Arkiv för kategori ‘SKL’

söndag, 20 maj, 2012

Elvaåringen fattar, gör SKL det?

På söndagen hittar vi familjen Erikssons nystartade blogg.  Bland de första inläggen finns Axels klarsynta text Högre lön till lärare!

Vi läser:

”De som bestämmer ger inte tillräckligt med lön till lärare. De gör det hårdaste arbetet för att hjälpa oss barn! Typ min lärare gick upp tre på morgonen för att hänga upp ett par orienterigspåsar. Vilket annat yrke skulle stanna uppe så länge för att hjälpa barn. Alltså, andra skulle sätta sig vid TV:n! Jag är 11 år och fattar hur viktiga lärare är, varför fattar inte de som bestämmer? VAKNA UPP!”

Ja, Ingela Gardner Sundström, Maria Stockhaus och Per-Arne Andersson, vakna upp och läs Axels kloka ord.
tisdag, 8 maj, 2012

Lärarfacken samverkar för lönelyft

Avtalsförhandlingarna kommer nu ta ny fart efter att Lärarnas Riksförbunds kongress är avklarad. Under fyra dagar fattades många viktiga beslut som stärker lärarnas positioner i kontakten med motparten Sveriges Kommuner och Landsting.

Nu fortsätter lärarfacken samarbeta och samverka för att nå resultat i avtalsförhandlingarna.

Lönerapport
Förra veckan gick Lärarnas Riksförbund ut med en uppmärksammad lönerapport som kommer betyda mycket i alla samtal om lärarlöner framöver.

Den för bland annat fram redan kända krav om att en lägsta lön bör införas för legitimerade lärare och att lönenivån ska ligga 10 000 kr högre än idag och vara differentierad utifrån utbildningens inriktning och längd.

Lärarnas Riksförbund vill också att löneavtal ska utformas på ett tydligare sätt med bland annat krav på obligatoriska lönesamtal. Dessutom måste lönesättande chefer själva besöka lärarna i undervisningen. Det behövs en annan attityd hos lönesättande chefer.

Rapporten ligger inte formellt på bordet i de pågående förhandlingarna. Men den kommer sätta ökad press på SKL för att få fram ett lönesystem som i större utsträckning är modernt och i samklang med tidsandan. Arbetsgivarna kan inte fortsätta med en lönesättning som missgynnar lärarna på grundskolan och gymnasieskolan.

Manifestationer
I morgon, onsdag den 9 maj kl. 17.00, överlämnar Lärarnas Riksförbund i Stockholm namnlistor för kravet 10 000 kronor mer i månaden till Lotta Edholm, skolborgarråd, i Stadshuset. Ett liknande överlämnande kommer att ske i flertalet kommuner runt om i landet. Kopior på namnlistorna kommer senare även att överlämnas till Sveriges Kommuner och Landsting och lämnas till SKL och utbildningsminister Jan Björklund.

Löneuppropet startades nyligen av läraren Philip Dante från Malmö Borgarskola. Uppropet har sedan spridits med hjälp av Lärarnas Riksförbunds distriktsföreningar över hela landet. Uppropets namnlistor var ute på skolorna under endast en vecka men har trots den korta svarstiden fått stor respons.

Se även: http://loneuppropet.wordpress.com/ eller Facebook: Löneuppropet lärare

Och på fredag morgon, kommer också Lärarförbundet att manifestera för höjda lärarlöner vid flera av Stockholms tunnelbanestationer.

Se även: http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/0043D1D0?OpenDocument&menuid=00326A1C
Det är bra att lärarfacken samverkar och ökar trycket mot arbetsgivarparten.

Inom kort kommer samtalen intensifieras. Hur lång tid förhandlingarna kommer att ta beror på det gehör kraven möter.  

Kraven tydliga
Kraven från lärarnas fackliga organisationer är klara och tydliga: Det nya avtalet måste betyda ett tydligt steg mot 10 000 kronor mer och en avbetalningsplan för hur gapet mellan lärarna, i grundskolan och gymnasieskolan, och jämförbara yrkesgruppers löner ska täppas igen.

Både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet är eniga om att kommunerna inte kan fortsätta att vara kortsiktiga arbetsgivare som ger minsta möjliga och inte klarar av att premiera ett bra lärararbete.

