Grundskolans problem

Idag läser vi Per T Ohlssons utmärkta söndagskrönika i Sydsvenskan, “Femtio år av klåfingrighet“.

Ohlssons påpekar att under det senaste halvseklet har svensk inrikespolitik präglats av ett antal reformer, ofta beslutade över blockgränsen, men ändå har en del av dessa reformer “haft inbyggda defekter eller blivit sönderhackade i efterhand.”

Skolan hör till de politikområden som Ohlssons menar drabbats och han tar upp den sammanhållna grundskolan som skapades 1962. Den blev “slutpunkten för en lång process med rötterna hos liberalen Fridtjuv Berg, som 1883 lanserade idén om ‘en för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola'”.

Särskilt lyfter han fram historikern Hans Albin Larssons bidrag  i antologin “Grundskolan 50 år. Från folkskola till folkets skola” (Ekerlids) som visar hur reformen försvagats med flera felgrepp:

“Grundskolepropositionens ursprungliga betoning av kunskapsförmedling sköts successivt i bakgrunden. Behörighetskraven för lärare togs bort medan ämnesstudierna i lärarutbildningen minskade. Den pedagogiska processen blev viktigare än kunskapsinnehållet.”

Och vidare:

Skolcheferna, som tidigare hade en särställning, förvandlades till vanliga tjänstemän och kravet på att rektorer skulle ha lärarbehörighet och undervisa slopades.

Parallellt med fokuseringen på svenska, engelska och matematik – “treämnesskolan” – föstes samhälls- och naturorienterade ämnen ihop i “block” och “teman”. Elvaåringar uppmanades att “forska” på egen hand. Dessutom ersatte gummibegreppet “garanterad undervisningstid” måttet lektionstid baserad på veckotimmar, vilket gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra hur mycket undervisning eleverna egentligen får.

Till detta skall läggas nya skollagar, nya läroplaner och nya betygssystem.”

Friskolorna vill dock Ohlssons delvis friskriva från ansvar. Även om han konstaterar att:

“Skattemedel till konfessionella skolor är en styggelse och fritt skolval i kombination med elevpeng har skapat incitament för inte minst friskolor att lägga allt mer resurser på marknadsföring, kapa undervisningsrelaterade kostnader och underblåsa betygsinflationen.”

Förutom att läraryrket måste uppgraderas lyfter dock Ohlssons fram att den kommunaliserade skolan är oförenlig med en nationellt likvärdig skola. Han delar Per Thullbergs analys om behovet av en statlig skola och skriver klokt:

“Ett förstatligande av skolan är inte en ensamt tillräcklig lösning för att på sikt komma till rätta med skolans problem; också den finländska skolan är kommunal. Men det är av allt att döma en nödvändig förutsättning för en lösning.

Och de avslutande raderna i Ohlssons text förtjänar att citeras i sin helhet:

“Vad skolan framför allt behöver är lugn och stabilitet över tid och befrielse från ideologiska nycker och politisk klåfingrighet.

Budskapet tål att upprepas:

En lämplig start vore att tillsätta en sorts haverikommission liknande den expertutredning som under professor Assar Lindbecks ledning 1993 lade fram 113 punkter för Sveriges ekonomiska vitalisering efter den djupa krisen i början av 1990-talet. Merparten av Lindbeckkommissionens förslag genomfördes sedan politikerna hade surrat sig fast vid dem.

Vissa politikområden är för viktiga för att överlåtas helt åt politiker. Skolan är ett exempel.

För det handlar här inte om höger eller vänster, utan om överlevnad, om Sveriges möjligheter att hävda sig i ett globaliserat tidevarv med knivskarp konkurrens om hjärnkraften.”

Lämna en kommentar

  • (will not be published)