I måndagens Studio Ett i Sveriges Radio kunde vi höra reportaget ”Tolvåkersskolan där lärarna slutar hela tiden”.
Lyssna gärna på Lotta Malmstedt reportage om skolan i skånska Kävlinge som haft sju rektorer de senaste fem terminerna. Och vissa klasser har fått byta lärare mer än femtio gånger under sin högstadietid.
Vi har skrivit tidigare om skolan och att föräldrarna har begärt att regeringen ska sätta skolan under tvångsförvaltning. Se här, här och här.
Efter uppmärksamheten kring de stora problemen på Tolvåkersskolan i Kävlinge kan vi i dag läsa i Sydsvenskan att ingen vill vara fackombud på skolan.
”Sedan mer än ett år har Lärarnas Riksförbund inget lokalombud på Tolvåkersskolan. Förra ombudet sökte arbete i en annan kommun för att slippa konflikterna. Ingen har velat ta över uppdraget efter honom.”
Bakgrunden är det bloggen har berättat om nyligen här.
I artikeln i dagens Sydsvenskan återges att skolledningen sagt upp personal av personliga skäl utan att lämna något motiv. Arbetsgivaren förlorade alla fem mål, men ingen återanställdes på Tolvåkersskolan. De ordnade anställning på andra ställen, till och med utanför kommunen i ett fall.
Brister som Arbetsmiljöverket pekade på i tidigare inspektioner har inte åtgärdats.
”Jag kan bara konstatera att ohälsan, de svåra arbetsförhållandena och den destruktiva ledarstilen kvarstod, det blev ingen förändring på de områden som var mest akuta, säger Jans Svensson, kommunombud för Lärarnas Riksförbund.
Enligt vad som framkommit i kontakter med Lärarnas Riksförbund centralt så har problemen tilloch med varit ännu större i andra klasser än den klass vars föräldrar gått ut och berättat att deras barn haft över 50 lärare på två år.
Vi lär få återkomma i frågan, men klart är att många rapporter vi tagit del av visar att situationen är bekymmersam på många skolor runtom i landet. Tyvärr kanske det visar sig att Tolvåkerskolan inte är ensamt i sitt slag…
Det handlar om förmågan till styrning och ledarskap med undervisnineg och resultat i fokus. Här finns det stora brister i dag.
En debattartikel i måndagens Göteborgs-Posten är väd att lyfta fram. I ”Våldsspiralen bland unga kan brytas” skriver psykologen Christer Olsson att våldet bland unga inte har ökat, men att det har blivit brutalare. Han ger flera exempel på oroande händelse i svenska skolor under året.
Olsson menar att familjen, vuxna i barnens närmiljö och skolan har ett ansvar att tillsammans tackla problemet. Men då kan man inte fortsätta att spara in på skolpersonalen.
”Efter att under många år ha följt de här frågorna i praktiken och genom undersökningar av olika slag, inte minst Brottsförebyggande rådets, slår jag fast följande:
* Våldet, räknat på antalet misshandelsfall, har inte ökat nämnvärt på våra skolor under det senaste decenniet. Det har heller inte minskat.
*Våldet har blivit brutalare, sparkar liksom tillhyggen, som till exempel knivar, har blivit vanligare.
*Brutaliteten har gått ned i åldrarna.
*Flickor slåss alltmer på samma sätt som pojkar.”
Christer Olsson påpekar att det handlar om barn-skolelever-tonåringar, ”vilket inte skall förleda någon att tro att våldsproblematiken i vårt samhälle är störst i dessa åldrar”. Han är dock är övertygad om att förändring av uppväxtvillkoren för de ungdomar som riskerar att utföra våldshandlingar, är det säkraste sättet för att på lång sikt komma åt våldsproblemen i samhället.
”Om inte den uppåtgående våldsspiralen bryts så kommer vi, förutom kameraövervakning, inom en handfull år låta eleverna passera säkerhetskontroller innan de släpps in i skolans lokaler. Vi får arbeta med metalldetektorer, för att kontrollera elevskåp. Patrullerande vakter blir regel och inte undantag.”
Lösningen är att vuxna människor, i barnens närmiljö, hjälper till att bygga positiva sociala relationer. För skolans del är uppgift är att vara lärande och att utveckla barn i demokratiska värderingar påpekar Olsson. Den kan påverka elever i rätt riktning så att de senare i livet kan fatta bra beslut. Grunden för detta är att skolans psykosociala arbetsklimat fungerar.
Artikelförfattaren slår fast att: ”När makthavare, oavsett politiskt block, talar om den svenska skolan, så skall den bli Europas bästa. Ibland världens bästa. Samtidigt har kommuner under de senaste åren sparat genom att minska på antalet skolkuratorer, speciallärare, skolvärdar och annan skolpersonal. Den personal som är kvar får en allt svårare arbetssituation.”
