Dessutom skriver artikelförfattaren professor Inger Enkvist att skoldebatten bör handla om hur vi ska få utmärkta lärare i klassrummen.

Enkvist har skrivit en rad böcker om utbildning och skola som är värda att läsa. I artikeln i Sydsvenskan påminner hon bland annat om att:

”Skoldebatten i Sverige förnekade under många år de problem som fanns i skolans värld. När det gick dåligt för svenska elever svarade till exempel Skolverket att svenska elever kunde andra saker än det som mättes i jämförelser.”

Minns ni det? Det var alls inte länge sedan.

Överlag har undersökningen tagits väl emot och förståtts. Men det har framkommit att inte alla förstår hur verkligheten och utvecklingen ser ut.

Så, låt oss ta det igen. Undersökningen visade alltså att:

- Elever utanför Europa och Nordamerika är en mycket utsatt grupp.

- Elever med föräldrar som har en väldigt låg utbildningsnivå är en mycket utsatt grupp.

En kompensatorisk skola ska kompensera för dessa försvårande faktorer. Vad vi ser är att svensk skola inte har lyckats med detta generellt.

Vi ser stora regionala skillnader. Vissa kommuner lyckas medan andra misslyckas, där vi bland exemplifierar med ett antal positiva exempel. Resurser är inte allt, men vi kan kan se att kommuner med svåra förutsättningar via resurstillskott verkar kunna kompensera för elevstrukturen.

Vi kan vidare konstatera att Lärarnas Riksförbunds stora undersökning, och analysen av denna, som presenterades i torsdagens DN, också fick starkt stöd i Skolverkets rapport som lades fram på fredagen.

Både Lärarnas Riksförbund och Skolverket är eniga om att något måste göras från ansvarigt håll. Förbundets lösning är mer fokuserad på att staten måste ta ett fast grepp om hur skolan finansieras. Skolverket ser problemet främst i det fria skolvalet.

Det är inte rimligt att lämna elever med dåliga förutsättningar åt sitt öde och vara glad för att majoriteten klarar sig hyfsat, även om resultaten överlag har sjunkit i internationella jämförelser.

Under alltför lång tid resonerade alltför många på samma sätt. Fokus låg på på de 85 procenten som klarar sig relativt bra. Det gör man inte nu, nu försöker man se alla, såväl de som lyckas mycket bra bra, som de som behöver mer stöd. Bra.

Sverige behöver en skola som ger alla elever en chans. Skollagen gäller för alla, och i skollagen står det tydligt att alla elever har rätt att klara skolan.

Där skriver läraren Stefan Simander i Heby kommun följande och lägger fram ramarna på vad som måste ske i svensk skola för att lyftet ska komma. Mycket är nog egentligen saker som många lärare i grundskolan och gymnasiet instämmer i:

”OBS! LR har jobbat för högre lön och bättre arbetsvillkor, utan något som helst gehör hos SKL och andra ansvariga. Arbetsgivarna har det stora ansvaret för att lönerna och arbetsvillkoren är urusla.  Sedan kunde LR ha stridit mer.

Men framförallt det stora Lärarförbundet skulle ha varit mindre arbetsgivarvänliga och tydligare i sina fackliga krav och slagits för kunskap, lön och goda arbetsvillkor betydligt hårdare.

Det hade krävt att fler lärare hade sagt ifrån och frågan är om ens det hade räckt.

De enda vägarna till vändning för lärarna är att riksdagen tar sitt ansvar och tar över skolan igen och verkligen styr upp skolan ekonomiskt och på alla andra sätt, inte bara genom tungomålstal och valfläsk i media. Konkreta förbättringar måste till och det kommer att kosta, allt annat är slå blå eller röda dunster i ögon och öron på väljarna.

Den verkliga förändringen kommer sannolikt först när en rejäl lärarbrist uppstår. Det är tillgång och efterfrågan som gäller i en marknadsekonomi. Därför finns det idag bara ett direkt sätt att påverka.

Sluta arbeta som lärare på dessa usla villkor, om ni kan. Kräv alltid bättre villkor. Sluta jobba gratis. Sluta jobba obetald övertid.

