Arkiv för kategori ‘statligt ansvar för skolan’

« Äldre inlägg
fredag, 24 maj, 2013

Det går att hejda skolans fria fall

I radiokanalen Radio1 fördes i onsdags ett mycket intressant samtal och genomgång av svensk skola och de strukturella problemen. Välkände Robert Aschberg samtalar med Per Kornhall, författare till boken ”Barnexperimentet” och skolstrateg i Upplands Väsby samt ledamot av Kungliga vetenskapsakademins kommité för skolfrågor.

Lyssna på det – och delta i samtalet där du kan; här i bloggen, på Facebook eller Twitter. Eller också i din närmiljö, med grannar och vänner. Många vill tala om vad vi kan göra för att hejda fallet skolan befinner sig i.

Några svar kanske ges i denna debattartikel av Per Kornhall och Lärarnas Riksförbuds tidigare ordförande Metta Fjelkner, ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola”.

Låt samtalet fortsätta! 

 

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, skolpolitik, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan, vinster i skolan | Inga kommentarer »

måndag, 6 maj, 2013

Förbisedd fråga om varför ämneskunskaperna glömdes bort

Den erfarna läraren Maria Settergren skriver klokt om skolans kris under rubriken ”Arbetslagen i skolan är dödsstöten för ämneskunskaperna” på debattsajten Newsmill.  Läs denna artikel. Läs den noga och betänk vad goda föresatser utan kunskap leder till. Jo, en skola vars kris belyses i nyheterna nästan varje dag.

Maria Settergren beskriver de allmänna arbetslagen som kommunerna införde, som ”en av de allra mest kraftfulla åtgärderna för att avhända lärarkåren dess självständighet och kunna genomföra den effektivisering som man ansåg nödvändig för att få en mer ‘lönsam’ skola, har ännu inte hamnat i rampljuset.” Hon gör ett berömvärt försök att belysa detta.

”När den svenska ungdomsskolan kommunaliserades, organiserades lärarna i alla kommuner i s.k. ”arbetslag med blandade kompetenser”. Det skedde inte över en natt, utan gradvis, eftersom lärarna i allmänhet bjöd motstånd. De mest ”progressiva” och ”förändringsbenägna” gick i täten. Avsikten var att den pedagogiska eliten i stat och kommunförbund ville att lärarna skulle arbeta på ett nytt sätt, vilket innebar att de skulle få en ”helhetssyn” på eleverna. Detta skulle ske genom att ämneslärarna slutade att samarbeta. I stället skapades arbetslag med en lärare i varje ämne runt varje elev och klass. På lägre stadier skulle förskole-,låg- och mellanstadielärare bilda arbetslag. Man ville att lärarna skulle samarbeta mera men inte om VAD eleven ska kunna, utan hur eleven rent socialt fungerar.”

Läs sista meningen igen. Det handlade alltså inte om skolans kärnuppdrag, utan om relationerna, om fostran. Att då fråga sig varför elever idag läser och skriver sämre, eller är sämre i matematik, är närmast överflödigt. Maria fortsätter:

”Man ville att lärarna skulle arbeta ämnesövergripande i tema och projekt. Gränserna mellan ämnena suddades ut med motiveringen att ‘det ju inte finns några ämnen i naturen. Det är en konstruktion’. Genom att sudda ut dessa gränser trodde man att eleven skulle ‘se samband’ bättre och att lära sig att tänka kritiskt! Detta kunde genomföras med hjälp av lönemoroten.Lärarna fick individuell lönesättning.”

Att kraven på behöriga lärare nonchalerades av de skolansvariga i kommuner och friskolor känner vi väl till. Och även att ekonomin blev de enda som räknades. Läs sedan avslutningen och stäl frgan vem som tjänar på dagens system. Inte är det eleverna eller lärarna. Möjligen kommunpåvar och friskoleägare. 