Avtalsnytt
Ett bra tips är att hålla utkik efter nästa nyhetsbrev AvtalsNytt, som kommer nu på torsdag. Det går ut till alla medlemmar i Lärarnas Riksförbund och ger en bra information om Lärarnas Samverkansråds arbete och hur förhandlingarna fortskrider gentemot motparten SKL.

tisdag, 1 maj, 2012

Konsultfirman McKinsey in i svenska skolan

Det är väl känt att Sverige faller i internationella kunskapsmätningar och att svenska elever presterar allt sämre. Nu har dock Sveriges Kommuner och landsting nått vägs ände för den egna kommunala kompetensen. Nu har man vänt sig till den internationella konsultfirman McKinsey & Company för att få hjälp.

I Dagens Nyheter kunde vi på Valborgsmässoaftonen läsa artikeln ”Dyra konsulter ska ge bättre skolbetyg”. Enligt tidningen ska kommunerna betala en startavgift på 4,9 miljoner kronor och samtidigt ska man förbigå lagen om offentlig upphandling.

Under flera år har McKinsey arbetat för att komma in på bland andra den svenska skolmarknaden med syftet att effektivisera skolan. Allt började när man för några år sedan lät två konsulter granska världens skolsystem för att få fram gemensamma framgångsfaktorer. Resultatet blev en mycket uppmärksammad rappport som lyfte fram lärarna som den avgörande faktorn, kanske föga förvånande. Därefter kom ytterligare en rapport som lyfte fram skolledarnas betydelse.

Ja, sedan finns det väl inte så många fler som ansvarar för hur kunskapsuppdraget konkret genomförs i skolan? Förutom den nivå som sätter ramarna och ge förutsättningarna, alltså de ansvariga politikerna och chefstjänstemännen…

DN har svårt att få klara besked från Stockholsm stad och SKL om projektets detaljer. Men det tycks som summan är cirka fem miljoner och att man förbigår normalt upphandlingsförfarande.

När Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, intervjuas av DNs reporter tycker hon att miljonrullningen rimmar lite illa med arbetsgivarnas tonfall i den pågående avtalsrörelsen.

”När kommunerna knappt kan betala lärarlöner så kan man väl ifrågasätta om det här är rätt använda pengar. Det är klart att det sticker i ögonen”, säger hon till DN.

Nog är det så alltid. Och även om det kan vara positivt att kommunerna tar till sig nya sätt att organisiera arbetet i skolan och att man har kunskapsresultaten i fokus, så tyder brådskan i att anlita McKinsey på en tilltagande panik bland de ansvariga.

Vare sig öppna jämförelser, som SKL sprider till kommunerna oaktat om de tar del av resultaten eller ej, eller de vackra orden om lärarnas betydelse som ofta uttalas, har hittills hjälpt synbart.

Sanningen är väl den att så länge man inte satsar och går ”all in” för att lyfta skolan så kommer inget hända. Men det kräver att ansvariga vill lägga både pengar och allt fokus på skolan och dess kunskapsupprag. Och att man vågar prioritera lärarna i grundskolan och gymnasiet.

Det kan betyda att det krävs en stats långsiktiga nationella ansvar i botten. Men SKL har chansen att övertyga alla skeptiker om att man är mogen att ansvara för den skola man ägnat 20 år åt att spara i och inte tagit på allvar.

måndag, 30 april, 2012

Arbetsgivarna har det stora ansvaret för att lönerna och arbetsvillkoren är urusla

Ibland är det verkligen värt att noga läsa de läsarkommentarer som finns i samband med olika debattartiklar på nätet. Så är det i slutrepliken i SvD Brännpunkt på debatten mellan Lärarförmedlarnas VD Patricia Kimondo och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner.

Där skriver läraren Stefan Simander i Heby kommun följande och lägger fram ramarna på vad som måste ske i svensk skola för att lyftet ska komma. Mycket är nog egentligen saker som många lärare i grundskolan och gymnasiet instämmer i:

”OBS! LR har jobbat för högre lön och bättre arbetsvillkor, utan något som helst gehör hos SKL och andra ansvariga. Arbetsgivarna har det stora ansvaret för att lönerna och arbetsvillkoren är urusla.  Sedan kunde LR ha stridit mer.

