Arkiv för kategori ‘utveckla skolan’

« Äldre inlägg
onsdag, 16 maj, 2012

Tvåfrontskriget mot den uppväxande generationens utbildning

Personerna bakom det uppmärksammade Läraruppropet Phillip Dante och hans kollega Lars-Göran Hultberg fick en artikel,”Höjd lön för alla lärare måste vara första prioritet”, publicerad på Newsmill i förra veckan.

Det är en utmärkt artikel, men det som fångar vårt intresse och som citeras nedan är en kommentar från läraren Johannes Westlund. Han skriver att:

”Den viktigaste garantin för hög kvalitet är lärarens utbildning och en arbetsgivare som värdesätter och belönar en god arbetsinsats. Genom kommunaliseringen av skolan förvandlades en yrkeskår av akademiker till ”kommunalarbetare”. Över en natt förvandlades skolan från nationell angelägenhet till en tummelplats för inkompetenta kommunpolitiker och riskkapitalister vars tvåfrontskrig mot den uppväxande generationens utbildning fortfarande rasar. Att så många högutbildade akademiker fortfarande står ut i denna arbetsmiljö är ett av de viktigaste bevisen för att lärare inte sätter den egna plånboken före sitt utbildningsuppdrag.

Att jag själv – med civilingenjörsexamen och dubbla gymnasielärarexamina – uthärdar förklaras med att de kollegor jag möter i mitt dagliga arbete besitter en mångfacetterad kompetens som ger mig den intellektuella stimulans som krävs för att upprätthålla min motivation att fortsätta arbeta i skolan.

När lärarna nu samlas kring en, i mitt tycke, rimlig lönenivå är inget annat än en varningsklocka som måste tas på största allvar. De lärare jag känner är engagerade, välutbildade, kompetenta och mycket tålmodiga. När tålamodet börjar rinna ut hos en grupp som denna har det redan gått alldeles för långt.”

Share

Postat i Arbetsmiljö, avtalsrörelsen, grundskolan, kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, lärarlöner, likvärdighet, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | Inga kommentarer »

tisdag, 15 maj, 2012

En skola som vi kunde ha haft i Sverige

En av veckans viktigaste skolhändelser ägde rum på tisdagen på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, under rubriken: ”Ett utbildningssystem för konkurrenskraft. Pasi Sahlberg om finska lärdomar”.

Frågan som ställts så många gånger de senaste åren var också här: Varför lyckas den finska skolan så bra i förhållande till den svenska? Handlar det om lärarna, eleverna eller kanske ägarformerna? Vad kan Sverige lära av vårt östliga grannland när det gäller utbildningssystemet? Och finns det en motsättning mellan kreativitet och traditionell kunskapsinlärning i skolan?

Det finska exemplet diskuterades när SNS Utbildningskommission arrangerade det som ska bli den första i en serie konferenser om det svenska utbildningssystemet.

Huvudtalare var alltså Pasi Sahlberg, som skrivit den internationellt uppmärksammade boken ”Finnish Lessons: What can the world learn from educational change in Finland?” Utvecklade sina tankar.

Idag är han generaldirektör för Cimo, en finsk expertmyndighet på utbildningsområdet. Sahlberg är utbildad lärare och disputerade på en avhandling om lärarrollen 1996.

Under rubriken ”Finska lektioner” underströk Pasi Sahlberg att kvalitet i undervisningen och likvärdighet hänger ihop. Genom att satsa på likvärdig undervisning så satsar man på kvalitet i undervisningen. En sanning som borde vara självklar, men som en och annan säkert har svårt att svälja…

Vidare berättade Pasi Sahlberg att hälften av alla grundskoleelever har fått någon typ av specialpedagogisk insats. Men det är inget konstigt eller stigmatiserande att få särskilt stöd i den finska skolan.

En skola som man börjar i vid sju års ålder. En skola där eleverna har färre undervisningstimmar än i andra länder i OECD. En skola där lärarna undervisar färre timmar än de flesta lärare i OECD-länderna. Men centralt är att de undervisningstimmar som ges är kvalitativa. Eller som Pasi Sahlberg sa:
”Less is more.”

