Lärarna en av de viktigaste samhällsaktörerna

Lärare är ofta samhällsengagerade, många gånger visar det sig att riksdagsledamöter har en bakgrund som utbildade och yrkesverksamma lärare.

Det är därför roligt att se att just Lärarnas Riksförbund finns nominerade i Samhällsaktörernas omröstning om de framgångsrikaste opinionsbildande insatserna under de senaste 25 åren.

Det är den omtalade kampanjen Sverige börjar i skolan, som lyfts fram. Det var en kampanj som Lärarnas Riksförbund drev inför valet 1998 med krav på högre lärarlöner och bättre villkor i skolan. Den bidrog till att skolfrågan hamnade på den politiska dagordningen som en valvinnande fråga och de flesta partier gick till val på höjda lärarlöner.

Idag kan vi se att den också faktiskt grundlagt det som sedan följde, när det gäller att förändra svensk skola mot ett starkare kunskapsfokus och lyfta lärarnas betydelse.

Det var med denna kampanj som Lärarnas Riksförbund började den opinionsbildning och det långsiktiga arbete som nu lett fram till att skolan var den absolut viktigaste frågan i valet 2014. Ett arbete som också förhoppningsvis kommer leda till en uppvärdering av lärarnas löner och arbetsvillkor.

Gå in också du och lägg din röst på de tre kampanjer som du tycker varit viktigast de senaste 25 åren.

Blundar ansvariga för att lärare måste vara behöriga och legitimerade?

Går det att få en skola där alla lärare är behöriga? Ja, det är Lärarnas Riksförbunds övertygelse. Men det kräver då att arbetsgivarna, skolans huvudmän i kommuner och fristående skolor, verkligen tar sitt ansvar och satsar tillräckliga resurser.

Från den 1 juli nästa år får endast legitimerade lärare vara tillsvidareanställda i skolan. Hur har man egentligen använt tiden sedan 2011, då det blev klart att lärare måste vara utbildade och behöriga? Inte särskilt framsynt. Hur många  ansvariga tjänstemän och fristående skolor har inventerat utbildning och kompetens hos sina lärare och sedan sett till att lärarna fortbildas och blir behöriga? Tydligen alldeles för få.

Just nu pågår en intressant en intressant debatt om detta. Riksdagsledamoten Roger Haddad (FP) gick häromveckan ut i en debattartikel i Skolvärlden där han kritiserade SKL för att vilja förminska problemen. I ”Att nu dra i handbromsen vore förödande” skriver han:

”Många är förvånade och överraskade över att Sveriges skolor har så många obehöriga lärare som undervisar. Nu går också Sveriges kommuner och landstings vd Håkan Sörman ut och tonar ner problemet med lärarbrist.

Detta är allvarligt. Problemet är än större om man studerar ämnesbehörigheten hos lärarna. Matematik är ett klassiskt exempel, inte minst i grundskolans högstadium där allt för många elever undervisas av obehöriga lärare eller lärare med pedagogisk examen, men utan ämnesbehörighet i matematik. Det är tyvärr vanligt med inställda lektioner eller eget arbete när skolan inte hittar rätt kompetens.”

Haddad påminner att Skolverket för över tio år sedan larmade om kompetensbristen i skolan, men att huvudmännen – de fristående skolorna och kommunerna – inte tagit sitt arbetsgivaransvar på allvar när det gäller fortbildning och bemanning. I SKL:s vd Håkan Sörmans replik, ”Vi drar inte i handbromsen – tvärtom” läser vi:

”Det händer mycket positivt med läraryrket. Lärare jobbar mer tillsammans och utvecklar undervisningen. Karriärvägarna har blivit fler och många lärare har haft en god löneutveckling. Allt fler söker till lärarutbildningarna och varannan ung person kan tänka sig att jobba i skolan. Det är oerhört angeläget att den här positiva utvecklingen fortsätter. De svårigheter att rekrytera legitimerade i lärare som finns i vissa ämnen kan vi inte bortse ifrån, men åtgärderna underlättas inte om beskrivningen av skolan är onödigt alarmistisk.”

