Bra att nationella proven förändras

Mindre administration och mer tid för eleverna. Det hoppas Lärarnas Riksförbund ska bli resultatet av den översyn av de nationella proven som regeringen aviserar. Förbundet har länge förordat central rättning och med digitaliserade nationella prov kan det bli en verklighet.

Skolverket har redovisat resultaten från de nationella proven. Det visar sig att engelska fortsätter vara niondeklassarnas bästa ämne. Men i ämnen som kemi, matematik och fysik går det sämre. Nu ska proven läggas tidigare på läsåret så att skolorna har längre tid på sig att fånga upp en elev som presterar svagt.

Nu meddelar också utbildningsminister Gustav Fridolin att det kommer flera förändringar av de nationella proven i skolan. I Ekot berättade han att regeringen kommer göra en översyn med syfte att minska lärarnas administration och att proven ska göra större nytta.

Lärarnas Riksförbund säger i ett pressmeddelande i dag att de nationella proven bör spridas över längre tid och inte tynga vårterminen i årskurs 3, 6 och i synnerhet årskurs 9.

”Syftet med de nationella proven är angeläget – att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, samt ge en bild av hur väl kunskapskraven uppfylls på såväl klassrumsnivå som skolnivå, huvudmannanivå och nationell nivå. Det bör dock övervägas i hur många ämnen nationella prov behövs för att säkerställa likvärdighet i betygsättningen”, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson.

I Svenska Dagbladet kommenterar skolreportern Maria Sundén resultaten från de nationella proven och svarar på frågan om det går göra något åt skillnaderna mellan skolor och kommuner:

”Resultaten på nationella proven borde användas som en indikation på var skolan behöver sätta in större resurser.
Det finns samtidigt gott om skolor som varken har en hög andel barn som ännu inte behärskar språket eller många elever som behöver särskilt stöd – och som ändå inte lyckas nå höga resultat på proven.
De behöver nu ta sig en tankeställare.

 

 

 

 

Sent ska syndaren vakna

Konsekvenserna av årtiondens nonchalans med behörighet och krav på utbildning i rätt skolform har skapat ett stort problem för arbetsgivarna i svensk skola. De kommunala och fristående huvudmännen har år ut och år in fortsatt ha obehöriga som arbetar som lärare utan att satsa på fortbildning för denna personal. Men det straffar sig nu när lärarlegitimationsreformen slår till med full kraft från och med den 1 juli 2015. Fram till dess har särskilda övergångsregler gällt.

Kommunerna och friskolorna har alltså haft fyra år på sig att inventera kompetensprofiler, behörighet och anpassa sig för att fortbilda sina anställda. Ändå står vi här i en situation där mängder av lärare kommer i kläm. När det gäller lärare som är lärarutbildade men i “fel” kombinationer eller ämnen så är det det faktiskt helt oacceptabelt. Det hade varit så lätt att rätta till.

Ordspråket “Som man sår får man skörda” känns ovanligt passande.

Idag kan vi se i SVT lyfter fram problemet i ett nyhetsinslag.Där sägs att kravet på legitimation försvårat för lärare att få jobb, och nu krävs att “staten tar sitt ansvar”. Alltså att staten tar det ansvar som huvudmännen inte har klarat av att ta. Det sägs vidare att legitimationsreformen gick för fort. Att det var för kort tid mellan 2011 och 2015

Beslutet i riksdagen välkomnades av hela Skolsverige som ett sätt att höja kvalitén i skolan och stärka lärarprofessionen. Reformen innebär bland annat att lärare utan behörighet och legitimation inte får sätta betyg.

Att det nu kommer krav på att staten ska gå in och betala för att lärare som inte har behörighet ska få det visar återigen på att dagens ansvariga för skolan inte har vad som krävs. Och visst är det förståeligt att en kommun med knappa resurser inte har fokus på långsiktigt ansvarstagande för lärares utbildning och fortbildning eller ens för skolans kvalitet,

Föga förvånande håller man på Sveriges Kommuner och Landsting med om att staten borde gå in och betala mer. Fortfarande vill man inte ta det fulla ansvaret för skolan och för att eleverna ska möta lärare som är utbildade och behöriga i rätt skolform och ämne.

Frågan är vilka argument det nu finns kvar mot att staten ska ta det fulla ansvaret för skolans och styrning och finansering?

 

Elever tröttnat på kommunens prioriteringar – anmäler till Lyxfällan

Ibland händer det att någon sätter fingret på problemet. Det har skett när några initiativrika elever på Slottegymnasiet i Ljusdal anmält sin egen kommun till tv-programmet Lyxfällan.

Eleverna Micke Wallin och Hannes Öst på medieprogrammet tröttande på kommunens prioriteringar där man istället för att satsa på skolan har valt att lägga pengarna på ny inomhushall och utomhusbad.

Eleverna tyckte helt enkelt att Lyxfällan skulle de kan hjälpa till och få kommunen att göra en bättre budget.

Kanske vi kan se fram mot Lyxfällan Kommun Special? Programledaren Patrick Grimlund avvisar i alla fall inte tanken.

Det kan onekligen behövas. Ljusdal är inte den enda kommun som satsar på idrottshallar och rondeller, istället för att investera i lärare och elever.

Visst har också föräldrar ett ansvar

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fortsätter linjen från sin företrädare Jan Björklund (FP). Häromdagen gick han ut i DN och klart och tydligt lyfte fram föräldrars ansvar för barnens skolgång, “Föräldrarna har attitydproblem”.

Utbildningsministern  kritiserar föräldrar som tar sina barn ur skolan för att åka till exempelvis Thailand på semester. ”Jag har svårt att förstå hur man tänker då”, säger han till tidningen.

Frågan om föräldrar ska kunna åka på semester mes sina barn när det är billigare kommer upp i ibland. Vad är viktigast? Möjligheten att få en prisvärd semester eller att elevernas rätt att få en bra undervisning. Fridolin understryker att  rektorerna ska känna att de har rätt att säga nej till föräldrar som ber om ledigt för sina barn mitt under terminen.

Vi noterar att Gustav Fridolin låter väldigt lik Jan Björklund när han talar om att finns det ett ”kulturproblem” i Sverige. Att skolan är nedvärderad och” det stora problemet ligger hos föräldrarna, som måste bli bättre på att visa sina barn att den är viktig”.

Han säger: “Skolan är kanske det viktigaste och svåraste arbete som eleverna kommer att göra under sina liv. Att ständigt prioritera annat är helt fel signal både till ens egna barn och andras.”

 

Innovativa lärare lyfts fram

Förra veckan blev det klart att tio svenska lärare utsetts till innovationsutbildare av Microsoft Sverige i samarbete med Lärarnas Riksförbund.  Dessa lärare gör ett gott pedagogiskt arbete, där de använt informations- och kommunikationsteknik (IKT) för att stötta sina elevers lärande.

Bloggen instämmer i ett stort grattis till Elisabeth Nagy från Franska Skolan i Stockholm , Cecilia Ahlström, Jonas Gustafsson, Fredrik Carlnäs och Kristina Ottander från Rodengymnasiet i Norrtälje, Ulrika Zakrisson och Frida Björling från Väsby Nya Gymnasium i Upplands Väsby, Jonas Bäckelin från Mikael Elias Gymnasium i Stockholm, samt Åsa Girgensohn och Helena Kvarnsell från Björknässkolan i Nacka.

Det är onekligen glädjande att se att dessa idérika kreativa lärare pekar framåt och att deras arbete synliggörs. De kan bidra till att lyfta svensk skola.

Och extra roligt är att sju av de tio utsedda lärarna är medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Läs mer om dessa lärare här.

“Lärarna har valts ut då de visat prov  på nytänkande, innovation och kreativitet. De vågar tänka utanför ramarna och därigenom stärka elevers lärprocesser så att alla elever oavsett lärandestil får möjlighet till sin unika kunskapsresa.”

