”I Sverige har skolan debatterats livligt på sistone efter Skolverkets rapport om att skillnaderna mellan skolors resultat ökar. En viktig orsak till detta är det fria skolvalet enligt Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. Det har i debatten framförts tankar om en ökad blandning av elever. Hur? Är vi tillbaka till Alva Myrdals tid då hon talade om att man borde bussa elever från olika skolor i jämlikhetens namn? Är det inte de dåliga skolorna som bör åtgärdas? Det är väl ingen som på allvar menar att det fria skolvalet bör förbjudas?

Roten till det onda i skolpolitiken är kommunaliseringen, som vi moderater gick emot. Inte blir skolorna bättre med allt sämre villkor för lärarna och alla avhopp från både utbildning och lärarjobb? Tala inte bara om kvalitetshöjning av lärarna! Erfarna lärare är mycket kompetenta men nyutbildade har fått den försämrade utbildning som tidigare S-regering drev igenom. Kommunerna klarar helt enkelt inte sin uppgift. Jag skulle vilja se en övergång till statligt huvudmannaskap.”

Detta är ett första tecken på att det är dags för moderaterna att tänka om.

Det är en utmärkt artikel, men det som fångar vårt intresse och som citeras nedan är en kommentar från läraren Johannes Westlund. Han skriver att:

”Den viktigaste garantin för hög kvalitet är lärarens utbildning och en arbetsgivare som värdesätter och belönar en god arbetsinsats. Genom kommunaliseringen av skolan förvandlades en yrkeskår av akademiker till ”kommunalarbetare”. Över en natt förvandlades skolan från nationell angelägenhet till en tummelplats för inkompetenta kommunpolitiker och riskkapitalister vars tvåfrontskrig mot den uppväxande generationens utbildning fortfarande rasar. Att så många högutbildade akademiker fortfarande står ut i denna arbetsmiljö är ett av de viktigaste bevisen för att lärare inte sätter den egna plånboken före sitt utbildningsuppdrag.

Att jag själv – med civilingenjörsexamen och dubbla gymnasielärarexamina – uthärdar förklaras med att de kollegor jag möter i mitt dagliga arbete besitter en mångfacetterad kompetens som ger mig den intellektuella stimulans som krävs för att upprätthålla min motivation att fortsätta arbeta i skolan.

När lärarna nu samlas kring en, i mitt tycke, rimlig lönenivå är inget annat än en varningsklocka som måste tas på största allvar. De lärare jag känner är engagerade, välutbildade, kompetenta och mycket tålmodiga. När tålamodet börjar rinna ut hos en grupp som denna har det redan gått alldeles för långt.”

Där skriver läraren Stefan Simander i Heby kommun följande och lägger fram ramarna på vad som måste ske i svensk skola för att lyftet ska komma. Mycket är nog egentligen saker som många lärare i grundskolan och gymnasiet instämmer i:

”OBS! LR har jobbat för högre lön och bättre arbetsvillkor, utan något som helst gehör hos SKL och andra ansvariga. Arbetsgivarna har det stora ansvaret för att lönerna och arbetsvillkoren är urusla.  Sedan kunde LR ha stridit mer.

Men framförallt det stora Lärarförbundet skulle ha varit mindre arbetsgivarvänliga och tydligare i sina fackliga krav och slagits för kunskap, lön och goda arbetsvillkor betydligt hårdare.

Det hade krävt att fler lärare hade sagt ifrån och frågan är om ens det hade räckt.

De enda vägarna till vändning för lärarna är att riksdagen tar sitt ansvar och tar över skolan igen och verkligen styr upp skolan ekonomiskt och på alla andra sätt, inte bara genom tungomålstal och valfläsk i media. Konkreta förbättringar måste till och det kommer att kosta, allt annat är slå blå eller röda dunster i ögon och öron på väljarna.

Den verkliga förändringen kommer sannolikt först när en rejäl lärarbrist uppstår. Det är tillgång och efterfrågan som gäller i en marknadsekonomi. Därför finns det idag bara ett direkt sätt att påverka.