Visst är det glädjande att Håkan Sörman, är så positiv. Men tyvärr finns det skäl till oro. Den som läser i media runtom i landet om hur lärarförsörjningen ska klaras får en annan bild av  verkligheten. Ett exempel från Söderhamn, ”Stort lärarvarsel att vänta i höst”.

I Söderhamn inleds förhandlingar med facket om varsel som kommer gå ut i höst. Det naturliga hade kanske varit att redan för tre år sedan börja fortbilda de lärare som man anställt utan att dessa har tillräcklig utbildning och ämneskompetens. Istället har man skjutit problemen framför sig och använt övergångsperioden för att bara  låta de legitimationslösa lärarna jobba kvar som vanligt.

Idag är tre av tio lärare obehöriga enligt nya siffror från Skolverket, som SvD berättade om tidigare i höstas. Läs också i nya numret av Skolvärlden om situationen med obehöriga lärare och med siffror län för län och ämne för ämne.

Om åtta månader är alltså övergångsperioden över. Därefter kommer lärare som, med några undantag, saknar legitimation inte få vara tillsvidareanställda.

Håkan Sörmans till synes starka tillförsikt är inte helt lättbegriplig.

Plymouthbrödernas skola mot kunskap

Varför har Sverige skolor där religionen är grunden och inte kunskapen? Varför kan man få driva en skola som inte vill vara en del av samhället?

Dessa frågor reser sig vid läsningen av en krönika av Maria Schottenius i Dagens Nyheter,  ”En skola i Plymouthbrödernas regi är en skola mot kunskap”.

Hon skriver om den bokstavskristna sekten Plymouthbrödernas friskola i Småland. En skola där fritt tänkande, jämställdhet och öppenhet inte verkar stå högt i kurs.

Det handlar alltså om den genom åren omstridda Labora­skolan som drivs av Plymouth­bröderna, en sluten kristen sekt, med rötter i 1800-talets Irland. I Sverige har man kring 300 medlemmar.

Enligt Schottenius är det en samling människor som inte gör mycket väsen av sig. ”Folk omkring anser dem vara arbetsamma och skickliga på att driva företag. De är inte missionerande, stör ingen.”

Man vill ogärna ha kontakt med omvärlden eller icke-medlemmar. Förutom att isolera sig så är man mot jämställdhet mellan könen. Männen i Plymouthbröderna är överordnade kvinnorna, kvinnorna får inte ha positioner där de står över männen. Bibeln tolkas här bokstavligt.

Och så vill de driva en egen skola. Sedan 2007 finns Laboraskola, finansierad med hjälp av svenska skattemedel.

Schottenius refererar till ett reportage i tidskriften Dagens Arbete, ”Så lyckades John lämna sekten”, som berättar om hur Johan lyckades hoppa av från den slutna religiösa sekten och blev totalt utfryst. I en annan artikel, ”Skolan tillåts isolera barnen”, intervjuas Jakob Widström, ombudsman för Lärarnas Riksförbund, som menar att det är som ”en regisserad teaterföreställning när Skolinspektionen kommer på besök”. 

Hans omdöme är mycket tydligt om skolan:

”Jag ser skolan som skattefinansierad hjärntvätt. Lagar stiftade av Sveriges riksdag gäller inte för de här eleverna. Det här med människors lika värde… gäller inte för de här eleverna.

Ska Sverige ha skolor där eleverna undervisas av personer såväl utan pedagogisk utbildning som ämnesutbildning? Ska Sverige ha en skola som inte motverkar traditionella könsroller. Ska Sverige ha skolor som vill avskärma eleverna och föra vidare en sektkultur? Vi talar alltså om Sverige idag år 2014.

Även Expressen har uppmärksammat Plymouthbröderna den senaste tiden, ”Barnen isoleras i sekten i Småland”.