”Om den svenska skolan och för den delen hela den offentliga, skattefinansierade verksamheten inte ska göra landet till en demokratur, i förlängningen diktatur, och ett fattigt utgårdarike, där begreppet ‘välfärd’ är ett minne från fornstora dagar, krävs att staten ansvarar för landets kärnverksamheter under regeringens och riksdagens ledning. New Public Management är en katastrof för vårt land. Det regionala och kommunala självstyret måste kraftigt inskränkas så att makten åter hamnar i regeringskansliet. Då kommer medborgarna att kunna tydligt se vilka de röstar på, vad de lovar och vad de utför. Vi kan inte ha 300 småfurstendömen i landet. Inte heller ett antal regioner som i allt högre hastighet avskaffar all privat verksamhet.”

Dela med andra:

Postat i kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, statligt ansvar för skolan | 2 kommentarer »

torsdag, 2 maj, 2013

SKL räds nödvändig debatt om ansvar

Återigen går SKL:s företrädare ut och oroas av att debatten om ansvaret för skolan nu pågår för fullt.

Efter en intensiv debatt på olika tidningar och forum så kan man visserligen förstå att den som idag har ansvaret för skolan oroas av all kritik. I en debattartikel i sin egen tidning Dagens Samhälle, ”Förlamande debatt om skolans huvudmannaskap”, går radarparet när det gäller att försvara kommunskolan, Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, och Maria Stockhaus, ordförande (M) i beredningen för utbildningsfrågor, SKL ut. De går tyvärr som vanligt in i en försvarsställning och vill motarbeta en nödvändig debatt.

De skriver:

”Så länge som partierna och de fackliga organisationerna inte kan ena sig om formerna för skolans ansvarsfördelning så hämmas skolans möjligheter till nödvändig utveckling.”

Men istället borde SKL, och alla skolengagerade kommunpolitiker, gå in i debatten och föra fram vilken roll de ser för sig och kommunerna i ett nytt huvudmannaskap. Ett nytt ansvar för skolan där rätt resurser och rätt styrning säkras till alla olika skolformer.

Sanningen är ju nämligen den att till skillnad från många andra länder, så har Sverige lyckats med konststycket att satsa på okänd styrning av skolan som ledde till sänkning av resultaten. Detta trolleritrick har helt enkelt varit möjligt genom att laborera med ett huvudmannaskap som gett usla förutsättningar för svenska skola att nå de högt ställda målen.

Så kan det inte fortsätta! Och vad är då SKL:s lösning? Jo, man talar om mer ”utvecklingsarbete” och mer lokala initiativ. Precis det som sänkt svensk skola neråt med stor precision.  

Vi läser vidare i Knape och Stockhaus artikel:

”Det vore befriande om vi kunde lämna diskussionen om huvudmannaskapet bakom oss. Stanna upp och tänk tanken, att vi tillsammans också koncentrerar oss på elevernas behov och skolans stora framtidsfrågor. Visst vore det fantastiskt!”

 Ja, visst vorde det fantastiskt om kommunerna kunde koncentrera sig på elevernas behov av kunskap och framtidens frågor, det har de haft tjugofem år på sig att göra. Men ett kvarts sekel har inte räckt. Kanske ska man då fundera på att göra om – och göra rätt?

 

Dela med andra:

Postat i kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, SKL, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

onsdag, 24 april, 2013

LR och Mentor: Unga behöver tillit och självkänsla

I en debattartikel som publicerats i UNT, ”När vuxna skolkar mår unga dåligt” kan man läsa att en del av orsaken till att många unga mår mycket dåligt i dag är bland annat bristen på kontakt med vuxna i samhället och skolans tillkortakommanden. Vi måste ge ungdomar tillit och självkänsla, skriver Metta Fjelkner och Karin Jordås.