Sluta arbeta som lärare på dessa usla villkor, om ni kan. Kräv alltid bättre villkor. Sluta jobba gratis. Sluta jobba obetald övertid.

Uppmana alla som vill bli lärare att göra något annat, om de inte absolut inte vill jobba ideellt.

Se till att det krävs lärarlegitimation och utbildade lärare med höga intagningsbetyg med stora kunskaper, genom att höja lärarlönerna.

Förbättra arbetsvillkoren genom att återinföra regler för hur många lektioner en lärare ska ha, så kallad undervisningsskyldighet, dvs det som alla arbetsgivare utgår ifrån när de betalar vikarier.

Undervisningsskyldigheten måste då läggas på en lägre nivå än den var innan, eftersom de uppgifter som lagts på lärarna har ökat enormt.

Stoppa att inte vem som helst som saknar formell utbildning får gå in och undervisa i skolan som idag. För betydelsen och glädjen med kunskaper, såväl teoretiska som praktiska. Stå emot kunskapsförakt,

Satsa på kunskap och skola i handling. Stoppa de ekonomiska nedskärningar som sågar av den kunskapsgren eller snarare ner det kunskapsträd som en gång gjorde att Sverige växte till ett rikt välfärdsland med en skola för alla barn, ungdomar och vuxna, oavsett ort och bakgrund.

Satsa på kunskaperna i skolan genom att låta lärarna fokusera på undervisning och lärande och inget annat. Behövs elevvård, dokumentation och annat skötas, så anställ då andra att sköta dessa arbeten, varför inte de arbetslösa ungdomar och invandrare som idag går sysslolösa med bidrag. Det är ett slöseri med resurser åt båda håll att fortsätta som vi gör nu. Det behövs fler vuxna i skolan, inte färre.

Minimera dokumentationen till korta kunskaps-färdighetsomdömen, i de högre åldrarna kombinerat med betyg. Se till att få tid till en fungerande kontakt med de elever och föräldrar som behöver det, genom direkta samtal och möten. Om forskning i framtiden kan bevisa att dokumentation är bättre än direktkontakt, då får detta givetvis omprövas.”

Vad tycker du själv? Skriv gärna en kommentar här.

Det är inför KDU:s riksmöte i mitten av maj som förbundsstyrelsen föreslår att beslutet om kommunliseringen av skolan ska rivas upp.

Skolan är ”en så viktig del i den svenska samhällskonstruktionen att den bör styras centralt av staten”, skriver förbundsstyrelsen i sitt förslag till nytt skolpolitiskt program, som SvD tagit del av.

Enligt ungdomsförbundets ordförande Aron Modig finns det flera skäl till att staten åter bör vara huvudman för skolan.

”I dag har vi dubbelkommando, vilket innebär ganska stora problem. Kommunerna sköter skolan, men staten kommer med direktiv.”

Kommunaliseringen, som innebär att lärarna inte längre är statligt anställda, har dessutom haft negativa effekter för läraryrkets status, anser KDU:s ledning.

Det är ”inte rätt” mot elever att de i dag går i fundamentalt olika skolor, beroende på var de bor, konstaterar man.

”Kommuner har olika ekonomiska förutsättningar att bedriva en god skola på, det bör inte drabba eleven”.

”Det är klart att ett förstatligande av skolan inte löser problemen över en natt, och det är ett jätteprojekt. Men jag tror att det här är rätt sak att göra”, säger Aron Modig till SvD.

Hittills har Folkpartiet och även Vänsterpartiet satt ner foten och krävt en statlig skola. Om nu KDU får med sig Kristdemokraterna så börjar vi se en rörelse som kan sätta större stenar i rullning. Och det förtjänar att påpekas att: ”Allt som är fast förflyktigas”, allt förändras. Skolan förtjänar få en nationell styrning som ser till hela landets behov när det gäller utbildning och kunskapsförsörjning.

Statlig skola år 2020. Någon däremot?

I ett bloginlägg av ordföranden i SKL:s utbildningsberedning, Maria Stockhaus (M), ser vi att en debattartikel  i Sydsvenskan av Metta Fjelkner, där behovet av att staten tar över ansvaret för skolan återigen förs fram, irriterat kommunalpolitikern.

Stockhaus störs bland annat av att Fjelkner hävdar att fler och fler kräver en statlig skola.

”Det jag ser är att LR gång på gång i olika former kräver detta men inte att det är fler som kräver samma sak.”  

Tyvärr för Stockhaus – och för SKL – visar det att man inte följer debatten i sociala medier som Facebook, och framförallt inte lyssnar till vad lärare och andra skolintresserade säger. För att inte tala om de opinionsundersökningar som Lärarnas Riksförbund gjort genom åren och som visar att stödet för ökad statlig styrning och även statlig skola är betydande.

Stockhaus har också det dåliga omdömet att påstå att Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg ”på LR:s uppmaning uttalar sig för förstatligande”.

Det är nog främst en sak för Thullberg att reagera på den förolämpningen, men vi kan passa på att upplysa om att alla författarna i boken ”Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola” (Ekerlids förlag) fick fria händer och inte styrdes på något sätt av Lärarnas Riksförbund.

(Thullberg är för övrigt också ett exempel på hur SKL väljer att agera när en respekterad och kunnig person går ut och talar för statligt ansvar för skolan. Man lyssnar inte utan väljer att försöka ifrågasätta hans självständighet.)

Det är mycket välkommet att, som Stockhaus påpekar, staten har tvingats ta ett större ansvar för skolan. Det gäller såväl inom lärarutbildningen som för inspektionen av hur huvudmännen sköter sitt uppdrag. Tyvärr blir just inspektionen viktigare när huvudmännen brister alltför mycket i sitt ansvarstagande.

Men den främsta anledningen till att vi här uppmärksammar Stockhaus blogginlägg är att dock att SKL för första gången vad vi kan se, tydlligt medger att kommunerna inte sköter sitt uppdrag för skolan:

”I ärlighetens namn så finns det kommuner som också måste skärpa till sig och ta sitt ansvar. Det är inte OK att inte prioritera sin skolverksamhet och inte heller OK att inte möta varje elev med höga förväntningar. Det finns kommuner som behöver ta sitt ansvar också.” 

Men samtidigt är det tydligt att det för SKL nu är väldigt viktigt att inte stå ensam med ansvaret för skolan. I takt med att den fulla vidden av konsekvenserna av att huvudmannen de senaste tjugo åren inte prioriterat kunskapsuppdraget nu framkommer i alltfler jämförelser och när verkligheten talar sitt tydliga språk, så försöker den som är huvudman kasta bort ansvarsbollen.

Och då kommer märkligheter som detta:

”Det vore också ärligt av LR att säga att lärarna är den viktigaste faktorn för elevernas kunskapsutveckling. Det  går inte att skjuta över allt ansvar till någon annan instans. Den enskilde läraren har också ett ansvar för hur resultaten ser ut.”

Man behöver desperat dela ansvaret med någon – vem som helst. Och se, då kommer också lärarna till pass. Kanske ska man ändå säga bättre sent än aldrig?

Om det inte hade varit att SKL och Stockhaus har en historik där man inte velat ta sitt ansvar fullt ut, så hade man lättare accepterat visdomen i uttalanden som:

”Slutligen vill jag än en gång säga att det är viktigt att alla oavsett om det är staten, kommuner, rektor eller den enskilde läraren känner ansvar för att se till att resultaten blir bättre i den svenska skolan.  Det håller inte att hela tiden skylla på någon annan, vi har alla ett ansvar.”

Ohlssons påpekar att under det senaste halvseklet har svensk inrikespolitik präglats av ett antal reformer, ofta beslutade över blockgränsen, men ändå har en del av dessa reformer ”haft inbyggda defekter eller blivit sönderhackade i efterhand.”

Skolan hör till de politikområden som Ohlssons menar drabbats och han tar upp den sammanhållna grundskolan som skapades 1962. Den blev ”slutpunkten för en lång process med rötterna hos liberalen Fridtjuv Berg, som 1883 lanserade idén om ‘en för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola’”.

Särskilt lyfter han fram historikern Hans Albin Larssons bidrag  i antologin ”Grundskolan 50 år. Från folkskola till folkets skola” (Ekerlids) som visar hur reformen försvagats med flera felgrepp:

”Grundskolepropositionens ursprungliga betoning av kunskapsförmedling sköts successivt i bakgrunden. Behörighetskraven för lärare togs bort medan ämnesstudierna i lärarutbildningen minskade. Den pedagogiska processen blev viktigare än kunskapsinnehållet.”

Och vidare:

Skolcheferna, som tidigare hade en särställning, förvandlades till vanliga tjänstemän och kravet på att rektorer skulle ha lärarbehörighet och undervisa slopades.

Parallellt med fokuseringen på svenska, engelska och matematik – ”treämnesskolan” – föstes samhälls- och naturorienterade ämnen ihop i ”block” och ”teman”. Elvaåringar uppmanades att ”forska” på egen hand. Dessutom ersatte gummibegreppet ”garanterad undervisningstid” måttet lektionstid baserad på veckotimmar, vilket gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra hur mycket undervisning eleverna egentligen får.

Till detta skall läggas nya skollagar, nya läroplaner och nya betygssystem.”

Friskolorna vill dock Ohlssons delvis friskriva från ansvar. Även om han konstaterar att:

”Skattemedel till konfessionella skolor är en styggelse och fritt skolval i kombination med elevpeng har skapat incitament för inte minst friskolor att lägga allt mer resurser på marknadsföring, kapa undervisningsrelaterade kostnader och underblåsa betygsinflationen.”

Förutom att läraryrket måste uppgraderas lyfter dock Ohlssons fram att den kommunaliserade skolan är oförenlig med en nationellt likvärdig skola. Han delar Per Thullbergs analys om behovet av en statlig skola och skriver klokt:

”Ett förstatligande av skolan är inte en ensamt tillräcklig lösning för att på sikt komma till rätta med skolans problem; också den finländska skolan är kommunal. Men det är av allt att döma en nödvändig förutsättning för en lösning.

Och de avslutande raderna i Ohlssons text förtjänar att citeras i sin helhet:

”Vad skolan framför allt behöver är lugn och stabilitet över tid och befrielse från ideologiska nycker och politisk klåfingrighet.

Budskapet tål att upprepas:

En lämplig start vore att tillsätta en sorts haverikommission liknande den expertutredning som under professor Assar Lindbecks ledning 1993 lade fram 113 punkter för Sveriges ekonomiska vitalisering efter den djupa krisen i början av 1990-talet. Merparten av Lindbeckkommissionens förslag genomfördes sedan politikerna hade surrat sig fast vid dem.

Vissa politikområden är för viktiga för att överlåtas helt åt politiker. Skolan är ett exempel.

För det handlar här inte om höger eller vänster, utan om överlevnad, om Sveriges möjligheter att hävda sig i ett globaliserat tidevarv med knivskarp konkurrens om hjärnkraften.”

”Nånting måste göras, men ingen vill göra’t”

Som läsarna av denna blogg borde veta så fyller den svenska grundskolan 50 år. Det firas av Lärarnas Riksförbund med en ny antologi där forskare, lärare och politiker ges tillfälle att debattera skolans utveckling, reformer – och framtid. I tisdags möttes några av dem för en paneldiskussion på Lärarnas Riksförbund.

Se gärna hela det välbesökta seminariet som webb-tv på www.lr.se/play

”Vi har gjort boken för att vi vill väcka debatt om grundskolan eftersom den är så viktig. Det är i nationens intresse att grundskolan fungerar, sa Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund som initierat boken ”Grundskolan 50 år Från folkskola till folkets skola”.

”Syftet vi har är att försöka bilda opinion för de frågor som vi tycker är viktigast. Nu är debatten om statlig skola i full gång.”

Det har alltså gått ett halvt sekel sedan riksdagen klubbade igenom Sveriges nioåriga grundskola. Sedan dess har kunskapsnivån höjts och utbildningsklyftorna jämnats ut – men mycket återstår att göra. Det fastslår skribenterna i den nya antologin ”Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola”. Även om åsikterna om rätt väg framåt skiljer sig, så är alla eniga om att kunskapsskolan måste värnas. Ett trendbrott värt att uppmärksamma.

För Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som själv arbetat som lärare och journalist, är högre lärarlöner det allra viktigaste. Målet är att göra läraryrket mer attraktivt.

”Även om jag tycker att en del av regeringens reformer är bra, så har de genomförts så att den administrativa bördan för lärare har ökat. Det stjäl tid från arbetet med eleverna.”

Lotta Edholm, folkpartist och skolborgarråd i Stockholm, vill arbeta för att barn ska tillbringa mer tid i skolan.

”Det allra viktigaste är att höja skolans status i samhället i stort. Det handlar om att vi som föräldrar måste få större respekt för skolan. Politiker har också en alldeles för stor vilja att lägga sig i det som berör undervisningen.”

Socialdemokraternas tidigare talesperson i skolfrågor, numera gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, vill se en jämlikare skola.

”Vi byggde upp grundskolan för att ge alla samma möjlighet till en bra start i livet. Det utmanas i dag. Därför måste man våga prioritera resurser till grundskolan för att ge alla samma chans.”

Seminariet om Grundskolans första 50 år var välbesökt. Folk trängdes länga väggarna och varje stol var upptagen. Många vill höra om den folkskola som skulle bli en skola för all ska klara det stolta målet.

Snabbt kom alltså diskussionen in på kraven på en statlig och likvärdig (men inte likformig) skola. Lärarnas Riksförbund har länge gått i bräschen för dessa krav. Och nu också fått stöd från mycket tung håll, nämligen från Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg, som några dagar innan seminariet gått ut på DN Debatt och konstaterat ”Det är dags att förstatliga den svenska grundskolan”.

Något som givetvis gladde Metta Fjelkner. Hon pekade på att frågan om kommunaliseringens brister och negativa konsekvenser lever. Och medgav samtidigt att införandet av ett modernt statligt huvudmannaskap för skolan kommer ta tid.

”Vi är inte så naiva att vi tror att detta sker i morgon. Utan detta är en långsiktig process, ett långsiktigt arbete.

Men hon avslutade hela seminariet med en tankeställare särskilt till de riksdagspolitiker som medverkade och var något försiktiga :

”Det gick ju att kommunalisera skolan utan utredningar – då kan man nog förstatliga skolan igen, utan utredningar…”

Under seminariet lyfte Metta Fjelkner försiktigheten och räddhågsenheten hos flera för att våga ta tag i skolans problem från grunden:

”Det är intressant att ni vill bespara lärarna långa utredningar”, sa Metta Fjelkner.

Och hon la till:

”Det ska bli mycket intressant att se hur partierna förhåller sig till den debatt som nu förs om ett statligt huvudmannaskap för skolan.

När man ser att alltfler faktiskt förstår att skolans likvärdighet brister allt mer - och där de flesta kan vittna om de stora problem som finns med dagens parallellskolesystem med stark decentralisering, så kommer kraven på en förändring av dagens decentraliserade system bli ännu starkare.

Få av de ansvariga politikerna orkar löpa linan ut och i konsekvensen namn klara av att driva en statlig skola fullt ut. Ja, folkpartisten Björklund tycker så, men lyckas inte få med sig allianskollegorna. Och vänsterpartisten Sjöstedt tycker så, men inte heller han får med sig sina oppositionskollegor.

Alltfler talar ju om statlig skola som en nödvändig åtgärd. Vanliga medborgare, föräldrar, elever och lärare är starkt positiva till en statlig skola, vilket visat sig i olika opinionsundersökningar, men de ansvariga på nationell nivå tvekar. Ibland kan man undra om de vill se hur långt skolan kan falla…

De behövs utan tvekan att fler ansvariga vill göra’t…

”Bergströms tes är att det var den allmänna vänstervåg som svepte över landet efter 1968 som orsakade förlorad auktoritetstro, brist på arbetsro och disciplin samt rop på en betygsfri skola. Tidsandan ledde till bristande respekt för lärarna som snart också kom att drabbas av både landets sämsta löneutveckling och en drastiskt försämrad status.”

Och:

”Det är svårt att inte hålla med. Alla vet att vi inte får rätt studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Var och en som satt sin fot på ett svenskt högstadium har märkt oron, stöket och bristen på intresse. Detta tillstånd var säkert en starkt bidragande orsak till att medelklassen valde att rösta med fötterna och sätta sina barn i friskolor när tillfälle gavs.”

Svensson påminner om vad som hände med pedagogiken, såväl i kommunala skolor som i friskolor:

”På lärarhögskolorna, ivrigt påhejade av statliga skolmyndigheter, kom den schweiziske psykologen Jean Piaget i ropet. Eleverna skulle ”forska” och ”söka sin egen kunskap”. Detta uppfattades som det enda sättet att verkligen lära sig något. Andra arbetssätt avfärdades, och ”katederundervisning” blev det allra värsta skällsordet. Nu skulle lärarens roll omvärderas, undervisning ersättas av handledning. Faktakunskaper var dåliga eftersom den snabba utvecklingen gjorde att de ändå snart skulle vara passé. I stället betonades ”livslångt lärande” där man tydligen inte behövde kunna så mycket, viktigare var att veta var någonstans den nya, fräscha informationen stod att finna. Resultatet blev att många i princip inte lärde sig någonting. Inte mycket har sänkt kunskapsnivån i Sverige som detta arbetssätt.”

Och han fortsätter:

”Hans Bergström tycks alltså ha rätt. Problemet är bara det att han väljer att stanna upp halvvägs i sin beskrivning över orsakerna till förfallet. Vad han tycks glömma är de negativa effekter som 90-talets skolreformer haft.

De senaste 15–20 åren har vi fått ett kommunalt huvudmannaskap, en ny, målrelaterad skola, ett nytt betygssystem och en explosionsartad utveckling av den privata skolsektorn, friskolorna. Nya misstag har lagts på gamla och resultatet har blivit katastrofalt.

Europas mest enhetliga skolsystem har nu blivit det som spretar mest. Decentraliseringen gjorde att kommunerna fick en kassako att mjölka genom att ständigt ge lärarna den lägsta löneökningen och lägga höga hyror på skolbyggnaderna, men kunskaper om pedagogik saknade man helt. Samtidigt blev det både enkelt och lönsamt att starta friskolor. På många orter har det blivit så att medvetna, aktiva föräldrar väljer friskolor eller välrenommerade kommunala skolor för att slippa kreti och pleti och det stök man fruktar i den lokala skolan. På så sätt har segregeringen ökat och detta har lett till en ytterligare sänkning av kunskapsnivån i landet.”

Han avslutar:

”Som en i grunden positiv människa tror man ändå att allt det som blivit skevt under de senaste decennierna ska gå att vrida rätt igen. Nuvarande utbildningsminister har gjort en del lovvärt, men det är långt kvar, mycket långt.”

Därfter läser vi SKL:s replik på Skolverkets förre generaldirektör Per Thullbergs mycket uppmärksammade debattartikel i söndags. Texten är underskriven av SKL:s ordförande Anders Knape (M) och SKL:s ordförande i utbildningsberedning Maria Stockhaus (M) . De menar till att börja med att Thullberg väljer ”kampanja för ett förstatligande av skolan”, vilket snabbt sätter nivån på repliken.

Kraven på ökat statligt ansvarstagande för skolans resurser och resultat kallas vidare för en ”centralistisk reform”. Knape/Stockhaus frågar sig bland annat: ”På vilket sätt blir en lärare en bättre pedagog om staten blir ansvarig för skolan?”

Svaret på den frågan är kanske att läraren blir en bättre lärare (just det) genom att det ges rätt förutsättningar för det. Om en kompetent huvudman ansvarar för att leda arbetet med kunskapsuppdraget och om undervisningen och elevernas rätt till likvärdig kunskap hålls i fokus hela tiden, så kanske det gör skillnad.

Istället för att som SKL konsekvent lägga över ansvaret på den enskilde läraren för strukturella problem och för att skolans huvudmän ofta inte haft kunskapsuppdraget i fokus, utan valt att prioritera omsorgsuppdraget.

