I ”Dags för Emil” skriver han bland annat att skolan behandlar pojkar särartsfeministisk:

”Ett intressant drag i debatten är att den särartsfeministiska analysen är så vanlig, faktiskt ofta i lärarkåren. I nästan alla andra diskrimineringsfrågor är biologin hos de utsatta diskvalificerad som förklaring men inte när det gäller pojkar i skolan. De anses av naturen ha spring i benen, vara ointresserade av interaktion med läraren och ha svårt att klara ett alltför komplicerat socialt samspel.”

Detta är en intressant värd att följa. Bland andra hjärnforskaren Martin Ingvar,professor vid Karolinska institutet, som för ett par år sedan skrev en tankeväckande artikel på DN Debatt, ”Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar”.

Han menar att betygssystemet idag entydigt diskriminerar pojkar från arbetarklassen. Och just arbetarklasspojken som är född på landet i Sverige är den största förloraren i dagens skola.

PM Nilsson menar att skolan måste kunna leverera till båda könen och menar att bonngrabben Emil är någon som unga pojkar i dag kan lära av:

”Om Pippi är en slacker är Emil ett utmärkt föredöme. Han har så mycket spring i benen att sockenborna vill skicka honom till Nordamerika men han är också en flitig plugghäst, lär sig skriva och räkna snabbt och blir snart bäst i klassen. Och han uppskattar sin fröken så mycket att han en dag går fram till katedern och ger henne en rejäl kyss mitt på munnen.”

Idag kritiserar den annars kloke ledarskribenten Johannes Åman på Dagens Nyheter beslutet i utskottet. Se krönikan, ”Skolutredning: Partierna söker där de tror sig finna bekväma svar”.

Han menar att de strukturella frågorna om skolans styrning och finansiering inte är så viktigt, i alla fall inte lika viktigt som samspelet mellan lärare och elever.

Men tänk om det är lika viktigt? Tänk om samspelet mellan lärare och elever påverkas av under vilka förhållanden och med vilken kunskap som skolan styrs?

Länge har många talat om målet ”En skola för alla”, vilket är ett vackert mål. Men tyvärr har det på alltför många håll blivit ”En skola för ingen”, eller ”En skola för den med goda förutsättningar”…

Om man menar allvar med det målet måste något göras.

Lärarnas Riksförbund och Metta Fjelkner försöker – för elevernas och landets skull – driva fram en förändring. Det är inte OK att fortsätta kräva att få driva skolan vidare som de senaste tjugo åren. I den debatt som återgavs i programmet Skolministeriet, som sändes i tisdagskväll, varnades precis för det som sedan hände med skolan.

Mindre likvärdighet, mindre rättvisa och mindre resurser till de som behöver mest stöd. Samt mindre uppskattning av och intresse för läraryrket.

Låt oss börja med att rätta till kommunaliseringen för att sedan fortsätta med friskolereformen och fria skolvalet. Dessa reformer måste samspela och inte motverka varandra. Vi måste få ett helhetsgrepp på skolan.

Kommunpolitikerna kan inte fortsätta få sätta stopp för en nödvändig förändring för att vi ska få just en skola för alla. En skola där också begåvade arbetarbarnen, eller barn från resurssvaga förhållanden, får komma så långt som möjligt. En skola som inte är gjord bara för barn med välbärgade och välutbildade föräldrar.

”Detta är ännu ett glädjande besked från riksdagen på kort tid”, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner i ett pressmeddelande i dag.

Vänsterpartiet fick stöd av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och även av Sverigedemokraterna om att utreda kommunaliseringen av skolan , men också det fria skolvalet och friskolereformen.

”Utredningen är viktig”, säger vänsterpartiets Rossana Dinamarca till Ekot.

Till Skolvärlden säger hon:

”Det känns fantastiskt att motionen är antagen. Det här är en otrolig viktig utredning eftersom både forskning och Skolverket på senare år visat på att de tre stora skolreformerna gjort effekt och försämrat både likvärdigheten och elevernas resultat.”

Lärarnas Riksförbund välkomnar givetvis att utbildningsutskottet kräver en bred utvärdering av 90-talets skolreformer.

”En ordentlig och djupgående utredning och utvärdering av skolreformerna är nödvändig för att man ska kunna stärka möjligheterna till en likvärdig utbildning. Här har vi sett stora problem i dagens skola”, säger Metta Fjelkner.

Eftersom alla oppositionspartierna stödjer motionen så kommer riksdagen med största sannolikhet att rösta igenom den när den läggs fram den 30 mars.

”Det är lika bra vara kvar och göra så gott jag kan och sedan satsa på Komvux eller folkhögskola eftersom vi inte har fått de betyg man ska ha, eftersom vi inte fått de lektioner man ska ha i en vanlig skola.”

”Det känns som att jag kastat bort tre år av mitt liv och gått på en fritidsgård.”

Hon går på en av MoveIT-gymnasierna, som nu sågats av Skolinspektionen och som måste göra stora förbättringar i sin verksamhet på bara några veckor. Bland annat måste de se till att eleverna får tillräckligt många lektioner och fler lärare.

”Besvikelsen är väldigt stor. Jag kan inte ens uttrycka med egna ord hur stor besvikelsen är, säger Emilia, som nu måste gå vidare och tvingas inse att hon valt fel i valet av gymnasium.

”Den här situationen har tärt på lärarna”, säger Åsa Fahlén, ombud för Lärarnas Riksförbund i Göteborg.

”Många av lärarna på nya fristående skolor har inte varit med tidigare. Många arbetsgivare lägger på för mycket undervisning på lärarna. Det går ett tag, sedan blir de sjuka och nya plockas in…”

Att det ska kunna gå till på detta sätt i ett land som talar om skolans och utbildningens betydelse är egentligen fullständigt obegripligt. Hela ansvaret läggs på individens förmåga att välja rätt och kunna förstå vilken skola som är seriös och vilken som inte är det.

Problem som dessa är kanske oundvikligt i det system som Sverige valt, där friheten sattes högre och var viktigare än kvalité och kunskap. Så man sår får man skörda, heter det ju.

Frågan är hur många fler ungdomnar och elever som ska betala med år av sitt liv för att  lycksökare och välvilliga entreprenörer inom skola och utbildning ska få pröva på hur kompetenta de egentligen är att ansvara för nya generationers bildning och utbildning.

Det är alltid lika underhållande att läsa Siwe, om än inte så substansiellt. Vi får bland annat veta att Siwe tycker att Beatles roligaste låt är ”Her Majesty”. Det kan hon gärna tycka…

Men nog kan man enas om att listor som tydligt redogör för kriterier och inte bara bygger på personliga preferenser, är nyttigt och kan leda till förbättringar i den verklighet som man i bästa fall vill påverka med sin rankning. Så är det med den rankning som Skolvärlden presenterar i samarbete med Lärarnas Riksförbund. Rankningen har fått stort genomslag i media sedan den släpptes i förra veckan.

Läs mer i Skolvärlden om den nya rankningen av landets kommuner när det gäller skolkvaliteten. Se hela listan här. Bloggen har också skrivit om det här.

Rankningen är en sammanställning av kommunernas egna uppgivna beskrivning av skolverksamheten. Den är egentligen bara en sortering av kommunernas egen bild av skolan. Kommunerna är skyldiga att årligen rapportera – Så här ser skolan ut i vår kommun!

Lista bekräftar bilden av en skola som inte är likvärdig – trots skollagens skrivningar om en likvärdig utbildning. Och skillnaderna är inte små utan faktiskt skrämmande stora!

Därför driver Lärarnas Riksförbund sedan länge att staten måste ta ett större ansvar för den svenska skolan för att garantera en likvärdig skola (ner på minsta enhet).

Siwe, som jag vet är noga med researchen, kan gärna läsa skolinspektionens och Skolverkets olika rapporter ännu en gång om hon nu inte är övertygad att det är något fel i svensk skola.

”Det är dags för politiker att göra nödvändiga effektiviseringar”, skriver Ilija Batljan (S), landstingsråd, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, och Robert Noord (S), Haninge kommun.

Bakgrunden är de granskningar av hur resurser till skolan fördelas som Lärarnas Riksförbunds har gjort. Dessa granskningar visar att fem miljarder kronor skulle kunna frigöras och läggas på undervisning istället för skolbyråkrati.