Det är många som delar Christer Olssons dröm om en skola där varje elev får ta ansvar för sina egna handlingar inom ramen för en ständigt pågående träning i konfliktlösning, som också innehåller personutveckling för skolpersonal och involvering av föräldrar. En skola som ger varje elev uppmärksamhet, respekt och som har förmåga att förmedla framtidshopp till sina elever.
Cirka 2-5 procent bland skolbarnen uppskattas ha ADHD och det är vanligast bland pojkar. Alltfler utreds för diagnosen.
I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa ett tänkvärt inlägg i den ständigt pågående debatten om olika typer av diagnoser som ställs på våra barn. Denna gång är det barnläkaren Harriet Maler som i ”Fel undervisning gör att barn utreds” hävdar att dagens skola inte tar hänsyn till hur barn utvecklas i allmänhet, och att man därmed ställer krav som eleverna har svårt att leva upp till. Det menar hon är en del av förklaringen till att allt fler utreds för diagnoser som ADHD.
Harriet Maler skriver att den nuvarande läroplanen varken har beaktat hur barn utvecklas i allmänhet eller vilka skillnader som finns mellan olika barn:
”Genom utvecklingspsykologi och neurobiologi vet vi att överordnade funktioner som abstraktionsförmåga, planerings- och organisationsförmåga hos alla barn utvecklas först från 10-årsåldern. Trots detta envisas skolan med att barnen ska söka kunskap själva redan från 6-årsverksamheten. Alla moderna medier översköljer även små barn med massor av fakta som de omöjligt kan sovra bland. Under de första skolåren skulle antagligen en viss tillbakagång till mer gammaldags katederundervisning vara bra för alla barn. Miljön i klassrummen skulle bli mindre rörig, vilket i synnerhet barn med koncentrationssvårigheter skulle må bra av. Ren minnesträning, det vill säga utantilläxor är nog också underskattat.”
Harriet Maler avslutar sin artikel med följande understatement:
”Visst finns ett behov av tidig utredning av inlärningsproblem, men frågan är om inlärningsproblemen inte skulle minska med ett annat undervisningssystem, som tar hänsyn till både neurobiologi och utvecklingspsykologi.”
Idag börjar en ny intressant serie på Svenska Dagbladets Idag-sida. Bakgrunden är att diagnoser av adhd- och autism ökar kraftigt bland barn. Den nya serie handlar om vilket stöd barn med svårigheter får i skolan.
I artikeln ”Diagnos för vem – skolan eller eleven?” anser Anna Lundh, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri, att skolan måste bli mycket bättre på att anpassa undervisningen efter varje barns behov, oavsett om de har en diagnos eller inte.
”Många barn utsätts för rätt höga krav i skolan i dag. Vissa skolor har projektarbeten redan i lågstadiet där barnen ska ha en långtidsplanering. Få barn i den åldern har en hjärna som är utvecklad för det”, säger Anna Lundh.
Sedan säger Anna Lundh något mycket intressant:
”Det är klart att allt inte var bättre förr i skolan, men det fanns en annan struktur. Det fanns en vaktmästare, en bibliotekarie, lite fritidsassistenter och flera speciallärare så att du kunde hitta speciallösningar för barn som behövde lite annorlunda undervisning.”
Att tidig och korrekt diagnos hjälper är Anna Lundh bestämd över. Samtidigt ser hon en risk med fokuseringen på diagnoser.
”Jag har träffat barn som får allt de gör tolkat utifrån diagnosen. ‘Nu har han slagits eftersom han har adhd’ i stället för att ‘i den här klassen går sju killar som är nio år och det är inte så konstigt om de råkar i slagsmål någon gång’.”
Onsdagens huvudledare i Dagens Nyheter är intressant läsning. Under rubriken ”Skolan i topp” påpekas att: ”Jan Björklund har både förändrat skoldebatten och genomfört viktiga reformer. Men inför nästa mandatperiod krävs ett bredare perspektiv på skolans ledarskap.”
Tidningens ledarskribent har lyssnat till Michael Fullan, tidigare professor vid universitetet i Toronto i Kanada och skolexpert som lett ett stort reformprogram av skolan i delstaten Ontario.
För Michael Fullan är ledarskap viktigt. Han menar att framgångsrika skolreformer har ett fåtal tydliga mål och drivs med tydligt stöd från den högsta politiska ledningen. Samtidigt har de inte varit ensidigt toppstyrda utan i hög grad byggt på delaktighet av rektorer och lärare.
Det stora uppdraget under nästa mandatperiod är att – oavsett vem som styr landet – att lärarna och skolan får arbetsro och kan fokusera på skolans kunskapsuppdrag.
