”I Sverige har skolan debatterats livligt på sistone efter Skolverkets rapport om att skillnaderna mellan skolors resultat ökar. En viktig orsak till detta är det fria skolvalet enligt Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. Det har i debatten framförts tankar om en ökad blandning av elever. Hur? Är vi tillbaka till Alva Myrdals tid då hon talade om att man borde bussa elever från olika skolor i jämlikhetens namn? Är det inte de dåliga skolorna som bör åtgärdas? Det är väl ingen som på allvar menar att det fria skolvalet bör förbjudas?

Roten till det onda i skolpolitiken är kommunaliseringen, som vi moderater gick emot. Inte blir skolorna bättre med allt sämre villkor för lärarna och alla avhopp från både utbildning och lärarjobb? Tala inte bara om kvalitetshöjning av lärarna! Erfarna lärare är mycket kompetenta men nyutbildade har fått den försämrade utbildning som tidigare S-regering drev igenom. Kommunerna klarar helt enkelt inte sin uppgift. Jag skulle vilja se en övergång till statligt huvudmannaskap.”

Detta är ett första tecken på att det är dags för moderaterna att tänka om.

Recensionen återfinns i Sydsvenskans kulturdel. Under rubriken ”Ur kurs” skriver en upprörd Maria Schottenius om skolans utveckling och tillstånd. Hon frågar sig: Hur kunde det gå så här illa med svensk skola?

I Leijsnes reportagebok ges en analys av svensk skola som vore den var gjord av Lärarnas Riksförbund. Här finns alltså ett tydligt lärar- och kunskapsperspektiv. Vi kan inte låta bli att citera rätt utförligt. Bland annat skriver Schottenius i sin uppskattande recension:

”Häromåret utsattes den 100-åriga Johannes­skolan i Malmö för ett fullskaleexperiment (Klass 9A) när ett gäng korksäkra tv-pedagoger på bästa sändningstid drog in och visade skolans lärare hur det skulle gå till att undervisa. Det blev en sorts förnedrings-tv i realitygenren.

Emma Leijnses bok ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan” som kommer ut i dagarna är i motsats till tv-dokumentären på Johannes­skolan väsentlig och bra journalistik, utan – förefaller det – någon synlig eller dold agenda. Som reporter på Sydsvenskan bevakar hon skol- och utbildningsfrågor och i denna reportagebok tar hon hand om ett material hon är förtrogen med. En del har redan gått som artiklar i Sydsvenskan. Hon låter en enda fråga löpa genom det hela: Varför sjunker svenska elevers resultat år efter år i olika kunskapstest?”

Schottenius står utan tvekan på den sida i skoldebatten som insett att något är fel och att något bör göras. Hon skriver:

”Jag har ibland tänkt på skolan i Sverige som en catwalk, där man inför varje säsong skickar upp lärare som spökats ut att bära vårens eller höstens pedagogiska kreation. Den ängsliga, svenska modemedvetenheten, benägenheten att ställa upp på dagens sanning och snabbt stuva undan gårdagens, och rädslan för att betraktas som konservativ, har inte gynnat skolan. I varje fall har det svenska skolväsendet blivit en ordentligt rörig historia, som verkar ha tappat fokus på vad det hela går ut på. Ingen institution att lita på.”

Och anseendet för svensk skola tycks naggat i kanten. Emma Leijnse besöker bland annat en skola i Esbo utanför Helsingfors, och hon får då får hon reda på att det skulle vara uteslutet att i Finland använda en lärobok som är utgiven i Sverige.

”Nivån är för låg. Böckerna är för ytliga, säger en rektor rätt ut. Och generaldirektören på Utbildningsstyrelsen (motsvarande Skolverket) i Finland, Timo Lankinen, ger två förklaringar till att Finlands skolor fungerar så bra: Ett. Välutbildade lärare som ges ro att undervisa. Två. Alla skolor ska hålla samma nivå.”

Så är det inte i svensk skola idag:

”På 1980-talet i Sverige var en lärare som skulle få fast anställning en person som hade lärarexamen och var utbildad i de ämnen för den nivå där han eller hon skulle undervisa.

På 2000-talet fanns inte längre kravet på att man skulle vara utbildad för det ämne och på den nivå man undervisade. Lärarexamen räckte. Så följde lärarutbildningarna efter och minskade antalet timmar för ämnesstudier. Och värre blev det. Snart behövdes inte ens en lärarexamen. Det räckte med ‘motsvarande kompetens’. Och så bar det utför tills det idag på gymnasiet bara är var tredje lärare som har rätt utbildning för det han eller hon undervisar i.

Likadant är det med rektorerna. På 1980-talet kunde man inte få bli rektor ‘för en verksamhet där man inte kunnat få en ordinarie tjänst’. Idag räcker det med att rektorerna har ‘förvärvat pedagogisk insikt’.

Utbildningen av lärare verkar vara en förhandlingsbar definitionsfråga i Sverige och när det gäller att de ska ‘ges ro att undervisa’ är det också illa. Tiden för undervisning har krympt till förmån för dokumentation av elevernas kunskaper. Lärarna får ‘allt fler arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra’. Om man ska tro denna bok lever dagens svenska lärare i ett blanketthelvete där de ska fylla en osannolik mängd detaljer.”

Tyvärr ska man nog tro på denna bok. Och Schottenius fortsätter:

”Dessutom har lärarlönerna rasat. För 40 år sedan tjänade en lärare lika mycket som en civilingenjör eller civilekonom. Idag har läraren tredjedel, berättar Leijnse. Nu tjänar en lärare ungefär 10 000 kr mindre än andra som studerat lika länge på högskola.

Det är ett stort kollektiv, som efter kommunaliseringen hamnat i en låglönefälla och med intrycket av att vem som helst kan få jobb som lärare har statusen sjunkit i snabb takt. Dessutom har självrespekten hos lärare urholkats i samband med privatiseringen och konkurrensen om skolpengen, som inte har med något annat att göra än kommers.”

”Den lärare som får förtroende istället för att bli kontrollerad, som får rensat i sina arbetsuppgifter för att ge tid till undervisning och som får en fortbildning värd namnet, blir också en lärare som ger eleverna bättre kunskaper”.

Schottenius avaluta sin recension med: ”Hur rasande man än blir när man läser den här boken är det väldigt bra att den blev skriven.”

Kanske är det dags för denna ilska att leda till verkliga förndringar?

Det är en utmärkt artikel, men det som fångar vårt intresse och som citeras nedan är en kommentar från läraren Johannes Westlund. Han skriver att:

”Den viktigaste garantin för hög kvalitet är lärarens utbildning och en arbetsgivare som värdesätter och belönar en god arbetsinsats. Genom kommunaliseringen av skolan förvandlades en yrkeskår av akademiker till ”kommunalarbetare”. Över en natt förvandlades skolan från nationell angelägenhet till en tummelplats för inkompetenta kommunpolitiker och riskkapitalister vars tvåfrontskrig mot den uppväxande generationens utbildning fortfarande rasar. Att så många högutbildade akademiker fortfarande står ut i denna arbetsmiljö är ett av de viktigaste bevisen för att lärare inte sätter den egna plånboken före sitt utbildningsuppdrag.

Att jag själv – med civilingenjörsexamen och dubbla gymnasielärarexamina – uthärdar förklaras med att de kollegor jag möter i mitt dagliga arbete besitter en mångfacetterad kompetens som ger mig den intellektuella stimulans som krävs för att upprätthålla min motivation att fortsätta arbeta i skolan.

När lärarna nu samlas kring en, i mitt tycke, rimlig lönenivå är inget annat än en varningsklocka som måste tas på största allvar. De lärare jag känner är engagerade, välutbildade, kompetenta och mycket tålmodiga. När tålamodet börjar rinna ut hos en grupp som denna har det redan gått alldeles för långt.”

Frågan som ställts så många gånger de senaste åren var också här: Varför lyckas den finska skolan så bra i förhållande till den svenska? Handlar det om lärarna, eleverna eller kanske ägarformerna? Vad kan Sverige lära av vårt östliga grannland när det gäller utbildningssystemet? Och finns det en motsättning mellan kreativitet och traditionell kunskapsinlärning i skolan?

Det finska exemplet diskuterades när SNS Utbildningskommission arrangerade det som ska bli den första i en serie konferenser om det svenska utbildningssystemet.

Huvudtalare var alltså Pasi Sahlberg, som skrivit den internationellt uppmärksammade boken ”Finnish Lessons: What can the world learn from educational change in Finland?” Utvecklade sina tankar.

Idag är han generaldirektör för Cimo, en finsk expertmyndighet på utbildningsområdet. Sahlberg är utbildad lärare och disputerade på en avhandling om lärarrollen 1996.

Under rubriken ”Finska lektioner” underströk Pasi Sahlberg att kvalitet i undervisningen och likvärdighet hänger ihop. Genom att satsa på likvärdig undervisning så satsar man på kvalitet i undervisningen. En sanning som borde vara självklar, men som en och annan säkert har svårt att svälja…

Vidare berättade Pasi Sahlberg att hälften av alla grundskoleelever har fått någon typ av specialpedagogisk insats. Men det är inget konstigt eller stigmatiserande att få särskilt stöd i den finska skolan.

En skola som man börjar i vid sju års ålder. En skola där eleverna har färre undervisningstimmar än i andra länder i OECD. En skola där lärarna undervisar färre timmar än de flesta lärare i OECD-länderna. Men centralt är att de undervisningstimmar som ges är kvalitativa. Eller som Pasi Sahlberg sa:
”Less is more.”

Det visar sig att man också har en mindre mängd läxor i Finland än i Sverige. Och de hemläxor eleverna får är läxor som lärarna vet att alla elever klarar av. Inget nytt finns i läxorna. De är endast repetition. Pasi Sahlberg underströk att läxorna inte är avhängiga av föräldrastöd!

Vi vet att det är mycket attraktivt att läsa till lärare i Finland. Enligt Pasi Sahlberg är de främsta incitamenten för att bli lärare i Finland att man har passion för undervisningen. Det är inte lönen eller arbetsvillkor som lockar, även om både lön och arbetsvillkor är bättre än i Sverige.

Dessutom gallras rätt studenter fram genom olika test. De som söker måste visa sig lämpliga för läraryrket. Det krävs alltså både bra betyg och lämplighet för att komma in på den attraktiva lärarutbildningen. Visserligen är skolan kommunal i Finland. Men genom en högkvalitativ och krävande lärarutbildning ser staten till att standarden både på lärarna och på skolan är mycket hög.

Pasi Sahlberg visade bland annat ett schema där han jämförde vilken väg Finland valt och vilken väg andra, särskilt de anglosaxiska länderna, valt.

Ofta är det motsatta vägar. I Storbritannien har man satsat på att inspektera så mycket som möjligt och att låta eleverna ha många prov. Skolan är mycket toppstyrd. Det gäller både för lärare och för rektorer.

Finland har valt den motsatt väg. Med mycket stor frihet och förtroende för lärarna, som alla är behöriga i ämne och skolform. De finska kommunerna har inte tillåtits experimentera med behörigheten och låta vem som helst gå in i ett klassrum och börja undervisa. Systemet litar på att lärarna man utbildat är bra/bäst. Förtroende för och tillit till lärarna är nyckelorden.

Pasi Sahlberg noterade att Sverige är på väg mot det anglosaxiska hållet, dock kombinerat med tydliga marknadsinslag som inte hade någon anhängare i Pasi Sahlberg.

Slutligen gav Pasi Sahlberg fem finska lärdomar, eller lektioner:

1)      Likvärdighet och inte valfrihet.
Likvärdig undervisning ger kvalitet i undervisningen.

2)      Anpassad och inte standardiserad.
Eleven i centrum, men inte bara som individ.

3)      Förtroendebaserat ansvar och inte marknadsbaserat ansvar.
Inget behov av inspektioner och tester, det finns ett förtroende i grunden.

4)      Pedagogik och inte teknologi.
Det är pedagogiken som står i centrum inte tekniken. Tekniken är ett verktyg.

5)      Professionalitet och inte amatörism.
Lärarna är rätt utbildade och behöriga i ämne och skolform. Därtill är lärarutbildningen rätt dimensionerad efter behoven.  

 I stora drag kan man säga att man i Finland fortsatt utveckla den skola som Sverige hade innan kommunaliseringen och innan friskolereformen. Det kan ju kännas lite bittert att allt, alltså även barnet, slängdes ut med badvattnet i den svenska skolans reformiver på 1980- och 90-talet.

Pasi Sahlberg visade konturerna av en skola som vi kunde ha haft i Sverige.

På uppropets hemsida konsterar man att:

”Räkningen fortsätter och nästa mål är 30 000…”

Läs vidare på den utmärkta hemsidan för uppropet. Där står bland annat följande programförklaring:

”Löneuppropet riktar sig till samtliga lärare i Sverige som är missnöjda med sin lön. Oavsett fackförbund, eller om man för den delen inte tillhör ett fackförbund, är vi lärare fortfarande en lärarkår, och tillsammans står vi starka!

Genom kommunaliseringen av skolan har man söndrat och härskat över lärarkåren. Det är betydligt svårare att ställa 290 huvudmän till svars istället för en – staten. Löneuppropet har för avsikt att ställa samtliga till svars för vårt missnöje som lärare!

Innan kommunaliseringen av skolan tillhörde lärarutbildningen den lilla skara av utbildningar som hade flest sökande per plats. Det var mer attraktivt att bli lärare än exempelvis socionom och jurist, och lika attraktivt att bli läkare. Idag kan flertalet högskolor, runt om i landet, inte ens fylla de platser de har till lärarutbildningen med studenter.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har misslyckats med sitt uppdrag att förvalta skolan. I två decennier har yrkets status och elevernas kunskapsnivå gradvis försämrats till den bottennivå vi idag befinner oss på. Ingela Gardner (ordförande i SKL) uttalar sig i Svenska Dagbladet den 8 april (Omöjligt ge alla lärare 10 000 kr mer i månaden) på ett sätt som visar att SKL inte ser sig själva kapabla att ta ansvar för Sveriges lärare och skolor. Löneuppropet uppmanar SKL att omedelbart inleda diskussioner med staten i syfte att finna lösningar för Sveriges skolor och lärarlöner.

Centerpartiet,Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna är de partier i vår riksdag idag som inte vill att staten ska ta ansvar för skolan, ofta med hänvisning till att skolan även hade brister när den var statlig. Må så vara, men de brister skolan hade då är inte i närheten utav de brister den svenska skolan upplever idag. Decentralisering i all ära, då makten flyttas närmare medborgarna, men den decentralisering som har skett för skolan har varit förödande för alla barns utbildning oavsett var man bor i landet. Är problemen idag inte stora nog för att dessa partier ska agera?”

Vetenskapsradion ställer det relevanta frågan och undrar:

”…kanske ligger det ett grundläggande tankefel bakom framväxten av administrationssamhället? Vi kanske inte ska styra mer om vi tror att något inte fungerar bra, utan tvärtom mindre, att helt enkelt minska administrationen och låta människor koncentrera sig på sina ordinarie arbetsuppgifter?”

Dessutom skriver artikelförfattaren professor Inger Enkvist att skoldebatten bör handla om hur vi ska få utmärkta lärare i klassrummen.

Enkvist har skrivit en rad böcker om utbildning och skola som är värda att läsa. I artikeln i Sydsvenskan påminner hon bland annat om att:

”Skoldebatten i Sverige förnekade under många år de problem som fanns i skolans värld. När det gick dåligt för svenska elever svarade till exempel Skolverket att svenska elever kunde andra saker än det som mättes i jämförelser.”

Minns ni det? Det var alls inte länge sedan.

Tidningen har frågat de åtta riksdagspartierna om vilka som är de viktigaste skolfrågorna de driver just nu. Tre av fyra allianspartier – Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet – har tioårig grundskola på sitt program. De har också stöd av Sverigedemokraterna.

Förbundets ordförande Metta Fjelkner  har bland annat gått ut i en debattartikel i Göteborgs-Posten, ”Satsa på skolstart från sex års ålder”, och förordat en tioårig grundskola.

Läs här om vad  förbundet vill i denna fråga.

Även socialdemokraterna är positiva till tioårig grundskola. Den socialdemokratiske politikern Robert Noord har tidigare välkomnat Lärarnas Riksförbund utspel i media. Han påpekade på sin blogg att:

”En del av socialdemokraternas nya skolpolitik är att införliva förskoleklassen till en tioårig obligatorisk grundskola, så i Socialdemokraterna hittar Lärarnas Riksförbund många goda vänner.”

Snart kan förbundet bocka av ännu en viktig punkt på kravlistan som är på väg att bli verklighet efter långsiktigt påverkansarbete.

På fredagen valde Lärarnas Tidning, som den enda etablerade nyhetsredaktionen, att uppmärksamma den obskyre ekonomens beräkningar, ”Kritik mot LR-utspel om kunskapsklyftor”. Även om reportern inte riktigt förstod Nordlings kritik så ville man skriva om den.

Eftersom någon kanske kan tro att det ligger något i kritiken så kan det vara på sin plats att tydligt förklara vad som är en korrekt bild av den svenska skola. Genom egna viktningar och exkluderingar kan man få fram en bild av skolan som kanske stämmer med den egna förutfattade synen. Men det är mer ärligt att vilja se alla i skolan och även erkänna deras rätt att lyckas.

Lärarnas Riksförbunds rapport vill lyfta fram även de som annars redan räknats bort på förhand.

1) Skolagen stipulerar att:
- alla ska oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet.
- utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.
- i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Normen för likvärdigheten anges genom de nationella målen.

2) Skolan ska följaktligen agera kompensatoriskt.  Kommunerna har sedan kommunaliseringen haft tid på att åstadkomma en likvärdig skola via ett kompensatoriskt agerande, men utvecklingen sedan början av 1990-talet har gått mot ökande skillnader. Detta är en utveckling som stöds av officiell statistik.

3) Syftet med rapporten är att visa på skillnader mellan de sämst och bäst presterande eleverna, främst när det gäller kommunskillnader men också över tid. Syftet har varit att sätta fokus på de med allra sämsta förutsättningarna. Det är viktigt att närmare studera denna utsatta grupp som annars riskerar att hamna i skymundan när generella trender beskrivs.

4) Danne Nordling hänvisar mycket riktigt till att elever från övriga världen är de som är extra utsatta, men till skillnad från Danne vill LR just sätta fokus på denna utsatta grupp. Elever från bland annat Afrikas horn och Afghanistan är nämligen inte exkluderade när det gäller skolans kompensatoriska uppdrag.

5) Lärarnas Riksförbunds rapport skiljer sig något från Skolverkets när det gäller elevgruppsindelning.  Vi delar in föräldrarnas utbildningsbakgrund i 5 nivåer medan Skolverket har två nivåer. Till exempel så studerar vi elever vars föräldrar har en utbildningslängd som understiger 9 år. Detta är mycket medvetet och skälet är just att studera de extra utsatta eleverna. Om vi misslyckas med grundskolans elever så riskerar vi stora samhälliga kostnader i framtiden.

6) Samhällets krav på dagens elever är högre än vad det har varit tidigare. Detta betyder att det är ännu viktigare att skolan lyckas med det kompensatoriska uppdraget i grundskolan för att undvika framtida samhällskostnader. Andelen obehöriga till gymnasieskolan är allt för stor.

7) Att vikta ihop resultatet för olika elevgrupper ger en för generaliserande bild över svensk skola. Vi menar att vi måste göra en djupare analys för att kunna åstadkomma rätt lösningar för svensk skola. LR är och har varit under en längre period bekymrade över hur skolan lyckas med de allra svagaste eleverna.

8) I rapporten visar vi att det finns kommuner som lyckas bättre med det kompensatoriska uppdraget än andra. Vi har under en längre tid efterlyst en nationell styrd skola som på allvar och effektivt fördelar resurserna efter elevbehov – en resurstilldelning som inte ska styras av kommunala ambitionsnivåer eller efter konjunkturläge.

9) Att blunda för de allra svagaste elevgrupperna är en farlig väg att gå och är djupt orättvist mot de elevgrupper som detta drabbar. LR menar att en likvärdig skola ska gälla för alla och att det kompensatoriska uppdraget aldrig får exkludera elevgrupper.

10) Skollagen tar inte hänsyn till de konsekvenser som följer av konjunkturväxlingar och förändrade elevsammansättningar genom t ex ökad invandring, utan det kompensatoriska uppdraget och kravet på likvärdighet gäller alltid i skolan.

Kanske förvånar det någon att just Lärarnas Tidning väljer att lyfta fram Nordlings kritik. Tidningens chefredaktör kan lämpligen begrunda ovanstående tio punkter.