Uppmana alla som vill bli lärare att göra något annat, om de inte absolut inte vill jobba ideellt.

Se till att det krävs lärarlegitimation och utbildade lärare med höga intagningsbetyg med stora kunskaper, genom att höja lärarlönerna.

Förbättra arbetsvillkoren genom att återinföra regler för hur många lektioner en lärare ska ha, så kallad undervisningsskyldighet, dvs det som alla arbetsgivare utgår ifrån när de betalar vikarier.

Undervisningsskyldigheten måste då läggas på en lägre nivå än den var innan, eftersom de uppgifter som lagts på lärarna har ökat enormt.

Stoppa att inte vem som helst som saknar formell utbildning får gå in och undervisa i skolan som idag. För betydelsen och glädjen med kunskaper, såväl teoretiska som praktiska. Stå emot kunskapsförakt,

Satsa på kunskap och skola i handling. Stoppa de ekonomiska nedskärningar som sågar av den kunskapsgren eller snarare ner det kunskapsträd som en gång gjorde att Sverige växte till ett rikt välfärdsland med en skola för alla barn, ungdomar och vuxna, oavsett ort och bakgrund.

Satsa på kunskaperna i skolan genom att låta lärarna fokusera på undervisning och lärande och inget annat. Behövs elevvård, dokumentation och annat skötas, så anställ då andra att sköta dessa arbeten, varför inte de arbetslösa ungdomar och invandrare som idag går sysslolösa med bidrag. Det är ett slöseri med resurser åt båda håll att fortsätta som vi gör nu. Det behövs fler vuxna i skolan, inte färre.

Minimera dokumentationen till korta kunskaps-färdighetsomdömen, i de högre åldrarna kombinerat med betyg. Se till att få tid till en fungerande kontakt med de elever och föräldrar som behöver det, genom direkta samtal och möten. Om forskning i framtiden kan bevisa att dokumentation är bättre än direktkontakt, då får detta givetvis omprövas.”

Vad tycker du själv? Skriv gärna en kommentar här.

I Dagens Nyheter läser vi åter tung friskolekritik i dag. Det är Maria Schottenius som går ut i en mycket skarp text på DN Kultur, ”Skolorna använder betygen för att komma åt skolpengen”. Schottenius är tidigare kulturchef på DN och numera krönikör,

I texten läser vi också några sanningar som borde få en del skoltyckare att fundera en gång till över sina trosatser, Som exempelvis:

”…genom fokusering på att allt måste vara roligt hela tiden och att all kunskap måste sökas av individen själv, vinner de som har med sig hemifrån att kunskap är kul.”

”Den individcentrerade skolan gör att eleven borras djupare ned i sin klass, i stället för tvärtom.”

Och hon skriver om den galna jakten på skolpengen:

”Det finns ett systemfel, som borde signalera mayday mayday varje dag. Har ni också gång på gång hört lärare berätta om hur rektorer utsätter dem för påtryckningar om de i ett ämne sätter ett lågt betyg på en elev, även om eleven på alla sätt motsvarar betyget? Ofta viker sig lärarna och sätter det högre betyget mot sin egen rättskänsla. Han eller hon ska ju även ha utvecklingssamtal med rektorn och lönediskussion.

Det finns en hackordning. Även rektorn (en i radions P1 Morgon är väldigt öppenhjärtig) sitter på en pinne där det finns en överkucku, nämligen skolans styrelse. Den vill att skolan ska få in så många elevers skolpeng som möjligt, vilket avgör skolans ekonomi, vilket i sin tur avgör om rektorn får behålla jobbet eller ej. Och på pinnen under sitter läraren, som skulle kunna värpa lite bättre betyg åt skolan om han eller hon inte var så kinkig med rättvisan.

Så här är läget. Skolorna konkurrerar, inte om innehåll, kunskap, pedagogiska metoder, utan om skolpengen. Varje elev bär med sig en skolpeng, och det är den som alla skolor vill åt.”

Och:

”Det hjälper ju inte vilka resurser stat och kommuner plöjer ned i skolan om själva strukturen ser ut så här. Skolorna ägnar sig åt dumpa betygen och slåss om skolpengen i stället för att utveckla undervisningen och höja kunskapsnivån.
Idiotin är glasklar.”