Det kan vara värt att påminna att i den nya skollagen riktas uppdraget tydligare till skolan, rektor och lärarna. Bland annat försvinner kravet på lokala skolplaner och kommunala kvalitetsredovisningar. Det är läraren som är ansvarig för kvaliteten på undervisningen och rektor, lärare och övrig personal ansvarig för skolans kvalitetsarbete. Därtill förstärker förslaget om lärarlegitimation att det är utbildade, behöriga lärare som kan ta detta ansvar.
Samtidigt pågår en utredning om ”Skyldighet att anmäla missförhållanden i skolan” – vilket ger personalen möjlighet att påtala missförhållanden, något som kan vara ett stöd om man ej får de resurser som krävs för att utföra sitt uppdrag.
Den som vill veta mer om detta kan läsa kommitédirektivet här.
I en debattartikel i Dagens Samhälle, ”Elever slås ut av buller”, lyfter en viktig fråga för både elever och lärare. Debattörerna påpekar att i debatten om brister i elevers kunskaper glöms akustikens betydelse för lärmiljön ofta bort.
Artikelförfattarna Håkan Bergkvist, hörteknisk samordnare vid specialpedagogiska skolmyndigheten, Magnus Blixt, grundskollärare, författare och föreläsare, och Anders Kjellberg, professor emeritus i miljöpsykologi vid högskolan i Gävle, skriver bland annat:
”En viktig förutsättning för delaktighet och nya kunskaper är att kunna höra vad som sägs, men också att kunna göra det utan nämnvärd ansträngning. Annars blir det svårare att komma ihåg vad som sagts och därmed att tillgodogöra sig nya kunskaper.”
Ny forskning visar att 5–6 procent av alla fjärdeklassare i en kommun har diagnosen ADHD och lika många till har samma symptom, men som bara uppträder i skolan. Det betyder att en dålig ljudmiljö förstärker elevernas svårigheter.
Debattörerna skriver vidare:
”Menar vi allvar med allas rätt till delaktighet kan vi inte acceptera en miljö som i onödan belastar barnens kognitiva förmågor.
I en undermålig akustisk miljö infinner sig ingen arbetsro. Att koncentrera sig tar mycket kraft från de kognitiva processerna. För många innebär det att man har alltför lite resurser över för vidare bearbetning och lagring av informationen.
Om vi ser till att skolans ljudmiljöer uppfyller samhällets minimikrav minskar miljöns utslagsmekanismer och barnen får mer kraft till skolarbete och lärande.”
Här har verkligen Sveriges Kommuner och Landsting en viktig uppgift att hjälpa kommunerna med att förbättra skolornas ljudmiljöer.
I en nyhetsartikel i dag i Svenska Dagbladet får vi veta det vi redan misstänkte eller visste. I ”Könsroller kan förstärkas i skolan” kan vi läsa om den ojämställda skolan.
I artikeln redogörs det för att var fjärde kommun ger extra pengar till skolor med många pojkar eftersom killar har sämre skolresultat.
Vi vet nog alla att barn tidigt – redan i förskoleåldern – har bestämda uppfattningar om hur pojkar och flickor är. Några citat värda att fundera över från några tredjeklassare. (Ja, ni har nog hört det förut.)
”Tjejer gillar Barbies och hopprep. Killar leker krig.”
”Tjejerna brukar rida eller gå på teater. Vissa saker har bara blivit så. Det har blivit ett mode.”
”Jag vet absolut inte varför det är så. I filmer och böcker är det ofta tjejer som gillar hästar. Men jag föddes till att tycka om hästar.”
” Tjejgrejer ska alltid vara rosa och gulliga små dockor och gosedjur. Typiska killsaker är robotar och låtsasvapen. Jag vet inte varför.”
”Barnen lär sig snabbt stereotyperna och återskapar dem”, säger Marie Nordberg, docent i genusvetenskap vid Karlstads universitet, till SvD.
I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna.
Det är långt till målet att varje individ ska få vara just de unika individer vi föds till och kunna utvecklas efter sin egen längtans vägar. Att fullborda sitt öde tillsammans med andra, att vara den man känner sig vara innerst inne. Ett mål värt att sträva efter, men ett mål som kanske är ouppnåeligt?
De politiska ungdomsförbunden, i synnerhet Moderata Ungdomsförbundet, är upprörda över att de kan få svårare att bedriva politisk propaganda i skolorna. Justiekanslern har sedan tidigare konstataterat att skolor inte kan neka ett enskilt parti tillträde, i så fall måste man neka alla partier tillräde till skolan. Eller så måste alla partier få komma in i skolan.
I dag gick MUF:s ordförande Niklas Wyman ut och inbjöd till pressträff där han kritiserade att vissa skolor väljer att utestänga alla partier.
