Idag tar många ledarsidor upp frågan om att allt färre vill bli lärare. Något som både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet uppmärksammat den senaste tiden. Se LR:s ”Läraryrkets attraktionskraft på fallrepet” och Lf:s ”Varifrån ska alla lärare komma?”.
Först av allt ska sägas att alla ser problemet med sjunkande intresse för läraryrket och alltför låga lönelägen. SKL läser förhoppningsvis dessa ledare noggrant idag. Annars lär de bli överraskade i avtalsrörelsen över stödet för lärarna…
I DN läser vi ledaren ”Det kan bli ännu värre” om den nya lärarutbildningen som ännu inte lockar fler studenter:
”Att intresset för utbildningen är så svalt är i sig inget bevis för att reformen är dålig. Även den föregående förändringen av lärarutbildningen i början av 2000-talet ledde till att antalet sökande per plats föll. Utvärderingar visade sedan på oroande kvalitetsbrister både när det gällde innehåll och examinationsformer.
Den nu genomförda reformen innebär att vi rör oss tillbaka till en ordning som mer liknar den lärarutbildning som fanns på 90-talet. Om man hade kunnat backa bandet så hade det bästa varit om 2001 års reform aldrig genomförts. Men så fungerar det inte. I stället för ett ogjort misstag får vi ett misstag plus en därpå följande mödosam och kostsam återställare.”
Och om lönerna konstaterar man:
”Urholkningen av lärarlönerna har gått så långt att denna faktor ensam har blivit ett stort hinder. Men för att kunna konkurrera med andra yrken måste lärarbanan också bättre ta till vara sina positiva särdrag. Trenden har länge varit och är alltjämt att arbetet steg för steg blir mer kontorslikt. Den utvecklingen måste brytas.”
I SvD menar man att ”Låt riktigt bra lärare få riktigt bra betalt” och skriver bland annat:
”Att lärarna inte har fått igenom kraven på generella löneökningar har flera orsaker. Bland annat har kommunerna haft ganska lätt att rekrytera, inte minst obehöriga, och många har tyckt att skolan måste bli bättre innan lärarlönerna blir det. Kunskapsresultaten har inte precis givit vind i seglen.
Å ena sidan låga löner. Å andra sidan en känsla av att lärarna blivit den förlorande parten i slaget om klassrummet. Inte konstigt att banan utövar en begränsad lockelse.”
Expressen skriver i ”Lärarkrisen ett framtidshot” att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan:
”När efterfrågan på en vara vida överstiger utbudet stiger priset. Detta måste också gälla naturvetenskapliga lärare. De bör få ett rejält lönelyft. Lärarlönerna bör även höjas generellt, men mest för de lärare det råder störst brist på. Och de lärare, i alla ämnen, som uppnår bäst resultat i förhållande till förutsättningarna borde få större lönepåslag än mer medelmåttiga kolleger. En ordentlig satsning på lärarlöner kommer att kosta mycket pengar, men en bättre investering är svår att tänka sig.
För att en sådan reform ska fungera krävs att staten tar över kommunernas huvudmannaskap för skolan. Bara så kan regeringen försäkra att pengarna verkligen kommer de rätta lärarna till del. I en statlig skola är det också lättare att påverka arbetsmiljön till det bättre och utjämna skillnader mellan skolor med olika behov.
De eländiga beskrivningarna av svensk skola har knappast ökat läraryrkets popularitet. Men det vore farligt att skönmåla ett fiasko. Om regeringen ser till att skapa en bättre verklighet för dem som vill vara med och vända utvecklingen borde det gå att locka de begåvningar som skolan behöver. Det rör sig ändå om Sveriges viktigaste jobb. Låt detta avspeglas i lön och arbetsvillkor så kan läraryrket bli attraktivt igen.”
I Aftonbladet är man mer kritisk till de reformer som nu genomförs i skolan. Ledarskribenten Katrine Kielos skriver i sin signerade ledarkrönika, ”Jan Björklunds eget skolfiasko” att:
”Både lärarlegitimationen och den nya lärarutbildningen var feltänkta. Jan Björklund tror att han genom att höja trösklarna in i läraryrket ska kunna återupprätta lärarens status från en svunnen tid.
I stället borde han fråga sig hur man gör för att locka de mest kompetenta att bli lärare utifrån dagens arbetsmarknad. Skolan behöver professionaliseras till att bli mer lik andra branscher. Lärarna behöver bättre möjligheter att göra lönekarriär och skolledare som hjälper dem att utvecklas.
En snabb pedagogisk utbildning av hög kvalitet och möjlighet att ganska snart få en ledarskapsposition på skolan, skulle exempelvis kunna locka medelålders människor med karriärer i näringslivet till skolan. Och det finns många andra åtgärder som man kan tänka sig.
Vad det handlar om är ett byte av fokus: skapa fler och kortare vägar in i läraryrket, i stället för att som Björklund försöka göra precis tvärtom.”
Betydligt mer optimistisk är Upsala Nya Tidning, UNT, som i ”Goda skäl att bli lärare” skriver att det är:
”viktigt att lyfta fram skälen till att bli lärare just nu, som faktiskt är många och goda. Efter att alla reformer nu kommit på plats (läroplan, skollag, betyg med mera) finns förhoppningsvis en politisk samsyn som kan ge arbetsro i skolan. Dessutom kommer lönen att bli bättre, både genom karriärmöjligheter och reella påslag. Det kan man säga redan nu.
Det enda verkliga hotet mot högre lärarlöner är kommunernas försämrade ekonomi. Och att fackförbunden, i sin iver att åstadkomma allt på en gång, i stället skrämmer bort elever från lärarutbildningen. Den nya och bättre utbildningen ska ju höja lärarnas standard och användas som argument i många avtalsrörelser framöver.”
Läraryrket, lärarlön och lärarlegitimation uppmärksammas också i dagens tidningskrönika i Sveriges Radios luncheko som ägnar sig åt läraryrket och ger en bra sammanfattning.
