Distans- eller fjärrundervisning – orealistisk mirakelkur?

Frågan om distansutbildning på grundskola/gymnasium har varit aktuell i media i veckan. Ekot uppmärksammade i tisdags att Skolverket vill att regeringen ska överväga att tillåta fjärrundervisning i fler ämnen och i lägre årskurser.

I Skolvärlden kommenterade Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén:

”I den här lärarbristsituationen måste vi hitta lösningar på kort och lång sikt.”’

Fjärrundervisning innebär att en lärare undervisar på distans med hjälp av digital utrustning och är uppkopplad mot en eller flera elevgrupper i andra skolor. Nio procent av gymnasieskolorna och sju procent av grundskolorna bedriver någon form av fjärrundervisning, främst i modersmål.

Lärarnas Riksförbund och Åsa Fahlén är positiv till att alla elever ska mötas av en legitimerad lärare i undervisningen, samtidigt som man ser att det finns problem med fjärrundervisning.

”Som det fungerar i dag så fungerar det okej inom moderna språk. Jag vet att för många skolor, särskilt i glesbygden, så är fjärrundervisning nästan det enda sättet att få ihop tillräckligt stora grupper och att det blir en legitimerad lärare som håller i undervisningen – på så sätt är tekniken en fördel.”

Åsa Fahlén påpekar att man som lärare kan få svårare att se varje individs behov när man inte är på plats i klassrummet fysiskt.

”Det ställer nästan ännu större krav på att lärare får förbereda sig, efterarbeta och får möjlighet att prata med eleverna individuellt än när man undervisar i ett klassrum. Med tanke på möjligheterna för lärare i vanlig undervisning att faktiskt förbereda lektionen så är det klart att man blir lite fundersam på hur man ska lösa det.”

På Expressens ledarsida skrev man i veckan att: ”Fjärrundervisning i grundskolan är okänd mark. Men det kan bli nödvändigt i lärarbristens tid”.

Man lyfte fram att en utredning från 2017 konstaterade att:

“Det finns tyvärr mycket lite forskning kring det vi kallar fjärrundervisning.
Inget land använder fjärrundervisning brett på grundskolenivå. När den används är det oftast på gymnasie- eller högskolenivå.
Utredningen nämner dock en amerikansk metastudie där det fastslogs att “det behövs mycket mer forskning om den här typen av undervisning innan den byggs ut ännu mer”. Och “det finns tydliga frågetecken kring kvaliteten på undervisningen”. Närundervisning verkade ge bättre resultat än fjär.”

Tidningens ledarsida varnade för ökad segregation:

”Men ingenting är enkelt i svensk skola. Vi har en skolmarknad där i praktiken vem som helst har kunnat starta vinstmaximerande friskola. Risken finns att oseriösa skolor satsar på fjärrundervisning hellre än att leta efter dyra lärare.”
/…/
I den bästa av världar blir fjärrundervisning ett komplement som förfinas med tid och erfarenhet. I värsta fall leder de allt knappare resurserna till ännu mer segregation: Bra medelklasskolor lockar behöriga lärare medan glesbygd och stökskolor får nöja sig med e-fröknar.”

Samtidigt passade Dagens Industris ledarsida på att ta läraren Magnus Ehingers arbete med en amerikansk metod som han kallar “flippad undervisning” som intäkt för att fjärrundervisning skulle vara framtiden. Man menade att lärande på distans kan öka kvalitet.

”Lärarens kompetens tas bättre till vara. Dessutom har den digitala publiceringen gjort att elever över hela landet tar del av Sveriges kanske bästa undervisning i kemi och biologi. Denna spridningspotential måste utnyttjas bättre framöver.”

Men Magnus, som är lärare i kemi och biologi vid gymnasieskolan Spyken i Lund, reagerade med att skriva i ett blogginlägg där han tvärtemot DI menar att flippat lärande inte är en form av distansundervisning.

”…jag kan inte nog poängtera att flippat lärande och distansutbildning är två helt olika saker. I flippat lärande händer det viktigaste, nämligen när eleverna lär sig något, i det fysiska klassrummet, tillsammans med läraren. I distansutbildning är läraren i regel tillgänglig vid två, och endast två tillfällen: När inläsningsanvisningar delas ut, och när elevernas kunskaper ska utvärderas.”

Och han avslutade sitt debattinlägg med att konstatera:

” när man hör politiker som säger att ’vi måste vända på varje sten’ för att lösa det här problemet, då undrar jag: Varför vänder du inte på stenen som det står ’lärares lön och arbetsvillkor’ på?”.

Vill du läsa Lärarnas Riksförbunds hela remissvar över betänkandet ”Entreprenad, fjärrundervisning och distansundervisning”(SOU 2017:44) så har du länken här.

 

Kommentarer (2)

  1. Fredrik skriver:

    Jo, men vad exakt ska vi göra då?

    Enligt en bild som jag såg fladdra förbi i flödet på Twitter som var en skärmdump från Svenskt näringsliv så talar man där om att lärarna inom en snar framtid kanske bara räcker till 1/3 av landets elever inom en relativt snar framtid om man inte bygger ut klasserna väldigt mycket. Och det verkar det inte vara någon som förespråkar för närvarande.

    Ja det är självklart att vi ska förbättra löner och arbetsvillkor, men för min del anser jag att det inte kommer räcka på långa vägar. Bristen på lärare är för stor inom för kort tid (vi hinner inte med att utbilda så många lärare som behövs inom den tid vi har på oss innan situationen blir akut).

    Jag tror på fjärr och distansundervisning som ett alternativ. Inte som ersättning utan som ett alternativ. De elever som vill läsa in högstadiet och gymnasiet med fjärr eller distansundervisning bör kunna göra så.

    Fredrik

  2. Fredrik skriver:

    Sen delar jag självfallet Magnus uppfattning. Det flippade klassrummet och distansundervisning är två helt olika pedagogiska sätt att arbeta på, ja till och med två helt olika undervisningsformer. Man är nära två helt olika skolformer till och med. Här är DI:s ledare helt missuppfattat.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)