Mer struktur, mindre snack

Som alltid är det stimulerande och intressant att läsa Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus. Idag ställer hon frågor om rimligheten i de nya betygskriterierna (och även de tidigare). Snåriga, närmast obegripliga för föräldrar och elever – och tyvärr för en del lärare, om man får tro kommentarer i social medier.

I den tankeväckande krönikan “Skulle da Vinci få godkänt i skolan?” undrar Marteus:

“Vem klarar av Björklunds nya skola? Har man en diagnos blir det närmast omöjligt. Men passar den någon?”

Hon lyfter paradoxen att samtidigt som kunskaperna sjunker i den svenska skolan så ökar kraven…

“Att enbart kunna teckna som Leonardo da Vinci kommer man exempelvis inte långt med, numera. För att få lägsta betyg, E, i ämnet bild i årskurs sex måste eleven klara detta: Hon eller han ska ‘bidra till att utveckla idéer inom några olika ämnesområden genom att återanvända samtida eller historiska bilder.’
Eleven ska ‘formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt’ samt föra ‘resonemang om uttryck, innehåll och funktion i bilder från olika tider och kulturer och göra kopplingar till egna erfarenheter, andra bilder och företeelser i omvärlden.'”

Och Marteus fortsätter fundera kring det som hon ser som en mardröm för många barn:

“Man kan jämföra dagens läroplan med grundskolans läroplan från 1969. Mellanstadiets kursplan var mycket konkret. Barnen skulle bekanta sig med olika metoder: måla, rita, modellera, trycka, blanda färg. Några kryptiska kunskapsmål fanns inte 1969. De bästa fick femma, de sämsta fick etta och ingen blev stämplad som underkänd. I dag måste alla barn klara bestämda mål, basta. Annars blir det underkänt: F.”

Frågan som kan ställas är om skolan verkligen är bra för många av dagens elever. Därtill är det utan någon diagnos svårt att få extra stöd och hjälp i skolan.

“Och dessa barn är inte från en annan planet. En strukturerad “gammaldags” skola med mindre snack och mer verkstad skulle nog passa de allra flesta barn. Det finns ju ett skäl till att barn inte har körkort och rösträtt: De har vissa kognitiva begränsningar.”

När det gäller betygssättning så kan man lyssna på ett inslag om Sveriges Radios nya uppföljning av serien “Kaosklass” från i höstas. En lärare berättade om våndan av att sätta betyg i ett system man inte fått tillräcklig fortbildning i:

“Det blev ju rena rama kaos. Vad ska en elev kunna egentligen rent praktiskt? Den fortbildningen fick ju inte vi. Alltså vi satte ju betyg första terminen utan någon fortbildning. Vi hittade bara på betyg. Vi fick liksom ‘så här tror vi att skolverket tänker’. Det är hemskt.”

Det är en skam att behöriga och utbildade lärare inte får tillräcklig fortbildning för att kunna genomföra de reformer som beslutas, som nya betyg och nya läroplaner. Samtidigt som den ovan citerade läraren vittnar om att någon fortbildning inte gavs så tyckte sig den lilla fattiga kommunen hon arbetade i, ha råd att utrusta alla elever med egna datorer. Givetvis utan fortbildning.

Kan man för övrigt få ett bättre exempel på att staten måste ta hela ansvaret för skolan?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)