Men framförallt det stora Lärarförbundet skulle ha varit mindre arbetsgivarvänliga och tydligare i sina fackliga krav och slagits för kunskap, lön och goda arbetsvillkor betydligt hårdare.

Det hade krävt att fler lärare hade sagt ifrån och frågan är om ens det hade räckt.

De enda vägarna till vändning för lärarna är att riksdagen tar sitt ansvar och tar över skolan igen och verkligen styr upp skolan ekonomiskt och på alla andra sätt, inte bara genom tungomålstal och valfläsk i media. Konkreta förbättringar måste till och det kommer att kosta, allt annat är slå blå eller röda dunster i ögon och öron på väljarna.

Den verkliga förändringen kommer sannolikt först när en rejäl lärarbrist uppstår. Det är tillgång och efterfrågan som gäller i en marknadsekonomi. Därför finns det idag bara ett direkt sätt att påverka.

Sluta arbeta som lärare på dessa usla villkor, om ni kan. Kräv alltid bättre villkor. Sluta jobba gratis. Sluta jobba obetald övertid.

Uppmana alla som vill bli lärare att göra något annat, om de inte absolut inte vill jobba ideellt.

Se till att det krävs lärarlegitimation och utbildade lärare med höga intagningsbetyg med stora kunskaper, genom att höja lärarlönerna.

Förbättra arbetsvillkoren genom att återinföra regler för hur många lektioner en lärare ska ha, så kallad undervisningsskyldighet, dvs det som alla arbetsgivare utgår ifrån när de betalar vikarier.

Undervisningsskyldigheten måste då läggas på en lägre nivå än den var innan, eftersom de uppgifter som lagts på lärarna har ökat enormt.

Stoppa att inte vem som helst som saknar formell utbildning får gå in och undervisa i skolan som idag. För betydelsen och glädjen med kunskaper, såväl teoretiska som praktiska. Stå emot kunskapsförakt,

Satsa på kunskap och skola i handling. Stoppa de ekonomiska nedskärningar som sågar av den kunskapsgren eller snarare ner det kunskapsträd som en gång gjorde att Sverige växte till ett rikt välfärdsland med en skola för alla barn, ungdomar och vuxna, oavsett ort och bakgrund.

Satsa på kunskaperna i skolan genom att låta lärarna fokusera på undervisning och lärande och inget annat. Behövs elevvård, dokumentation och annat skötas, så anställ då andra att sköta dessa arbeten, varför inte de arbetslösa ungdomar och invandrare som idag går sysslolösa med bidrag. Det är ett slöseri med resurser åt båda håll att fortsätta som vi gör nu. Det behövs fler vuxna i skolan, inte färre.

Minimera dokumentationen till korta kunskaps-färdighetsomdömen, i de högre åldrarna kombinerat med betyg. Se till att få tid till en fungerande kontakt med de elever och föräldrar som behöver det, genom direkta samtal och möten. Om forskning i framtiden kan bevisa att dokumentation är bättre än direktkontakt, då får detta givetvis omprövas.”

Vad tycker du själv? Skriv gärna en kommentar här.

tisdag, 17 april, 2012

”En grupp som faktiskt borde kunna få ett påslag är lärarna”

Den gångna helgen kunde vi läsa en intressant text om avtalsrörelsen på Upsala Nya Tidnings, UNT:s, ledarsida av Gunvor Hildén. Hon tar upp industriavtalets riktmärke och frågar sig:

”Varför är det så viktigt att hålla fast vid de 2,6 procenten? Det räcker med att kasta en blick på historien. Under ett par decennier höjdes de svenska lönerna hej vilt. Resultatet blev noll procent i höjt värde på grund av den galopperande inflationen.”

Hon konstaterar att det så kallade industriavtalet ”ledde till siffermässigt mycket små lönehöjningar. Men effekten blev värdemässigt stora påslag, eller cirka 40 procent i värdeökning under de drygt 15 år som systemet hittills har fungerat.”

