Litterär kanon – igen

Ingen har väl kunnat missa att Kristdemokraternas partiledare visat sin okunskap på det litterära området. Av tre mycket välkända författares böcker kunde hon inte svara rätt på enda när SVT Aktuellts programledare frågade. Att Selma Lagerlöf skrivit ”Gösta Berlings saga”, att August Strindberg författat ”Giftas” samt att Klas Östergren skrivit ”Gentlemen” borde man kanske veta…

Nå, det må väl vara hänt. Alla läser ju inte böcker eller är väl bevandrade i litteraturens värld, men att det skedde i samband med att partiet lyfte just behovet av en litterär kanon har lett till stark kritik.

Kristdemokraterna vill se en litterär kanon i skolan, en lista över utvalda klassiker. Den hoppas de ska ge svenska skolelever “goda värderingar”. Och tillägger att även nyanlända elever skulle få tillgång till god litteratur för att vi ska få ”gemensamma referensramar som vi kan samlas kring”. Det är en god tanke.

Ralph Bretzer skriver i Skånska Dagbladet under rubriken ”En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon”:

”Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned. En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.”

Och i Aftonbladet skriver Eva Franchell:

”Är det något vi skulle kunna samlas runt så är det väl Nobelprisvinnaren Selma Lagerlöf eller nationalskalden August Strindberg. Klas Östergren sitter i Svenska Akademien och honom borde Ebba Busch Thor också kunna pricka in. Men inte ska hon hånas för att hon har så svaga kunskaper.
På Twitter är det många fler som erkänner att de inte läst Gösta Berling eller Giftas och det avslöjar en hel del om den svenska skolan på senare tid. Folk saknar helt enkelt vanlig bildning och kanske kan Kristdemokraternas förslag råda bot på den bristen.
Det är i alla fall många som verkar vara i behov av lite goda värderingar.”

I Dagens Nyheter slår Erik Helmerson ett slag för bildningen och kunskap som ett självändamål och han försöker problematisera frågan om en kanon.

”En förklaring till att tankarna på en kanon alltid möter hätskt motstånd är att de traditionellt förknippas med den svenska högern. Det är Liberalerna, SD och senast alltså KD som pläderar för klassikerlistor, alltså väcker de vänsterns ryggmärgsvrede snabbare än man hinner säga ”Moa Martinson”.

Men det hade precis lika gärna kunnat vara tvärtom. Det skulle kunna – för att inte säga borde – vara vänsterpolitiker, kanske i synnerhet socialdemokrater, som talar sig varma för bildningens och klassikernas välsignelser. 

Det fanns en tid då just bildning sattes i ett av arbetarrörelsens främsta rum. Sedan kom kulturpolitik med socialdemokratiskt språkbruk att betyda 90 procent politik och 10 procent kultur. Nu framstår socialdemokratin som ängslig och defensiv; finns det ändå inte en liten risk att den som läser Lagerlöf smittas av nationalism, borgerlighet eller kristendom?”

Den liberala debattören Eric Luth oroar sig för högerns förmåga att värna bildningstraditionen: ”När KD:s partiledare inte kan svara på vem som skrivit kända klassiker är det ett större problem än Busch Thors egna bildningsluckor”, konstaterar han i Svenska Dagbladet.

Och han ger ett mer självkritiskt högerperspektiv på frågan om bildning:

I Sverige har en kanon vuxit fram genom ett knappt millennium av bokutgivning, möjligtvis kan man räkna in några runstenar. Många verk har fallit i total glömska, men från varje epok har några författare och deras verk skinit så starkt att de etsat sig fast i den kulturella allmänbildningen. Selma Lagerlöf och August Strindberg (författarna till ”Gösta Berlings saga” respektive ”Giftas”) hör sannerligen till denna skara. Knappast någon svensk gymnasieelev har tagit examen utan att ha läst något av Lagerlöf. När man föreslår en litterär kanon gör man därför sannerligen klokt i att åtminstone till viss del studera den informella, naturliga kanon vi redan har. Annars framstår ethos i retoriken, alltså trovärdigheten, som noll.

Detta kopplar an till det större problemet: den svenska högerns bildningsförakt. I stora delar av Europa har högern varit bärare av en stolt kulturell tradition. Mario Vargas Llosa och Winston Churchill är två exempel på Nobelpristagare i litteratur med ett starkt politiskt intresse, eller möjligtvis tvärtom, på högersidan.

I Sverige har Socialdemokraterna på kulturområdet, åtminstone de senaste decennierna, kunnat domdera totalt – trots att till och med de har tappat stora delar av sin stolta bildningstradition. Med Fredrik Reinfeldts Sverige fick vi en statsminister som helst läser Camilla Läckberg, och som ger en platt-tv i 30-årspresent till Kronprinsessan. Jämför det med den franske presidenten Emmanuel Macron, som i en intervju med Der Spiegel för en lång konversation om den tyske, erkänt svårförståelige, filosofen Hegel.”

I Expressen har den välskrivande och frejdiga Ann-Charlotte Marteus inte mycket misskund med KD:s ledare. Hon påminner om att: i Almedalen hävdade Busch Thor att Sverige behövde en ’värderingsrevansch’ och på en presskonferens förklarade hon att en litteraturkanon vore bra för integrationen, ty ’en klassikerlista kan på olika sätt förmedla värdegrunder.’ 

Förmedla värdegrunder?! Men för i… Litteratur är inte moralisk penicillin och ska sannerligen inte användas som om den var det. Och värdegrund i plural, vad betyder det ens? “Om du inte gillar min värdegrund så har jag andra”?

Integrationsminister Ebba Busch Thor?

Ebba Busch Thor bottnar inte i vad hon säger – det illustrerades på ett förtjänstfullt sätt av de tre litteraturfrågorna. Hon kan uppenbarligen framföra politiska förslag med stort självförtroende, och påstå att de kommer att få en viss effekt, utan att ha den blekaste aning om huruvida det stämmer. 

Inte konstigt att KD:s politik är som en partypåse med klatschiga, slumpvis hopskramlade skämtartiklar.”

Ord och inga visor.

Redan när Ebba Busch Thor förde fram förslaget förra sommaren så möttes hon av kritik från många håll. Bland annat från Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén som i ett inslag i  SVT Nyheter klargjorde att det var ett onödigt förslag. Ja, hon tyckte till och med att: ”Det är skrämmande om staten ska avgöra vad som är god litteratur”.

Efter den provballongen så gick också förbundets 1:e vice ordförande Svante Tideman ut i en debattartikel och förklarade:

”Det vi lärare vänder oss emot är alltså inte att litterärt intresserade delger oss sina tankar om vad som kan vara bra litteratur för skolan, utan viljan att frånta oss uppdraget att göra ett lämpligt urval.

Det som borde intressera politiker mer är i stället hur resurserna för skolbiblioteken ser ut, hur en kvalificerad lärarfortbildning ska organiseras och hur lärare ska få mer tid till att enskilt och tillsammans med sina kollegor diskutera hur man på bästa sätt kan arbeta med litteratur i undervisningen. Då vill de också bestämma själva vilka böcker eleverna skall läsa.”

Och när du KD för tredje gången passar på att försöka föra fram sitt förslag, kan det var intressant att läsa hur reaktionerna var efter utspelet 2013. I ett radions Kulturnytt förklarade Bjørn Hansen, chef för skol- och utbildningspolitiska frågor på danska Lärarförbundet, att listan hade en liten faktisk betydelse i de danska skolorna, som alltså redan hade infört en litterär kanon. Dessutom hade urvalet kritiserats, bland annat för att den bara innehåller en enda kvinnlig författare – Karen Blixen. Och för att den, med sin stora andel äldre litteratur, förbiser många nya danska författare.

Vill man se något positivt med alla dessa försök att lansera en litterär kanon så är det att intresset för litteraturen och kulturen blossar upp. Och det är ändå diskussionen och samtalet som är det viktiga.
Det är angeläget att ha en aktiv diskussion kring vad som är ett kulturarv. Då lever det.

För vad har vi att ta till när vi ska få syn på oss själva? Vi som är alla, vi måste ändå börja och utgår från något. Med god guidning och ja, kanske till och med någon slags kanon, så kan man skapa sig sin egen uppfattning och ha något att ta spjärn mot.

Och där är kunskapen hos välutbildade och kunniga lärare bra att ha.

Kommentarer (1)

  1. FK86 skriver:

    Litar på att svenskläraren har bättre koll på vad som behöver tas upp i litteraturområdet än KD:s partiledare.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)