Vi instämmer i lovorden från Eva Pethrus, Senior Program Manager på Microsoft Sverige:

”Microsoft Innovative Educator Experts som genomförs i samarbete med Lärarnas Riksförbund har aldrig haft så hög kvalité på bidragen som i år. Vi ser med glädje att allt fler lärare planerar och genomför sina lektioner för att förbereda sina elever för den kommande arbetsmarknaden. De använder IKT på ett naturligt sätt i sin undervisning, inkluderar samhället i skolan och gör på så sätt skolan global. Dessa lärare har förstått sitt uppdrag och skapar morgondagens internationella arbetskraft.”

Utbildning och fostran och skolledningens ansvar

Efter en mycket uppmärksammad debattartikel i Sydsvenskan “Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” har debatten blossat upp om ansvaret för utbildningen i skolan och hur lärare ifrågasätts av föräldrar, och även hur föräldrar fokuserar på sina egna telningars framgångar, men utan att se sitt eget ansvar.

Frågan är om föräldrarna lägger sig i lärarnas arbete i för stor utsträckning? I sociala medier debatteras detta flitigt och ovannämnda artikel har delats cirka femtio tusen gånger på någon dag. Debatten blir ocks ett uttryck för att skolans kris också är samhällets kris. När allt finns på en marknad blir både kraven och valen så mycket större.

Kanske är det ett  allt större problem att det curlande föräldrarskapet påverkar skolan? Många lärare tycker att mammor och pappor i större utsträckning stör lärarna i deras arbete. I boken “Generation Ego”, som bloggen ofta refererat till, så tas denna problematik också upp.

I dagens P1 Morgon gavs utrymme till ett samtal mellan Kristina Rinqvist, lärare och ombudsman på Lärarnas Riksförbund och Tommy Lindström, ordförande i Föräldraralliansen Stockholm.

Kristina Ringqvist höll med om huvudbudskapet i artikeln, att skolans uppgift är att utbilda och att hemmets att fostra, men hon ansåg att istället för att säga: “Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar” så är utgångspunkten: “Jag lovar att utbilda – oavsett om du uppfostrar”. I alla fall om man ska följa skollagen.

Tommy Lindström tyckte istället att frågan egentligen är rätt liten och att det snarare är de resursstarka föräldrarna som hörs och syns mest. Istället tyckte han att lärare skulle utbildas i föräldrarsamverkan. Vilket betyder att återigen ska lärarna ordna biffen…
Och så avslutade han med att ifrågsätta behovet av läxor. Detta trots att rätt slags läxor med repetition är något som forskningen visat är mycket viktigt för undersvisningen och för att eleverna ska kunna nå goda resultat.

Kanske är det slutet på det slappa synsättet vi ser nu? Kanske blir föräldrarnas egna ansvar – och inte minst huvudmännens ansvar tydligare nu? De måste respektera lärarnas uppdrag och se till att eleverna får det kringsstöd och de resurser de behöver. Det går inte att bara ge lärarna mer undervisningstid.

Förvånande många har nämligen hållit med läraren Jennie Bengtsson, som skrivit den rätt tuffa artikeln i Sydsvenskan. Där läser vi bland annat:

“Jag är lärare. Tillsammans med eleverna utformar jag undervisningen. Kursinnehållet berättar vad jag ska undervisa om och kunskapskraven vad som krävs för olika betyg. Vi ska sätta elevernas visade kunskap i relation till kraven för de olika betygsstegen. Vem klarar av detta jobb bäst? Du som förälder, eller jag? Vem har relevant utbildning för detta, du eller jag? Vem kan utan och innan kraven för ämnena svenska och engelska, du eller jag?/…/
Låt mig få sköta mitt jobb. Låt mig få sköta betygssättningen ifred. Låt mig utbilda ditt barn i skolan så kan du fokusera på att uppfostra barnet hemma!

På SVT Opinion får Jennie dock nu mothugg i debattartikeln ”Populistiskt att skylla skolkrisen på föräldrarna” Där menar rektorn Annika Hedås Falk att samhällsdebatten om lärarnas status har gått överstyr. Hon anser att även lärare måste kunna ifrågasättas.

“Fridolin föregår med gott exempel när han säger att vi får ifrågasätta honom och bli arga på politiska beslut han fattar. Men jag blir också gärna ifrågasatt. Då får jag möjlighet att tänka till, slipa argumenten och kanske omvärdera mina ståndpunkter.”

Det är intressant att just en rektor ger sig in i debatten. Ty det är när rektorn hukar inför föräldrarna- de som utgör skolmarknadens slutkunder – och inte står bakom sina lärare, som de stora problemen med föräldrapårverkan på exempelvis betygen blir uppenbara.

I Lärarnas Riksförbunds undersökning “Så påverkar föräldrarna undervisningen” framkommer det att förädrars försök till påtryckningar har ökat. Att lägga allt ansvar på lärarna – eller föräldrarna – är för enkelt. Det krävs mer helhetssyn, mer ansvarstagande från rektorer och huvudmän. Det handlar om att rätt resurser läggs på rätt elever. Att skolan fullföljer sitt uppdrag.

Det finns de som anför att det är ett problem att skolan har blivit en marknad. Som kund på en marknad är det enklare att reklamera om man inte är nöjd med produkten. Incitamentet till samverkan blir kanske mindre om det går att reklamera undervsiningen och därmed slippa ta sin del av ansvaret?

Vad ska en utbildningsminister säga? Och till vem?

Det har pågått en diskussion om en hälsning till landets lärare som nyblivne utbildningsministern Gustav Fridolin i förra veckan lade ut på Youtube. Vissa tyckte att tilltalet var alldeles fel. Att Fridolin talade till en yrkesgrupp utan egen yrkesstolthet och kraft. Att bara tanken på att lyfta en kår genom uppmuntrande tillrop var fel.

En av de hårdaste kritikerna var Expressens skarpa ledarskribent Ann-Charlotte Marteus på tidningens Opinionsblogg, “Fridolin håller tal till… 12-åriga lärare?” .

Hon skriver där bland annat: “…föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är kort sagt omöjligt att tro att Fridolin talar till en kår av vuxna, intelligenta, självständigt reflekterande akademiker – som har hand om det svenska utbildningsuppdraget, för Guds skull!”

Kritiken som också var rätt tydlig i sociala medier  föranledde Fridolin att gå ut i en debattartikel i just Expressen för att förklara sig. I “All respekt till lärarnas villkor” skriver Fridolin att han försökte “ge de uppmaningar som jag själv hade velat höra när jag studerade till lärare”.

“Jag uppmanade till stolthet över yrket, till att fortsätta ställa upp för varandra och till att tro på varje elev. Det var tänkt att understryka det som är så viktigt i läraryrket: att man vågar lita till varandra, att man ger utrymme för lärarlaget att bli en lärande organisation där man kan rådfråga varandra och utvecklas av varandra. Och några som sett min hälsning uppfattade det så. Men kommunikation är svårt, och att kommunicera på internet är uppenbarligen ännu svårare. För en del lärare blev min hälsning en del av just den tradition som jag vill bryta med. Mina uppmaningar kändes som klappar på axeln snarare än i ryggen. Jag menade att stärka lärarkåren men det kunde uppfattas tvärtom och det var givetvis inte meningen.”

I dag är Ann-Charlotte Marteus tillbaka igen i frågan om tal från ministern. Men denna gång är det ett tal som hon tycker att Fridolin ska hålla till landets föräldrar. Det är en synnerligen läsvärd och tänkvärd text. Jag gissar att de flesta av landets curlande föräldrar känner att Marteus faktiskt har alldeles rätt i sin ledarkrönika,“Gustav Fridolins tal till Sveriges föräldrar”.

Nu lyfter hon fram att hon tycker att tanken med Fridolins hälsning till lärarna var god. Han ville faktiskt ge lärarna råg i ryggen. Enligt Marteus borde Fridolin försöka låta “lite mindre som en missionär och lite mer som Rowan Atkinsons Blackadder”: Så här skulle talet till föräldrarna börja:

“Hej, jag heter Gustav Fridolin and I’m bloody annoyed!

Era barn gjorde bort sig i Pisa. Inte ens de smartaste av era små änglar har något att sätta emot en skapligt välinformerad 70-talist med en pil genom huvudet.