Riktigt intressant blir det när Hildén fortsätter och skriver:

”Det finns bara en nackdel med industriavtalet. Det låser fast lönernas relation till varandra som ristat i sten. Lågavlönade förblir för evigt lågavlönade, högavlönade får fler kronor i påslag och förblir högavlönade. Så i varje avtalsrörelse hävdar ett antal fackförbund att just deras medlemmar behöver extra påslag, även om man förstås i övrigt stöder tanken på industrin som löneledare.”

Gunvor Hildén ser en stor fara om löneökningarna släpps fria som tidigare. Hon värdesätter det system som tjänat Sverige väl i avtalsrörelser under femton år. Och så konstaterar hon ändå:

 ”Men en grupp som faktiskt borde kunna få ett påslag i årets avtalsrörelse är lärarna, ett yrke som kräver lång och dyr utbildning och där tillgången snart kommer att bli för liten i förhållande till efterfrågan, när den stora 40-talistgruppen definitivt har lämnat yrkeslivet.”

En insikt som årets avtalsrörelse skulle må bra av, liksom samhällsdebatten. Men nu har alltså skolhuvudmännen och arbetsgivarna chansen, såväl för kommunala skolor som privata friskolor. Satsa på grundskolans och gymnasiets lärare i årets avtalsrörelse.

tisdag, 10 april, 2012

Sent ska syndaren vakna

I ett bloginlägg av ordföranden i SKL:s utbildningsberedning, Maria Stockhaus (M), ser vi att en debattartikel  i Sydsvenskan av Metta Fjelkner, där behovet av att staten tar över ansvaret för skolan återigen förs fram, irriterat kommunalpolitikern.

Stockhaus störs bland annat av att Fjelkner hävdar att fler och fler kräver en statlig skola.

”Det jag ser är att LR gång på gång i olika former kräver detta men inte att det är fler som kräver samma sak.”  

Tyvärr för Stockhaus – och för SKL – visar det att man inte följer debatten i sociala medier som Facebook, och framförallt inte lyssnar till vad lärare och andra skolintresserade säger. För att inte tala om de opinionsundersökningar som Lärarnas Riksförbund gjort genom åren och som visar att stödet för ökad statlig styrning och även statlig skola är betydande.

Stockhaus har också det dåliga omdömet att påstå att Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg ”på LR:s uppmaning uttalar sig för förstatligande”.

Det är nog främst en sak för Thullberg att reagera på den förolämpningen, men vi kan passa på att upplysa om att alla författarna i boken ”Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola” (Ekerlids förlag) fick fria händer och inte styrdes på något sätt av Lärarnas Riksförbund.

(Thullberg är för övrigt också ett exempel på hur SKL väljer att agera när en respekterad och kunnig person går ut och talar för statligt ansvar för skolan. Man lyssnar inte utan väljer att försöka ifrågasätta hans självständighet.)

Det är mycket välkommet att, som Stockhaus påpekar, staten har tvingats ta ett större ansvar för skolan. Det gäller såväl inom lärarutbildningen som för inspektionen av hur huvudmännen sköter sitt uppdrag. Tyvärr blir just inspektionen viktigare när huvudmännen brister alltför mycket i sitt ansvarstagande.

Men den främsta anledningen till att vi här uppmärksammar Stockhaus blogginlägg är att dock att SKL för första gången vad vi kan se, tydlligt medger att kommunerna inte sköter sitt uppdrag för skolan:

”I ärlighetens namn så finns det kommuner som också måste skärpa till sig och ta sitt ansvar. Det är inte OK att inte prioritera sin skolverksamhet och inte heller OK att inte möta varje elev med höga förväntningar. Det finns kommuner som behöver ta sitt ansvar också.” 

Men samtidigt är det tydligt att det för SKL nu är väldigt viktigt att inte stå ensam med ansvaret för skolan. I takt med att den fulla vidden av konsekvenserna av att huvudmannen de senaste tjugo åren inte prioriterat kunskapsuppdraget nu framkommer i alltfler jämförelser och när verkligheten talar sitt tydliga språk, så försöker den som är huvudman kasta bort ansvarsbollen.

Och då kommer märkligheter som detta:

”Det vore också ärligt av LR att säga att lärarna är den viktigaste faktorn för elevernas kunskapsutveckling. Det  går inte att skjuta över allt ansvar till någon annan instans. Den enskilde läraren har också ett ansvar för hur resultaten ser ut.”

