan det vara bra att som i Tysklands fall få hjälp att satsa på skolan. Men tyvärr är det återigen märkliga argument som förs fram mot PISA.

PISA (Programme for International Student Assessment) är ett OECD-projekt som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever, som snart kommer att ha avslutat den obligatoriska skolan, är rustade att möta framtiden. Genom olika prov undersöks elevernas förmågor inom tre huvudsakliga kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Vidare ingår en enkät till elever och en enkät till rektorer.

I nyheterna i dag hör vi en pedagogikforskare säga:

”Eleverna gav uttryck för att den bild av naturvetenskap som förmedlades i provuppgifterna var ganska främmande och märklig. Uppgifterna handlar om fiktiva elever som gör en massa olika saker som handlar om naturvetenskap. ‘Varför gör de ett såhär konstigt experiment?’ kunde eleverna tycka”, sa Margareta Serder, utbildningsforskare vid Malmö högskola i Ekot i morse.

Svenska elever förstår alltså inte frågorna. Men det är inte problemet enligt den svenska forskaren, som också lagt fram en avhandling i frågan. Istället menar hon alltså är det provfrågor som är för krångliga.

”Det här gör att vi får en orättvis bild av 15-åringars kunskaper i naturvetenskap.”

Det tycks som om Serder menar att egentligen kan svenska lever mycket mer. Eller hoppas det.

Kanske menar hon att just de svenska eleverna ska få särskilt enkla och tydliga instruktioner till varje fråga? Hur kommer det sig att andra länders elever klarar frågorna bättre över tid? Hur kommer det sig att Sveriges resultat försämrats långsiktigt?

Kanske vore det bra med tydligare enklare instruktioner. Den frågan kan drivas. Men det intressanta i en globaliserad värld är ändå hur Sverige klarar sig jämfört med andra länder.

Vi följer med intresse Vetenskapsradions fortsatta granskning. Och påminner oss att i morgon är det den första april.

Läs mer om PISA på Skolverkets hemsida.

Hör också ett intressant reportage om PISA-proven som sändes på måndagen.

 

Tidigare morgnar i skolan för tonåringarna

Debatten om när skolelever ska börja skoldagen fortsätter.

Förra helgen läste vi en debattartikel i Svenska Dagbladet där fem forskare varnade att tidiga skolmorgnar är en fara för folkhälsan.

De lyfte fram att en lång rad undersökningar ger vid handen att en senareläggning av skolans starttider vore gynnsamt. Tidiga skolmorgnar inte bara försämrar studiekapaciteten hos en stor ­andel elever i de övre tonåren ­utan utgör också ett direkt och allvarligt hot mot deras hälsa.

De avslutar:

”Med den kunskap vi har i dag om hur hjärnan och undervisning fungerar är det både möjligt och angeläget att tänka nytt och göra annorlunda. Att börja skoldagen senare vore ett enkelt första steg.”

I Dagens Samhälle läser vi nu också en debattartikel som just förordar senare skolstart. Där berättar en rektor att skolstart nio i stället för åtta blev en framgång på Smedshagsskolan i Hässelby. Färre kom för sent och skolresultaten höjdes. Fler borde våga prova, uppmanar rektor Kjell Sjöberg, ordförande för Skolledarna i Stockholms stad. Han skriver också:

”Det finns så mycket åsikter bland folk i samhället i dag om vad skolan bör och inte bör göra. Man vill se en förändring av skolan, men den rektor som försöker ändra på saker och ting blir ofta kritiserad av föräldrar, personal och även ibland politiker. I grunden verkar det som en del inte vill se några förändringar, man vill ha det som det alltid har varit. ”

Vad tycker du?

 

 

 

 

Krisen i Göteborgs skolor

Under lång tid har skolorna i Göteborg kritiserats. Till och med Skolinspektionen har påpekat att situationen är särskilt bekymmersam i Göteborg. Inspektionen har underkänt kommunens styrningsstruktur och påpekat att Stadsdelsnämnderna inte har klarat uppdraget att ge alla elever möjlighet till en likvärdig utbildning.

Det kommer larmrapport efter larmrapport om Göteborgs skolor, men var finns det politiska engagemanget och drivet i skolfrågan? Det skriver bland andra Gunnar Valinder, ordförande för Lärarnas Riksförbund och Johan Trouvé, Västsvenska Handelskammaren, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag.

Skribenterna oroas bland annat av att Göteborgs skolor fortsätter halkar efter och har nu tappat 39 placeringar de senaste åren. Nu ligger Sveriges främsta industristad på plats 161 av 290 i Västsvenska Handelskammarens senaste ranking sv skolkommuner. De påpekar också att alltför få vill bli lärare och allt fler lärare lämnar yrket på grund av dåliga arbetsförhållanden. Även en hög omsättning på rektorer skapar oro. Situationen i Göteborg anses särskilt allvarlig, där i snitt var femte chefspost inom sektor utbildning bytts ut varje år de senaste åren.
”Att vara rektor i Göteborg är tufft. Man har ett statligt uppdrag, men ges förutsättningar av kommunen. Pengarna kan fördelas efter olika principer i olika stadsdelar och utan att veta budget för kommande år är det svårt att arbeta långsiktigt.”

Nu kräver man att även politiker på högsta nivå gör blocköverskridande och långsiktiga överenskommelser som på allvar förbättrar arbetsmiljön för både rektorer, lärare och elever.

Det som både är uppmuntrande och även bekymmersamt är att problemen i Göteborg främst syns handla om ledning och struktur. Lätt att åtgärda om handlingskraften finns hos makthavarna. Tyvärr är det en handlingskraft som inte verkar finns. Vare sig i Göteborg eller hos rikspolitikerna i parlamentet.

Skolan behöver få en starkare nationell styrning och finansiering. Sedan ska ansvaret och utförande lämnas till professionen i skolorna.