De menar att en kombination av frånvarande vuxna – pressade föräldrar och en skola med stora problem – är en av förklaringarna till att unga människor mår så dåligt i dag. Och de skriver också:

”parallellt med ökat engagemang och ansvar från föräldrar och vuxenvärld behövs ett tydligare statligt ansvar för skolan, inte minst för de utsatta eleverna. Vi behöver en starkt kompensatorisk skola med fokus på trygghet, ordning och studiero, med respekt för alla elevers olika förutsättningar. Det måste till resurser att ge varje elev tid och stöd så att ingen slinker igenom och lämnas ensam. Att bli sedd och få hjälp att gå vidare i sitt liv är grundläggande för den goda skolan. Då blir skolan en del av ett engagerat samhälle med vuxna, företag och organisationer som tar ansvar.”

Fjelkner och Jordås menar att det behövs insatser på särskilt två områden från våra politiker:

  • Satsa på skolhälsovård – säkerställ att de ungdomar som behöver någon att prata med får det. Det kan inte vara lärarens uppgift.
  • Kommunerna bör satsa på kostnadsfria fritidsaktiviteter ungdomar med olika intressen.

Förbundets samarbete med Mentor utgår från förbundets engagemang och kontakter med Mentor. LR gör Mentor känt i våra kanaler. Vi är dock inte ute som mentorer. Däremot kan våra medlemmar kanske tipsa Mentor om elever som behöver kontakt.

Skyddsfaktorer när det gäller att välja bort våld och droger är tillit till vuxna, skolmotivation, att klara grundskolans mål och att ha en god självkänsla.
I ett pressmeddelande säger Metta Fjelkner att:

”Skolan har en avgörande roll för om ungdomar lyckas, men ska skolan vara framgångsrik måste den få vara en del av ett engagerat samhälle med vuxna, företag och organisationer som tar ansvar. Staten måste också ta ansvar för en nationell kunskapsskola för alla elever. De utmaningar som ungdomar ställs inför idag kan inte lösas av skolan ensam, utan vi måste tillsammans hjälpas åt och göra skillnad.”

 

Dela med andra:

Postat i elever, skolmiljö, statligt ansvar för skolan | Inga kommentarer »

söndag, 14 april, 2013

Dags för politikerna att lyssna nu

Söndagens ledare i Expressen förtjänar många läsare. Återigen sätter Anna Dahlberg, chef för Expressens ledarredaktion fingret på den så uppenbara ömma punkten. Hon påpekar hur våra politiker gör allt för att slippa ta itu nmed den strukturella problemen och blundar för behovet för nödvändiga systemkorringeringar.

I ledaren ”Sätt Björklund i skolbänken” skriver Anna Dahlberg bland annat utifrån Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet: Svensk skola i fritt fall” (Leopard förlag):

”Fram till 1990 gick den svenska och finska skolan hand i hand. Skolresultaten var goda och likvärdigheten i skolan var hög. Efter det har Sverige och Finland gjort helt olika vägval.

Finland fortsatte som tidigare, eller som finländare tydligen brukar säga när de möter sina svenska kollegor: ‘Vi kopierade allt som hände i svensk skola, men slutade med det 1990′.

Sverige däremot inledde ett skolexperiment med dramatiska och ideologiskt motiverade reformer. Skolan kommunaliserades. Timplaner, behörighetskrav och andra regelverk skrotades till förmån för målstyrning. Ovanpå det kom friskolereformen 1992 som skapade världens mest marknadsanpassade skolsystem.”

Dahlberg påpekar att i inget annat västland sjunker kunskaperna i matematik och läsning lika snabbt som i Sverige. Hon konstaterar att den svenska skolan inte längre utjämnar inte livschanser, ”utan cementerar dem.”

Samtidigt tävlar nu de politiska partierna om att profilera sig i skolfrågan. Men utan att vilja lyfta blicken.

”Jan Björklund (FP) lanserar den ena reformen efter den andra, men blundar helst för problem som är kopplade till friskolereformen. Socialdemokraterna å andra sidan bråkar gärna om läxhjälpen, men vägrar ifrågasätta den egna kommunaliseringen.”