Det visar sig att man också har en mindre mängd läxor i Finland än i Sverige. Och de hemläxor eleverna får är läxor som lärarna vet att alla elever klarar av. Inget nytt finns i läxorna. De är endast repetition. Pasi Sahlberg underströk att läxorna inte är avhängiga av föräldrastöd!

Vi vet att det är mycket attraktivt att läsa till lärare i Finland. Enligt Pasi Sahlberg är de främsta incitamenten för att bli lärare i Finland att man har passion för undervisningen. Det är inte lönen eller arbetsvillkor som lockar, även om både lön och arbetsvillkor är bättre än i Sverige.

Dessutom gallras rätt studenter fram genom olika test. De som söker måste visa sig lämpliga för läraryrket. Det krävs alltså både bra betyg och lämplighet för att komma in på den attraktiva lärarutbildningen. Visserligen är skolan kommunal i Finland. Men genom en högkvalitativ och krävande lärarutbildning ser staten till att standarden både på lärarna och på skolan är mycket hög.

Pasi Sahlberg visade bland annat ett schema där han jämförde vilken väg Finland valt och vilken väg andra, särskilt de anglosaxiska länderna, valt.

Ofta är det motsatta vägar. I Storbritannien har man satsat på att inspektera så mycket som möjligt och att låta eleverna ha många prov. Skolan är mycket toppstyrd. Det gäller både för lärare och för rektorer.

Finland har valt den motsatt väg. Med mycket stor frihet och förtroende för lärarna, som alla är behöriga i ämne och skolform. De finska kommunerna har inte tillåtits experimentera med behörigheten och låta vem som helst gå in i ett klassrum och börja undervisa. Systemet litar på att lärarna man utbildat är bra/bäst. Förtroende för och tillit till lärarna är nyckelorden.

Pasi Sahlberg noterade att Sverige är på väg mot det anglosaxiska hållet, dock kombinerat med tydliga marknadsinslag som inte hade någon anhängare i Pasi Sahlberg.

Slutligen gav Pasi Sahlberg fem finska lärdomar, eller lektioner:

1)      Likvärdighet och inte valfrihet.
Likvärdig undervisning ger kvalitet i undervisningen.

2)      Anpassad och inte standardiserad.
Eleven i centrum, men inte bara som individ.

3)      Förtroendebaserat ansvar och inte marknadsbaserat ansvar.
Inget behov av inspektioner och tester, det finns ett förtroende i grunden.

4)      Pedagogik och inte teknologi.
Det är pedagogiken som står i centrum inte tekniken. Tekniken är ett verktyg.

5)      Professionalitet och inte amatörism.
Lärarna är rätt utbildade och behöriga i ämne och skolform. Därtill är lärarutbildningen rätt dimensionerad efter behoven.  

 I stora drag kan man säga att man i Finland fortsatt utveckla den skola som Sverige hade innan kommunaliseringen och innan friskolereformen. Det kan ju kännas lite bittert att allt, alltså även barnet, slängdes ut med badvattnet i den svenska skolans reformiver på 1980- och 90-talet.

Pasi Sahlberg visade konturerna av en skola som vi kunde ha haft i Sverige.

 

Share

Postat i läraryrket, likvärdighet, särskilt stöd, utveckla skolan | 1 kommentar »

söndag, 6 maj, 2012

Ställer sig egot i vägen för kunskapen?

Forskare hävdar att vår tids unga fostras in i en narcissistisk tidsålder. Det har fått Dagens Nyheter att i sin Söndagsbilaga borra djupare i tidsandan, skolans utveckling och fundera kring vad som pågår. Det gör man i en lång, välskriven och synnerligen intressant artikel, ”När egot tar examen”  av Ana Udovic.

Den kommer garanterat diskuteras och uppmärksammas. Och den gör att man som läsare funderar över hur påverkas skolan av det individcentrerade framgångsfokuserade samhälle som vi nog alla ser växa fram?

