En system- och styrningsfråga eller individens hela ansvar

Debatten om skolan pågår varje dag, helg som vardag. En skärningspunkt finns i frågan om statens ansvar för den nationella skolan. Ska den ökas eller minskas, eller betyder det ingenting vem som har  huvudmannaskapet? 

Förra veckan gick SKL:s tidning Dagens Samhälle ut och konstaterade att skolan kan sägas redan ha förstatligats bakvägen med alla nya regleringar och lagar som tvingats fram av den långt gångna decentraliseringen av skolan. I denna blogg ställdes frågan “Varför kämpar kommunerna emot?“. Och svaret är väl egentlgen kort och gott: pengar.

Runt 30-40 procent och mer av en vanlig kommuns budget kommer från skolan. Skulle denna intäktskälla försvinna så skulle många mindre kommuner rasa ihop, säger en insatt person som granskar kommunernas ekonomier och verksamhet.

Det är krasst uttryck, men troligen till stora delar sant. Skolan bekostar mycket annat än just skolverksamheten. Därmed kan kommunerna styra pengarna från staten som man vill. Och kanske är det bra, men då måste man nog vara mer öppen med det och argumenetra för just detta förhållande. 

* * *

Debatten fortsätter om statens ökande ansvar, och om det ska fortsätta öka eller inte. Den gångna helgen fanns två inlägg i samma tidning, Piteå-tidningen, som i stort går på tvärs mot varandra.

Först läser vi ett välformulerat inlägg om den statliga karriärtjänstreformen som försöker kompensera för kommunskolans ointresse för att göra det möjligt för lärare att göra lönekarriär bara genom att vara lärare. Karriärtjänsterna för lärare är unik reform där staten går in i lönesättningen, och helt går förbi dagens arbetsgivare och huvudmän. Det är Ingrid Pihl, legitimerad lärare och ordförande för Lärarnas Riksförbund i Piteå som skriver att:

“själva syftet med reformen är nog ”godkänt av facken” men Lärarnas riksförbund har aldrig accepterat den retorik som i många olika sammanhang handlar om en kategorisering av ‘duktiga’ och ‘dåliga’ lärare. Reformen talar visserligen om ‘extra yrkesskickliga lärare’ och reformen har helt klart sina brister men låt oss nyansera dess betydelse! Vi som vill skolan och lärare väl, bör göra allt vi kan för att förhindra att reformen försämrar arbetsmiljön för likväl nyrekryterade så kallade förstelärare som lärare i allmänhet. Kanske är anledningen till att facken har ‘godkänt’ denna reform bara så enkel att man är svältfödd på rejäla lönelyft både för kollektivet och enskilt i lärarkåren?”

Ingrid Pihl – och Lärarnas Riksförbund – anser givetvis att alla lärare borde lyftas lönemässigt, men man måste börja någonstans:

“Under de senaste avtalsrörelserna har lärarfacken fått kämpa mot just dessa formuleringar som SKL (Sveriges kommuner och landsting) har försökt genomdriva i flertalet avtal på olika sätt: Bara de ‘duktiga’ lärarna ska få mer i lön eller argument som att med den individuella lönesättningen ska ‘duktiga’ lärare kunna få en god löneutveckling. /…/
I den senaste avtalsrörelsen fick facken/medlarna till slut bort formuleringen i SKL:s bud att de enda som skulle få mer än andra var just de ‘duktiga’ lärarna. I våra avtal finns heller därför inga skrivningar av den här typen. Jag kan tycka att det är märkligt att man aldrig hör den här diskussionen föras om andra yrkeskategorier, varken med eller utan karriärsteg. Möjligen förs den i praktiken, i den individuella lönesättningen men inte så här öppet som de kommunala arbetsgivarna vill ha det när det gäller just lärare.

Ingrid Pihl skriver att hon och förbundet är försiktigt positiva därför att “vi tror att dessa pengar kan komma till glädje för en del av den hårt slitande lärarkåren till att börja med och att det med tiden kommer att gynna hela kollektivet, på det ena eller andra sättet”.

“Trots att vi delar vissa farhågor med reformkritikerna ser vi inte hur vi ska kunna motivera oss på lokal nivå att motarbeta möjligheten till en efterlängtad skälig ersättning, om än den bara kommer tio procent av lärarkåren till del. Personligen ser jag heller inte hur detta gör mig som ”vanlig” lärare till ”dålig”!? Tvärtom påstår jag mig också utföra ett bra jobb, dock inte till samma rättvisa lön. Vem tar ansvar för det? SKL och kommunala huvudmän har hittills inte varit så villiga, så fram tills dess att arbetsgivarsidan är det på allvar, kan jag bara unna de som med hjälp av statliga medel blir föregångarna till en rättvis lönebild för lärare.

Hur kan du som enskild lärare se på detta, då? Är det kloka i det här läget att tänka: ‘om inte alla får ska ingen få’ eller är det en möjlighet att visa arbetsgivaren att du kanske är en av många som kvalificerar sig som ‘extra yrkesskicklig’?”

Samma dag publicerar Piteå-tidningen alltså även en ledartext av Bengt-Urban Fransson, som tvärtemot ovanstående debattartikel som ju förordar ökat statligt ansvar för skolan, istället räds ett sådant. Nämnde Fransson tycker nämligen att det räcker nu. Han vädjar “Återförstatliga inte skolan!” och hans oro verkar ha tilltagit efter att en Sifo-undersökning som publicerades förra måndagen av SVT  visar att så många som sex av tio svenskar vill återförstatliga den svenska skolan. “Detta trots att ingen vet vad ett återförstatligande skulle innebära och vilka konsekvenser detta skulle få. Detta är ett uttryck för den desperation som många känner inför den svenska skolans fria fall.”

Fransson skriver att: “Alla är medvetna om att något måste göras, men frågan är bara vad. Och han vill absolut inte att ett grundläggande problem ska var Göran Perssons kommunalisering av den svenska skolan. En kommunalisering som vissa forskare menar var grundlagsvidrigt genomförd!

Liksom andra bakåtsträvare – och andra – som vill behålla dagen dubbelkommando med ett kommunalt självstyre som lök på laxen, menar han att  det gäller lägga “all energi åt att skapa bästa möjliga verksamhet i den svenska skolan för att kunna häva det kunskapsfall som vi ser”.

Synd att det ska betyda att nödvändiga system och strukturförändringar är bannlysta. Då blir hela skolans utveckling de senaste tjugo åren en indivduell fråga och allt ansvar ska då läggas i den enskilde lärarens knä. En lärare som ofta dignar under en orimlig arbetsbörda, som styrs av huvudmänn som vägrat avlasta lärarna.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)