Dahlberg talar om politisk prestige och understryker att det som sticker ut mest ur ett internationellt perspektiv – lärarkrisen och revolutionen av skolsystemet – är det som diskuteras minst av våra politiker. Hon avslutar:

”Vi har inte råd med dagens politiska låsningar. Det är dags att tillsätta en skolkommission bestående av svenska och internationella experter med uppgift att nagelfara det svenska skolfiaskot. Låt Pasi Sahlberg, Finlands ledande skolnestor, leda kommissionen.

Björklund och hans meningsmotståndare får snällt sätta sig i skolbänken och lyssna.”

Ja, kanske är det dags för politikerna att lyssna nu. Och lyssna noga.

Dela med andra:

Postat i kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, lärare, statligt ansvar för skolan, undervisning, utveckla skolan | Inga kommentarer »

onsdag, 3 april, 2013

Skolan politikerna gjorde sig av med

I dag läser vi en mycket berömmande men samtidigt till innehållet mycket bekymmersam  recension av Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall”. Den stora frågan som boken väcker är varför Sveriges politiker förstörde världens kanske bästa skola – och framförallt – varför de inte vill laga den?

Det är Ola Larsmo som i DN Kultur skriverom Kornhalls bok. Tyvärr hittar vi ingen länk till texten på dn.se. Därför tillåter bloggen sig att citerar en del. Recensionen har rubriken ”Det avreglerade landet. Lärorikt om hur den svenska skolan gick från världsbäst till underkänd”

Ola Larsmo konstaterar att
”Det är länge sedan Sverige gick att beskriva som Landet Lagom. Återigen sticker vi ut i den internationella statistiken, som ett land som gått ovanligt långt i avreglering och privatiseringar. Brittiska The Economist har i en serie artiklar skildrat vad man kallar ‘The new Swedish model’. ‘Lite mer ojämlikt, mycket mer effektivt’, skrev tidningen gillande i oktober förra året, och har uppehållit sig vid skolan och vården, där Sverige, fortfarande enligt Economist, ‘utfört djärvare experiment än någon annan’.

Economist har rätt: Ingenstans i världen för man över skattemedel direkt till vinstdrivande friskolor så som sker i svenska kommuner. Där kan vi, med Economist, tala om en ‘ny svensk modell’ vi är ensamma om.”

Larsmo påpekar att Kornhall understryker att det utförs ett fantastiskt arbete i många skolor och inte är ute efter att piska lärarkåren. Men Larsmo konstaterar Larsmo, ser vi att ”nästan alla kurvor i bokens diagram pekar nedåt. De elever som saknar funktionell läsförmåga – alltså att kunna tolka till exempel en tidningsartikel – går från 12 till 18 procent på tio år. Under samma period fördubblas antalet elever som inte får godkänt på nationella prov, från 10 till 20 procent. Och antalet elever med avklarad gymnasieutbildning faller från nittiotalets mitt från 90 till dagens 75 procent.”

Han skriver vidare:

”Den kritik Kornhall sammanfattar i boken står på stadig vetenskaplig grund, men verkar inte nå in i riksdagens plenisal, där värdeord som ”valfrihet” fortsätter att vara viktigare än verkligheten. Kornhall gör sitt bästa för att vara konstruktiv och viker slutet av sin bok till konkreta förslag: återförstatliga, avskaffa vinsterna (som i alla jämförliga länder), gör upp med pappersraseriet, ge åter lärarna kontinuerlig fortbildning. Och så vidare, alltsammans förnuftigt, och sådant som de flesta som försökt följa med i skoldebatten känner igen. Och samtidigt på ljusårs avstånd från de stora partiernas agendor.

Vi hade en skola som gick att beskriva som en av världens bästa. Men det är mer än tjugo år sedan. Per Kornhalls bok är den hittills bästa sammanfattning jag läst om hur det gick till när vi gjorde oss av med den.”