I början av sin text beskriver Udovic en skämtteckning:

”’Kan du förklara dessa dåliga betyg!?’ frågar den ilskna föräldern sitt barn i den första rutan. Året är 1969. I nästa ruta är året 2009 och föräldern står och gapar exakt samma sak, ”kan du förklara dessa dåliga betyg!?” – men den här gången är det läraren föräldern skriker åt.”

Hon berättar sedan hur elever anmäler lärare till Barn och Elevombudsmannen för att de känner sig kränkta då de fått ”alltför lågt betyg eller inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ’dålig stämning’.”

I artikeln ställs frågan:

”Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?”

Det kanske kan var en liten pusselbit för att kunna förstå Sverige problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation?

En lärare som intervjuas är Elisabet Börjesson Therstam, lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium:

”Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.”

”Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.”

En av flera forskare som intervjuas i artikeln är Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi. Han menar att:

”Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar.”

Psykologen, psykoanalytikern och psykoterapeuten Lena Teurnell påpekar att små barn utgår från sig själva, sina egna behov och önskningar, något som ofta återkommer i tonåren.

”Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ.”

”Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer.”

Ytterligare frågor som infinner sig är:

Kan skolan utgöra ett värn mot den självcentrerade samhällstrenden? Hur ska skolan i så fall kunna vara en fristad i narcissismens tidsålder?

Och är det lärarna som ska vara det motstånd och den inspiration som gör att en ung människa växer, när föräldrar och vuxenvärld försöker curla fram de unga generationen? Är det lärarna som ska kompensera för ett samhälle på villovägar?

Share

Postat i Arbetsmiljö, elever, lärare, läraryrket, skolmiljö, utveckla skolan | 2 kommentarer »

fredag, 30 mars, 2012

”Nånting måste göras, men ingen vill göra’t”

Kommentaren från en luttrad kollega efter seminariet om boken ”Grundskolan 50 år, Från folkskola till folkets skola” hänger kvar.

”Nånting måste göras, men ingen vill göra’t”

Som läsarna av denna blogg borde veta så fyller den svenska grundskolan 50 år. Det firas av Lärarnas Riksförbund med en ny antologi där forskare, lärare och politiker ges tillfälle att debattera skolans utveckling, reformer – och framtid. I tisdags möttes några av dem för en paneldiskussion på Lärarnas Riksförbund.

Se gärna hela det välbesökta seminariet som webb-tv på www.lr.se/play

”Vi har gjort boken för att vi vill väcka debatt om grundskolan eftersom den är så viktig. Det är i nationens intresse att grundskolan fungerar, sa Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund som initierat boken ”Grundskolan 50 år Från folkskola till folkets skola”.

”Syftet vi har är att försöka bilda opinion för de frågor som vi tycker är viktigast. Nu är debatten om statlig skola i full gång.”

Det har alltså gått ett halvt sekel sedan riksdagen klubbade igenom Sveriges nioåriga grundskola. Sedan dess har kunskapsnivån höjts och utbildningsklyftorna jämnats ut – men mycket återstår att göra. Det fastslår skribenterna i den nya antologin ”Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola”. Även om åsikterna om rätt väg framåt skiljer sig, så är alla eniga om att kunskapsskolan måste värnas. Ett trendbrott värt att uppmärksamma.

För Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som själv arbetat som lärare och journalist, är högre lärarlöner det allra viktigaste. Målet är att göra läraryrket mer attraktivt.

”Även om jag tycker att en del av regeringens reformer är bra, så har de genomförts så att den administrativa bördan för lärare har ökat. Det stjäl tid från arbetet med eleverna.”

Lotta Edholm, folkpartist och skolborgarråd i Stockholm, vill arbeta för att barn ska tillbringa mer tid i skolan.

”Det allra viktigaste är att höja skolans status i samhället i stort. Det handlar om att vi som föräldrar måste få större respekt för skolan. Politiker har också en alldeles för stor vilja att lägga sig i det som berör undervisningen.”

Socialdemokraternas tidigare talesperson i skolfrågor, numera gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, vill se en jämlikare skola.

”Vi byggde upp grundskolan för att ge alla samma möjlighet till en bra start i livet. Det utmanas i dag. Därför måste man våga prioritera resurser till grundskolan för att ge alla samma chans.”