Men SKL har dock helt rätt när man skriver att: ”lärarnas skicklighet, ledningens kompetens och hur resurser används utifrån de lokala förutsättningarna är nyckeln till goda resultat.”

Tråkigt bara då att man inte lyckats hitta den nyckeln under 21 långa år….

Istället väljer man att lägga allt mer större del av ansvaret i lärarnas knä. Givetvis har lärare ett mycket stort ansvar, men de kan inte ta över huvudmannens ansvar för att leda arbetet och ge lärarna den rätta förutsättningarna.

Och hade det varit en annan avsändare än just SKL så hade man kanske vågat tro på avslutningen:

”Skolan har brister och alla vi som ansvarar för skolan har fog för självkritik – staten, kommunerna, fristående skolor och de fackliga organisationerna. Efter en period med mycket omfattande förändringar i utbildningssystemet finns nu förutsättningar för en positiv skolutveckling. Låt oss därför – som mycket forskning pekar på – rikta blicken mot själva inlärningsprocessen hos eleverna.”

Problemet är dock att SKL inte kan tvinga en enda kommun att göra som den blir tillsagd eftersom det kommunala självstyret är överordnat. SKL är en klubb som kommunerna inte behöver lyssna på om de inte vill, eller tycker sig ha råd.  Och vi ska inte glömma att en del kommuner heller inte har råd. Ännu ett skäl att kräva en statlig skola.

Om det sedan blir genom en statlig finansiering, statliga detaljregleringar och/eller centraliserad lönebildning – som SKL undrar –  får avgöras under processens gång.

Viktigast nu är att låta ansvaret för skolan ligga hos någon som tar ansvar för skolan, för dess elever och för lärarna på en nationell nivå.

Ledaren ”Pendelns tyranni” lyfte fram det kan ses som ”en svensk tradition av radikalism. När vi gör något gör vi det grundligt. Det är i vissa lägen en styrka.”

Tidningens ledare menar att hel del av de många skolpolitiska reformerna är en reaktion på missförhållanden och på att svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar sedan slutet av 1990-talet fallit stadigt. Men DN väljer att inte vilja gå för långt i att åtgärda problemen. Å ena sidan skriver man:

”En på sitt sätt naturlig fortsättning på statens framflyttning av positionerna inom utbildningspolitiken vore att återförstatliga skolan. Det är en linje som Folkpartiet och Vänsterpartiet driver. I sin artikel på DN Debatt i söndags förordade även Per Thullberg, som var Skolverkets generaldirektör 2003–2010, ett sådant steg.

För det första menar han att staten redan tagit tillbaka så mycket av ansvaret för skolan att det kommunala huvudmannaskapet har tömts på sitt innehåll. För det andra ifrågasätter han att lokal variation och skillnader i prioriteringar är något önskvärt; för en verksamhet där likvärdighet är idealet är statligt huvudmannaskap att föredra.”

DN medger förbehållslöst att det som här saknas inte är logik, men menar å den andra sidan att det behövs en mer analys av hur ett förstatligande i praktiken skulle förbättra undervisningen.

Man påpekar helt riktigt att:

”Kommunaliseringsreformen i början på 1990-talet genomfördes i bitter konflikt med en stor del av landets lärarkår. Göran Persson som då var skolminister var inte den som hittade på det hela. Även andra länder decentraliserade ansvaret för skolpolitiken. Enligt rådande tidsanda var statlig detaljreglering mest ett hinder. Om staten överlät ansvaret för lärartjänsterna till kommunerna så skulle verksamheten både kunna drivas mer rationellt och få högre kvalitet.”

DN skriver också riktigt att Sverige på några år gick från att ha ett mycket enhetligt skolsystem till att få ett där staten i realiteten abdikerat från sitt ansvar för skolan. Men man menar att ”återtåget från denna extrempunkt inleddes redan efter några år. Omläggningen var nödvändig. Men de som nu vill radikalisera den nuvarande politiken ytterligare – återförstatligande är bara ett av många tänkbara sätt – har bevisbördan.”