Den som vill läsa ett komprimat av Kornhalls bok kan läsa den debattartikel som Per Kornhall och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner hade i Aftonbladet förra veckan. I ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” ger de två några förslag på vad som kan göras för att få skolan på rätt köl igen.

Men frågan är, som Larsmo påpekade, om politikerna ids lyssna. Det är som om all förmåga till kritisk granskning rinner av dem när det handlar om att se strukturella systemfel i skolan. Istället vill våra politiker tala om detaljer i skolan, som om de själva vore lärare.

Om de bara ville sätta de rätta ramarna, garantera den rätta finansieringen och ta det övergripande ansvaret så står det en hel lärarkår beredd att åter bygga världens bästa skola. Om de får chansen, och inte stoppas av bland annat kommunpolitiker som struntar i att hålla kvaliteten på skolorna.

Dela med andra:

Postat i arbetstid, grundskolan, gymnasieskolan, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 5 kommentarer »

söndag, 31 mars, 2013

Intensiv skoldebatt i nytt skede

Den gångna veckans skoldebatt har varit mycket intressant. Något har hänt.

Först kom uppropet ”Staten måste ta ansvar för den svenska skolan” i tisdagens Dagens Nyheter från 13 framstående kulturpersonligheter, politiker och opinionsbildare. Alla ville de se ökat statligt ansvar för skolan.

De menade att farhågorna besannats om ökande klyftor i den svenska skolan efter de stora skolreformerna på 90-talet. De skriver:

”I Sverige skedde kommunaliseringen av skolan ungefär sam­tidigt med friskolereformen. Trots goda intentioner har denna decentralisering misslyckats och nu måste staten ta ett nytt ansvar. Vi kan aldrig acceptera att elevers bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas.”

På tisdagen kunde vi också  läsa debattartikeln ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” i Aftonbladet av Metta Fjelkner och Per Kornhall där förslag ges på vad som kan göras:

”För att vi ska kunna nå målet om en nationell kunskapsskola måste bland annat följande göras:
* Vi behöver diskutera vinster, elevpengssystemets korrumperande verkan och det segregerande skolvalet.
* Vi behöver ge lärarna och rektorerna förtroende och verktyg. Staten måste ha tydliga och skärpta regler kring till exempel undervisningstid och möjlighet att ordinera stödundervisning. Lärarna ska ha en tydlig och stark ordinationsrätt.
* En stark nationell skolmyndighet behöver skapas. Den ska ha integritet och ansvara för att skolans utveckling blir stegvis, genomtänkt och inte beroende av politiska nycker.
* Vi behöver en oberoende skolkommission. Den ska ha ett öppet uppdrag att se över konsekvenserna för skolan av de reformer som infördes på 90-talet och med ett tydligt uppdrag att se på de länder som har skolsystem som ger barn det vi vill att våra barn ska få.”

Samtidigt inleddes DN:s skolgranskning som lyfte fram problemen med resultaten och lärarutbildningarna. I onsdagens artikel var rubriken ”Nästan vem som helst kan bli lärare”, vilket inte var riktigt sant. Däremot kommer nästan vem som helst in på utbildningen eftersom få söker den, ett nog så stort problem…

På onsdagen skrev också flera ledamöter ledamöter vid Kungl. Vetenskapsakademien en debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan”. Där lyfts problemen i det svenska skolsystemet fram i ljuset.

Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras, menar man.

Det mest spridda citatet är emellertid följande:

”Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.”

Och så på lördagen kommer ännu en debattartikel i SvD som skakar om i den kamp som pågår inför socialdemokraternas partikongress. I ”Staten måste ta grepp om skolan” går sju LO-fack samman med Saco-facket Lärarnas Riksförbund, och kräver en kompensatorisk skola med statlig finansiering för att garantera likvärdigheten för alla elever.