Seminariet om Grundskolans första 50 år var välbesökt. Folk trängdes länga väggarna och varje stol var upptagen. Många vill höra om den folkskola som skulle bli en skola för all ska klara det stolta målet.

Snabbt kom alltså diskussionen in på kraven på en statlig och likvärdig (men inte likformig) skola. Lärarnas Riksförbund har länge gått i bräschen för dessa krav. Och nu också fått stöd från mycket tung håll, nämligen från Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg, som några dagar innan seminariet gått ut på DN Debatt och konstaterat ”Det är dags att förstatliga den svenska grundskolan”.

Något som givetvis gladde Metta Fjelkner. Hon pekade på att frågan om kommunaliseringens brister och negativa konsekvenser lever. Och medgav samtidigt att införandet av ett modernt statligt huvudmannaskap för skolan kommer ta tid.

”Vi är inte så naiva att vi tror att detta sker i morgon. Utan detta är en långsiktig process, ett långsiktigt arbete.

Men hon avslutade hela seminariet med en tankeställare särskilt till de riksdagspolitiker som medverkade och var något försiktiga :

”Det gick ju att kommunalisera skolan utan utredningar – då kan man nog förstatliga skolan igen, utan utredningar…”

Under seminariet lyfte Metta Fjelkner försiktigheten och räddhågsenheten hos flera för att våga ta tag i skolans problem från grunden:

”Det är intressant att ni vill bespara lärarna långa utredningar”, sa Metta Fjelkner.

Och hon la till:

”Det ska bli mycket intressant att se hur partierna förhåller sig till den debatt som nu förs om ett statligt huvudmannaskap för skolan.

När man ser att alltfler faktiskt förstår att skolans likvärdighet brister allt mer - och där de flesta kan vittna om de stora problem som finns med dagens parallellskolesystem med stark decentralisering, så kommer kraven på en förändring av dagens decentraliserade system bli ännu starkare.

Få av de ansvariga politikerna orkar löpa linan ut och i konsekvensen namn klara av att driva en statlig skola fullt ut. Ja, folkpartisten Björklund tycker så, men lyckas inte få med sig allianskollegorna. Och vänsterpartisten Sjöstedt tycker så, men inte heller han får med sig sina oppositionskollegor.

Alltfler talar ju om statlig skola som en nödvändig åtgärd. Vanliga medborgare, föräldrar, elever och lärare är starkt positiva till en statlig skola, vilket visat sig i olika opinionsundersökningar, men de ansvariga på nationell nivå tvekar. Ibland kan man undra om de vill se hur långt skolan kan falla…

De behövs utan tvekan att fler ansvariga vill göra’t…

Share

Postat i kommunaliseringen av skolan, Okategoriserade, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | 1 kommentar »

onsdag, 21 mars, 2012

Det stora sveket mot den som behöver stöd mest

Hoppas många stannade upp en stund och lyssnade till ”Tankar för dagen” i radions P1 igår. Det är ett program som vill ge en stunds eftertanke mitt i morgonens nyhetsflöde.

Ofta är det en personlig betraktelse kring någonting som just skett i den stora världen, men det kan också vara tankar kring händelser i den mindre, privata.
I går var det psykiatern Ing-Marie Wieselgren som talade om ”vinnare och förlorare”.

Lyssna på det här.

Ing-Marie Wieselgren frågar sig om samhället måste bestå av vinnare eller förlorare. Och har alla samma chans från början att bli vinnare? Eller måste vissa bli förlorare?

”Ja, måste det vara antingen eller? Kan det inte finnas vinnare – och så alla andra?”

Hon berättar om John som inte klarade sig bra i skolan och som är arg för att ingen ville se.

Ing-Marie påpekar att: ”Vi borde våga identifiera de barn som riskerar misslyckas i skolan tidigt. Men är vi överens om hur?”

Hon tycker att ”alla ska få en bra skola. Men att vi måste göra olika för att det ska bli lika.”

”Vi måste identifiera de som har behov av extra insatser. Samhället måste kunna prioritera de barn som har stora behov.”

