Tre saker (åtminstone) är viktiga att poängtera i Metta Fjelkners artikel:

1. Betygsinflationen har diskuterats och rapporterats om många gånger tidigare. Men – mig veterligen – har man aldrig tidigare gjort en så grundlig undersökning bland betygsättande lärare kring vad – utöver huruvida eleven når kunskapsmålen – som påverkar betygsättningen. Det är märkligt att så många har tyckt och tänkt så mycket om detta utan att fråga de som faktiskt ska ansvara för detta.

2. Att vi har en betygsinflation i detta land har diskuterats och rapporterats om många gånger tidigare. Men allt för sällan går man på djupet och analyserar varför det är så, och vilka mekanismer och drivkrafter som ligger bakom. Att kommunaliseringen, valfrihetsreformen och friskolereformen har bidragit till att skapa ekonomiska drivkrafter för rektorer, skolledningar och andra att utöva otillbörliga påtryckningar på betygsättande lärare är en viktig förklaring till betygsinflationen.

3. Många har även beskrivit, diskuterat och rapporterat om problemet med betygsinflationen. Men allt för sällan hör vi konkreta förslag eller idéer på vad man kan göra för att komma åt det – som går bortom ”det är viktigt att lärare sätter mer rättvisande betyg”. Därför är det intressant med förslaget att komma åt de drivkrafter i dagens skolsystem som spär på betygsinflationen genom ett tydligt uppdrag till en statlig utredning. Även nationella prov i fler ämnen är intressant att pröva. Men det är också bra att Lärarnas Riksförbund föreslår att lärare, som får sin professionalism trampad på genom påtryckningar från rektorer och skolledningar att sätta för höga betyg, ska kunna vända sig till en oberoende instans och rapportera detta. I vanliga fall är det ju rektor som en lärare ska vända sig till om det är något fel. Men vad gör man när det är rektor som ”förövaren”?

Sammantaget är detta en fråga om tilltron till vårt betygssystem och respekten för de betygsättande lärarnas professionalism.

/Daniel Färm

I P1 morgon debatterades huruvida storbankerna ska få komma och hålla i undervisningen kring privatekonomi. Det kan säkert finnas tillfällen då olika samhällsaktörer – ibland även företag – kan få komma och tala direkt till eleverna i skolan. Men då är det viktigt att det sker utifrån en bedömning och under förutsättningar som läraren sätter upp, där det finns en pedagogisk poäng med ett sådant inslag.

Samtidigt presenterar KD-ledaren Göran Hägglund nya tankar kring ordning och reda i skolan på DN debatt idag. Det är förvisso viktigt att lärarna får en bättre arbetsmiljö. Det visade LRs stora undersökning nyligen. Men då är det det som ska stå i fokus: att lärarna – för att kunna göra ett professionellt jobb – ska kunna få tillräckligt mycket lugn och ro för att kunna förbereda lektioner, rätta elevuppgifter och så vidare.

Man ska också vara försiktig med politiska löften som ges i opposition. De tenderar att bli mindre generösa när man väl sitter vid makten. Men Metta Fjelkner välkomnar i DN i dag ändå S i Stockholms skuggbudgetförslag på höjda löner och mindre administrativa uppgifter åt lärarna. Pengarna i skuggbudgeten räcker inte långt om man menar allvar med att lärarnas löner behöver höjas med 10 000 kr i månaden, men att mer pengar öronmärks är i alla fall ett första steg. Nu har alliansen i landets största kommun möjlighet att ge samma – eller ännu bättre – besked. Också det vore att visa respekt för lärarnas professionalism och viktiga roll i samhället.

I ”Var ska vi hämta 50 000 nya lärare?” skriver hon om läraryrkets degradering. Krönikan finns ännu inte på nätet och därför citerar vi hela texten. Var så god!

”Min far var folkskollärare. En stolt sådan.’Skollärar’n’ var, som prästen och läkaren, ett slags auktoritet i staden. Och han tjänade lika bra som kommunens tjänstemän. Skam vore det annars, läraryrket var inte ett sju–fem-jobb.

Det förväntades att en lärare skulle ställa upp när det behövdes. Så är det säkert än i dag. Jag blev också lärare, trots att det var hårt att ta sig in på utbildningen.

Läraryrket var attraktivt på 70-talet. Jobbet var härligt med ungdomarna i klassrummet, men utanför var det trögt och stelbent. Jag är en av alla dem som tröttnade på att stånga pannan blodig och hoppade av. I dag vill inte många bli lärare. Lönen har halkat efter i decennier och statusen med den. Tre av tio säger att de möjligen kan tänka sig detta yrke.

Men långt färre kommer senare att välja det på grund av den låga lönen i kombination med tungt ansvar, ständig tillgänglighet, omoderna arbetsplatser, buller och stress. De som fortfarande gnölar över att lärare har sin kompensation i juni, juli och augusti vet faktiskt inte vad de talar om.

Sverige behöver 50 000 nya lärare inom de närmaste åren. Var ska vi hämta dem? Hur många studenter på lärarutbildningen kommer att ha det som förstahandsval och brinner för att jobba i skolan? Hur många av dem är lämpliga? Jag vågar knappt tänka på det. Ska vi få de bästa och lämpligaste att ta hand om våra älskade ungar måste en rejäl attitydförändring till läraryrket ske. Det handlar delvis om skäliga löner men troligen mera om drägliga arbetsförhållanden, mindre grupper, upprustade arbetsrum och bättre arbetsledningar.

I dag kan man knappast välja läraryrket för att man är intresserad av att undervisa och vill bli något av det finaste man kan vara; en brobyggare för kommande generationer. Glädjen att förmedla kunskap har länge fått stå undan för att lösa allehanda vardagsproblem långt bortom undervisningen.

Varför lärarkåren godtar nuvarande arbetsförhållanden är ett mysterium. Jag tror att lärarna skulle få respekt och gehör om de tuffare vågade stå upp för sina krav. Kunskap är makt, sägs det, varför använder inte lärarna sin makt? Lojalt stretar de vidare trots allt uslare betingelser. Men för vems skull? Lojaliteten gagnar ju knappast barnen och framtidens skola. Växjö kommun som framhålls som en välskött kommun med god ekonomi drar nu ner med ytterligare nio lärartjänster. Det är faktiskt inte riktigt klokt!”

Idag kritiserar den annars kloke ledarskribenten Johannes Åman på Dagens Nyheter beslutet i utskottet. Se krönikan, ”Skolutredning: Partierna söker där de tror sig finna bekväma svar”.

Han menar att de strukturella frågorna om skolans styrning och finansiering inte är så viktigt, i alla fall inte lika viktigt som samspelet mellan lärare och elever.

Men tänk om det är lika viktigt? Tänk om samspelet mellan lärare och elever påverkas av under vilka förhållanden och med vilken kunskap som skolan styrs?

Länge har många talat om målet ”En skola för alla”, vilket är ett vackert mål. Men tyvärr har det på alltför många håll blivit ”En skola för ingen”, eller ”En skola för den med goda förutsättningar”…

Om man menar allvar med det målet måste något göras.

Lärarnas Riksförbund och Metta Fjelkner försöker – för elevernas och landets skull – driva fram en förändring. Det är inte OK att fortsätta kräva att få driva skolan vidare som de senaste tjugo åren. I den debatt som återgavs i programmet Skolministeriet, som sändes i tisdagskväll, varnades precis för det som sedan hände med skolan.

Mindre likvärdighet, mindre rättvisa och mindre resurser till de som behöver mest stöd. Samt mindre uppskattning av och intresse för läraryrket.

Låt oss börja med att rätta till kommunaliseringen för att sedan fortsätta med friskolereformen och fria skolvalet. Dessa reformer måste samspela och inte motverka varandra. Vi måste få ett helhetsgrepp på skolan.

Kommunpolitikerna kan inte fortsätta få sätta stopp för en nödvändig förändring för att vi ska få just en skola för alla. En skola där också begåvade arbetarbarnen, eller barn från resurssvaga förhållanden, får komma så långt som möjligt. En skola som inte är gjord bara för barn med välbärgade och välutbildade föräldrar.

”Detta är ännu ett glädjande besked från riksdagen på kort tid”, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner i ett pressmeddelande i dag.

Vänsterpartiet fick stöd av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och även av Sverigedemokraterna om att utreda kommunaliseringen av skolan , men också det fria skolvalet och friskolereformen.

”Utredningen är viktig”, säger vänsterpartiets Rossana Dinamarca till Ekot.

Till Skolvärlden säger hon:

”Det känns fantastiskt att motionen är antagen. Det här är en otrolig viktig utredning eftersom både forskning och Skolverket på senare år visat på att de tre stora skolreformerna gjort effekt och försämrat både likvärdigheten och elevernas resultat.”

Lärarnas Riksförbund välkomnar givetvis att utbildningsutskottet kräver en bred utvärdering av 90-talets skolreformer.

”En ordentlig och djupgående utredning och utvärdering av skolreformerna är nödvändig för att man ska kunna stärka möjligheterna till en likvärdig utbildning. Här har vi sett stora problem i dagens skola”, säger Metta Fjelkner.

Eftersom alla oppositionspartierna stödjer motionen så kommer riksdagen med största sannolikhet att rösta igenom den när den läggs fram den 30 mars.

Riksdagsledamöterna applåderade efter avslutad votering och stämningen var mycket god. Hela Lärarnas Riksförbunds ledning och presidium satt på riksdagens åhörarläktare tillsammans med lärare, lärarstudenter och andra.

Vid ett möte med utbildningsutskottet där legitimationen firades applåderade ledamöterna också för Lärarnas  Riksförbunds företrädare, väl medvetna om att utan LR hade det inte blivit någon legitimation.

Se Metta Fjelkner i en intervju om denna historiska dag och vad beslutet i riksdagen innebär för landets lärare.

Läs pressmeddelandet här.

Och läs också Metta Fjelkners debattartikel på Newsmill idag, ”Lärarlegitimationen avgörande steg för att återupprätta lärarkåren”.

Dessutom hade Metta Fjelkner och utbildningsutskottets ordförande Margareta Pålsson en debattartikel på SVT Debatt idag,”Lärarlegitimationen en seger för svenska skolan”.

Nu blir det klart vem som är lärare i skolan. Från och med 2015 kommer inte längre de som jobbar som lärare, utan att vara lärare, längre få sätta betyg. Nu blir det tydligare att vem som helst är inte lärare.

Dessutom blir det slutet för drömmen om enhetsläraren som kan sättas in överallt. Nu är det tydligt att det krävs olika utbildningar för olika yrkes- och lärarkategorier. Läraryrket är på väg att återupprättas.

Den som var på Lärarnas Riksförbunds kansli på Sveavägen 50 i Stockholm på onsdagen kände att historia skapades,. Stoltheten och glädjen var stor över att man äntligen var framme vid ett beslut om legitimationen.

Nu väntar arbetet med att detta ska genomföras på bästa sätt. Men onsdagen var en dag för firande och glädje.

”Det är dags för politiker att göra nödvändiga effektiviseringar”, skriver Ilija Batljan (S), landstingsråd, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, och Robert Noord (S), Haninge kommun.

Bakgrunden är de granskningar av hur resurser till skolan fördelas som Lärarnas Riksförbunds har gjort. Dessa granskningar visar att fem miljarder kronor skulle kunna frigöras och läggas på undervisning istället för skolbyråkrati.

Artikelförfattarna för bland annat fram följande punkter:

”• Staten och regeringen måste ta sin del av ansvaret för att effektivisera myndigheterna så att resurserna kan användas där de gör mest nytta, det vill säga hos läraren i de enskilda klassrummen. Men även kommunerna måste bli bra mycket bättre. En gemensam målsättning bör vara att skoladministrationen ska halveras till år 2015.
• Skolinspektionen bör få ett ännu vassare mandat att granska hur skattebetalarnas resurser används i skolan så att skolans kärnverksamhet, själva undervisningen, prioriteras. Myndigheten bör få i uppgift att årligen redovisa hur stor andel av de samlade resurserna som går till undervisning och hur stor del av resurserna som används till administration.
• Regeringen måste se till att presentera en jämförelse mellan olika kommunala och fristående huvudmän och hur stor del av deras resurser som går till ren undervisning.
• Utredningen av skolans kommunalisering som utlovats måste innehålla direktiv om att också granska utvecklingen av de totala administrationskostnaderna i skolan sedan kommunerna tog över huvudmannaskapet.”

Frågan är nu om regeringen vågar eller orkar ta tag i detta grundläggande problem? Eller om de gör som politikerna gjort förut. Alltså slår ut med händerna och säger:
”Oj vad jobbigt det verkar. Vi ser problemen, men vi väljer att kör på som förut…”

Den senaste tiden har det också uppmärksammats att politiker på många håll valt att satsa på stora procentuella ökningar av sina arvoden och ersättningar. I flera fall ligger det aktiva val från politikerna bakom att exempelvis bestämma att lärarna ska få kanske under två procent i löneökning, medan de själva beviljar sig över tio procents påslag.

Om politikernas prioriteringar har Lärarnas Riksförbunds ordförande  Metta Fjelkner skrivit i Aftonbladet, ”Politiker höjer egna löner mer än andras”.  Artikeln avslutas med följande uppmaning:

”Vi kräver att Fredrik Reinfeldt med politikerkollegor i övriga partier omedelbart uppmanar alla sina partiföreträdare i kommunerna att satsa på lärarlöner istället för höjda ersättningar till politiker.
Vår uppmaning riktas till de partier som är starka ute i kommunerna som centern och inte minst socialdemokraterna, men också till övriga politiska företrädare. Särskilt de två stora politiska partierna i vårt land, moderaterna och socialdemokraterna, har ett extra ansvar i denna fråga.
Politiker i de kommuner som uppmärksammats för stora höjningar av politikers löner eller arvoden bör utfästa sig att se till att exempelvis Lärarnas Riksförbunds välutbildade medlemmar till att börja med ska få 20 procent mer per månad. Det vore en bra början.
Här kan politiker i alla partier göra en stor insats för att verkligen satsa på skolan och få fler kvalificerade att välja läraryrket. Istället för att fatta beslut om stora påslag till sig själva!”

Vad tycker du som läser detta?

”En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.”

Nilsson tar upp den nu aktuella socialdemokratiska kriskommissionens (KK:s)rapport där han förordar mer av självkritik:

”Jag skall ta ett exempel. Rapporten tar på 4 sidor upp utvecklingen i skolan sedan 1990-talets början. Tonvikten läggs vid ett antal förändringar och reformer på skolans område fram till idag. Störst fokus läggs på friskolereformen. I huvudsak görs den ansvarig för de försämrade resultaten i skolan. Jag ska inte argumentera mot det.

Men nog är det slående att man som utgångspunkt för denna studie går förbi den största förändringen av alla på skolområdet, kommunaliseringen av skolan! 1991 förs ansvaret för den svenska skolan trots stort motstånd från fack och forskare över från stat till kommun. Skolstyrelsen ersätts med ett bantat och oprecist skolverk, läroplaner tunnas ut. Lönerutvecklingen för lärare hamnar i händerna på kommunpolitiker. Och skolans ekonomi blev en del av en kommunal budget.

Reformen var socialdemokratins förslag, Den genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister, snabbt och enligt många utan stöd av ordentliga utredningar och studier. Lärarnas Riksförbund skriver 2008 att:” I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och eleverna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.”

Vi är många, elever och föräldrar, som sett hur kommuner i jakten på att behålla elever förflackat undervisningen, lockat med datorer, vidlyftiga resor och körkort för att få elever till sina skolor. Varje kommun som ”förlorar” elever till en annan kommun pliktar att betala ganska stora summor för dessa elevers skolgång. För att undgå detta har man då startat egna gymnasier i otjänliga lokaler och med undermåliga lärare, allt för att hålla den kommunala budgeten i balans. Och här faller också ett annat av KK´ s favorit argument. I privata skolor går överskottet till vinst att fördelas medan i den kommunal skolan så går överskott i sin helhet tillbaka till verksamheten. Det är ju inte sant. All kommunal verksamhet ställs varje år inför sparbeting och nedskärningar. Trycket är hårt och svåra prioriteringar måste göras. I fullmäktige och nämnder ställs skolelever mot äldre i omsorgen, vägar mot läromedel. Skulle en skola ett år göra ett överskott så har man också lagt ribban för tillskotten nästa år. I de kommunala budgeten hamnar överskotten där hål måste fyllas. Och ibland även där tak skall täckas om jag har förstått mutorna i Göteborg rätt. 

Häri ligger sprängstoff. Men Kriskommissionen blundar och tillfogar i ett par pliktskyldiga rader helt till slut att: ’Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.’. Det som i sin tid kallades den största förändringen av skolan sedan enhetskolans införande skulle alltså enligt KK bara ha haft en marginell inverkan på skolans prestanda och läggs inte till grund för rapportens resonemang. Det är symptomatiskt att KK inte lägger större vikt vid saken än att man förlägger den till fel årtionde! I stället riktas fokus mot det mer ideologiskt gångbara i friskolorna och framförallt vinstuttaget i dessa. Men folk känner inte igen sig, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.”

Om denna syn, som nog finns på många håll inom socialdemokraterna, också tillåts artikuleras lika tydligt som här, så närmar vi oss med stormsteg en nödvändig reformering av den svenska skolan. Den kan inte ske utan medverkan av det parti som var ansvarigt för den omläggning som gjordes för snart tjugo år sedan.

Metta Fjelkner menade att när en skolledning – det finns flera exempel runtom i landet – låter en klass fortsätta fram till år nio utan att få tillräckliga kunskaper, måste det utkrävas ansvar.

”Så här ska elever inte ha det. Och inte lärare heller. Det finns många klassrum där det tyvärr ser ut så här. Jag undrar varför inte skolledare och rektorer tidigt gör något?, sa Metta Fjelkner.

Metta och Gunilla var eniga om att det finns många orsaker till situationen i dag, bland annat att lärarutbildning varit alltför undermålig och att fortbildningen brister alldeles oerhört i kommunerna.

”Problemet är att lärarna inte är rustade för det här uppdraget”, menade Gunilla Hammar Säfström.
”Problemet är ju att eleverna har tagit över mycket utav rymden i klasssrummet. Och lärarna är inte rustade i att ta ett ledarskap i klassrummet.”

Metta Fjelkner påpekade att diskussionen om lärarkvaliteten bör handla om att det finns lärare som behöver extra stöd – eller som kanske inte passar för yrket. Debatten får inte bli att alla lärare har problem, det handlar inte om alla lärare.

Båda var också överens om att läraryrket och lärarkåren har avprofessionaliserats under de senaste årtiondena. Det syns bland annat i att lärare åläggs att göra så mycket annat än att  undervisa. Det är uppgifter som andra yrkesgrupper kan göra.

De menade att det har varit alldeles för lite fokus på undervisningen och alltför mycket har handlat om skolans omsorgsuppdrag.

Metta Fjelkner påpekade att  det tidigare inte spelade någon roll om man var utbildad i ämne och skolform. Det har funnits stora brister i professionaliteten. Det som har glömts bort är vikten av lärares beprövade erfarenhet.

Både Gunilla Hammar Säfström och Metta Fjelkner var ense om att det finns stora brister i dagens lärarutbildning som inte lär ut och lyfter fram ledarskapets betydelse tillräckligt. Båda var också övererens om att lärarna har ett stort ansvar.

”Vi har som främsta uppdrag att se till att eleverna klarar sin skolgång. Självklar har vi lärare ett enormt ansvar”, sa Metta Fjelkner.

Men det finns en grupp som det talas för lite om. Skolledarna. Om det hade varit ett VD i ett företag som tillåter att 25- 30 procent inte når målet med verksamheten, ja då hade den personen fått gå för länge sedan. Men i skolan har det kunnat fortgå i flera årtionden. Rektorn är som verkställande direktör för skolorna och borde sparkas om det inte fungerar, menade Fjelkner.

Läs mer om Agenda på LR:s hemsida här. Du kan också direkt här se debatten om Klass 9A i SVT Play (32 minuter in i sändningen)