 

 

Lärarna måste få ägna sig åt kunskapsuppdraget

Alla som arbetar i skolan vet om hur det ligger till. Nämligen att lärare får ägna sin arbetstid åt så mycket annat än att undervisa eleverna och planera och följa upp lektionerna. Istället installerar de datorprogram, städar klassrum, mejlar föräldrar och har möten med kuratorer.

I Dagens Nyheters artikel ”Lärarnas arbetstid fylls utanför lektionssalarna”  läser vi om sju högstadielärare från olika delar av landet som klockat sin arbetstid, minut för minut. Resultatet visar att flera av dem lägger över en tredjedel av arbetsveckan på de ”osynliga” arbetsuppgifterna.

Läraren Martin Larsson på Vallåskolan i Halmstad, som ägnade över 40 procent av sin arbetsvecka åt annat än undervisning, säger till tidningen:

”Jag blev faktiskt lite chockad att det var så pass mycket tid som gick åt till annat”.

Vi påminner om att förra året vann Lärarnas Riksförbund Stockholm mot den kommunala arbetsgivaren i huvudstaden, som ålades att böta två miljoner kronor om man inte vidtog åtgärder för att lätta på lärarnas orimliga arbetsbörda. Ännu tycks det inte ha lett konkreta resultat.  Ordföranden i LR Stockholm, Ragnar Sjölander, säger idag krasst till bloggen om arbetsgivarnas insats:

”De har byggt en apparat med processer kring arbetsmiljön, men lärarna märker föga förbättringar eller i värsta fall bara försämringar.

Och Lärarnas Riksförbund fortsätter kampen. Idag kan vi också lyssna på ett inslag i Sveriges Radio från Karlshamn, ”Stress får lärarfacken att sätta ner foten”.

I regeringsförklaringen skrev Socialdemokraterna och Miljöpartiet att lärares administrativa börda ska minska under den kommande mandatperioden. Hur det kommer se ut presenteras i statsbudgeten inom kort. Tidigare har det talts om att anställa fler lärare, men också annan personal, som specialpedagoger, elevhälsa eller administratörer.

Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson säger till DN att han välkomnar politikernas förslag om att minska på dokumentationskraven men han ser också risker i att arbetsgivare i stället tar chansen att utöka undervisnings tiden med fler klasser eller elever.

”Då vet vi inte längre vad vi vunnit på att minska dokumentationen. Jag anser att en begränsning av undervisningstiden måste till för att förändringarna ska få effekt på kvaliteten i skolan”, säger Bo Jansson som får medhåll av flera lärare.

Skolverket gjorde en ambitiös genomgång 2012 av hur lärarnas arbetstid såg ut i rapporten ”Lärarnas yrkesvardag”.

Bo Jansson och Gustav Fridolin har tidigare gått ut och krävt att lärare ska få ägna mer tid åt undervisning och mindre åt administration. Se debattartikeln i Aftonbladet, ”Ge lärarna möjlighet att göra sitt jobb”.

Där skrev man:

”Undervisning är lärares huvuduppdrag, och att den ska fredas för att kunna hålla högsta kvalitet. Lärares tid att förbereda sina lektioner, såväl ensam som kollegialt, och att göra det efterarbete som behövs med spontana samtal med elever och allt annat som sker vid sidan av lektionstillfället måste öka. På sikt är det rimligt att lärare ska ha lika mycket tid till det arbete som gör att undervisningen håller hög kvalitet, som den tid man har till lektionsgenomförandet.

Ansvariga måste ha modet att förhålla sig till den bild av läraryrket som då framträder och bestämma sig för att ta bort uppgifter och överlåta uppgifter till andra kompetenser i skolan. Det krävs att balansen mellan läraruppdragets olika delar säkras.”

Nu är det upp till bevis för regeringen och för utbildningsminister Gustav Fridolin.

Lärare ger goda råd till utbildningsministern

Allt fler lärare börjar höras i debatten. Det är glädjande att fler lärare tar sig plats i media och på debatt- och opinionssidor.