På en vecka har alltså skolplanen ritats om. Nu måste behovet av statlig styrning för likvärdigheten erkännas, även från försvararna av dagens ”extrema” skolsystem. Nu kan inte debatten tystas mer.

Få röster mot problembilden har höjts. SKL för dock i en replik till uppropet i DN, ”Att förstatliga skolan löser inte problemen”, fram den vanliga ramsan om att låta bli krisen i strukturen och systemet, för att istället ägna sig åt symptomen.

Men att att staten tar ett större och tydligare ansvar är givetvis inte tillräckligt, men det är nödvändigt för att kunna göra rätt saker – över hela landet, och inte bara när eller där lusten faller på…

Även S-ledaren Stefan Löfven fastnar delvis i ”rör inte systemet”-fällan. I en debattartikel i DN på lördagen med den vällovliga rubriken ”Fler unga begåvningar måste välja läraryrket” för han tillsammans med Lf:s ordförande fram att angelägna krav som mindre klasser och annat är viktigare än att förändra den struktur som så många påtalat leder, och fortsätter leda, skolan fel.

Båda inläggen från lärarfacken och företrädare för arbetarrörelsen pekar ändock delvis på samma sak. Nämligen att det är oacceptabla skillnader mellan kommunerna. Här finns förslag på nationell finansiering respektive på att skollagen skärps när det gäller kommunernas skyldigheter.

Klart är att staten måste vara oerhört mycket tydligare gentemot kommunerna när det gäller ambitioner och ekonomiska prioriteringar för skolan.

Dela med andra:

Postat i lärare, Lärarnas Riksförbund, lärarutbildning, likvärdighet, Okategoriserade, skolans finansiering, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | 1 kommentar »

onsdag, 20 mars, 2013

Segregerad skola blev följden

Dagens stora skolnyhet borde inte förvåna någon.

När vi hör Vetenskapsradions referat av vad den amerikanske skolforskaren Henry Levin kommit fram till så förvånas vi bara av att detta kan vara en nyhet för den som följt svensk skola och debatten om dess problem.

”Internationell expertis varnar nu för faror med full valfrihet i det svenska skolsystemet. Sedan friskolereformen i början av 90-talet har det svenska skattefinansierade skolsystemet utvecklats till det mest marknadsanpassade och konkurrensutsatta i världen.”

Detta har varje förälder som funderat en stund på sina och sina barns skolval kunnat konstatera. Sanningen är att vi tyvärr har valt en modell och ett system som de senaste två årtiondena ökat klyftorna istället för att minska dem.

Vi har en extrem skolmarknad med ett totalt decentraliserat ansvar för skolan. Kommuner och friskolor styr vår skola.

Staten har på senare år försökt ta tillbaka något av kontrollen. Men fortfarande är Sverige är världsunikt med att finansiera sina friskolor fullt ut och samtidigt tillåta vinstuttag från de privata företag som driver skolorna.

Levin konsterar att det är slående är att alla svenska skolor, fristående som kommunala, drivs utan större reglering och kontroll i jämförelse med länder som Holland, som länge haft en stor andel friskolor, eller till och med USA.

Det är därför som Lärarnas Riksförbund länge  varnat för utvecklingen. Att alltfler nu lyssnar kan vara en hoppingivande tecken. Till och med de politiker som ville ha mer av skilnader mellan skolor har svårt att blinda för de negativa konsekvenserna med djupa klyftor och ökande skillnader.

Insikten att skolan måste vara en nationell angelägenhet blir allt starkare bland allt fler.

Snart hör vi väl fler politiker som stått bakom kommunalisering och friskolereform säga: ”Tänkte inte på det…”

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, likvärdighet, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 4 kommentarer »

tisdag, 19 februari, 2013

Splittrat ansvar, ingens ansvar – den decentraliserade skolans problem

Det finns en del som beklagar sig över att politikerna har blivit så detaljerade i sina politiska förslag för hur skolan ska förändras.

Det finns till och med de som väljer att protestera genom att skicka hela innehållet på sin kateder till någon riksdagspolitiker för att avgöra vad som ska prioriteras av alla ålagda uppgifter. Ja, lyckligtvis har lärarna kvar katedern som sin arbetsplats…

Men den enkla anledningen till att politiker och partier på nationell nivå känner sig tvingade att gå ut i det ena skolutspelet efter det andra är att delvis att dagens huvudmannaskap inte fungerar. Ansvaret för skolan är för uppsplittrat där ingen slutligen behöver stå till svars.

Trots mycket tal om öppna jämförelser och att lära av varandra har inte kommunerna lyckats. Inte heller har SKL lyckats visa hur skolan ska prioriteras i kommunernas verksamhet.

Skolan är fortafarande ett ekonomiskt dragspel och en konjunkturregulator. Skolan kan man snabbt dra ner på när det kärvar  lite i kommunens ekonomi. Och de lokala politikerna har vant sig vid att inte behöva lyssna på lärarna.

I detta sammanhang är det intressant att läsa ett inlägg på debattsajten Newsmill. Det är Arne Engström, docent i matematikdidaktik, som i sin artikel,  ”Därför floppar satsningarna på skolmatematiken”, nästan lite förbigående, ger svaret på varför det krävs alltmer statliga satsningar och varför ett dubbelkommande utvecklats under de år som kommunerna haft ansvarat för skolans kunskapsuppdrag.

De 290 olika kommunerna och därmed skolsystemen som utvecklats har helt enkelt inte klarat uppgiften. Engström skriver:

”Ropen på ytterligare statliga medel till skolan borde förvåna. Sedan drygt tjugo år är skolan kommunaliserad. Frågor om klasstorlek, antalet lärare på en skola, hur det särskilda stödet till elever som riskerar att inte nå målen ska dimensioneras och utformas är en fråga för den enskilda kommunen. Varje rikspolitiker som lägger förslag om mindre klasstorlek eller mer resurser till elever i behov av särskilt stöd borde rikta denna maning till sina partisystrar och -bröder ute i kommunerna. Den enskilda kommunen får faktiskt göra vilka prioriteringar den vill inom ramen för det uppdrag den fått av riksdagen, och gör det också. När elever som enligt skollagen är garanterade särskilt stöd inte får det, så är det ett resultat av prioriteringar gjorda i den enskilda kommunen.

Det finns ett utbrett missförstånd om att resurser saknas i skolan (läs: i kommunen). Har någon exempelvis läst i sin lokaltidning att från och med november månad så kommer inga socialbidrag att betalas ut i kommunen, eftersom socialförvaltningens ”pengar är slut”? Men det är så den kommunala skolan hanteras, trots att det finns en skollag som garanterar eleverna rätten till särskilt stöd.

Vi har inte bara sjunkande resultat, utan elevernas sociala bakgrund har fått ett ökande genomslag på deras resultat. Den gamla klasskolan är tillbaka. Situationen för skolmatematiken i storstädernas invandrartäta förortsområden kan närmast beskrivas som social dynamit. Skolans kris är framförallt en kris för det kommunala huvudmannaskapet för skolan.”

Ja, läs den sista meningen igen: ”Skolans kris är framförallt en kris för det kommunala huvudmannaskapet för skolan.”

Då kan man fråga sig varför vi ska fortsätta med ett system där det enkelt kan sägas att:
”Pengarna är slut för skolan. Det finns inte tillräckligt med resurser att klara elevernas rätt till välutbildade och behöriga lärare. Det finns inte resurser för att lärare ska kunna planera och för- och efterarbeta lektionerna och säkra kvalitén på undervisningen.”

Det kanske är just detta som alltfler rikspolitiker och politiska partier långsamt börjar inse när de nu går in i skolpolitiken med tydligare kraft? Den kommunala nivån klarar vare sig det lokala eller centrala uppdraget.

