Ett system som politikerna kanske tjänat på, men inte skolan

En av de hetaste frågorna i årets riksdagsval är skolan – kanske rentav den allra hetaste frågan och den som kommer kunna avgöra valet. Vi ser att partier av olika kulörer nu därför lovar alla möjliga satsningar på skolan.

Men frågan är varför de gör det om de inte samtidigt talar om hur resurserna ska kunna styras till just det som man vill? Det må sedan vara satsningar på mer läsundervisning, på mindre klasser, på sommarskola eller fler behöriga lärare.

Som vi kan läsa om i Dagens Nyheter idag spelar det nämligen ingen roll vilka olika -lyft eller satsningar som staten går in med. Tycker sig inte den lilla kommunen (det är oftast mindre kommuner som säger nej till de statliga extrapengarna som är avsedda att gå till kvalitetshöjning, eller annat) ha möjlighet så blir det ingen satsning.

I tidningen Skolvärlden formulerar sig Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson klokt:

”När staten vill satsa för att höja resultaten är det fortfarande upp till kommunerna och deras lust och ambition att genomföra det. 
Debatten om skolan förs ofta som om skolan redan var statlig. Den handlar om ifall Jan Björklund har gjort rätt och om Gustav Fridolin eller Ibrahim Baylan skulle göra ett bättre jobb. 
Man glömmer bort att de som har varit ansvariga för genomförandet av det statliga uppdraget är kommunerna och de enskilda huvudmännen. Så har det varit under nästan 25 års tid, men det glöms bort i debatten.”

Hur ser din lösning ut? frågar Skolvärlden.

”Det viktiga är att makt och resurser verkligen hamnar hos rektorer och lärare på de enskilda skolorna och att de också får ansvaret för att genom-
föra uppdraget. De förändringar som måste göras måste ske tillsammans med lärarna. Det måste 
göras med oss, inte mot vår vilja. En statlig skola är inte lösningen på alla problem. Men vi tror att det kan lösa många av de problem som finns i dag, som den bristande likvärdigheten, något som kommunerna inte lyckats lösa under de knappt 25 år som de har haft ansvaret.”

Samtidigt lyfter Dagens Nyheter fram nya siffror från forskaren Kajsa Yang-Hansen. Hon har på Lärarnas Riksförbunds uppdrag fortsatt en analys för åren efter 2008 av resultatutvecklingen i svensk skola och hur denna sett ut för olika elevgrupper. Där beskrivs hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 fram till 2011.

Yang-Hansen visar att betydelsen av elevens skoltillhörighet har ökat med 213 procent och betydelsen av kommuntillhörighet med 171 procent mellan åren 1989-2011!  Dessutom visar den nya studien att bara från 2008 har betydelsen av skoltillhörighet ökat med 30 procent och betydelsen av vilken kommun du bor i har ökat med 41 procent!

Vill man på allvar göra något åt att olikheterna och kvalitetsskillnaderna ökar, både mellan olika skolor och olika kommuner, så måste man också våga tala om att finansieringen av skolan måste förändras. Staten måstet ta ett betydligt tydligare ansvar. Då kan de skolpolitiker som vi idag tror har ansvaret för skolan också ta det ansvaret. Samt också ställas till svars på riktiga premisser.

Idag kan alltid den ena parten skylla ifrån sig. Antingen kommunerna på staten eller staten på kommunerna. Detta spel för gallerierna har fungerat för det politiska etablissemanget i tjugofem år, som på så sätt kunnat tala väl och engagerat om skolan utan att verkligen kunna ställas till svars.

Men det har inte fungerat för den svenska skolan.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)