Artikelförfattarna för bland annat fram följande punkter:

”• Staten och regeringen måste ta sin del av ansvaret för att effektivisera myndigheterna så att resurserna kan användas där de gör mest nytta, det vill säga hos läraren i de enskilda klassrummen. Men även kommunerna måste bli bra mycket bättre. En gemensam målsättning bör vara att skoladministrationen ska halveras till år 2015.
• Skolinspektionen bör få ett ännu vassare mandat att granska hur skattebetalarnas resurser används i skolan så att skolans kärnverksamhet, själva undervisningen, prioriteras. Myndigheten bör få i uppgift att årligen redovisa hur stor andel av de samlade resurserna som går till undervisning och hur stor del av resurserna som används till administration.
• Regeringen måste se till att presentera en jämförelse mellan olika kommunala och fristående huvudmän och hur stor del av deras resurser som går till ren undervisning.
• Utredningen av skolans kommunalisering som utlovats måste innehålla direktiv om att också granska utvecklingen av de totala administrationskostnaderna i skolan sedan kommunerna tog över huvudmannaskapet.”

Frågan är nu om regeringen vågar eller orkar ta tag i detta grundläggande problem? Eller om de gör som politikerna gjort förut. Alltså slår ut med händerna och säger:
”Oj vad jobbigt det verkar. Vi ser problemen, men vi väljer att kör på som förut…”

Den stora skillnaden i kvalitet mellan Sveriges skolor är ingen tillfällighet. Det kan vi läsa om i denna intervju,”Det här varnade vi för när skolan kommunaliserades”, med Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner.

”Det var precis det politikerna ville med kommunaliseringen av skolan. Det är hög tid att tala klarspråk, säger Metta Fjelkner.

Som en följd av detta stora intresse och en del problem som uppstått ska Skolinspektionen nu försöka bli bättre på att granska de ekonomiska delarna i friskolornas verksamhet.

Idag läser vi i en artikel i Svenska Dagbladet, ”Granskningen av friskolor skärps” som bland annat tar upp missförhållanden i friskolekoncernen MoveIT, som bloggen skrev om i går.

Förutom nu aktuella MoveIT driver koncerner som Kunskapsskolan, John Bauer, Pysslingen fristående skolor runtom i landet. I dag går mer än var femte gymnasieelev på en fristående skola.

Att Skolinspektionen skärper sin granskning kan väl beskrivas som bättre sent än aldrig.

Regeringen meddelade nyligen att de tänker tillsätta en parlamentarisk utredning som ska se över villkorsfrågorna för de fristående skolorna för att villkoren ska bli mer likvärdiga. Det är på tiden.

En förälder berättar:
”Det har varit problem länge. Men i höstas accelererade det. Nästan all undervisning försvann, det blev bara projektarbeten. Skolveckorna bestod till slut bara av några timmar.”

De fyra MoveIT-gymnasierna i Göteborg och Kungsbacka har haft stora problem med ekonomin och undervisningen har inte kunnat klaras. Och om inte en åtgärdsplan tas fram på tre veckor läggs skolorna ner, säger Skolinspektionen.

Det hela är givetvis mycket allvarligt för de närmast berörda, men det visar också stora brister i kommunens kontroll av var pengarna man betalar ut tar vägen.

Ägarna till denna skola uppges inte vara riskkapitalister utan förhoppningsfulla vars anställda bland annat Lärarnas Riksförbund nu får försöka hjälpa.

Man kan undra vad detta kan komma att kosta Göteborgs kommun? En lärare som tipsar om denna nyhet frågar sig också: ”Är det värt att betala två gånger för samma sak i den allmänna valfrihetens namn?”

Enligt deltagare vid ett medlemsmöte på en friskola uttrycks det tydligt att lärarnas viktigaste uppgift är att marknadsföra skolan…
Vi andra trodde naivt att lärarnas viktigaste uppgift är att förmedla kunskap.

En elev i årskurs tre på MovIT säger:
”Det känns som tre bortkastade år. Vi har inte få någon information från skolan och rätt som det är kan alltihop vara över.”

Svensk skola år 2011.