Man behöver desperat dela ansvaret med någon – vem som helst. Och se, då kommer också lärarna till pass. Kanske ska man ändå säga bättre sent än aldrig?

Om det inte hade varit att SKL och Stockhaus har en historik där man inte velat ta sitt ansvar fullt ut, så hade man lättare accepterat visdomen i uttalanden som:

”Slutligen vill jag än en gång säga att det är viktigt att alla oavsett om det är staten, kommuner, rektor eller den enskilde läraren känner ansvar för att se till att resultaten blir bättre i den svenska skolan.  Det håller inte att hela tiden skylla på någon annan, vi har alla ett ansvar.”

 

Reine Hindberg, lärare från Malmö, ger Maria Stockhaus svar på tal i en välformulerad direktkommentar på bloggen.

”Maria, det är välkommet att du erkänner att det finns kommuner som missköter skolan och lärarna. Inte minst när det gäller lönebildningen som är ett sorgligt kapitel.

Men när du menar att LR inte tycker att lärarna är den viktigaste resursen i skolan så har du helt fel, Maria.

LR anser självklart att lärarna är och ska vara den viktigaste faktorn för elevernas kunskapsutveckling. Det är ju just därför vi lärare och LR är så frustrerade när kommunerna inte klarar av att ge lärarna de goda förutsättningar som krävs för att leverera bästa möjliga kvalitet. Alltför ofta gör vi helt andra saker än fokuserar på undervisningen. Vi lärare är visst beredda att ta vårt ansvar och vi har gjort det i många år trots usla förutsättningar – det är kommunerna som inte gör sin del! Om kommunerna skapade bättre förutsättningar för kvalitet så ska du nog få se på resultat men det kräver ju att kommunerna vågar ta ett långsiktigt ansvar och inte stirrar sig blinda på delårsrapporterna.

LR skyller inte alls hela tiden på någon annan men vi inser klart och tydligt att kommunerna ofta inte är kapabla att ta det nationella ansvar för skolan som behövs. Kommunerna har haft dryga 20 år på sig att visa att de kan leverera samma kvalitet eller högre som före kommunaliseringen. Men ni har misslyckats kapitalt och satt inte bara de enskilda elevernas framtid på spel utan även samhällets ekonomiska tillväxt och framtida välfärd!

Är det inte dags att visa på gott omdöme och avsluta detta misslyckade experiment för allas skull?”

Ja, Maria Stockhaus och SKL, är det inte det?

fredag, 9 mars, 2012

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan?”

Fredagen inleddes med ett seminarium om lärarna som lösningen på skolans problem. Ja, så kallade ju inte Dagens Samhälle, SKL:s tidning, sitt seminarium. Man hade istället medvetet valt den mer dystra och provocerande rubriken ”Har Sverige världens sämsta lärare?”

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman förklarade nöjt  att han visste vad han gjorde när han satte rubriken. På några timmar var hela seminariet fullbokat.

Platsen var Operaterrassen mitt i Stockholm vid Strömmen. En vacker plats, men det var en dyster verklighet som beskrevs av DS:s skolreporter Åse Lo Skardsgård som kartlagt lärarnas situation i dagens Skolsverige, allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket och jämfört situationen här med andra länder.

Hon visade hur siffrorna och diagrammen pekar åt fel håll med sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna. Det var en välkänd bild som målades upp. Välkänd och sann.

Därefter kom statssekreterare Bertil Östberg, som tyvärr något ostrukturerat gav regeringens bild av lärarsituationen i Sverige och vad som kommer att krävas för att nå ”Världens bästa skola”.

Under det följande panelsamtalet deltog förutom Östberg även skolforskaren Trevor Dolan, Stockholms universitet, Per-Arne Andersson, SKL, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Gunvor Engström, Friskolornas Riksförbund.

Det fanns en probleminsikt i panelen som diskuterade frågan om skolans situation och vad som måste göras. Men tyvärr hamnade nästan alla alltför snabbt i att hamra ut budskapet:  ”Vi måste sluta svartmåla skolan! Vi måste samarbeta och ta gemensamma tag.”

Det kunde varit klokt, men problemet var bara att ingen tog upp grundorsaken till att skolans resultat försämrats och att lärarnas status sjunkit. Ingen ville ta ansvaret för att skolans decentraliserats i en extrem riktning i Sverige. Genom en oövertänkt kommunalisering och en oreglerad friskolereform har staten släppt kontrollen över skolan två decennier.

Och ingen i panelen hade en lösning på vad som krävs i grunden för att vända svensk skola långsiktigt. Ett undantag var Trevor Dolan som lyfte fram autonomi för lärarna som den viktigaste åtgärden. Han pekade på att skolan fungerar bäst med tillit. Det betyder att ledningen måste lita på att lärare kan och ge dem autonomi. Och ge lärare en utbildning som hjälper dem och inte stjälper dem. Dolan förvånades över att man på lärarutbildningar förmedlar och bygger på gamla forskningsrön och inte vill ta in ny forskning om bland annat psykologi och hur den mänskliga hjärnan fungerar.

En person som satt bredvid mig under seminariet och som inte är insyltad i skoletablissemanget, den välkända journalisten Monica Gunne, utbrast spontant efteråt:

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan? Problemet på alla nivåer tycks ju vara ledarskapet.  Man måste fokusera på förmågan att lära och lära ut i skolan. Nu smulas allting ner i en massa olika nivåer. Det talades bara om detaljstyrning utifrån olika synpunkter. Kunskapen smulas sönder.”

Touché!

Men såväl Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Lärarförbundet, Lf, som Friskolornas Riksförbund, FR, tyckte alltså främst att man ska sluta med svartmålningen.

Men man kan fråga sig om det är svartmålning att tala om behov av högre lön och bättre resultat? Och är det inte svartmålning av viktiga skolreformer som kritiseras när de äntligen genomförs?

Slutligen, kan det verkligen vara svartmålning att vilja se staten ta ett tydligt och heltäckande ansvar för skolans kunskapsuppdrag och för lärarna? Är inte det istället just vad som behövs framåtsyftande och lösningsinriktat?

fredag, 24 februari, 2012

Svar på tal

Ibland behöver debattörer och opinionsbildare som kan sitta i väl skyddade redaktionsrum möta svar från verkligheten. Idag läser vi ett utmärkt sådant svar eller debattinlägg från två  gymnasielärare, Sven Järgensted och Daniel Barker.

I ”Lärare undervisar gärna mer mot högre lön” replikerar de på en krönika av Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman som i ”Lärarnas lönekrav kostar 39 miljarder”, i korthet menar att lärarnas lönekrav är orealistiska och att lärarfacken inte vill följa med i utvecklingen. Och därtill att friskolor är ett föredöme för skolutveckling.

I sin debattartikel skriver de två gymnasielärarna:

”I Dagens samhälle nr 6/2012 raljerar chefredaktör Mats Edman i en krönika över lärarnas lönekrav. Han insinuerar att lärarna i årets lönerörelse gått ut med kravet på 10 000 kronor mer i lön, trots att den siffran inte alls finns nämnt i något yrkande. Att det sedan är ett långsiktigt krav som Lärarnas Riksförbund sedan ett par år driver (och numera även Lärarförbundet) är en annan sak.

Hur ska då lärarna få upp sina löner enligt Mats Edman? Jo, de ska undervisa mer och helst ska kommunerna säga upp 40 000 lärare. Vad säger man om det? Som lärare: Ja tack! Men vad säger alla andra?

Visst kan man för det första som Mats Edman jämföra med en del friskolor. Han tar Kunskapsskolan som ett exempel på en skola som har lägre lärartäthet än den kommunala skolan, enligt egen statistik. Men även om Kunskapsskolan lyckas är det väl inte givet att låg lärartäthet är det som alltid ger bäst resultat? Dessutom är lägre lärartäthet definitivt inte alltid lika med högre lärarlöner.

Edmans tes är att lärare inom den kommunala skolan borde vara mer med eleverna. Han kunde i den meningen även räkna in ganska många friskolor som har liknande lärartäthetsgrad. Enligt hans siffror lägger dessa lärare enbart 40 procent av sin tid på eleverna. Det är ett märkligt resonemang. Förberedelse och rättning/bedömning skulle alltså inte gynna eleverna?

För oss och många lärare är undervisningen i klassrummet det som ger mening i lärarjobbet. Att se elever lära sig, utvecklas och trivas i skolan är fantastiskt. Och faktiskt: Vi tror att det är ganska många lärare som skulle kunna tänka sig att undervisa mer. Möjligtvis får man först renodla undervisningsbiten och kanske fundera på om alla kringuppgifter är sådant som ska prioriteras. Men om det är vår chans att få en rejäl löneökning och arbetsgivaren tycker att Sveriges kommuner (och rimligtvis även en del friskolor) har 40 000 lärare för mycket? Då kör vi på det!”

Men på goda grunder ifrågasätter Järgenstedt/Barker SKL:s och Mats Edmans seriositet. De fortsätter:

”Nu misstänker vi emellertid att Mats Edman spelar poker. Han räknar ju med att “lärarfacket stannar kvar på perrongen och vinkar farväl när deras tåg mot framtiden går.” Men tänk om lärarfacken inte gör det? Tänk om de faktiskt synar Mats Edman, SKL och flera andra privata arbetstagarorganisationer? “Jo, mot högre lön är vi beredda till detta.” Kan då Mats Edman garantera att de pengarna och de lägre kostnaderna kommer lärarna till del? Eller går de bara rätt in i ett svart hål hos kommunerna eller används till utdelning för aktieägare?

Avslutningsvis undrar vi om människor i allmänhet tycker att den svenska skolans problem är att det finns 40 000 lärare för mycket? Är det dessutom den allmänna uppfattningen att lärare jobbar alldeles för lite? Vi är inte helt säker på att Mats Edman åsikt delas av de flesta. Och faktiskt inte heller att hans lösning på hur man ska betala lärare bättre är den allra bästa.”

***

Bloggen väntar med intresse på Edmans svar. För det kommer väl ett svar, Mats? 

torsdag, 10 februari, 2011

Berättigade frågor från lärare

Missa inte denna debattartikel i Ystad Allehanda där fyra ombud för Lärarnas Riksförbund ställer den berättigade frågan till sina lokala politiker;”Vad vill våra lokala politiker göra för skolan?”.

Det är ombuden Martin Sjögren, Peter Nilsson, Lena Andersson och Barbro Lundberg som efter Lärarnas Riksförbunds utbildningsdagar vänder sig till kommunpolitikerna med en rad frågor:

”Hur ska ni som lokala politiker verka och arbeta för att:

– lyfta den svensk skola som uppvisar sjunkande resultat? Hur tar ni ert ansvar för att vända trenden?

– höja läraryrkets status? Yrkets status fortsätter att sjunka. Detta leder till de bästa studenterna i varje årskull väljer bort läraryrket. Sverige behöver att de bästa väljer att bli lärare. Vad planerar ni att göra i er kommun för att höja läraryrkets status?

– ingen elev lämnar lågstadiet utan tillräckliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna?”

Vi återkommer om de får några svar.

fredag, 4 februari, 2011

Ny politisk tavla

Idag kan vi åter berätta om något som kanske kan beskrivas som politisk hybris.

Vi hör det bland annat i Sveriges Radios Ekot som rapporterar att Österåkers förra kommunalråd, Ingela Gardner Sundström (M) avtackades med en festen i januari som kostade skattebetalarna över 200 000 kronor.

Dessutom ska kommuninvånarna bekosta en oljemålning av Gardner Sundström som går på 30 000 kronor. Något som inte förärats andra kommunalråd i kommunen.

Politikerna och tjänstemän ansåg förmodligen att Gardner Sundström gjort stora insatser under sina över trettio år som politiker i kommunen. Det är dock oklart om alla kommuninvånare håller med…

I går kunde bloggen berätta att bland annat Aftonbladet,Politiker i SKL åter i blåsväder, uppmärksammade att Ingela Gardner Sundström gett sin make löne/arvodespåslag på över 300 procent.

Om detta kan påverka nästa avtalsrörelse är oklart. För lärarna är nämligen Gardner Sundström, som tidigare påpekats, en viktig motpart i SKL som ordförande i förhandlingsdelegationen.