Vem bär skulden till detta fiasko? Många. Men bara en grupp har lyckosamt slunkit undan ansvar och skuld i efterchocksanalysen: Ni. Sveriges föräldrar. Sveriges välståndsdopade, ärtgnällande prinsessor till föräldrar.”

Ja, kanske borde också Gustav Fridolin hålla ett sådant tal. Men frågan är om han skulle våga. Frågan är om vi föräldrar är redo att inse vårt ansvar för våra barn och för att lärarna och skolan ska kunna ta sitt ansvar.

 

Lärarna en av de viktigaste samhällsaktörerna

Lärare är ofta samhällsengagerade, många gånger visar det sig att riksdagsledamöter har en bakgrund som utbildade och yrkesverksamma lärare.

Det är därför roligt att se att just Lärarnas Riksförbund finns nominerade i Samhällsaktörernas omröstning om de framgångsrikaste opinionsbildande insatserna under de senaste 25 åren.

Det är den omtalade kampanjen Sverige börjar i skolan, som lyfts fram. Det var en kampanj som Lärarnas Riksförbund drev inför valet 1998 med krav på högre lärarlöner och bättre villkor i skolan. Den bidrog till att skolfrågan hamnade på den politiska dagordningen som en valvinnande fråga och de flesta partier gick till val på höjda lärarlöner.

Idag kan vi se att den också faktiskt grundlagt det som sedan följde, när det gäller att förändra svensk skola mot ett starkare kunskapsfokus och lyfta lärarnas betydelse.

Det var med denna kampanj som Lärarnas Riksförbund började den opinionsbildning och det långsiktiga arbete som nu lett fram till att skolan var den absolut viktigaste frågan i valet 2014. Ett arbete som också förhoppningsvis kommer leda till en uppvärdering av lärarnas löner och arbetsvillkor.

Gå in också du och lägg din röst på de tre kampanjer som du tycker varit viktigast de senaste 25 åren.

Blundar ansvariga för att lärare måste vara behöriga och legitimerade?

Går det att få en skola där alla lärare är behöriga? Ja, det är Lärarnas Riksförbunds övertygelse. Men det kräver då att arbetsgivarna, skolans huvudmän i kommuner och fristående skolor, verkligen tar sitt ansvar och satsar tillräckliga resurser.

Från den 1 juli nästa år får endast legitimerade lärare vara tillsvidareanställda i skolan. Hur har man egentligen använt tiden sedan 2011, då det blev klart att lärare måste vara utbildade och behöriga? Inte särskilt framsynt. Hur många  ansvariga tjänstemän och fristående skolor har inventerat utbildning och kompetens hos sina lärare och sedan sett till att lärarna fortbildas och blir behöriga? Tydligen alldeles för få.

Just nu pågår en intressant en intressant debatt om detta. Riksdagsledamoten Roger Haddad (FP) gick häromveckan ut i en debattartikel i Skolvärlden där han kritiserade SKL för att vilja förminska problemen. I “Att nu dra i handbromsen vore förödande” skriver han:

“Många är förvånade och överraskade över att Sveriges skolor har så många obehöriga lärare som undervisar. Nu går också Sveriges kommuner och landstings vd Håkan Sörman ut och tonar ner problemet med lärarbrist.

Detta är allvarligt. Problemet är än större om man studerar ämnesbehörigheten hos lärarna. Matematik är ett klassiskt exempel, inte minst i grundskolans högstadium där allt för många elever undervisas av obehöriga lärare eller lärare med pedagogisk examen, men utan ämnesbehörighet i matematik. Det är tyvärr vanligt med inställda lektioner eller eget arbete när skolan inte hittar rätt kompetens.”

Haddad påminner att Skolverket för över tio år sedan larmade om kompetensbristen i skolan, men att huvudmännen – de fristående skolorna och kommunerna – inte tagit sitt arbetsgivaransvar på allvar när det gäller fortbildning och bemanning. I SKL:s vd Håkan Sörmans replik, “Vi drar inte i handbromsen – tvärtom” läser vi:

“Det händer mycket positivt med läraryrket. Lärare jobbar mer tillsammans och utvecklar undervisningen. Karriärvägarna har blivit fler och många lärare har haft en god löneutveckling. Allt fler söker till lärarutbildningarna och varannan ung person kan tänka sig att jobba i skolan. Det är oerhört angeläget att den här positiva utvecklingen fortsätter. De svårigheter att rekrytera legitimerade i lärare som finns i vissa ämnen kan vi inte bortse ifrån, men åtgärderna underlättas inte om beskrivningen av skolan är onödigt alarmistisk.”

Visst är det glädjande att Håkan Sörman, är så positiv. Men tyvärr finns det skäl till oro. Den som läser i media runtom i landet om hur lärarförsörjningen ska klaras får en annan bild av  verkligheten. Ett exempel från Söderhamn, “Stort lärarvarsel att vänta i höst”.

I Söderhamn inleds förhandlingar med facket om varsel som kommer gå ut i höst. Det naturliga hade kanske varit att redan för tre år sedan börja fortbilda de lärare som man anställt utan att dessa har tillräcklig utbildning och ämneskompetens. Istället har man skjutit problemen framför sig och använt övergångsperioden för att bara  låta de legitimationslösa lärarna jobba kvar som vanligt.

Idag är tre av tio lärare obehöriga enligt nya siffror från Skolverket, som SvD berättade om tidigare i höstas. Läs också i nya numret av Skolvärlden om situationen med obehöriga lärare och med siffror län för län och ämne för ämne.

Om åtta månader är alltså övergångsperioden över. Därefter kommer lärare som, med några undantag, saknar legitimation inte få vara tillsvidareanställda.

Håkan Sörmans till synes starka tillförsikt är inte helt lättbegriplig.

Plymouthbrödernas skola mot kunskap

Varför har Sverige skolor där religionen är grunden och inte kunskapen? Varför kan man få driva en skola som inte vill vara en del av samhället?

Dessa frågor reser sig vid läsningen av en krönika av Maria Schottenius i Dagens Nyheter,  “En skola i Plymouthbrödernas regi är en skola mot kunskap”.

Hon skriver om den bokstavskristna sekten Plymouthbrödernas friskola i Småland. En skola där fritt tänkande, jämställdhet och öppenhet inte verkar stå högt i kurs.

Det handlar alltså om den genom åren omstridda Labora­skolan som drivs av Plymouth­bröderna, en sluten kristen sekt, med rötter i 1800-talets Irland. I Sverige har man kring 300 medlemmar.

Enligt Schottenius är det en samling människor som inte gör mycket väsen av sig. “Folk omkring anser dem vara arbetsamma och skickliga på att driva företag. De är inte missionerande, stör ingen.”

Man vill ogärna ha kontakt med omvärlden eller icke-medlemmar. Förutom att isolera sig så är man mot jämställdhet mellan könen. Männen i Plymouthbröderna är överordnade kvinnorna, kvinnorna får inte ha positioner där de står över männen. Bibeln tolkas här bokstavligt.

Och så vill de driva en egen skola. Sedan 2007 finns Laboraskola, finansierad med hjälp av svenska skattemedel.

Schottenius refererar till ett reportage i tidskriften Dagens Arbete, “Så lyckades John lämna sekten”, som berättar om hur Johan lyckades hoppa av från den slutna religiösa sekten och blev totalt utfryst. I en annan artikel, “Skolan tillåts isolera barnen”, intervjuas Jakob Widström, ombudsman för Lärarnas Riksförbund, som menar att det är som “en regisserad teaterföreställning när Skolinspektionen kommer på besök”. 

Hans omdöme är mycket tydligt om skolan:

“Jag ser skolan som skattefinansierad hjärntvätt. Lagar stiftade av Sveriges riksdag gäller inte för de här eleverna. Det här med människors lika värde… gäller inte för de här eleverna.

Ska Sverige ha skolor där eleverna undervisas av personer såväl utan pedagogisk utbildning som ämnesutbildning? Ska Sverige ha en skola som inte motverkar traditionella könsroller. Ska Sverige ha skolor som vill avskärma eleverna och föra vidare en sektkultur? Vi talar alltså om Sverige idag år 2014.

Även Expressen har uppmärksammat Plymouthbröderna den senaste tiden, “Barnen isoleras i sekten i Småland”.