I går kom det historiska beslutet att staten ska utreda kommunaliseringen av skolan.
Och idag ser vi att, samtidigt som kommunerna kritiseras hårt för uppenbara brister i sin hantering av skola och utbildning från verk och forskare, så SKL har tagit fram ett nytt så kallat ”positionspapper” för kommunernas roll i skolsystemet.
Det ersätter ett positionspapper från 2009. Syftet är att ange några centrala principer för SKL:s syn på kommunernas roll i utbildningssystemet.
Läs följande och förstå varför kommunerna kanske inte är den bäste huvudmannen för skolan:
”SKL stödjer naturligtvis satsningar som stödjer förbättringar i skolan och lärarna men anser att dessa måste utgå från samhälleliga mål, elevernas behov och önskemål, de möjligheter och förutsättningar som finns lokalt samt med ett ansvar för god hushållning av våra gemensamma resurser.”
Detta måste utläsas som att skolan får inte kosta för mycket, och att det är vi (kommunpolitiker) som bestämmer vad ”för mycket” är…
I går beslutades alltså – äntligen – att kommunaliseringen av skolan, den kanske mest kritiserade skolreformen, ska utredas. Något Lärarnas Riksförbund krävt och kämpat för sedan kongressen 2008. Läs Skolvärldens artikel om detta viktiga beslut. Och läs gärna vad Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner säger.
Kommunaliseringen var en reform som syftade till att låta skolan komma närmare medborgarna och öka inflytandet för den lokala politiska nivån. Ambitionen må ha varit god.
Vi ska komma ihåg att detta tilldrog sig på den tiden då man trodde att all decentralisering var bra. Ledande politiker talade med drömsk blick om egenmakt.
Och att kommunerna samtidigt fick tillgång till en större pengapåse, samtidigt som staten slapp det konkreta ansvaret för den nationella skolan gjorde ju inte saken sämre – för de som inte tänkte efter.
De som tänkte efter kunde fråga sig hur det skulle gå när nya makthavare fick sätta sig bakom rodret för skolan. Personer som ofta inte hade en aning om hur man skulle leda skolans verksamhet eller har någon aning om vilka utmaningar som finns i kunskapsuppdraget i skolan.
Småningom fick vi också höra ledande företrädare som socialdemokraternas Ylva Johansson (vid ett seminarium våren 2008) erkänna att politiker och tjänstemän på kommunal nivå inte var redo att ansvara för skolans kunskapsuppdrag. I klartext visste man inte hur man skulle hantera lärarna som plötsigt kom in i de kommunala lönelistorna.
Och lika snabbt som man kan säga ”kunskapstapp” så började kommunala arbetsgivare och skolhuvudmän att göra allt för att ta ner denna nya, som man tyckte, välbetalda yrkesgrupp (särskilt gymnasielärarna och adjunkterna, men också grundskollärarna ansågs alltför välbetalda).
Den för Sverige bekymmersamma utvecklingen från 1980-talet där lärare tappade i relativ löneutveckling tilltog. Samtidigt började kommunerna jobba med en diffus ”skolutveckling”. Man tyckte att skolan var så gammaldags. Nya tankar skulle in och det ”gamla” skulle ut.
En av de nya tankarna visade sig så småningom vara ”lärarlösa lektioner”… Med en sådan utveckling får man ju vara glad att det alls finns kvar elever i den svenska skolan i dag.
Men pendeln slår ju fram och tillbaka. Nu har denna pendel ut i tomheten vänt tillbaka.
Samtidigt kan man se att vårt grannland Finland, som i princip fortsatt på det spår som Sverige hade i skola och utbildning före kommunaliseringen, nu skär nya lagrar och hamnar i topp på en rad kunskapsjämförelser. Så kunde vi haft det i Sverige, om huvudmannen värdesatte skolan och lärarna på riktigt.
Nu hävdar någon vän av ordning att skolan är kommunal i Finland. Javisst, men den springande punkten är alltså hur huvudmannen agerar. Om det är en huvudman som respekterar skolans nationella uppdrag och låter lärarna leda arbetet i klassrummet – och till det ger de resurser som krävs. Ja, då behöver man inte kräva ett annat huvudmannaskap. Tyvärr är situationen den omvända i Sverige.
Alltfler ser behovet av en justering eller omläggning av styrningen. Hur långtgående den bör bli är en öppen fråga.
Utbildningsminister Jan Björklund har tillsammans med Lärarnas Riksförbund drivit frågan om en tydligare statlig styrning av skolan hårdast. I dag läser vi en intressant om än kritisk text av reportern Emma Leijsne i Sydsvenskan.
Kanske är det så att just frågan om den kommunaliserade skolan kan bli en valvinnare för Folkpartiet – och för de partier som ser behovet av en omläggning? Ja, det återstår att se. Men för den som vill lyssna är det uppenbart att alltfler efterfrågar tydligare och starkare statlig styrning för att säkra den likvärdiga skolan.
Och nog tycks pendeln ha slagit över åt den sida där kraven på kunskap och elevers rätt till likvärdighet är viktigare än decentralisering och lokal närhet som egenvärde. Och det måste väl sägas vara välkommet.
Emma Leijsne har också skrivit en bok om svensk skola som vi skrivit om här.
Dela med andra:
