Tankar om skolan i media

När vi läser i kommentarsfältet i Svenska Dagbladet i dag där man skriver om att lärarna lämnar skolan så ser vi flera inlägg som är såväl ilskan som uppgivna, eller stridslystna. Särskilt ett litet mer desillusionerat inlägg fastnar i minnet:

”Jag slutade som lärare för två år sedan, jag har under mitt trettio år långa arbetsliv i varierande branscher aldrig sett så uselt ledarskap som i grundskolan. De misslyckade lärarna som inte har ämneskunskaper eller undervisningsskicklighet får naturligtvis ingen respekt av eleverna och väljer istället att gå på de för tillfället politiskt korrekta fortbildningarna som t.e.x livskunskap. Dessa ursäkter till lärare, som för övrigt föredrar att kalla sig pedagoger, blir sedan biträdande rektorer. Resten är historia. Lycka till med en skola i världsklass!”

En anna lärare, Sorglig, skriver:

”Ärligt talat – ni har inte råd att INTE höja lärarlönerna – för min del är det för sent – så snart jag hittar något annat är jag också borta från den svenska skolan. Och det blir inte lätt för skolledningen att hitta en ersättare för mig som har läst engelska och tyska i fyra år i Lund plus den pedagogiska utbildningen. Fem av mina studiekamrater arbetar redan utomlands eller här hemma på olika företag. Vi som är kvar får utföra fler och fler administativa uppgifter samtidigt som skolledningen på min egen skola ökar på vår undervisningsskyldighet eftersom usken togs bort för ett antal år sedan och då finns det ingen övre gräns längre! Medarbetarsamtal är ett skämt – man får ingen uppskattning för det pedagogisa arbetet – det viktigaste är att marknadsföra skolan! Min enda tröst är att ingen av våra tre barn har valt läraryrket!”

Det vittnesmål som ”fd lärarinna” ger är också värt att citera i sin helhet:

” Jag var glad när jag var färdig lärare. Första jobbet, på en friskolekoncern så fick jag undervisa 30 timmar i veckan, vara med i obligatoriska personal och planeringsmöten 8 timmar i veckan. Dessutom fick vi höra att om dessa 2 kvarvarande timmar av vår semestertjänst inte räckte till för rättning, planering och elevmöten så var vi ineffektiva. Övertid var förbjudet. 5 veckors semester gällde, och när eleverna inte var där under sommaren så målade vi väggarna, städade och polerade golven, och skötte om gräsmattan. Allt för att skolan skulle kunna spara pengar. Lönen var 18500 kr i månaden och studielånen 300.000

Jag bytte arbetsplats, och försökte påverka min situation. Jag förstod att jag inte skulle orka i längden. Jag insåg att även här var bördan för hög, men ingen lyssnade. Ändringen av antalet kurser jag skulle undervisa i kom först när schemaansvarige protesterade. Han hade inte plats för alla mina kurser i schemat under elevernas ordinarie skoltid, ens om jag inte fick en enda lunchrast under veckan. Schemat var ett problem som måste lösas. Min arbetsbörda var inte något att bry sig om. Min lön var nu 20 500kr i månaden efter 6 års arbete som utbildad lärare, och jag hade blivit belönad för att vara en duktig lärare med en löneökning på 500 kr ett år, istället för de framförhandlade 150 kr i månaden.

Jag bytte skola igen, för tredje och sista gången. Jag stannade bara ett år till i läraryrket. Efter år inom den privata och kommunala verksamheten så orkade jag inte mer. Jag bytte yrke och ingenting kan få mig att vända tillbaka. Jag älskar fortfarande att undervisa, och jag vet att jag är en duktig lärare, saknad av eleverna för min förmåga att få dem att förstå och för att jag faktiskt brydde mig om dem.

Det talas så mycket bland kommentarerna här om elever med utländsk bakgrund, om föräldraansvar, och som lärare får vi höra att skolan måste effektiviseras av sittande skolminister. Elevers olika bakgrund och föräldrarna var aldrig ett stort problem, snarare en tillgång i de flesta fall. De stökigaste eleverna var svenska ungdomar som stökade för att vara coola, de duktigaste och flitigaste kom från andra länder.

Varför undviker man att tala om själva styrelseskicket av skolan, och det faktum att det inte finns något som reglerar hur många arbetsuppgifter och antalet undervisningstimmar en lärare ska ha? Eller att skolan är det som först sparas in på när kommunerna har ont om pengar, eller när friskolechefen vill kunna köpa sig en ny mercedes?”