Den skolintresserade nationalekonomen Jonas Vlachos är alltid värd att följa. Inte för att man alltid håller med honom, utan snarare för att han är så intresserad och engagerad i skolans problem, och att hans resonemang från en nationalekonomisk utsiktspunkt kan tillföra tänkvärda aspekter.
I en artikel i Ekonomisk Debatt med rubriken ”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?” skriver han i ingressen:
”Skolan är svårstyrd och framgångsrika skolsystem bygger på en hög grad av professionell autonomi. Sådan autonomi öppnar dock för missbruk som konkurrens och valfrihet på grund av informationsproblem och skolans uttalade samhällsmål knappast kan motverka. En neutral hållning inför utförarens motiv ökar därför behovet av en hårt reglerad och standardiserad skola. Detta löper stor risk att både sänka kvaliteten och minska den faktiska valfriheten. Det kan därför vara önskvärt att styra mot skolägare som primärt är kvalitets- snarare än vinstmotiverade. En modell baserad på kostnadsersättning och ägarprövning är en möjlig väg mot detta mål.”
Under rubriken ”Att styra ägandet” skriver Vlachos vidare:
”När det är tveksamt om andra styrmedel fungerar väl så finns möjligheten att reglera själva ägandet. En sådan reglering kan syfta till att styra ägandet mot aktörer som kan förväntas vara kvalitetsmotiverade, dvs ägare vars primära intresse är att driva just skolor. När det offentliga har förtroende för ägarnas motiv behöver dessa inte regleras så hårt, vilket är av särskilt stort värde i svårstyrda och svårreglerade branscher. Vidare finns risken att ett kontrollsystem som syftar till att motverka vinstmotiverade aktörers potentiella missbruk leder till ett minskat intresse bland kvalitetsmotiverade aktörer att överhuvudtaget vara verksamma i skolan.”
Det är intressant att ekonomer och näringslivsinsatta personer och debattörer nu försöker hitta lösningar för att den privata välfärdsektorn ska kunna fortsätta ha medborgarnas stöd. Det är nog uppenbart för alla att tålamodet börjar tryta med dessa aktörer, som låter gememsamma skattekronor flyttas över till konton i skatteparadis och låter riskkapitalister vinstmaximera med en pekuniär investeringshorisont på tre till åtta år, istället för att ha en investeringshorisont i kunskapstillväxt under kanske en generation?
Vi läser vidare vad Vlachos skriver:
”Att styra mot denna typ av (kvalitetsmotiverade, reds anmärkning) ägare är naturligtvis lättare sagt än gjort, men i de flesta länder är ägandet av skolor hårt reglerat och vinstuttag förbjudet. Det är t ex vanligt med begränsningar av hur många fristående skolor en och samma ägare får äga, under vilka premisser en skola får överlåtas och det finns ofta krav på att ägaren ska vara personligt aktiv i skolverksamheten. Samtidigt har det offentliga ofta krav på sig att underlätta godkända skolors kapitalförsörjning, t ex genom att tillhandahålla lokaler. Om ambitionen är att styra mot ägare med vissa motiv förefaller det naturligt att pröva ägarens lämplighet att driva skolor, både när dessa startas och överlåts. I dagsläget görs ingen egentlig prövning av denna lämplighet, vilket är anmärkningsvärt givet det ansvar ägarna anförtros.
Det är inte heller säkert att ett renodlat vinstförbud är önskvärt; genom att låna, köpa och hyra dyrt av företag i vilka skolans ägare har ekonomiska intressen är sådana förbud lätta att kringgå. Dessutom kan det bli svårt att överhuvudtaget starta nya skolor om det inte går att få någon avkastning på insatt kapital. Ett möjligt tillvägagångssätt är därför att upp till ett tak endast ersätta skolorna för utgifter de faktiskt har haft, vilket då bör kompletteras med ett förbud mot affärsrelationer med företag som skolans ägare har intressen i. Ersättningen kan tillåta en låg schablonartad ersättning för eget insatt kapital och denna schablon kan användas för att reglera priset vid överlåtelser. En sådan modell utgör inget fullständigt hinder för ägarna att i vinstsyfte kompromissa med kvaliteten men möjligheterna begränsas, särskilt om den kompletteras med krav på att ägaren är personligen aktiv i skolans verksamhet.
Både kostnadsersättningsmodeller och ägarprövningar skapar precis som övriga regleringar en ökad byråkratisk komplexitet; inte minst riskerar en kostnadsersättningsmodell att ställa stora krav på skolornas bokföring. Till skillnad från andra regleringar som här diskuterats så berör de dock inte själva den pedagogiska verksamheten och förhoppningen är att detaljregleringen av denna ska kunna minska. Det måste emellertid erkännas att utformningen av det exakta regelverket är en svår uppgift som lämpligen kan hanteras av den sittande Friskolekommittén.”
Och vidare:
”Svårigheten att styra självständiga aktörer i skolan innebär att det inte är en slump att skolor i de flesta länder drivs av offentliga aktörer eller av institutioner som åtnjuter stort samhälleligt förtroende. Att förlita sig på förtroende på en konkurrensutsatt marknad där aktörerna drivs av vinstmotiv vore dock naivt; konkurrens är den kraft som hindrar vinstmotiverade aktörer från att utnyttja sin ställning, men konkurrens kan även få aktörerna att kompromissa med delar av skolans uppdrag. För att förhindra att så sker krävs en detaljerad reglering. När staten förhåller sig neutral inför vem som driver skolor och vilka motiv ägaren har, minskar möjligheterna för staten att förhålla sig neutral i pedagogiska frågor. För att kunna utkräva ansvar krävs i stället ett omfattande regel- och kontrollsystem vilket minskar utrymmet att anpassa utbildningen till lokala förhållanden. Detta kan ha negativa konsekvenser både för den privata och offentliga delen av skolsystemet och det försvårar även framväxten av pedagogiska alternativ.
Genom att låta konkurrens och vinstintressen vara starka drivkrafter byggs alltså svåra styrproblem in i skolsystemet. I och med att marknadsmekanismen – när den fungerar väl – verkar genom att styra över resurser från elever vid svagpresterande skolor till elever vid andra skolor, är det vidare oklart hur ett skolsystem där betydande delar av den lönsamma delen av marknaden drivs av självständiga och vinstmotiverade aktörer ska kunna leverera en utbildning av hög och likvärdig kvalitet. Ett möjligt sätt att minska dessa problem är att styra ägandet mot primärt kvalitetsmotiverade, snarare än vinstmotiverade, aktörer. En kostnadsersättningsmodell som inkluderar en låg schablonavkastning på insatt kapital kan vara en framkomlig väg då en sådan modell ger utrymme för de aktörer som är primärt intresserade av driva skolor att göra just detta.
Givet det ansvar en skolägare anförtros vore det vidare rimligt med en ägarprövning både när skolor startas och överlåts. Dagens neutrala hållning inför ägarens identitet och motiv bygger på förhoppningen att marknadskrafterna ska gallra bort olämpliga huvudmän, men detta är en imperfekt mekanism. Då det är problematiskt att fullt ut förlita sig på standardiserade kontrollinstrument för att utvärdera en skolas kvalitet bör det även övervägas att införa samma insynsmöjligheter och meddelarfrihet vid fristående som vid kommunala skolor.
De förslag som skissats här maximerar varken friskolesektors expansionskraft eller konkurrensen mellan skolorna. Då sådan konkurrens är svår att hantera kan detta dock ses som en fördel. Samtidigt har reglering av ägande och avkastning sina utmaningar, varför det är centralt att frågorna utreds i detalj. Fördelen med en sådan reglering är dock att den i bästa fall leder till ett minskat behov att detaljreglera den pedagogiska verksamheten.”
Så svaret på artikelrubrikens fråga – Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan? – är väl egentligen ett njae? Och med tilläget, möjligen under tydlig reglering, som vi inte sett röken av ännu. Frågan är om det är ett svar som de svenska medborgarna och skattebetalarna är nöjda med?
Dela med andra:
