Arkiv för kategori ‘skolpolitik’

« Äldre inlägg
fredag, 24 maj, 2013

Det går att hejda skolans fria fall

I radiokanalen Radio1 fördes i onsdags ett mycket intressant samtal och genomgång av svensk skola och de strukturella problemen. Välkände Robert Aschberg samtalar med Per Kornhall, författare till boken ”Barnexperimentet” och skolstrateg i Upplands Väsby samt ledamot av Kungliga vetenskapsakademins kommité för skolfrågor.

Lyssna på det – och delta i samtalet där du kan; här i bloggen, på Facebook eller Twitter. Eller också i din närmiljö, med grannar och vänner. Många vill tala om vad vi kan göra för att hejda fallet skolan befinner sig i.

Några svar kanske ges i denna debattartikel av Per Kornhall och Lärarnas Riksförbuds tidigare ordförande Metta Fjelkner, ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola”.

Låt samtalet fortsätta! 

 

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, skolpolitik, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan, vinster i skolan | Inga kommentarer »

onsdag, 3 april, 2013

Skolan politikerna gjorde sig av med

I dag läser vi en mycket berömmande men samtidigt till innehållet mycket bekymmersam  recension av Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall”. Den stora frågan som boken väcker är varför Sveriges politiker förstörde världens kanske bästa skola – och framförallt – varför de inte vill laga den?

Det är Ola Larsmo som i DN Kultur skriverom Kornhalls bok. Tyvärr hittar vi ingen länk till texten på dn.se. Därför tillåter bloggen sig att citerar en del. Recensionen har rubriken ”Det avreglerade landet. Lärorikt om hur den svenska skolan gick från världsbäst till underkänd”

Ola Larsmo konstaterar att
”Det är länge sedan Sverige gick att beskriva som Landet Lagom. Återigen sticker vi ut i den internationella statistiken, som ett land som gått ovanligt långt i avreglering och privatiseringar. Brittiska The Economist har i en serie artiklar skildrat vad man kallar ‘The new Swedish model’. ‘Lite mer ojämlikt, mycket mer effektivt’, skrev tidningen gillande i oktober förra året, och har uppehållit sig vid skolan och vården, där Sverige, fortfarande enligt Economist, ‘utfört djärvare experiment än någon annan’.

Economist har rätt: Ingenstans i världen för man över skattemedel direkt till vinstdrivande friskolor så som sker i svenska kommuner. Där kan vi, med Economist, tala om en ‘ny svensk modell’ vi är ensamma om.”

Larsmo påpekar att Kornhall understryker att det utförs ett fantastiskt arbete i många skolor och inte är ute efter att piska lärarkåren. Men Larsmo konstaterar Larsmo, ser vi att ”nästan alla kurvor i bokens diagram pekar nedåt. De elever som saknar funktionell läsförmåga – alltså att kunna tolka till exempel en tidningsartikel – går från 12 till 18 procent på tio år. Under samma period fördubblas antalet elever som inte får godkänt på nationella prov, från 10 till 20 procent. Och antalet elever med avklarad gymnasieutbildning faller från nittiotalets mitt från 90 till dagens 75 procent.”

Han skriver vidare:

”Den kritik Kornhall sammanfattar i boken står på stadig vetenskaplig grund, men verkar inte nå in i riksdagens plenisal, där värdeord som ”valfrihet” fortsätter att vara viktigare än verkligheten. Kornhall gör sitt bästa för att vara konstruktiv och viker slutet av sin bok till konkreta förslag: återförstatliga, avskaffa vinsterna (som i alla jämförliga länder), gör upp med pappersraseriet, ge åter lärarna kontinuerlig fortbildning. Och så vidare, alltsammans förnuftigt, och sådant som de flesta som försökt följa med i skoldebatten känner igen. Och samtidigt på ljusårs avstånd från de stora partiernas agendor.

Vi hade en skola som gick att beskriva som en av världens bästa. Men det är mer än tjugo år sedan. Per Kornhalls bok är den hittills bästa sammanfattning jag läst om hur det gick till när vi gjorde oss av med den.”

Den som vill läsa ett komprimat av Kornhalls bok kan läsa den debattartikel som Per Kornhall och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner hade i Aftonbladet förra veckan. I ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” ger de två några förslag på vad som kan göras för att få skolan på rätt köl igen.

Men frågan är, som Larsmo påpekade, om politikerna ids lyssna. Det är som om all förmåga till kritisk granskning rinner av dem när det handlar om att se strukturella systemfel i skolan. Istället vill våra politiker tala om detaljer i skolan, som om de själva vore lärare.

Om de bara ville sätta de rätta ramarna, garantera den rätta finansieringen och ta det övergripande ansvaret så står det en hel lärarkår beredd att åter bygga världens bästa skola. Om de får chansen, och inte stoppas av bland annat kommunpolitiker som struntar i att hålla kvaliteten på skolorna.

Dela med andra:

Postat i arbetstid, grundskolan, gymnasieskolan, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 5 kommentarer »

onsdag, 20 mars, 2013

Segregerad skola blev följden

Dagens stora skolnyhet borde inte förvåna någon.

När vi hör Vetenskapsradions referat av vad den amerikanske skolforskaren Henry Levin kommit fram till så förvånas vi bara av att detta kan vara en nyhet för den som följt svensk skola och debatten om dess problem.

”Internationell expertis varnar nu för faror med full valfrihet i det svenska skolsystemet. Sedan friskolereformen i början av 90-talet har det svenska skattefinansierade skolsystemet utvecklats till det mest marknadsanpassade och konkurrensutsatta i världen.”

Detta har varje förälder som funderat en stund på sina och sina barns skolval kunnat konstatera. Sanningen är att vi tyvärr har valt en modell och ett system som de senaste två årtiondena ökat klyftorna istället för att minska dem.

Vi har en extrem skolmarknad med ett totalt decentraliserat ansvar för skolan. Kommuner och friskolor styr vår skola.

Staten har på senare år försökt ta tillbaka något av kontrollen. Men fortfarande är Sverige är världsunikt med att finansiera sina friskolor fullt ut och samtidigt tillåta vinstuttag från de privata företag som driver skolorna.

Levin konsterar att det är slående är att alla svenska skolor, fristående som kommunala, drivs utan större reglering och kontroll i jämförelse med länder som Holland, som länge haft en stor andel friskolor, eller till och med USA.

Det är därför som Lärarnas Riksförbund länge  varnat för utvecklingen. Att alltfler nu lyssnar kan vara en hoppingivande tecken. Till och med de politiker som ville ha mer av skilnader mellan skolor har svårt att blinda för de negativa konsekvenserna med djupa klyftor och ökande skillnader.

Insikten att skolan måste vara en nationell angelägenhet blir allt starkare bland allt fler.

Snart hör vi väl fler politiker som stått bakom kommunalisering och friskolereform säga: ”Tänkte inte på det…”

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, likvärdighet, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 4 kommentarer »

fredag, 15 februari, 2013

Den heta skolgröten

I dag läser vi krönikören, journalisten – och faktiskt gamle LR-medlemmen – KG Bergström som har skrivit en lysande och insiktsfull krönika, ”Ett symptom på att Björklund har tappat auktoriteten”.

Där går Bergström också ut med vad han tycker i frågan om vi ska ha ökat statligt ansvar för en nationell skola eller fortsatt lokalt kommunalt ansvar. Det senare menar han är ”det viktigaste skälet till krisen i skolan”.

Det vore välkommet om de makthavare och andra som annars läser honom, nu tar till sig KG Bergströms insiktsfulla analyser, här särskilt grundad i egen erfarenhet och slipad av en mångårig verksamhet som tuff politisk reporter och senare oberoende politisk kommentator på Rapport.

Numera följer han svenska politik och kommenterar den för Expressen i sina krönikor. Liksom många andra har han uppmärksammat de många skolutspelen som varit särskilt intensiva från partierna de senaste veckorna.

Pärlband av skolutspel
Miljöpartiet har gått ut om lärarnas administrativa börda. Moderaterna, socialdemokraterna och kristdemokraterna likaså.  Socialdemokraterna har även föreslagit obligatorisk gymnasieskola, medan centerpartier har hävdat att skolan inte är långsiktigt hållbar och därför ska åka ut på en skolresa och diskutera vad man ska göra. Men redan innan resan verkar man, liksom Sveriges Kommuner och Landsting, landa i att det är jämförelser mellan kommuner och goda exempel som ska greja det hela.

Nu senast i går gick moderaterna ut och föreslog betyg från trean, ett förslag som dock avvisades ganska brett både från lärare och andra partier. En av de få som tyckte betyg från tredje klass var en bra idé var utbildningsminister Jan Björklund.

KG Bergström menar i sin krönika att Jan Björklund försvagas när alla, oppositionen men nu alltmer också allianskollegorna, går ut i det ena skolutspelet efter det andra. Lägg därtill att statsministern ägnade hela sitt jultal åt skolan och att finansministern i går gick ut med det moderata utspelet om skolan där han också lovade satsa fem nya miljarder kronor på skolan.

Jo, nog pågår det en skoloffensiv från så gott som alla partier. Men detta kan ju också ses som Björklunds totala seger i skolpolitiken. Han har fått alla att vilja bli skolpolitiker, och de flesta har anslutit sig till hans problembild. .

Går som katten kring het gröt

Men särskilt fäster vi oss alltså vid det Bergström skriver i slutet av krönikan:

”Många av de olika utspel som nu görs är förvisso rimliga och får till och m ed applåder av lärarförbunden (dock inte betyg från årskurs 3).

Ändå går de flesta partierna som katten kring het gröt när det gäller det viktigaste skälet till krisen i svensk skola. Göran Perssons kommunalisering av skolan.

Trots att det är så uppenbart att lärarnas status och löner har försämrats i dess spår, så vill de flesta partierna fortfarande ge kommunerna förtroende att fortsätta vanskötseln. Bara V och FP vill låta staten få chansen igen.

När jag var adjunkt var lönen så pass hygglig, att jag trots ytterst påver bakgrund hade råd att köpa en ny Volvo. Kan dagens högstadie- och gymnasielärare göra det?”

Ja, ibland kan en tankeresa tillbaka till framtiden vara nödvändig för att det nya som krävs för att gå vidare ska bli synligt.         

 

Dela med andra:

Postat i kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, skolans finansiering, skolpolitik, Valet 2014 | 2 kommentarer »

torsdag, 14 februari, 2013

OECD: Sämre läsförmåga och mindre likvärdighet

Sverige hör till de länder där elevernas läsförmåga försämrats samtidigt som skolan blivit mindre likvärdig, då elevernas sociala bakgrund allt mer påverkar resultaten. Det visar en ny studie från OECD, baserad på resultat i tidigare läsundersökningar.

I ett tidigare pressmeddelande har Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner kommenterat de fortsatt sjunkande resultaten:

”De svenska elevernas resultat blir bara sämre i ett internationellt perspektiv. Det är dags att höja blicken och se vad vi kan göra annorlunda i svensk skola. Vi, som företräder lärarna har en god inblick i vad som krävs för att förbättra elevernas resultat framöver. Vi hoppas att detta resultat kan vara en ögonöppnare för vad som behöver ändras i svensk skola.”

De svenska prestationerna  låg på en genomsnittlig nivå både vad gäller resultat och likvärdighet 2009. Men utvecklingen åren 2000-2009 var mer negativ i Sverige än i de flesta andra länder.

Lärarnas Riksförbund har länge lyft fram att likvärdigheten minskar i det svenska skolsystemet. OECD-undersökningen visar också att de ökade skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund, som också beskrivs som minskad likvärdighet, är alarmerande i Sverige.

OECD konstaterar att PISA-testen tydligt visat att socioekonomisk bakgrund har betydelse för skolresultaten. Det är i genomsnitt dubbelt så stor risk att socioekonomisk missgynnade elever i OECD-länderna är de som har sämst resultat i PISAs läsförståelseprov.

Sveriges placering i förhållande till andra OECD-länder när det gäller skolresultat och likvärdighet mellan elever kan beskrivas som medioker. Alltså långt ifrån den ”Världens bästa skola” som är politikernas ofta upprepade målbild, och såväl från vänster till höger upprepas detta mantra som blir tommare på innehåll för varje mätning.

Om man läser den nya OECD-studien som kommit i dagarna så är det som sagt en annan bild som framträder. 

När den senaste kunskapsundersökningen, Timms, från OECD kom i december förde Lärarnas Riksförbund fram följande krav:

· Ändra huvudmannaskapet. Staten får ta över skolan från kommunerna. Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner.
· Eleverna ska garanteras behöriga välutbildad lärare. Attrahera de bästa lärarna, då krävs bättre villkor och höja löner.
· Fler lärarledda undervisningstimmar. Eleverna i den svenska skolan får för lite undervisningstid med sin lärare. För få lärarledda undervisningstimmar leder till att elever inte når kunskapsmålen. Vi kräver att timplanerper stadium för grundskolan införs, för alla ämnen. Eleverna måste få mer garanterad tid med sina lärare.
· Mindre klasser, mindre gruppstorlekar. Stora klasser missgynnar vissa elever. Elevgrupperna i den svenska skolan är så stora att det blir omöjligt att ge alla barn likvärdiga kunskaper och förutsättningar. Vi behöver mindre grupper i skolan.
· Makt att sätta in särskilt stöd. Alla barn och ungdomar måste få rätt hjälp och den undervisning de behöver. Ge lärarna en ordinationsrätt så att de alltid har rätt att sätta in särskilt stöd och extra resurser när en elev behöver det.
· Ett extra år grundskola. Grundskolan måste bli tioårig med riktig skolstart i sexårsålder. Då har barnen och eleverna rätt att möta rätt utbildade lågstadielärare som kan skriv- och läsinlärning.

Den läsvärda bloggen Utredarna tar också upp den nya OECD-rapporten.

Dela med andra:

Postat i kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, Okategoriserade, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan, timplaner, utveckla skolan | Inga kommentarer »

måndag, 21 januari, 2013

Värnskatt för skolan

Alltfler inser att det nu behövs omfattande satsningar på skolan och på dess kunskapsuppdrag. Nu har även oberoende socialdemokratiska Aftonbladet fört ut krav på kraftiga satsningar på skolan.

Som bland andra Lärarnas Riksförbund och Skolverket visat så har skolans kompensatoriska roll urholkats och klyftornablivit allt större. Den socioekonomiska bakgrunden, alltså bland annat föräldrarnas sociala och utbildningsmässiga bakgrund, är allt viktigare för hur barnen klarar sig i skolan.

Ja, till och med är det så att elevers möjligheter att lyckas i skolan påverkas direkt av hur mycket deras föräldrar tjänar och vilken ekonomisk ställning de har. Det kunde Lärarnas Riksförbund visa i undersökningen ”Rika barn lära bäst?” häromåret.

Nej, vi talar inte om Sverige på 1800-talet, eller på tidiga 1900-talet. Vi talar nutid, vi talar om Sverige idag, ett välfärdsland där vi i tv-program får veta att barnfattigdom inte finns, i alla fall inte en fattigdom som välbetalda och fast anställda journalister vill godkänna som fattigdom.

Mot denna bakgrund skriver idag chefen för Aftonbladets ledarsida, Karin Pettersson, en ledare med rubriken ”Sverige behöver en värnskatt för skolan”.

Hon skriver bland annat:

”Steg för steg har finansieringen till välfärden urholkats. Vi börjar närma oss en nivå – kanske är vi redan där – där löftet om skola, vård och omsorg med god kvalitet för alla är omöjligt att uppfylla.

Inte en stat som är så liten att den kan dränkas i bad­karet. Men en stat som snart inte förmår göra det som de flesta fortfarande förväntar sig. Och egentligen är ­beredda att betala för.

Ändå finns ingen seriös diskussion om detta, den kanske viktigaste framtidsfrågan för den svenska samhällsmodellen.”

Karin Pettersson menar att det finns en rädsla för att diskutera möjliga nödvändiga satsningar och eventuella skattehöjningar både hos regering och i den socialdemokratiska oppositionen. Hon fortsätter:

”Dessutom blir kunskaperna allt mer ojämnt för­delade. Fattiga barn döms till ett liv i ofrihet medan medel­klassens ungar får skattesubventionerad läxläsning.

Det är förödande. För jämlikheten, för friheten, för Sverige.

Socialdemokraterna har snålat och sparat i sin budget, och lyckats skrapa fram två miljarder till fler lärare i lågstadiet.

Det är bra. Men det är inte politik som på allvar skulle lyfta skolan.

För det krävs större satsningar.

Fundera själv. Vad är ­viktigast för Sverige: en skola för alla med god ­kvalitet och bra lärare, eller sänkt bolagsskatt som ändå till stor del går till ökade vinster för storbankerna?

Rätten till kunskap är en ödesfråga för Sverige. Det är en fråga med tydliga ideo­logiska skiljelinjer. Det är en fråga där regeringen misslyckats, och där till och med direktörer och näringslivets intresseorganisationer nu mullrar missnöjt.

Och det är ett område där de flesta begriper att det behövs mer resurser.

En värnskatt till ­skolan, i stället för en bolagsskattesänkning som ingen efter­frågat. Det vore en bra konflikt i valrörelsen 2014.”

Dela med andra:

Postat i skolans finansiering, skolpolitik | 3 kommentarer »

söndag, 23 december, 2012

Skolan ingen lekstuga för politiker

Inför julen kommer en ny uppmaning om att politiker måste ta långsiktigt ansvar för skolan. Det är Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Felkner och författaren Göran Hägg som på Expressens debattsida skriver under rubriken ”Skolan får inte bli politikers lekstuga”.

De frågar sig vad politikerna vill med den svenska skolan?

”Länge kunde man tro att de inte ville något alls. Ett uppvaknande tycks ske efter år av sjunkande kunskapsresultat. Men om det stannar vid valtaktik och partistrategier så blir skolan knappast hjälpt.”

De konstaterar att:

”På sextiotalet hade ju Sverige det som Finland har i dag: Världens bästa skola med rättvisa och ambitiösa mål. Givetvis fanns problem, men potentialen var stor.

Därefter tappade de svenska politikerna intresset för skolan och lät ”skolutvecklare” ta över. Dessa monterade ner innehållet i skolan. Att återta det som förlorats kommer ta lång tid.”

De påpekar också att:

”Dagens problem har skapats av såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker i ohelig samverkan. Efter lysande rättvisereformer och kunskapsoptimistiska läroplaner vid 60-talets mitt kom ett antal mindre lyckade ingrepp med läroplanerna 1969 och 1980, SIA-skolan och annat, som dock aldrig slog igenom. Skolan – och Sverige – räddades av lärarnas ohörsamhet.”

Sedan återges forskning som visar att bara satsning på ny teknik inte garanterar bättre resultat. Det som också behövs är satsningar på resurser för mer lärartid med elever. Och man skriver:

”I alla tider har politiker älskat apparater. Men nu behöver vi politiker som också älskar lärare, politiker som ser värdet av att eleverna möter en kunnig lärare för att i samtal och dialog öka sina kunskaper och tillägna sig nya insikter.”

Deras avslutning är väl värd att lyssna på och ta till sig för landets politiker, på alla nivåer:

”I stället för politiker som använder skolan för egna partipolitiska syften, vill vi se ansvarsfulla beslut för att staten ska ta sitt ansvar och inte abdikerar för Sveriges viktigaste verksamhet, skolan.” 

Dela med andra:

Postat i lärare, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

tisdag, 4 september, 2012

Fackpedagoger kritiseras

I gårdagens DN Kultur skriver Ulla Lundqvist, före detta svenskskärare, klargörande och tydligt om skolans problem utifrån sin kollega Malin Ullgrens vittnesmål om skolans förändring förra veckan,”Plugg eller självständigt tänkande – varför inte både och?”. Ullgren utgick från Jenny Maria Nilssons uppmärksammade debattartikel i Helsingborgs dagblad som vi skrivit om tidigare.

I krönikan Fackpedagogerna förstörde skolan ger Lundqvist läsaren ”några synpunkter” grundade i sin mångårig erfarenhet av skolan.

”Att fackpedagogerna inte vågar närma sig de rent didaktiska problemen hänger samman med deras bakgrund: de har misslyckats i katedern och flytt in i det lugnare livet bland diagram, staplar och procent vid akademierna. Där kunde de väl få sitta ifred skulle jag tycka om det inte vore för det inflytande de har på skolpolitiken alltsedan sextitalet då de stora reformerna genomfördes. Parallellskolesystemet slopades, enhetsskola och senare grundskola infördes, gymnasiereformernas tid började och studentexamen avskaffades. Allt detta var helt i tidens anda med dess strävan efter jämlikhet och rättvisa. Inget ont i det, tvärtom givetvis.”

Till en början fungerade de nya formerna riktigt bra; jag vet det för jag var med. Jag har undervisat i alla nittonhundratalets skolformer: realskola, flickskola, gammalt och nytt gymnasium, enhetsskola, grundskola – och lärarhögskola.

Att det nya till en början lyckades berodde nog på att förändrings­agenterna inledningsvis var försiktigare, men också på att lärarkåren fortfarande var välutbildad och ännu inte hade blivit bortskrämd från katedrarna av alltför högljudda varningssignaler. Ordet katederundervisning hade ännu inte fått en klang av kadaverdisciplin och vi som undervisade under det förra seklets sista hälft gjorde som goda lärare alltid gör: rättade metoden efter stoffet och eleverna. Grupparbeten, projektarbeten, analyser av fakta och påståenden och övning i olika typer av redovisningsformer var för de så kallade läsämnena lika självklara som orienterande föreläsningar, film- och bildvisning. Laborationer, mätningar, böjningsmönster och en del rabblande var – och är – nödvändiga för undervisningen i naturvetenskapliga ämnen och språk. Viktig var dureformen och den kamratliga ton som i hög grad underlättade kommunikationen mellan lärare och elever.

Men man spolade ut barnet med badvattnet.

Felslutet var detta: när nu barn från alla samhällsklasser skulle få lika chans till högre utbildning, då måste man sänka såväl krav som förväntningar. Man föreställde sig att barnen i socialgrupp tre var mindre begåvade än medelklassungarna. Samtidigt avlöste läroplanerna varandra i snabb takt, ihärdigt påhurrade av de allt högljuddare fackpedagogerna som nu fick statsmakternas öra. Det gällde, kanske värst av allt, inte minst lärarutbildningen.

Under mina år som svensklektor vid Linköpings universitet (1980–1999) kunde jag med stigande oro följa nedrustningen. Där hyllades så småningom en modefluga kallad PBI – problembaserad inlärning, senare i enlighet med företrädarnas förkärlek för nya termer omdöpt till PBL – problembaserat lärande. Antagligen fungerade modellerna vid till exempel Hälso­universitetet när studenterna först tillägnat sig basfakta. Men med åren visade det sig att mina blivande svensklärare hade ett ständigt minskande ordförråd och uttryckte sig allt torftigare i såväl tal som skrift. Då fick universitetet tillhandahålla det som gymnasiet borde ha gjort, och ännu gjorde för, säg, cirka 30 år sedan, då bland andra Malin Ullgren gick i skolan.”

Dela med andra:

Postat i lärare, lärarutbildning, Okategoriserade, skolpolitik | 4 kommentarer »

måndag, 27 augusti, 2012

Svikande stöd för demokrati kopplas till skolans avreglering

Även den som är mer kylig i sitt betraktande av världen måste medge att det är ytterst oroande forskningsresultat som presenteras i dag från Göteborgs unvitersitet.

I undersökningen  ”Rösträtt till salu. Det nya hotet mot demokratin.” visar det sig att var femte svensk mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst och var fjärde tycker inte det är så viktigt att få leva i en demokrati. Nästan var tredje tycker det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare istället för demokrati.

Forskarna säger att detta är en helt ny trend som inte kunnat ses tidigare.

”Omgörningen av skolan är den enskilt viktigaste orsaken till attitydförändringarna”, säger forskaren Staffan I. Lindberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som tillsammans med kollegan Richard Svensson gjort den svenska delen av World Value Survey*, som mäter folks värderingar i en lång rad länder.

Man har sökt förklaringar till attitydförändringarna i sådant som den rådande ekonomiska krisen, invandring från icke-demokratiska länder eller att det skulle handla om ansvarslös ungdomlig radikalism. När forskarna stämde av dessa och andra andra parametrar och jämförde med andra länder fann de istället att det svikande stödet för demokrati starkast var kopplat till skolans avreglering de senaste decennierna.

Alltså kommunaliseringen i slutet av 80-talet, den följande friskolereformen och det fria skolvalet, har gjort att den svenska skolan idag är världens mest avreglerade. Samtidigt har utvecklingen lett till en förändring av grundläggande principer för skolan, menar forskarna.

”Principen om allas rätt till likvärdig och högklassig utbildning vägledde reformerna av skolväsendet från 40-talet och framåt”, säger Staffan I. Lindberg.

”Denna har idag ersatts av en marknadsprincip som utgår ifrån att vissa barn och unga måste få sämre utbildning än andra. Vi är inte längre alla lika mycket värda. Det är det budskap som systemet politikerna skapat förmedlar.”

Givetvis är inte forskarnas skarpa slutsatser okommenterade. Idag kritiseras de från Svenska Dagbladets ledarblogg. Där menar Sanna Rayman i inlägget ”Göteborgare tog av forskarhatten” att undersökningen är oseriös.

Vi hoppas att debatten fortsätter och att fler läser undersökningen från Göteborgs universitet.

* World Survey är världsomspännande värderingsundersökningar som genomförs av olika universitet runtom i världen sedan 90-talet.

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, skolpolitik | 8 kommentarer »

lördag, 25 augusti, 2012

Miljöpartiet ställer skola mot flygplan – och väljer rätt

I en debattartikel i Aftonbladet i dag går Miljöpartiet ut och påpekar att det är bättre för samhället att satsa på skola istället för flygvapen.

I artikeln påpekar Gustav Fridolin, språkrör och Peter Rådberg, försvarspolitisk talesperson, att försvaret vill köpa nya Jas-flygplan. Kostnaden beräknas hamna mellan 30 och 50 miljarder kronor. Pengar som Miljöpartiet tycker borde satsas på järnvägen och skolan i stället.

Miljöpartiet fortsätter alltså sin fokusering på skola och utbildning vilket givetvis välkomnas.

***
Efter att ha läst kommentarerna till inlägget kommer här ett tillägg. Givetvis måste man föredra satsningar på skola framför vapen. Men man kan förstå Jan Lenanders farhågor om:

”ännu mindre satsning på högteknologisk utbildning. När SAAB inte utbildar, inte efterfrågar kompetens så kommer ännu mindre satsas inom detta område. Svensk ma/no utbildning är redan i en sorgligt negativ spiral och går utbildningspengarna till att fler ska läsa Harry Potter kunskap och svampkännedom så känns det riktigt jobbigt.”

Avvägningar mellan olika intressen är politikens kärna. Och det är ett svårt uppdrag. För det är ju också så att allt hänger samman som kommunicerande kärl i samhället. Just därför är det bra att en diskussion ständigt pågår om var vi ska lägga våra resurser.

Dela med andra:

Postat i skolans finansiering, skolpolitik | 5 kommentarer »

« Äldre inlägg