Denna gång läser vi vad Lisa Eklöv skriver på Svenska Dagbladets ledarsida. Hon är medlem i Lärarnas Riksförbund och aretemeriterad förstelärare i filosofi och naturkunskap på Kärrtorps Gymnasium i Stockholm.

I ”Brev från en lärare till den nya utbildningsministern” skriver hon bland annat följande:

”Vilken komplex utmaning och chans till omdaning du fått! Uppdraget är avancerat då skolans verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Ideologi göre sig alltså inte så mycket besvär i sammanhanget, eller?
Att erfarenheten ska vara beprövad hindrar oss ibland att testa nytt, men ett tips är att förvalta den breda kompetens som faktiskt finns på skolområdet. Professor Per Thullberg som leder Skolforskningsinstitutet har säkert en del att bistå dig med.
Snegla gärna på andra länder, men utgå från att deras läroplan är olik vår, sprungen ur en annan kontext. Använd vår inhemska kompetens – här är tips på några engagerade och kloka personer du kan bjuda in till samtal. De har inspirerat mig i min lärargärning i att förstå skolans utmaningar och omsätta förståelsen till konstruktiv praktik.”

Lisa Eklöv lyfter fram bland andra professorn Inger Enkvist, dramapedagogen Agneta Josephson, professorn Torkel Klingberg och  författaren och skolutvecklaren Per Kornhall.
Hon avslutar sin text med följande:”I regeringsförklaringen talades om elevers kunskapstörst. Långt törstigare är vi lärare efter kraftfullt ledarskap. Försvarshögskolans välrenommerade ledarskapsutbildning UGL (en femdagarskurs) för alla Sveriges skolledare och lärare tror jag skulle vara en tämligen kostnadseffektiv, och välgörande insats.
Och kom ihåg, vi måste möta eleven där hen är och inte där vi önskar att hen vore.”

Vi får hoppas att politiker och skolansvarigs läser denna skarpa text och att den sprids i sociala medier.

 

 

 

Stressen förstör gymnasieskolan

Stressen och pressen på lärarna ökar i gymnasieskolan. Det har vi kunnat följa under flera år. Nu är situationen i det närmaste ohållbar. I Svenska Dagbladet kunde vi häromdagen läsa en debattartikel av en avhoppad gymnasielärare, Gymnasieskolan skapar för mycket stress.

Hon heter Anneli Westfelt , är medlem i Lärarnas Riksförbund och arbetade på Thorlidsplans gymnasium i Stockholm. Hon beskriver problem och gymnasieskolan på ett mycket nyanserat och tydligt sätt. Hennes text är svår att värja sig mot. Den uttrycker en stor frustation som lärarna känner idag inför en skola där de vare sig har tid eller resurser för att genomföra sitt viktiga  uppdrag.

”Dagens gymnasieskola är allt för stressig. Jag har valt att lämna min lärarartjänst, för en tid eller för alltid, det vet jag inte än, klart är att jag inte längre vill medverka till att stressen upprätthålls. Stress påverkar vår förmåga att tänka, stör minnesfunktionen och orsakar sjukdomar. Därför måste vi göra allt för att inte lotsa in dagens unga i ett system med en hög inbyggd stressnivå.”

Anneli ser stressade gymnasieelever och hon menar att  framför allt fem faktorer bidrar till detta:

Den målstyrda skolan de går i och som vi haft sedan 1994.
Den kursutformade gymnasieskolan som innebär att det sätts betyg på varje kurs, och inte som tidigare i ett ämne.
• Att helt fritt kunna välja skola är oerhört stressande för många elever.
Om den skola de går i är dåligt organiserad leder det ofta till stress med  stressade lärare som lätt sprider stressen till sina elever.
Smartphones, sociala medier, datorspel innebär att dagens skola måste hjälpa unga människor på ett annat sätt och lära dem att fokusera på det de gör.

Hon beskriver också hur lärarna pressas genom bland annat av alltmer administrativt arbete, en dålig organisation och för högt antal undervisningstimmar. Dessutom  liknar läraryrket alltmer ett vanligt kontorsjobb. Istället för att renodla den kreativa sidan i yrket tvingas lärare sitta på ett kontor 9-5.

Liksom många lärare på golvet kritiserar hon även det fria skolvalet, friskolereformen och hela marknadsideologin i dagens skolan.

Förhoppningsvis lyssnar skolansvariga till Annelis ord:

”Om jag ska ens ska överväga att komma tillbaka till läraryrket vill jag inte se några snabba, drastiska förslag, som till exempel att göra gymnasieskolan obligatorisk (vilket jag tror är en dålig idé). I stället måste man från grunden skapa en stabil skolpolitik som håller över tid. Och det är nödvändigt att så långt det är möjligt bygga bort orsakerna till stress.”

Svenska skola behöver att lärare stannar kvar i yrket och utvecklas i det. Inom bara några år kommer bristen på utbildade behöriga lärare vara än mer akut än i dag. Då kommer såväl regering som arbetsgivare önska att de lyssnat på lärare.

Gymnasieplikt löser inte problemet

Nu kommer mer kritik mot regeringens förslag på obligatorisk gymnasieplikt. I en krönika på Expressens ledarsida, ”Gymnasieplikt är fel väg att gå”, skriver Gunnar Wetterberg, tidigare bland annat samhällschef på Saco, att Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse om att förlänga skolplikten är välmenande, men riskerar att bli förödande.

”Idag har 25-30 procent i varje årskull svårt att ta sig igenom gymnasiet, och tio procent misslyckas helt. Det är inte troligt att andelen går att pressa till noll på många år än. Om den halveras till fem procent vore det ett stort framsteg – men om gymnasienormen därmed blir ännu starkare, hur ska det gå för dem som inte lever upp till den?

Man kan leda hästen till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka. Skolplikten kan trycka in alla ungdomar i skolan, men inte ge dem lusten att lära. Tvärtom: den som inte är motiverad, den som ständigt misslyckas där han inte vill vara, riskerar att få sitt självförtroende knäckt får lång tid framöver.”

Wetterberg inser att samhället är på väg mot ett arbetsliv där allt fler arbetsgivare kräver gymnasium av de sökande. Men ändå anser han att et obligatorium skulle inte lösa ungdomsarbetslösheten.

”Innan skolplikten förlängs måste skolan fungera bättre än den gör i dag. Om 97 procent i varje årskull går vidare till gymnasiet, om 97 procent av de 97 procenten också klarar det – ja, då gör staten antagligen de återstående fem-sex procenten en tjänst genom att förlänga skolplikten.

Då har man de resurser som krävs för att hjälpa dem. Men så länge det strular för 25-30 procent av varje årskull, då är gymnasiet ännu inte redo för det stora åtagande som en förlängning innebär.”

Wetterbergs lösningar är stället:

• Den långsiktiga lärarrekryteringen måste förbättras. Lönerna är avgörande.

• Skolan måste få behöriga lärare från andra håll. Civilingenjörer och andra med ämneskunskaperna ska kunna bli behöriga efter ett halvårs praktisk-pedagogisk utbildning.

• Barn med tidiga problem i förskolan och ungdomar som först sent i skolåldern kommit till Sverige måste få hjälp av kvalificerade specialpedagoger.

Även Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson är inne på samma spår i en debattartikel på SVT Opinion, ”Obligatorisk gymnasieskola löser inte problemen”.

”För Lärarnas Riksförbund är det tydligt att gymnasieskolan kommer att fortsätta att ha svårt att klara av sitt uppdrag, om inte grundskolan fungerar.

Skolsatsningarna måste riktas direkt mot grundskolan, och då i synnerhet mot lågstadiet.

Här är de uttalade ambitionerna om att alla elever snabbt ska få rätt stöd lovvärda.

Om inte elever i behov av särskilt stöd får den pedagogiska hjälp de behöver i grundskolan, är det för sent att tvinga i gymnasieskolan. Problem i grundskolan ska lösas inom ramen för just grundskolan.