Om man verkligen vill ha förståelse för denna sin ”vänta och se-linje” bör nog DN ge svaret på exakt hur långt det ska gå i försämringar av skolan innan man medger att det krävs en statlig skola fullt ut.

Per Thullbergs logik är nämligen ofrånkomlig:  När skolan i praktiken inte längre kommer vara kommunal, utan staten återtagit greppet i praktiken på så många håll, så finns det ingen mening i att låtsas att kommunerna styr skolan. Det enda det leder till är en osäkerhet och en tveksamhet i hur lagarna ska tolkas. Är det kommunala självstyret överordnat, eller är det skolans kvalitet och likvärdighet?

För medborgarna är nog svaret självklart. Dock inte för kommunpolitiker och alla andra som har fingrarna i syltburken och som skulle drabbas negativt av tydlig statlig styrning och ansvarstagande för skolan. Och så alla de som tycker det bara är jobbigt att rätta till fel i grunden.

Alla de motsträviga, konservativa och räddhågsna bör dock betänka att även med en statlig skola som ansvarar för kunskapsresultaten och undervisningens kvalitet, så finns det massor av uppgifter som kan ansvaras och skötas på den lokala nivån.  Det handlar enbart om skolans kärnuppdrag undervisning och kunskap.

Kunde man göra fel vid riksdagsbeslutet 1989, så kan man väl också göra rätt vid ett nytt riksdagsbeslut, säg 2014?

Den senaste tiden har det rests stark kritik mot dagens decentraliserade skola som ligger ute på kommuner och friskolor. En debatt som tilltar för varje dag.

För någon vecka sedan gick undervisningsrådet Per Kornhall på Skolverket ut i en debattartikel i DN. I ”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre” skakade han om hela Skolsverige.

Han fick ett lite märkligt svar från förre ledarskribenten i DN, Hans Bergström som driver en friskola tillsammans med sin fru och nog ville lägga skulden på annat håll än på den decentraliserade skolan. I ”68-vinden blåste bort lärarnas auktoritet, status och löner” la han skulden på en diffus tidsanda, eller vind…

I söndagens DN fördjupades kritiken mot dagens styrning och huvudmannaskap för skolan av ingen mindre än Per Thullberg, professor i historia och respekterad före detta generaldirektör för just Skolverket i nästan tio år. I debattartikeln ”Det är dags att förstatliga grundskolan”  gav han ett grundskott mot den kommunala decentraliserade och olikvärdiga skolan vi har idag.

Den ledde till såväl debatt i P1-Morgon, som oroliga samtal i flera partiers ledning. Vi kan lätt föreställa oss samtalen vid måndagens morgonmöten i kanslierna och ledningarna för de partier som fortfarande håller fast vid det tjugo år gamla systemet:

”Oj, nu är det inte vem som helst som säger att skolan måste bli statlig. Hur ska vi förhålla oss till detta?  Kan vi verkligen avfärda en person som Per Thullberg? Ska vi försöka tiga och låtsas som det regnar? Klarar vi debatten med tanke på att svenska folket vill se en statlig skola?”

”Nej, men tänk vad jobbigt det vore att behöva rulla tillbaka kommunaliseringen! Det skulle ju göra våra lokala och kommunal partiföreträdare så förbannade – de blir ju av med en viktig del av sin sin maktbas om vi tar skolan från dem…”

Slutligen har ni väl inte missat tidningskrönikan i Sveriges Radios Lunchekot i går? Den hade rubriken ”Om en statlig svensk skola”. Här gavs en bred genomgång av mediekommentarer av Ekots kunnige skolreporter Bengt Hansell. I tidningskrönika konstateras att:

”Lärarnas Riksförbund vill förstatliga skolan. Förslaget stöds av såväl Skolverkets tidigare generaldirektör Per Thullberg, som av tre riksdagspartier.”

Just så är det. Nu väntas de övriga fyra partierna in. Tids nog kommer även de inse att gamla vackra drömmar om decentralisering och brukarinflytande, som det hette då, inte håller om kvalitén rasar. I bland måste man våga göra om - och göra rätt.