Bakgrunden är att alltfler extremistiska partier och organisationer med nazistiskt och främingsfientligt budskap kommer in i skolorna. Det finns en osäkerhet hur dessa ska hanteras. Följden kan nu bli att på alltfler håll så förbjuds alla politiska partier, vilket är en olycklig utveckling.
Men orsaken till upprördheten just nu är att det är under skolkampanjerna som ungdomsförbunden värvar nya medlemmar. I MUF:s partistyrelse uppgesde flesta vara värvade på en skola och av detsamma gäller för yngre moderater i höstens val.
MUF avser ta strid mot skolor som nekar kampanj. I sju kommuner är det enligt MUF kampanjförbud i alla kommunala skolor: Uppsala, Ängelholm, Kristianstad, Gotland, Nyköping, Gävle och Umeå. Förbundet tänker anmäla de skolor som nekar kampanj till Skolinspektionen, och alla medlemmar som går på en sådan skola uppmanas kampanja.
I förra veckan gick Skolverket ut med ett stödmaterial om opinionsbildning i skolan. I det konstaterades att det inte är förenligt med lagstiftningen att ta emot vissa partier och samtidigt neka andra partier att föra fram sina budskap i skolan. Skolverket påpekade att det dock är juridiskt möjligt att utestänga alla politiska partier eftersom skolan inte är en allmän plats. Men tillade att den lösningen är mindre lyckad utifrån skolans demokratiuppdrag.
För Lärarnas Riksförbund är frågan klar. Skolan är ingen offentlig plats. Skolan är däremot en plats för undervisning och i denna undervisning ingår att pratiskt lära sig om demokrati och vårt partiväsende. En undervisning som lärarna ansvarar för.
Metta Fjelkner har förklarat detta i en debattartikel i Aftonbladet, ”Skolorna måste ta debatten med SD”.
Där skriver hon:
”Att fler gymnasieskolor är beredda att släppa in Sverigedemokraterna inför det här valet än för fyra år sedan är en logisk utveckling sedan Justitiekanslern slog fast att man inte kan neka vissa partier att få komma in i skolan.
Men jag vill inte att skolorna släpper in propagandan helt fritt med bokbord där olika partier oemotsagda ska kunna föra ut sitt budskap. De partier och organisationer som kommer in måste ingå i skolans undervisning. Det är lärarna som ska ansvara för att eleverna får bästa möjliga undervisning i samhällsfrågor. Då måste också lärarna styra upp hur denna information ges så att det blir en kunskapshöjande del i undervisningen.”
Uppdrag Granskning sände på onsdagskvällen ett omskakande reportage som beskrev hur ett samhälle och vuxenvärlden med dess institutioner bryter samman moraliskt.
Berättelsen om hur 14-åriga Linnea våldtogs på en handikapptoaletten på Bjästaskolan i Örnsköldsviks kommun är upprörande. I synnerhet när man ser hur vare sig skolan eller kyrkan tar sitt ansvar. Istället begås nya övergrepp på flickan i efterhand när flickan trakasseras.
Efter att flickan anmälde våldtäkten erkände pojken för polisen. Ändå vände sig både vuxna och unga i samhället mot flickan som blev utstött och förtalad. Skolan vinnlade sig särskilt om att vara ”neutral” till händelsen. Frågan är var skolan inklusive lärare och skolledning tog vägen när flickan börjar mobbas, såväl i skolan som i sociala forum som Facebook där en grupp på 4000 medlemmar bildades till stöd för pojken.
Karin Johansson, utredare på Bris och legitimerad psykolog, säger till Aftonbladet att hon tycker att det nu borde startas en Facebook-kampanj till stöd för Linnea istället. Hon tycker att vuxenvärlden svikit och lägger ett stort ansvar på skolan. Tyvärr måste man hålla med.
Pojken dömdes till sluten ungdomsvård för våldtäkt på barn. På skolavslutningen våldtog han ytterligare en flicka som han känt sedan länge. Pojken dömdes även för den våldtäkten, också den domen fastställdes av hovrätten.
Det ska bli mycket intressant att följa hur detta fall behandlas av samhället. Skolan måste tydligt ta ställning för att visa vad som är rätt och fel. Givetvis ska pojken som var förövare ha hjälp och stöd – och behandling. Men framförallt måste flickan, offret, stöttas. Skolan får inte vara neutral och låta mobbningen frodas!
Bris psykolog säger:
”Vi vuxna måste lära barn och ungdomar att man inte gör så här mot varandra. Vi måste lära dem empatisk förmåga, det borde finnas på schemat. För att ungdomar ska kunna bete sig som de gjort mot Linnea måste det fattas en viktig byggsten i deras personlighet och den måste de få hjälp att skaffa sig.”
Frågan är hur man ska göra om dessa byggstenar saknas i vuxenvärlden…
| mån | tis | ons | tor | fre | lör | sön |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Dec | ||||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | ||||