Man kan hoppas att skolansvariga och alla andra politiker och ansvariga lyssnar på dessa tankar för dagen. Och med Ing-Marie Wieselgren fundera om inte målet bör vara ett samhälle där alla är en del av framgången.

Och vem kan säga emot det, med hedern i behåll?

Share

Postat i likvärdighet, särskilt stöd, utveckla skolan | Inga kommentarer »

tisdag, 20 mars, 2012

Finlands framgångsrecept: ”Gör inte som Sverige…”

I Dagens Nyheter har vi den senaste veckan i flera artiklar kunna läsa om det finska skolundret, återigen. Och ännu en gång förklaras den enkla sanningen bakom Finlands goda resultat.

Nämligen att hålla fast vid att skolan inte är, eller ska bli, ett politiskt stridsområde. Man ska alltså låta skolan vara ifred och styras av vedertagen erfarenhet och gedigen kunskap om lärande. Inga modetrender som ”decentralisering”, ”valfrihet”, ”eget lärande”, problembaserat det ena eller det andra, osv…

Det som gäller är kontinuitet och likhet:

”Rektorerna kan förlita sig på att vilken ny regering som än väljs så kommer inte skolan att förändras radikalt”, läser vi i nyhetsartikeln ”Hemligheten bakom det finska skolundret”.

I en annan artikel publicerad några dagar senare, ”Begränsad valfrihet hyllas i Finland”, fortsätter vi läsa och får då veta att man till och med från regeringshåll vill begränsa valfriheten i skolan: ”det här med valfrihet vill vi ha så lite som möjligt av…”

Och sedan läser vi åter helgens, ja veckans viktigaste debattartikel, som vi skrivit om tidigare, att ”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre”.
Där berättar Per Kornhall hur finländarna uppfattade det när svenskarna skulle lära dem vad som är bra skolutveckling, som visade vara skolavveckling…:

” Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.”

Och i dag sitter svenska skolforskare och beslutsfattare och kliar sig i huvudet och undrar hur det kommer sig att Finland presterar så mycket bättre. Utan valfrihet,och utan de parallella skolsystem som vi de facto har i Sverige.

Att läsa dessa tre artiklar efter varandra väcker tankar.

Share

Postat i kunskapsresultat, ledarskap, utveckla skolan | Inga kommentarer »

måndag, 19 mars, 2012

Dra i nödbromsen när viktiga principer slängts överbord

På Sveriges kanske viktigaste debattsida, vilket DN Debatt fortfarande får anses vara, kunde vi i helgen läsa artikeln ”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre”.
Och den tål verkligen att läsas om igen.

Här skriver Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket om dagens olikvärdig skola och vad vi slängt överbord på vägen fram till i dag. Nämligen just principen om en bra skola för alla.

”Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser. Det är nu dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar fundera över hur vi skapar en skola som är bra för alla barn”, skriver Per Kornhall.

Låt mig få citera några stycken om vad som hände i skolan:

” … från och med 1990-talet, skulle skolan decentraliseras/kommunaliseras. Men det räckte inte. Den skulle också målstyras – bort med tråkiga regler som begränsar friheten! (Skolverket skriver stolt år 2000 att man nu tog bort det sista ämnesinnehållet i vissa kursplaner). Den skulle göras valfri – bort med all byråkrati! Den skulle bli friare, roligare och på samma gång effektivare – in med friskolor och ett generöst system för utdelning av pengar till dessa och fram för marknadskrafterna. Bort med katederundervisning och ett snävt kunskapsfokus. Det är nu viktigare hur man undervisar än vad ungarna lär sig. Bort med katederundervisning och ett snävt kunskapsfokus. Det är nu viktigare hur man undervisar än vad ungarna lär sig.

Ideologin har tagit över och lärare får kritik av Skolverket för att de är för kunskapsorienterade. Kommuner som helt plötsligt blivit huvudmän för skolan ringer till det nybildade Skolverket och undrar hur de ska göra med olika saker men får inga svar. Generaldirektören har nämligen gett order om att man inte får svara på frågor från kommunerna.

Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.

Tjugo år senare sitter vi med facit i hand. Sverige sjunker i de internationella mätningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna i Sverige hade inte funktionell läsförmåga i senaste PISA-undersökningen. På senaste nationella provet hade 19 procent av eleverna inte godkänt i matematik (jämfört med 9 procent 2003). Det innebär att tiotusentals barn har tillbringat nio år i skolan utan att lära sig räkna eller läsa.”

Och Per Kornhalls avslutning manar till eftertanke, förhoppningsvis också hos våra politiker och beslutsfattare som har ansvaret, men också makten att göra om och göra rätt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.
När en femtedel inte kan räkna eller förstå en dagstidningstext – vad tror ni att vi får för land om tio år, om tjugo, om trettio?”

Per Kornhall tillägger (i pappersutgåvan) att texten för fram hans personliga åsikter, även om alla nog förstår att Skolverket också insett det han skriver. En myndighetstjänsteman får ju inte ta ställning i politiska frågor. Även om alla (från vänster till höger) egentligen inser att han har rätt i det han skriver.

Share

Postat i statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | Inga kommentarer »

måndag, 19 mars, 2012

Debatt om läsning

Idag följer vi den debatt som kommit efter en debattartikel i Litteraturmagazinet, ”Lästräning lika viktigt som idrottsträning” skriven av läsambassadören Johan Unenge, som efterlyser mer engagemang bland föräldrar.

Det finns mycket intressant att läsa i kommentarsfältet från både föräldrar och lärare.

Enligt redaktionen sprids också debattartikeln ”som en löpeld” idag i sociala medier med tusentals delningar. Och här för vi också vidare den.

Share

Postat i kunskapsresultat, utveckla skolan | Inga kommentarer »

fredag, 9 mars, 2012

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan?”

Fredagen inleddes med ett seminarium om lärarna som lösningen på skolans problem. Ja, så kallade ju inte Dagens Samhälle, SKL:s tidning, sitt seminarium. Man hade istället medvetet valt den mer dystra och provocerande rubriken ”Har Sverige världens sämsta lärare?”

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman förklarade nöjt  att han visste vad han gjorde när han satte rubriken. På några timmar var hela seminariet fullbokat.

Platsen var Operaterrassen mitt i Stockholm vid Strömmen. En vacker plats, men det var en dyster verklighet som beskrevs av DS:s skolreporter Åse Lo Skardsgård som kartlagt lärarnas situation i dagens Skolsverige, allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket och jämfört situationen här med andra länder.

Hon visade hur siffrorna och diagrammen pekar åt fel håll med sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna. Det var en välkänd bild som målades upp. Välkänd och sann.

Därefter kom statssekreterare Bertil Östberg, som tyvärr något ostrukturerat gav regeringens bild av lärarsituationen i Sverige och vad som kommer att krävas för att nå ”Världens bästa skola”.

Under det följande panelsamtalet deltog förutom Östberg även skolforskaren Trevor Dolan, Stockholms universitet, Per-Arne Andersson, SKL, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Gunvor Engström, Friskolornas Riksförbund.

Det fanns en probleminsikt i panelen som diskuterade frågan om skolans situation och vad som måste göras. Men tyvärr hamnade nästan alla alltför snabbt i att hamra ut budskapet:  ”Vi måste sluta svartmåla skolan! Vi måste samarbeta och ta gemensamma tag.”

Det kunde varit klokt, men problemet var bara att ingen tog upp grundorsaken till att skolans resultat försämrats och att lärarnas status sjunkit. Ingen ville ta ansvaret för att skolans decentraliserats i en extrem riktning i Sverige. Genom en oövertänkt kommunalisering och en oreglerad friskolereform har staten släppt kontrollen över skolan två decennier.

Och ingen i panelen hade en lösning på vad som krävs i grunden för att vända svensk skola långsiktigt. Ett undantag var Trevor Dolan som lyfte fram autonomi för lärarna som den viktigaste åtgärden. Han pekade på att skolan fungerar bäst med tillit. Det betyder att ledningen måste lita på att lärare kan och ge dem autonomi. Och ge lärare en utbildning som hjälper dem och inte stjälper dem. Dolan förvånades över att man på lärarutbildningar förmedlar och bygger på gamla forskningsrön och inte vill ta in ny forskning om bland annat psykologi och hur den mänskliga hjärnan fungerar.

En person som satt bredvid mig under seminariet och som inte är insyltad i skoletablissemanget, den välkända journalisten Monica Gunne, utbrast spontant efteråt:

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan? Problemet på alla nivåer tycks ju vara ledarskapet.  Man måste fokusera på förmågan att lära och lära ut i skolan. Nu smulas allting ner i en massa olika nivåer. Det talades bara om detaljstyrning utifrån olika synpunkter. Kunskapen smulas sönder.”

Touché!

Men såväl Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Lärarförbundet, Lf, som Friskolornas Riksförbund, FR, tyckte alltså främst att man ska sluta med svartmålningen.

Men man kan fråga sig om det är svartmålning att tala om behov av högre lön och bättre resultat? Och är det inte svartmålning av viktiga skolreformer som kritiseras när de äntligen genomförs?

Slutligen, kan det verkligen vara svartmålning att vilja se staten ta ett tydligt och heltäckande ansvar för skolans kunskapsuppdrag och för lärarna? Är inte det istället just vad som behövs framåtsyftande och lösningsinriktat?

Share

Postat i kommunaliseringen av skolan, lärare, lärarlöner, lärarutbildning, läraryrket, ledarskap, SKL, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | 10 kommentarer »

torsdag, 8 mars, 2012

Också kristdemokraterna kräver satsning på lärarna

I dag faller våra ögon på nya numret av tidningen Kristdemokraten. I en artikel betitlad ”Lärarnas arbetsmiljö måste förbättras” (tyvärr ej på nätet för ickeprenumeranter) läser vi att kristdemokraternas talesperson i skolpolitiska frågor Annica Edlund klokt säger:

”Läraryrkets status måste höjas och arbetsmiljön förbättras, så att fler vill bli lärare.”

Artikeln tar upp att kristdemokraterna tycker att folkpartiet fått stå ganska ensamma kring skolfrågorna i regeringen. Därför arbetar nu kristdemokraternas skolpolitiska arbetsgrupp med att ta fram nya förslag och krav på åtgärder som ska presenteras i mars 2014.

Edlund pekar på problemen i läraryrket. En alltmer pressad arbetssituation, med högre krav på dokumentation och administration.

”Mycket tid går åt till att hålla ryggen fri om man skulle behöva visa upp till exempel vad man gjort för att ett barn ska få tillräckligt stöd för att klara skolan, eller inte utsättas för mobbning. Kraven på dokumentation har ökat av den anledningen, vilket naturligtvis är en bra tanke i grunden, men det tar mycket tid”, säger Edlund.

”Här tror jag att man måste tänka på att utnyttja andra kompetenser, andra yrkesgrupper i skolan, för att lärarna ska få ägna sig åt det de är bäst på.”

Bland mycket annat menar kristdemokraterna att en god, kompetent lärare är den viktigaste faktorn för att skolan ska lyckas och därför säger man att det måste till en ändring i lärarnas arbetssituation för att fler ska söka sig till yrket.

”Det är det stora svarta hålet som jag ser det. Vi måste se till de duktigaste studenterna väljer yrket och att det finns en attraktionskraft i det. Nya reformer spelar ingen roll, om vi inte får folk att vilja bli nya, goda pedagoger.”

”Statusen måste upp för yrket och då är det inte bara lön det handlar om, även om det är viktigt. Söktrycket till sjuksköterskeutbildningen är till exempel högre än till lärarutbildningen, säger Edlund.”

Nu väntar landets lärare på att det tas fram resurser så att lönerna och arbetsförhållanden verkligen förbättras. Alla politiker talar nämligen väl om skolan, så även kristdemokraterna.

Om partiet kan bli en spjutspets i riksdag och kommuner för att få fram mer resurser till skolan, då kan de göra skillnad. Men i övrigt är tiden för vackert tal om lärarna och skolan passerad. Nu kräver lärarna, liksom föräldrar och allmänhet en tydlig satsning på skolan.

Share

Postat i Arbetsmiljö, utveckla skolan, Valet 2014 | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg