Många ansvariga till läraryrkets fall

I en mycket intressant debattartikel på DN Debatt, ”Högern och vänstern lika skyldiga till läraryrkets ras” lyfts lärarrollens förändring fram till debatt.

Artikelförfattaren Johan Wennström påminner att det tidigare var ett privilegium att vara lärare och att kraven var mycket höga. Idag är synsättet på läraryrket ett annat. Wennström menar att skulden för denna utveckling är till lika delar 68-vänsterns och marknadshögerns.

Johan Wennström har skrivit en liten bok ämnet, “Lärare utan frihet: När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen. Han har en bakgrund som ledarskribent i SvD och är nu verksam vid Institutet för näringslivsforskning, IFN. Wennström konstaterar i artikeln:

”En gång togs det för givet i Sverige att lärare, läkare, poliser och andra ämbetsmän inte bara gjorde sitt jobb utan dessutom att de gjorde det bra. Det var ett privilegium att inneha sådana befattningar, och endast en viss typ av människor, nämligen de skickligaste och mest motiverade personerna, ansågs kunna komma ifråga.”

Den näringslivsinspirerade styrmodellen för offentlig sektor, New Public Management, NPM, kritiseras:

”Att NPM är starkt ifrågasatt i den politiska debatten om välfärdens organisering betyder inte att det saknas grund för en sådan styrmodell. Även offentliganställda själva har förändrats i sina värderingar och utgår numera främst från rent materiella värden och personliga ekonomiska intressen i stället för traditionell ämbetsmannaetik. Detta är resultatet av att vänstern och marknadshögern gemensamt brutit ned offentliganställdas professionella känsla; det ”professionsetos” som går utöver ekonomiska drivkrafter, och som gör en styrmodell i offentlig sektor av karaktären ”piska och morot”, som NPM, överflödig.”

Han visar att förslag som presenterats från vartdera lägret sedan 1960-talet har haft idémässiga likheter, som i praktiken kommit att dra åt samma håll, nämligen att underminera lärarnas yrkesstolthet och självständighet.

Wennström menar att det fanns en bred samsyn i att ”lärare borde fråntas makten över undervisningen och nivelleras i sin yrkesidentitet, från en kunnig ämnesexpert till någon på samma nivå som sina elever.”

Johan Wennström avslutar sin debattartikel:

”Att vänstern och marknadshögern samfällt gjorde detta är ett bortglömt perspektiv inte bara i diskussionen om professionernas roll i offentlig förvaltning utan även i skoldebatten som följt på Pisaundersökningen om svenska elevers kunskaper. Lärarna är den viktigaste framgångsfaktorn som finns i ett skolsystem. Men att det inte längre anses vara fint eller ädelt att vara lärare har givetvis haft en kraftigt negativ inverkan på läraryrkets status och dess möjlighet att rekrytera rätt personer. Skulden för detta faller både till vänster och till höger.”

Under tisdagen diskuterades Wennströms bok vid ett seminarium i Spårvagnshallarna i Stockholm. Seminariet gick rätt mycket i moll. Det talades en del om vikten av lärarkallet. Tyvärr kommer talet om kall oftast fram i kvinnodominerade yrken när man vill kunna få arbetet utfört till minimal kostnad.

Det var ett intressant samtal om läraryrkets förändring och proletarisering. En fråga som ställdes var om enskilda lärarfack sålde ut kårens frihet mot utlovade lönepåslag?

Noterbart var att i panelen fanns ingen lärare, däremot Skolverkets GD Anna Ekström (jurist), Jonas Vlachos (ekonom) och Johan Wennström (skribent). Det hade varit nyttigt med en lärare som kunnat berätta från verkligheten. Men det kanske också är ett symptomatiskt tecken på den försvagade rollen för lärarna.

Debattartikel och boken har kommenterats flitigt och bland annat läser vi läraren Kristina Haugen, författaren till ”Kunskapssveket: pamflett om den avreglerade skolan” som skriver:

”Lärarnas professionalism är ett minne blott! I dag är de servicepersonal som håller kurser och utför tjänster för elever som kan välja bort lärarna när de behagar- om de inte är nog tjänstvilliga med betygen. Kunskaperna kan väl kvitta – men får eleven inte de betyg de anser sig “värda” så går de till rektorn eller politikerna och klagar. En klagande förälder kan höja sitt barns betyg rejält. Lärarens lön hänger på hur bra betyg han/hon sätter. Det är det incitament som ska ge eleverna (kunderna) nöjdhet och skolan anseende, så att mer elevpengar kan tjänas. Priset man betalar för det heter: Betygsinflation(allt högre betyg för allt mindre kunskaper), fallande kunskaper och olikvärdighet.”

Tänkvärt.  Och slutsatsen måste vara att om så många var delaktiga till läraryrkets fall, så måste minst lika många vara delaktiga när yrket nu uppgraderas och återupprättas. Kanske var dagens seminarium ett av många fler steg mot målet att ha en akademisk kår som tar ansvar och ges förtroende.

* Läs också en intervju med Johan Wennström i Skolvärlden. Där menar han att det inte finns någon motsättning melan lärarkall och hög.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)