Dela med andra:

Postat i statligt ansvar för skolan | Inga kommentarer »

torsdag, 14 februari, 2013

OECD: Sämre läsförmåga och mindre likvärdighet

Sverige hör till de länder där elevernas läsförmåga försämrats samtidigt som skolan blivit mindre likvärdig, då elevernas sociala bakgrund allt mer påverkar resultaten. Det visar en ny studie från OECD, baserad på resultat i tidigare läsundersökningar.

I ett tidigare pressmeddelande har Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner kommenterat de fortsatt sjunkande resultaten:

”De svenska elevernas resultat blir bara sämre i ett internationellt perspektiv. Det är dags att höja blicken och se vad vi kan göra annorlunda i svensk skola. Vi, som företräder lärarna har en god inblick i vad som krävs för att förbättra elevernas resultat framöver. Vi hoppas att detta resultat kan vara en ögonöppnare för vad som behöver ändras i svensk skola.”

De svenska prestationerna  låg på en genomsnittlig nivå både vad gäller resultat och likvärdighet 2009. Men utvecklingen åren 2000-2009 var mer negativ i Sverige än i de flesta andra länder.

Lärarnas Riksförbund har länge lyft fram att likvärdigheten minskar i det svenska skolsystemet. OECD-undersökningen visar också att de ökade skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund, som också beskrivs som minskad likvärdighet, är alarmerande i Sverige.

OECD konstaterar att PISA-testen tydligt visat att socioekonomisk bakgrund har betydelse för skolresultaten. Det är i genomsnitt dubbelt så stor risk att socioekonomisk missgynnade elever i OECD-länderna är de som har sämst resultat i PISAs läsförståelseprov.

Sveriges placering i förhållande till andra OECD-länder när det gäller skolresultat och likvärdighet mellan elever kan beskrivas som medioker. Alltså långt ifrån den ”Världens bästa skola” som är politikernas ofta upprepade målbild, och såväl från vänster till höger upprepas detta mantra som blir tommare på innehåll för varje mätning.

Om man läser den nya OECD-studien som kommit i dagarna så är det som sagt en annan bild som framträder. 

När den senaste kunskapsundersökningen, Timms, från OECD kom i december förde Lärarnas Riksförbund fram följande krav:

· Ändra huvudmannaskapet. Staten får ta över skolan från kommunerna. Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner.
· Eleverna ska garanteras behöriga välutbildad lärare. Attrahera de bästa lärarna, då krävs bättre villkor och höja löner.
· Fler lärarledda undervisningstimmar. Eleverna i den svenska skolan får för lite undervisningstid med sin lärare. För få lärarledda undervisningstimmar leder till att elever inte når kunskapsmålen. Vi kräver att timplanerper stadium för grundskolan införs, för alla ämnen. Eleverna måste få mer garanterad tid med sina lärare.
· Mindre klasser, mindre gruppstorlekar. Stora klasser missgynnar vissa elever. Elevgrupperna i den svenska skolan är så stora att det blir omöjligt att ge alla barn likvärdiga kunskaper och förutsättningar. Vi behöver mindre grupper i skolan.
· Makt att sätta in särskilt stöd. Alla barn och ungdomar måste få rätt hjälp och den undervisning de behöver. Ge lärarna en ordinationsrätt så att de alltid har rätt att sätta in särskilt stöd och extra resurser när en elev behöver det.
· Ett extra år grundskola. Grundskolan måste bli tioårig med riktig skolstart i sexårsålder. Då har barnen och eleverna rätt att möta rätt utbildade lågstadielärare som kan skriv- och läsinlärning.

Den läsvärda bloggen Utredarna tar också upp den nya OECD-rapporten.

Dela med andra:

Postat i kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, Okategoriserade, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan, timplaner, utveckla skolan | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg