Kommunerna tar inte sitt ansvar

Staten gör kommuner passiva, eller rättare sagt kommunena tar inte sitt ansvar. Ett ansvar de har enlig lagen. Det är förödande kritik som framförs i dag på Svenska Dagbladet Brännpunkt av det tidigare undervisningsrådet vid Skolverket, Gunnar Iselau, som bland annat varit projektledare för Skolverkets rapport ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken”.

I sin mycket intressanta debattartikel skriver han klart ut att kommunerna inte klarar ansvaret för skolan.  Iselau påpekar att:

”Enligt lagen har kommunfullmäktige det yttersta ansvaret för att skolan har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå nationella mål och kunskapskrav. Det är inte alla berörda som har det klart för sig.”

Helt rätt analys, men återigen verkar det som om kommunerna ska ursäktas genom rubriken ”Staten gör kommuer passiva” (som inte artikelförfattaren styr). Det är som om kommunerna och ansvariga kommunpolitiker inte ses som ”riktiga” politiker, inte riktigt ansvariga. Kanske just eftersom ansvaret alltid kan skyfflas uppåt.

Det styrsystem som infördes med kommunaliseringen 1991 bygger på att staten sätter målen, huvudmannen (kommunen respektive fristående skolföretag) ger förutsättningar och rektorn och lärarna ansvarar för utbildningsprocessen.

Detta är ju en väldigt fin ansvarsmodell – på papperet. Men om denna lagstiftning och styrnings effekt blir en kommunal bidragsförväntan, som passiviserar kommunernas eget ansvarstagande, bör kanske styrningen och lagen ändras. Om kommunerna är oansvariga så bör man frånta dem även det formella ansvaret.

Anledningen till att staten tvingats ta ett ansvar är att man insett att det är en för stor förlust för samhället att bara låta det vara. Även om skolan en tid under 90-talet i stor utsräckning lämnades åt kommunernas godtycke är det inte längre aktuellt.

Gunnar Iselau skriver klokt:

”Även den kommunala styrningen av skolan har systemfel, som kan förklara det försämrade läget i måluppfyllelsen. En förutsättning för en fungerande styrning är att befogenhet och ansvar återfinns på samma nivå. I kommunernas styrning av skolan har dock makten (befogenheten) skiljts från ansvar. Makten över resurserna till skolan stannar kvar på högsta kommunnivå, medan ansvaret för skolans kvalitet förskjuts till en nämnd. Nämndens ansvar för att styra verksamheten överlåts i praktiken på förvaltningschefen. Förvaltningschefens uppgift att leda förvaltningens rektorer överlåts ofta till rektorerna själva. Om sedan rektorerna överlåter den pedagogiska ledningen till lärarna och lärarna överlåter lärandet till eleverna själva när dessa lämnas ensamma i sitt individuella arbete, så kan ansvaret för att ge eleven tillräckliga förutsättningar hamna hos föräldrarna. Vinstlotten blir då att ha föräldrar som är engagerade och kunniga i skolämnena.

Min erfarenhet är att inte alla berörda har klart för sig att det är kommunfullmäktige som enligt skollag och kommunallag har det yttersta ansvaret för att skolan har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå nationella mål och kunskapskrav. Det är kommunfullmäktige som har befogenhet och möjlighet att utifrån erhållna statsbidrag och med sin beskattningsrätt finansiera skolverksamheten så den har tillräcklig kvalitet. Det är därför i första hand kommunfullmäktige och dess beredande organ kommunstyrelsen som staten och dess skolmyndigheter ska kommunicera med och utkräva ansvar av. Vilket sällan sker.

Att kommunledningar inte har insikt om det ansvar de enligt skollag och kommunallag har, kan inte enbart hänföras till dem själva. När staten och statens skolmyndigheter vänder sig till lägre nivåer i den kommunala organisationen med kritik och ansvarsutkrävande, medför detta att kommunledningen inte är tilltalad och därmed inte känner sig berörd. Med resultat att inget händer, eftersom det är just kommunledningen som har makten och det yttersta ansvaret att agera för att vid behov förändra situationen.”

Iselau vill se en styrning där de statliga och de kommunala nivåerna tar det ansvar som skollagen, tillsammans med kommunallagen, föreskriver. Det menar han skulle räcka för att åstadkomma en betydande resultatförbättring i den svenska skolan.

Ett annat alternativ är att vända på kuttingen och styra resursena direkt till skolorna och lärarna. Idag smygförstatligas skolan bakvägen genom att staten försdöker täppa till alla hål och briester som den kommunla nivån länmnar efter sig. Hur länge kan man fortsätta med detta? Är det inte rimligare att göra ett öppet skifte?

Frågan är om det alls är meningsfullt med ett kommunalt huvudmannaskap? Ett huvudmannaskap där de ansvariga ännu efter ett kvars sekel ännu inte lärt sig ta sitt ansvar?!

I vår nya regeringsform (RF 14:3) sägs följande om relationen stat–kommun: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.”

Det kommunala självstyret är ett omöjligt hinder att riva för den som vill skolan väl. Bättre då att ändra styrningen helt och hållet. Därför bör skolan vara statlig.

 

Kommentarer (3)

  1. Lena Niklasson skriver:

    Fortfarande samma brist på kunskap hos.både bloggare och ett så kallat undervisningsråd. Igen, skolan är en statlig angelägenhet. Riksdag fattar beslut som blir lag: skollag. Staten är ytterst ansvarig för att lagen tillämpas genom det implementeringsuppdrag som Skolverket har att utföra. Skolinspektionen har att tillse att kommunala grundskolor likväl som skattefinansierade friskolor sköter sig. Hur svårt är det att förstå?
    Dessutom är det skattefinansierade friskolor som går i konkurs och inte tar sitt ansvar. Hur svårt är det att förstå?
    Att sen ett avdankat undervisningsråd som uppenbart talar i egen sak har ett behov av att skylla ifrån sig när Pisa resultaten visar sig vara en katastrof, hur svårt är det att förstå?
    Sen, att facket som förhandlat bort usken, medverkat aktivt till lärarnas usla lön och status samt innehållet i de senaste årens allt mindre attraktiva lärarutbildningar har ett behov av att delta i en pseudodebatt, det är inte svårt att förstå!

  2. sören holdar skriver:

    Artikeln är milt uttryckt lite rörig men författaren påpekar just det faktum att skolan är en statlig angelägenhet och att respektive ”nivå” har att ta ansvar för sitt uppdrag. Det statliga ansvaret sammanfattar Lena ovan i sitt första stycke. Den nivå som brister är den kommunala där, enkelt uttryckt, kommunal ekonomisk balans sätts före uppfyllande av kraven i det statliga uppdraget. Inte bara vad rör skolan utan i många kommunala verksamheter finns såattsäga ett ansvar för uppdraget men inga konsekvenser ifall kommunen negligerar det. Uselt skötta friskolor kan åtminstone gå i konkurs

  3. Monica Samuelsson skriver:

    Att döma av de två tidigare kommentarerna är det uppenbart att kommunerna inte klarar sitt uppdrag, därmed borde de bli fråntagna den makt som de sitter på och inte klarar av. Alltför många elever och lärare har alltför länge fått ”lida” för dessa inkompetenta ledare. LR driver ju riktigt de viktiga frågorna; förstatliga skolan, behöriga lärare och hög status och löner, men Lena Niklasson påpekade mycket riktigt att facken har ansvar för att lärarnas usk är borta och lönerna kunde facken varit tydligare med! MEN LR har de senaste åren verkligen ”taggat upp sig”. Jag känner mig delaktig som medlem och är stolt över mitt fackförbund igen. Nu gäller det att ligga på i valrörelsen.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)