Det är något vi skrivit om tidigare  i bloggen. Men det känns tyvärr fortfarande högst aktuellt.

Vlachos skriver där bland annat:

”En möjlig, eller kanske till och med trolig, förklaring är att medan kommunerna faktiskt agerar som vinstmaximerande monopsonister så agerade staten på annat sätt när den var arbetsgivare. Den huvudsakliga orsaken till denna skillnad står att finna i att avkastningen på utbildning är något som ligger långt fram i tiden och som inte enbart kommer den enskilda kommunen till del. Kommunen själv bär alltså bara en liten del av kostnaden för en försämrad utbildning.

Mer specifikt har kommunen ingen anledning att ta hänsyn till landets framtida lärarförsörjning eftersom detta är något som påverkar landets alla kommuner. Bättre då att maximera nettoavkastningen på det nuvarande lärarbeståndet och låta någon annan ta ansvar för helheten. Ur kommunens synvinkel är det alltså helt rationellt att hålla nere lärarlönerna så mycket som möjligt.”

Den givna slutsatsen är att då borde det rationella samhällsekonomiska argumentet vara att lärarna bör bli statligt finansierade, eftersom samhällelig kollektiv långsiktighet bättre företräds på den nationella nivån. Eller hur?

”Kommunerna kämpar med planeringen eftersom det är många faktorer som påverkar. Även om man bor på ett ställe är det inte säkert att man vill gå i skola där eller det kan etableras en friskola där. Så lång framförhållning som två år kan man inte ha.”

Är det rimligt att man inte har det? Måste kanske systemet ändras? Ska elever och föräldrar gång på gång drabbas av kommuners brist på översikt och planering?

Är inte skolan en nationell angelägenhet?

Andersson tror också att lärarlegitimationsreformen kommer att innebära nya utmaningar för kommunernas skolplaner. Rimligt att tro det eftersom det är årtiondens misskötsel som ska rättas till. Det kommer ta tid, men det kommer att gå – om alla bjuder till och gör sitt bästa..

Problemen med kommuners resurshantering kan vi läsa om lite här och var.

Nyligen har det visat sig att Nacka kommun har stora problem med fördyringar av IT-projekt i skolan. Vi läser i Nacka Värmdö Posten om att ”Dyrt datorprojekt stoppas: Gått back”

Likaså är Stockholms Stads katastrofala IT-satsning lika välkänd som märklig. I det senare fallet fick alltså en biltillverkares IT-bolag sköta om IT-satsningen i kommunen. Det gick inte så bra för Volvo IT i Stockholm…
Och nu sågar också rektorerna satsningen i tidningen Computer Sweden.

Vart går kommunernas pengar? Ja, tydligen inte till skolan. Istället används skolan som en budgetregulator. Som ett brev på posten kommer neddragningarna när ekonomin kärvar.

I Malmö och Sundsvall skär man ner och det utan att ha koll på effekterna för kvalitén. I Malmö är det viktigaste att inte bli anmälda.

Och i Sundsvall skriver förtvivlade föräldrar brev och vi läser. Att föräldrarna blir förtvivlade av denna karusell kan man förstå. Håll i er nu:

• ”Förskoleavdelning på Allsta skola flyttas till Klingsta förskola.
• Allsta skola och Klingsta förskola bör tillhöra Höglunda/Montessori skolområde.
• Särskola 7-9 flyttas till centrala Sundsvall.
• Totalt ska det finnas fem föreskoleenheter i skolområdet. Två större i Matfors-området, en större i Stöde, en större i Lucksta och en mindre i Nedansjö.
• Årskurs 1-3 vid Nedansjö skola flyttas till Stöde skola när lokalerna på Stöde skola är ordentligt anpassade.
• Det är samtidigt viktigt att eftersträva en flexibel användning av lokalerna i Nedansjö över tid. Huset ska användas på det mest effektiva sättet. Att förskola, förskoleklass och fritids behålls i Nedansjö görs av regionalt hänsynstagande.
• Ändra brytpunkten till F-6/7-9 i hela skolområdet.
• Rusta Matfors till en attraktiv skola i både ute- och innemiljöer.
• Ytterligare skollokaler skapas vid Matfors skola genom att alternativt tillägna sig biblioteket eller liknande lösning.
• Stöde 7-9 flyttas till Matfors skola. Detta sker under förutsättning att Matfors skola är anpassad lokalmässigt och verksamhetsmässigt.
• Knutsvägens förskola flyttas Slättåbygdens förskola eller Stöde skola. Flyttas förskoleavdelningar till Slättåbygden krävs tillbyggnader.
• Runsvik och Lucksta skola läggs samman till en ny enhet. Det krävs nya lokaler för denna enhet men var denna enhet ska ligga och om den ska samlokaliseras med förskola kräver ytterligare utredning. Det är viktigt att skolutrustning från dessa två skolor återanvänds på den nya skolan.
• Det ska finnas två större förskolenheter i Matfors-området. Det innebär att tre enheter av Åsta, Åkarvägen Bällsta, Snurran och Ängom samlokaliseras med de återstående. Hur detta görs på mest effektivt sätt kräver ytterligare utredning.
• Lucksta förskola flyttas till Sörängsbackens förskola. Modul på Sörängsbacken ersätts av permanent lösning.
• Modul på Ängom förskola ska ersättas av permanent byggnad.”

I ”30 tjänster hotas i Kirsebergs skolor” berättas att stadsdelen Kirseberg i Malmö har ekonomiska problem. 14 miljoner kronor ska sparas i år. Man planerar bland annat att lägga ner högstadiet på en Segevångsskolan – och låta sjuor till nior på Kirsebergsskolan växa.

”Det kommer att bli kaos”, säger stadsdelsfullmäktiges ordförande Pia-Maria Bergius (MP) till tidningens reporter. Som sedan frågar:

Hur mycket kan skolkvaliteten sänkas ?

Svaret från Bergius är värt att läsa både en och två gånger:

”Det ska tjänstemännen räkna på till i april. Det handlar om vilken lägstanivå vi kan lägga oss på utan att bli anmälda.”

Tyvärr är det nog ett helt uppriktigt svar. Kommentarer känns överflödiga.

Ledarsidan menar att Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet vill höja sina medlemmars status för att få upp lönerna. Och det stämmer väl.
Att det finns flera orsaker till att reformen är nödvändig, som att säkra kvalitén i skolan, väljer man att bortse från. Tidningen skriver:

”Men lärarfacken tänkte snett. Legitimation ger inte självklart status. Polis är ett legitimationsyrke men knappast ett högstatusjobb. Och väktare – som få ser upp till men desto fler ner på – har också yrkeslegg, om än utfärdat av arbetsgivaren.
Nu slår utbildningsdepartementet till bromsen. Kravet att lärare ska vara legitimerade skjuts upp på okänd tid eftersom det är oklart hur lång tid Skolverket behöver för att gå igenom alla ansökningar. Det arbetet har sina sidor förklarade Jan Björklund i riksdagen i februari:

‘När man nu ska reda ut vad lärare som är utbildade på 70- och 80-talet har för behörighet visar det sig ofta vara jättesvårt. Det är helt absurt egentligen att Sverige inte har koll på vad lärarna har för behörighet, men så är det.’ sa utbildningsministern.

Det är naturligtvis klokare att inte sätta någon tidsgräns för lärarlegitimerandet än att sätta en ny, som Lärarnas riksförbund begär. Om bedömningen ska ha någon mening alls måste den göras omsorgsfullt. Ännu bättre hade det förstås varit om Jan Björklund gjort helt om och erkänt att han tänkt fel, att lärarlegget ställer till fler problem än det löser.”

Även liberala kollegan Dagens Nyheter är kritisk. I ”Ett riktigt fiasko” funderar man:

”Även den som gör allting rätt kan ha otur. Kanske var de tekniska problem som Skolverket stötte på i sitt arbete med att utfärda lärarlegitimationer av sådan art att de inte hade kunnat förutses. Men i den promemoria där utbildningsdepartementet meddelade att reformen måste skjutas upp tills vidare anförs också en annan förklaring: ’många ärenden är mer komplexa än förväntat’.”

En förklaring som naturligt nog inte ska köpas utan ifrågasättas. DN skriver, i en stund av klarsyn, avslutningsvis:

”Lärarlegitimation behöver i praktiken inte vara oförenlig med ett långsiktigt kvalitetsarbete. Men som tankefigur är den statisk och digital: legitimation eller inte legitimation, kompetent eller inte kompetent.
Att nu backa och slänga legitimationerna i papperskorgen vore naturligtvis inte vettigt. Det viktigaste är dock att regeringen tar sig an de svåra och långsiktiga frågor som handlar om stegvis, systematisk förbättring av undervisningen.”

Betydligt mer kritisk är man i Dala-Demokraten, I ”Lärarnas status behöver inte höjas” skriver Göran Greider:

”Förra året drev den alltid like rastlöse skolministern Jan Björklund igenom idén om lärarlegitimation. Tanken är ett led i hans oförtrutna arbete på att höja statusen för lärarna. Nu visar det sig att förslaget var mycket orealistiskt. Skolverket har inte en chans att hinna med att legitimera alla landets lärare som skulle ha rätt till det. ”Reformen” skjuts upp på obestämd tid.”

Och vidare:

” Nej, det är inte lärarens status som ska höjas, det är skolans. Skolan är på många sätt den viktigaste institutionen i samhället, en länk mellan då och nu, och en länk mellan barndom och vuxenliv. I bästa fall en integrerande länk mellan skilda sociala klasser, kön och etniska grupper.
Skolutvecklingen sedan nittiotalets början har försämrat skolans funktionssätt i alla dessa avseenden. Kombinationen av minskande lärartäthet, stagnerande resurstilldelning, friskolor och fria skolval har försämrat skolans möjligheter att spela en integrerande roll i samhället. Björklunds lärarlegitimation är ett led i den försämringen, även om han aldrig lär förstå det. Talar man om status, ja då bygger man snart hierarkier. Och där hierarkier byggs, där avstannar det kritiska tänkandet.”

I Arbetarbladet skriver ledarskribenten Jenny Wennberg i ”Fiasko nummer ?” att:

”Beslutet i sig är det inte något fel på. Det om att införa en lärarlegitimation i Sverige för landets lärare och förskollärare. En sådan behövs. Av det enkla skälet att utbildning är för viktigt för att inte ställa höga krav på dem som ska undervisa Sveriges framtid. Vidare finns också skäl att höja både lärarutbildningens och läraryrkets status. Så långt är vi många som är överens med både Jan Björklund och regeringen.
Men tyvärr har beslutet visat sig vara det enda positiva ifråga om lärarlegitimationerna. För när det kommer till själva utförandet har detta lämnat mycket i övrigt att önska.”

Och:

”Tyvärr är det inte första gången regeringen visat sig oförmögen att överblicka utfallet av sina beslut.
Regeringen borde kunna bättre. För vad alla turer kring utfärdandet av lärarlegitimationerna resulterat i är tyvärr att värdet på dessa legitimationer redan devalverats. Innan de ens hunnit införas.”

Till de kritiskt konstruktiva rösterna som hörs i dag finns, inte oväntat, Lärarnas Riksförbund. I en debattartikel i Dagens Nyheter, ”Så här löser vi problemen med lärarlegitimationerna”,  av förbundsordförande Metta Fjelkner och LR Studs nyvalde ordförande Freddy Grip menar man att denna reform är mycket viktig, men man vill också att den ska bli bra.

En röst som, också föga förvånande inte verkar vara över sig entusiastisk över lärarlegitimationen är SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. De verkar istället dra en lättnadens suck över att reformen satts på vänt. I ”Bra att lärarlegitimation skjuts på framtiden” skriver Agneta Jöhnk:

”Det kommer att ta lång tid innan det nya systemet med lärarlegitimation är färdigt på landets skolor. Men lärarlegitimationen löser inte skolans centrala problem och det finns inga skäl med att vänta att ta itu med dem.”

Det har man ju rätt i. Men varför förespegla, om än vagt, en motsatsställning? Och varför förringa reformen genom att skriva först pliktskyldigt:

”SKL kommer självklart att ta sitt ansvar för att stödja landets kommuner med införande av det nya systemet med lärarlegitimationer så att det blir så bra som möjligt.”

Och sedan tala ur skägget:

”Men varken behöriga eller legitimerade lärare är en garant för att eleverna når skolans mål.”

Inte det? Kanske betyder det lite i alla fall, att få bort de obehöriga som kommunerna anställt under tjugo år?

Men det glädjande i  SKL:s text är att man nu så tydligt vill ha nationell samordning av skolan – nej inte för att staten ska samordna skolans kunskapsuppdrag, utan för att få ”en nationell samordning av utbildningsutbudet för att bemöta behoven i alla delar av landet.” Men vad är skillnaden?

Dessutom anser man att:

”Rektorerna bör få tillgång till det nationella legitimationsregistret istället för att varje skola ska bygga upp sitt eget register.”

Precis, nationell samordning. Nationellt ansvar för finansieringen av skola.  En nationell och statligt styrd skola skulle alla tjäna på. Kanske är SKL rentav på väg mot en ny insikt?

Och här ingår lärarlegitimationsreformen som en given del av den mer statligt styrda skolan, som nu växer fram för att uppväga bristerna som det splittrade  huvudmannaskapet med minst 290 olika huvudmän ådagalagt.

LR Studs konvent uppmärksammas i Skolvärlden. Man citerar Freddy Grip som var stolt över uppdraget han valts till och sa:

”Det känns jättestort att få äran att leda organisationen som jag tycker så himla mycket om.”

”Nu kommer ett nytt verksamhetsår med full kraft. Vi ska använda det för att göra våra studenters och framtida kollegors verklighet till en bättre verklighet.

Freddy Grip är 24 år och student på Civilingenjör- och lärarprogrammet på KTH. Han ska bli lärare i fysik och matematik för gymnasiet. I ett pressmeddelande menar den nye ordföranden att kommunerna visar gång på gång sin oförmåga att ta ansvar för skolan:

”Det blir alltmer uppenbart att det krävs ett nytt modernt huvudmannaskap som kan ersätta dagens otidsenliga system med amatörer som styr skolan.”

Han skriver också:

”För att uppnå vårt mål med en bättre verklighet för studenter, framtida kollegor och elever så krävs det att facket stärks och det gör vi på lokal nivå. Verksamhetsåret 2012/2013 ska fokuserar på våra fantastiska lokalföreningar med studenter som är engagerade hellre än likgiltiga”.

Vi önskar Freddy lycka till!

Idag visade min kollega Peter Käll en sammanräkning av Lärarnas Riksförbunds debattartiklar under förra året.

Det visar sig att under 2011 hade Lärarnas Riksförbund centralt fått 44 debattartiklar publicerade i olika medier, varav cirka 30 publicerats i större medier som DN Debatt och SvD Brännpunkt och liknande stora debattarenor. Det är nästan en debattartikel i veckan om man räknar bort sommar- och julledighet.

Lägg därtill ett ansenligt antal debattartiklar och inlägg från lokala företrädare runtom i landet, så framträder Lärarnas Riksförbund som en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Och givetvis som den kanske mest aktiva aktören inom skolområdet.

Det är också tydligt att tempot ökar i debatten. 2006 hade förbundet 10 debattartiklar i tyngre forum, 2007 var det 11, 2008 13 och 2009 16. Sedan skedde en tydlig ökning 2010 till 28 och 2011 till 30.

Delvis återspeglar det att det kommit fler seriösa arenor och fler debattsajter samt att även webbpubliceringar ger effekt på debatten. Idag är alla viktiga aktörer aktiva på webben och i sociala medier. Samtalet är intensivare och aktiviteten större.

Så här arbetar Lärarnas Riksförbund för att lyfta viktiga frågor om skolan och läraryrket. Det är ett arbetssätt som ger resultat. Skolan genomgår nu stora förändringar där förbundet i många fall varit påskyndare om inte initiativtagare.

En livlig debatt är livsnerven i framgångsrik opinionsbildning. Allt börjar med en idé och med en debatt som leder till förändring. Och i denna debatt behöver alla stämmor och alla röster höras för att styrkan i idéerna ska bära.

Redan vid valet var 2010 var skolfrågorna en av de viktigaste för väljarna. Skolan lär inte var mindre viktigt 2014.