Allt fler ser ett ökat statligt ansvar för skolan som nödvändigt för att minska klyftorna. I veckan gick LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ut med detta budskap. Lärarnas Riksförbund har länge påpekat behovet av tydlig statlig nationell finansiering av skolan för att stärka likvärdigheten. Dagens system fungerar inte.”

Stenen satts i rullning

Nu har det hänt. Arbetarrörelsen och LO har genom Karl-Petter Thorwaldsson tagit bollen om statlig skola och passar den vidare till Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Vi läser i Dagens Nyheter i dag LO-basen: Öppna för att förstatliga skolan.

Nu börjar bollen rulla och den kan slå sönder gamla blockeringar i den fråga som ligger som en våt filt över skolutvecklingen och -styrningen i landet.

Och Thorwaldsson tycker också att Socialdemokraterna ska öppna för att förstatliga skolan.

I boken förordas ett återförstatligande av skolan:

”Utbildningsminister Jan Björklund har rätt i en sak. Ett sätt att komma till rätta med problemen är att förstatliga skolan. Vi behöver mer av styrning.

De växande klassklyftorna inom skolan det allvarligaste hotet för skolan, enligt Thorwaldsson.

”Skolans stora problem i dag är att den inte är likvärdig. Alla ungar får inte samma chans. Mitt under valrörelsen kom en skrämmande utredning från Skolverket som visade att 42 procent av lågutbildades barn inte kommer in på gymnasiet. Det är många av mina medlemmars barn som är i den gruppen.”

Det är mycket intressant att DN erfar att även inom S förs diskussioner om att öppna för ett förstatligande av skolan. Om Folkpartiet får igenom ett återförstatligande hoppas Socialdemokraterna få obligatoriskt gymnasium i utbyte.

Det kan bli en mycket intressant och givande mandatperiod för skolan i denna för skolans framtid så centrala fråga.

Vändning för läraryrket

 

Äntligen läser vi en positiv ljusare artikel om framtidsutsikterna för läraryrket! Det är Svenska Dagbladet som i ”Ljusare framtid gör lärare till drömyrket” skriver:

”Högre status, högre löner, mindre klasser och en strålande arbetsmarknad. Valrörelsen har gett läraryrket en extra skjuts. Den som väljer lärare som karriär lär kunna vänta sig både goda jobbmöjligheter och en stadig löneökning.”

Kanske är det dags för fler att upptäcka detta fantastiska yrke nu? Och om det utlovade satsningarna och förbättringarna kommer bli verklighet finns hoppet kvar.

I artikeln påminns om att läraryrket, för första gången, kom in på topp-tio-listan över svenskarnas drömjobb, enligt en undersökning från bemanningsföretaget Manpower presenterade förra året.

Och just nu ser vi stora annonser i Stockholms tunnelbana för att utbilda sig till lärare. Yrket blir populärare och det totala söktrycket till lärarutbildningen ökar också.

Både när det gäller arbetsmarknaden och löneutvecklingen tycks yrkesvalet inte vara så tokigt. SKL förklarar att ”Lärarna hör till vinnarna på arbetsmarknaden”. Och nu är det nödvändigt att  kommunerna – med statens hjälp – kommer att fortsätta på den inslagna vägen – och inte tappa fokus på lärarna.

Som Lärarnas Riksförbund ofta påpekat såtävlade partierna i valrörelsen om att satsa på löneökningar till lärarna. Alliansen ville utöka antalet karriärtjänster till var femte lärare, Socialdemokraterna och Miljöpartiet föredrog generella lönehöjningar, men stod också bakom införandet av karriärtjänster.

Orosmolnet är det som Bo Jansson varnat för redan förra året, att bristen på utbildade behöriga ämneslärare hotar flera ämnens existens. Generellt kommer det i hela skolsystemet enligt SCB saknas 43 000 lärare  år 2020.

Såväl Lärarnas Riksförbund som Lärarförbundet har varnat för att det exempelvis utbildas alldeles för få högstadielärare i kemi som. I våras utexaminerades två – i hela landet….

Ur ett rent fackligt arbetstagarperspektiv är detta ett guldläge. Även om detta är nödvändigt på sikt, så är det samtidigt ett mycket bekymmersamt för Sverige just nu.

Skolan och partierna

Hur ska skolan behandla partier som vill in och propagera om sin politik? Ska alla partier som vill få komma in? Ska bara de godkända partierna som sitter i fullmäktige eller riksdag få komma ifråga?

Liksom tidigare valår så har dessa frågor diskuterats hett i år. Just nu pågår ett mycket intressant fortsatt samtal om detta på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt med just de instanser som ska vägleda rektorer och ansvariga.

Tidigare har Justitieombudsmannen och Skolverket slagit fast att antingen tar man in alla eller ingen. Ingen mannamån får göras. Detta fick lärarfacken att gå ut i debatt i denna fråga. Lärarförbundet menade att innan det klargjorts hur det ligger till så kunde inga partier komma in i skolorna.

Lärarnas Riksförbund var i sitt inlägg mer inriktat på att låta professionen bedöma vilka partier som ska släppas in eftersom det ska ingå i undervisningen.

I dag läser vi återigen om JO:s syn på denna fråga efter att Justitiekanslern häromdagen gick ut och klargjorde att JK inte delar JO:s syn.

JO menar återigen att inget parti får uteslutas på grund av sina åsikter. Men JK anser att JO:s tolkning är orimlig och alltför långtgående.

”Jag har stor respekt för JO men menar att objektivitetskravet inte kan tolkas på ett sätt som gör det omöjligt för skolor att planera sin verksamhet på ett rimligt sätt. Om en skola inbjuder representanter för riksdagspartierna till en debatt skulle enligt 2010 års JO-beslut samtliga cirka 40 partier som kandiderar till riksdagen men även andra partier kunna kräva att skolan anordnar motsvarande debatter där de får delta. Resultatet framstår som orimligt och leder sannolikt till att skolan väljer att avstå från politikerbesök.

Jag anser att en rektor, med stöd av Regeringsrättens avgöranden, bör kunna bjuda in representanter för riksdagspartierna eller kommunfullmäktige till en debatt medan andra partier som anmäler intresse får möjlighet att lämna in skriftligt material som av lärarna förmedlas till eleverna som ett led i skolans utbildning. En sådan ordning kan inte anses strida mot regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet och står inte heller i strid med yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser.

Det är skrämmande och djupt obehagligt att vi idag i Sverige, liksom i övriga Europa, har extrema partier som uttrycker uppfattningar som strider mot grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Men det är den verklighet som våra ungdomar ser omkring sig och det går inte att tiga ihjäl den. Tvärt om är det extra viktigt och enda sättet att vaccinera mot extremism att våga se och analysera den. Det ger eleverna möjlighet att kunna värdera och med fredliga medel bekämpa den.

Med den tolkning av grundlagen som jag ovan redovisat behöver en rektor som idag gör ett godtagbart objektivt urval, i de allra flesta fall inte ta emot företrädare för extrema partier i skolan. Men det är inte idag och bör inte heller i framtiden vara möjligt att utesluta ett parti från att delta på grund av de åsikter partiet företräder. Den utredning som nu har tillsatts bör vara medveten om de etablerade partiernas egenintresse i frågan och inte bakvägen öppna för en sådan ordning. Det öppna samhället värnas bäst genom det öppna samtalet.”

JO svarar på detta idag med att man inväntar svar från en utredning:

”Frågorna om politiska partier i skolan har, som JK nämner, diskuterats sedan slutet av 1960-talet och kommer i fokus under varje valrörelse. Jag ser därför med intresse fram emot resultatet av den utredning som regeringen tillsatte den 21 augusti 2014. Förhoppningsvis ska därmed frågetecknen kring tolkningen och tillämpningen av objektivitetsprincipen rätas ut en gång för alla.”

Vi fortsätter följa denna fråga.