Arkiv för kategori ‘likvärdighet’

« Äldre inlägg
torsdag, 11 april, 2013

Förstatliga skolan och ge likvärdiga villkor för friskolorna

Idag kan man se ett mycket intressant program om svenska skolans kris och särskilt friskolornas problem. I Handelsbanken TV deltog Marie Axelsson, ombud för Lärarnas Riksförbund i Sigtuna i ett samtal under rubriken Vad ska vi göra åt skolan? Temat är friskoleägarnas ansvar och även Peje Emilsson, Kunskapskolans grundare och ägare, samt förre justitiesministern Thomas Bodström deltog i samtalet under ledning av Lennart Ekdal.

Se och lyssna till ett tankeväckande och inspirerande samtal där frågan ställs om friskolereformen verkligen har lyckats? Det är verkligen värt att notera att alla var överens om att kommunaliseringen av skolan som genomfördes 1991 inte varit lyckad.

”Staten måste ta ett större ansvar för skolan”, säger Marie Axelsson.

”Jag tror att det är dags att börja överväga att förstatliga skolan igen”, säger Thomas Bodström. Det är mycket uppseendeväckande att en så välkänd S-profil går ut med den tydliga åsikten. Det kommer utan tvekan påverka många inom socialdemokratin.

Än mer uppseendeväckande är att Thomas Bodström sa att Göran Persson, som genomförde den så hårt kritiserade kommunaliseringen, var väldigt orolig över skolans utveckling och inte alls har samma åsikt idag. Man kunde alltså ana att Persson är väg att ångra vissa beslut, kanske framförallt att reformen inte genomfördes som den borde.

Dessutom säger Thomas Bodström:

”Jag är positiv till friskolor men kontrollen är alldeles för slapp”.

Peje Emilsson nämnde den debattartikel, ”Tvångsförvalta usla skolor” han skrev med Metta Fjelkner i Dagens Indstri och säger: ”Skolor som inte håller kvalité ska sättas under statlig förvaltning”.

Han fortsatte: ”Vi har gjort stora misstag på utbildningsområdet, kommunaliseringen gordes på ett sätt som var fel, friskolereformen måste förändras på ett antal punkter.”

 

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet | 1 kommentar »

onsdag, 3 april, 2013

Skolan politikerna gjorde sig av med

I dag läser vi en mycket berömmande men samtidigt till innehållet mycket bekymmersam  recension av Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall”. Den stora frågan som boken väcker är varför Sveriges politiker förstörde världens kanske bästa skola – och framförallt – varför de inte vill laga den?

Det är Ola Larsmo som i DN Kultur skriverom Kornhalls bok. Tyvärr hittar vi ingen länk till texten på dn.se. Därför tillåter bloggen sig att citerar en del. Recensionen har rubriken ”Det avreglerade landet. Lärorikt om hur den svenska skolan gick från världsbäst till underkänd”

Ola Larsmo konstaterar att
”Det är länge sedan Sverige gick att beskriva som Landet Lagom. Återigen sticker vi ut i den internationella statistiken, som ett land som gått ovanligt långt i avreglering och privatiseringar. Brittiska The Economist har i en serie artiklar skildrat vad man kallar ‘The new Swedish model’. ‘Lite mer ojämlikt, mycket mer effektivt’, skrev tidningen gillande i oktober förra året, och har uppehållit sig vid skolan och vården, där Sverige, fortfarande enligt Economist, ‘utfört djärvare experiment än någon annan’.

Economist har rätt: Ingenstans i världen för man över skattemedel direkt till vinstdrivande friskolor så som sker i svenska kommuner. Där kan vi, med Economist, tala om en ‘ny svensk modell’ vi är ensamma om.”

Larsmo påpekar att Kornhall understryker att det utförs ett fantastiskt arbete i många skolor och inte är ute efter att piska lärarkåren. Men Larsmo konstaterar Larsmo, ser vi att ”nästan alla kurvor i bokens diagram pekar nedåt. De elever som saknar funktionell läsförmåga – alltså att kunna tolka till exempel en tidningsartikel – går från 12 till 18 procent på tio år. Under samma period fördubblas antalet elever som inte får godkänt på nationella prov, från 10 till 20 procent. Och antalet elever med avklarad gymnasieutbildning faller från nittiotalets mitt från 90 till dagens 75 procent.”

Han skriver vidare:

”Den kritik Kornhall sammanfattar i boken står på stadig vetenskaplig grund, men verkar inte nå in i riksdagens plenisal, där värdeord som ”valfrihet” fortsätter att vara viktigare än verkligheten. Kornhall gör sitt bästa för att vara konstruktiv och viker slutet av sin bok till konkreta förslag: återförstatliga, avskaffa vinsterna (som i alla jämförliga länder), gör upp med pappersraseriet, ge åter lärarna kontinuerlig fortbildning. Och så vidare, alltsammans förnuftigt, och sådant som de flesta som försökt följa med i skoldebatten känner igen. Och samtidigt på ljusårs avstånd från de stora partiernas agendor.

Vi hade en skola som gick att beskriva som en av världens bästa. Men det är mer än tjugo år sedan. Per Kornhalls bok är den hittills bästa sammanfattning jag läst om hur det gick till när vi gjorde oss av med den.”

Den som vill läsa ett komprimat av Kornhalls bok kan läsa den debattartikel som Per Kornhall och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner hade i Aftonbladet förra veckan. I ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” ger de två några förslag på vad som kan göras för att få skolan på rätt köl igen.

Men frågan är, som Larsmo påpekade, om politikerna ids lyssna. Det är som om all förmåga till kritisk granskning rinner av dem när det handlar om att se strukturella systemfel i skolan. Istället vill våra politiker tala om detaljer i skolan, som om de själva vore lärare.

Om de bara ville sätta de rätta ramarna, garantera den rätta finansieringen och ta det övergripande ansvaret så står det en hel lärarkår beredd att åter bygga världens bästa skola. Om de får chansen, och inte stoppas av bland annat kommunpolitiker som struntar i att hålla kvaliteten på skolorna.

Dela med andra:

Postat i arbetstid, grundskolan, gymnasieskolan, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 5 kommentarer »

söndag, 31 mars, 2013

Intensiv skoldebatt i nytt skede

Den gångna veckans skoldebatt har varit mycket intressant. Något har hänt.

Först kom uppropet ”Staten måste ta ansvar för den svenska skolan” i tisdagens Dagens Nyheter från 13 framstående kulturpersonligheter, politiker och opinionsbildare. Alla ville de se ökat statligt ansvar för skolan.

De menade att farhågorna besannats om ökande klyftor i den svenska skolan efter de stora skolreformerna på 90-talet. De skriver:

”I Sverige skedde kommunaliseringen av skolan ungefär sam­tidigt med friskolereformen. Trots goda intentioner har denna decentralisering misslyckats och nu måste staten ta ett nytt ansvar. Vi kan aldrig acceptera att elevers bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas.”

På tisdagen kunde vi också  läsa debattartikeln ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” i Aftonbladet av Metta Fjelkner och Per Kornhall där förslag ges på vad som kan göras:

”För att vi ska kunna nå målet om en nationell kunskapsskola måste bland annat följande göras:
* Vi behöver diskutera vinster, elevpengssystemets korrumperande verkan och det segregerande skolvalet.
* Vi behöver ge lärarna och rektorerna förtroende och verktyg. Staten måste ha tydliga och skärpta regler kring till exempel undervisningstid och möjlighet att ordinera stödundervisning. Lärarna ska ha en tydlig och stark ordinationsrätt.
* En stark nationell skolmyndighet behöver skapas. Den ska ha integritet och ansvara för att skolans utveckling blir stegvis, genomtänkt och inte beroende av politiska nycker.
* Vi behöver en oberoende skolkommission. Den ska ha ett öppet uppdrag att se över konsekvenserna för skolan av de reformer som infördes på 90-talet och med ett tydligt uppdrag att se på de länder som har skolsystem som ger barn det vi vill att våra barn ska få.”

Samtidigt inleddes DN:s skolgranskning som lyfte fram problemen med resultaten och lärarutbildningarna. I onsdagens artikel var rubriken ”Nästan vem som helst kan bli lärare”, vilket inte var riktigt sant. Däremot kommer nästan vem som helst in på utbildningen eftersom få söker den, ett nog så stort problem…

På onsdagen skrev också flera ledamöter ledamöter vid Kungl. Vetenskapsakademien en debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan”. Där lyfts problemen i det svenska skolsystemet fram i ljuset.

Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras, menar man.

Det mest spridda citatet är emellertid följande:

”Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.”

Och så på lördagen kommer ännu en debattartikel i SvD som skakar om i den kamp som pågår inför socialdemokraternas partikongress. I ”Staten måste ta grepp om skolan” går sju LO-fack samman med Saco-facket Lärarnas Riksförbund, och kräver en kompensatorisk skola med statlig finansiering för att garantera likvärdigheten för alla elever.

På en vecka har alltså skolplanen ritats om. Nu måste behovet av statlig styrning för likvärdigheten erkännas, även från försvararna av dagens ”extrema” skolsystem. Nu kan inte debatten tystas mer.

Få röster mot problembilden har höjts. SKL för dock i en replik till uppropet i DN, ”Att förstatliga skolan löser inte problemen”, fram den vanliga ramsan om att låta bli krisen i strukturen och systemet, för att istället ägna sig åt symptomen.

Men att att staten tar ett större och tydligare ansvar är givetvis inte tillräckligt, men det är nödvändigt för att kunna göra rätt saker – över hela landet, och inte bara när eller där lusten faller på…

Även S-ledaren Stefan Löfven fastnar delvis i ”rör inte systemet”-fällan. I en debattartikel i DN på lördagen med den vällovliga rubriken ”Fler unga begåvningar måste välja läraryrket” för han tillsammans med Lf:s ordförande fram att angelägna krav som mindre klasser och annat är viktigare än att förändra den struktur som så många påtalat leder, och fortsätter leda, skolan fel.

Båda inläggen från lärarfacken och företrädare för arbetarrörelsen pekar ändock delvis på samma sak. Nämligen att det är oacceptabla skillnader mellan kommunerna. Här finns förslag på nationell finansiering respektive på att skollagen skärps när det gäller kommunernas skyldigheter.

Klart är att staten måste vara oerhört mycket tydligare gentemot kommunerna när det gäller ambitioner och ekonomiska prioriteringar för skolan.

Dela med andra:

Postat i lärare, Lärarnas Riksförbund, lärarutbildning, likvärdighet, Okategoriserade, skolans finansiering, statligt ansvar för skolan, utveckla skolan | 1 kommentar »

onsdag, 20 mars, 2013

Segregerad skola blev följden

Dagens stora skolnyhet borde inte förvåna någon.

När vi hör Vetenskapsradions referat av vad den amerikanske skolforskaren Henry Levin kommit fram till så förvånas vi bara av att detta kan vara en nyhet för den som följt svensk skola och debatten om dess problem.

”Internationell expertis varnar nu för faror med full valfrihet i det svenska skolsystemet. Sedan friskolereformen i början av 90-talet har det svenska skattefinansierade skolsystemet utvecklats till det mest marknadsanpassade och konkurrensutsatta i världen.”

Detta har varje förälder som funderat en stund på sina och sina barns skolval kunnat konstatera. Sanningen är att vi tyvärr har valt en modell och ett system som de senaste två årtiondena ökat klyftorna istället för att minska dem.

Vi har en extrem skolmarknad med ett totalt decentraliserat ansvar för skolan. Kommuner och friskolor styr vår skola.

Staten har på senare år försökt ta tillbaka något av kontrollen. Men fortfarande är Sverige är världsunikt med att finansiera sina friskolor fullt ut och samtidigt tillåta vinstuttag från de privata företag som driver skolorna.

Levin konsterar att det är slående är att alla svenska skolor, fristående som kommunala, drivs utan större reglering och kontroll i jämförelse med länder som Holland, som länge haft en stor andel friskolor, eller till och med USA.

Det är därför som Lärarnas Riksförbund länge  varnat för utvecklingen. Att alltfler nu lyssnar kan vara en hoppingivande tecken. Till och med de politiker som ville ha mer av skilnader mellan skolor har svårt att blinda för de negativa konsekvenserna med djupa klyftor och ökande skillnader.

Insikten att skolan måste vara en nationell angelägenhet blir allt starkare bland allt fler.

Snart hör vi väl fler politiker som stått bakom kommunalisering och friskolereform säga: ”Tänkte inte på det…”

Dela med andra:

Postat i friskolor, kommunaliseringen av skolan, likvärdighet, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 4 kommentarer »

torsdag, 14 februari, 2013

OECD: Sämre läsförmåga och mindre likvärdighet

Sverige hör till de länder där elevernas läsförmåga försämrats samtidigt som skolan blivit mindre likvärdig, då elevernas sociala bakgrund allt mer påverkar resultaten. Det visar en ny studie från OECD, baserad på resultat i tidigare läsundersökningar.

I ett tidigare pressmeddelande har Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner kommenterat de fortsatt sjunkande resultaten:

”De svenska elevernas resultat blir bara sämre i ett internationellt perspektiv. Det är dags att höja blicken och se vad vi kan göra annorlunda i svensk skola. Vi, som företräder lärarna har en god inblick i vad som krävs för att förbättra elevernas resultat framöver. Vi hoppas att detta resultat kan vara en ögonöppnare för vad som behöver ändras i svensk skola.”

De svenska prestationerna  låg på en genomsnittlig nivå både vad gäller resultat och likvärdighet 2009. Men utvecklingen åren 2000-2009 var mer negativ i Sverige än i de flesta andra länder.

Lärarnas Riksförbund har länge lyft fram att likvärdigheten minskar i det svenska skolsystemet. OECD-undersökningen visar också att de ökade skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund, som också beskrivs som minskad likvärdighet, är alarmerande i Sverige.

OECD konstaterar att PISA-testen tydligt visat att socioekonomisk bakgrund har betydelse för skolresultaten. Det är i genomsnitt dubbelt så stor risk att socioekonomisk missgynnade elever i OECD-länderna är de som har sämst resultat i PISAs läsförståelseprov.

Sveriges placering i förhållande till andra OECD-länder när det gäller skolresultat och likvärdighet mellan elever kan beskrivas som medioker. Alltså långt ifrån den ”Världens bästa skola” som är politikernas ofta upprepade målbild, och såväl från vänster till höger upprepas detta mantra som blir tommare på innehåll för varje mätning.

Om man läser den nya OECD-studien som kommit i dagarna så är det som sagt en annan bild som framträder. 

När den senaste kunskapsundersökningen, Timms, från OECD kom i december förde Lärarnas Riksförbund fram följande krav:

· Ändra huvudmannaskapet. Staten får ta över skolan från kommunerna. Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner.
· Eleverna ska garanteras behöriga välutbildad lärare. Attrahera de bästa lärarna, då krävs bättre villkor och höja löner.
· Fler lärarledda undervisningstimmar. Eleverna i den svenska skolan får för lite undervisningstid med sin lärare. För få lärarledda undervisningstimmar leder till att elever inte når kunskapsmålen. Vi kräver att timplanerper stadium för grundskolan införs, för alla ämnen. Eleverna måste få mer garanterad tid med sina lärare.
· Mindre klasser, mindre gruppstorlekar. Stora klasser missgynnar vissa elever. Elevgrupperna i den svenska skolan är så stora att det blir omöjligt att ge alla barn likvärdiga kunskaper och förutsättningar. Vi behöver mindre grupper i skolan.
· Makt att sätta in särskilt stöd. Alla barn och ungdomar måste få rätt hjälp och den undervisning de behöver. Ge lärarna en ordinationsrätt så att de alltid har rätt att sätta in särskilt stöd och extra resurser när en elev behöver det.
· Ett extra år grundskola. Grundskolan måste bli tioårig med riktig skolstart i sexårsålder. Då har barnen och eleverna rätt att möta rätt utbildade lågstadielärare som kan skriv- och läsinlärning.

Den läsvärda bloggen Utredarna tar också upp den nya OECD-rapporten.

Dela med andra:

Postat i kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, Okategoriserade, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan, timplaner, utveckla skolan | Inga kommentarer »

tisdag, 29 januari, 2013

Läxhjälpsdebatt provocerar lärare

Synen på läraryrket är en fråga som Lärarnas Riksförbund kämpar med dagligdags. I veckan var det dags igen för generaliserande uttalanden om lärare.

Under rubriken ”Har läxhjälp blivit en statusmarkör?” diskuterades under måndagens Studio Ett det nya utökade Läx-Rut, som ger möjlighet att få skatteavdrag för läxläsning och mycket annat i gymnasiet, som exempelvis personlig tränare.

I programmet gjordes ett uttalande av en medarbetare på Röda korset som upprört flera lärare. En civilingenjör som kommer till Röda Korset två gånger i veckan som volontär för att hjälpa eleverna med sina läxor, sade han ville bli lärare men avråddes på grund av lärarnas dåliga status.

På frågan varför behöver så många elever hjälp så sade han bland annat att eleverna inte förstår  lektionen, att läraren hinner inte med, samt många elever klagar på grund av att lärarna är dåliga.

En lärare som lyssnade på programmet säger:

”Röda korset har ingen kompetens att bedöma om vi bra eller dåliga de ska inte vara med och driva oss ännu längre ner. För det är skilnad att undervisa två kvällar i veckan och leka superlärare än att arbeta som lärare på heltid. Jag är trött på alla experter som tror sig veta hur skolan ska vara, men själv har denne valt ett välavlönat yrke… ”

Ja, man kan förstå den lärare som får nog. Därför fortsätter Lärarnas Riksförbund att arbeta för ett återupprättande av läraryrket. I det stora som i det lilla.

Dela med andra:

Postat i lärare, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet | Inga kommentarer »

torsdag, 17 januari, 2013

SKL tycker vi är för hårda

Innan jul hade Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner en debattartikel i Dagen Samhälle. I artikeln ”Ungdomar väljer bort yrken i offentlig sektor” vände hon sig bland annat mot att SKL väljer att klumpa samman läraryrket och med omsorgsyrken inom den nya gruppen ”välfärdsyrken”. Dessutom menade hon att SKL förminskade de problem som ungdomarna ser i läraryrket, med dåliga karriärmöjligheter och svag löneutveckling och istället sågs ungdomars attityder vara byggda på felaktiga uppfattningar.

Metta Fjelkner skrev bland annat:

”Jag menar att en del av skolans problem har sin grund i de kommunala arbetsgivarnas inställning till skola och utbildning, som alltför länge setts som huvudsakligen handla om omsorg. Visserligen är det av omsorg om både elever och samhälle som skolan utbildar uppväxande släkten. Men det är inte omsorgen som är uppdraget i läraryrket.

De kommunala huvudmännen har på olika sätt under 90-talet också eftersträvat en ”enhetslärare”, lätt att placera in var som helst mellan den omsorgstunga förskolan och den utbildningstunga gymnasieskolan. Något som framöver är omöjligt då lärare måste vara behöriga för skolform och ämne – samt vara legitimerade. Utbildningsuppdraget är i fokus och eleverna ska både trivas och få användbara kunskaper.”

Detta har nu fått SKL:s VD Håkan Sörman att reagera. Han skriver i en replik med rubriken ”Sluta angripa skolan och slå vakt om det som är bra istället” i Dagens Samhälle i dag att Fjelkners ”hårda tonläge främjar inte det samarbete vi så väl behöver”. Lärarnas Riksförbunds är för hårda i sin kritik, alltså.

Vi ska alltså tala om det som är bra istället, tycker Håkan Sörman:

”Hur skulle det istället vara om vi tillsammans slår vakt om det som är bra för att skapa kraft och energi för att komma tillrätta med bristerna i skolan?”

Noterbart är att Sörman också anser sig vara felciterad av Fjelkner. Låt oss då citera honom ordagrant i denna fråga:

”Jag har aldrig påstått att ungdomar har felaktiga uppfattningar. Jag har sagt att attityderna ibland kan bygga på felaktiga uppfattningar/…/”

Ja, vidare kommentarer tycks här överflödiga.

I en slutreplik som finns på nätet i dag, och förhoppningsvis även i en version i papperstidningen nästa vecka, skriver Metta Fjelkner under rubriken ”Betona lärarnas kunskapsuppdrag” bland annat att:

”Med det nya läraravtalet har SKL och kommunerna fått en sista chans att visa att man menar allvar med att satsa på lärarna. Avgörandet finns ute i kommunerna. Nu kan de visa om de vill ansvara för skolan och lärarnas arbetsvillkor.”

Hon förklarar också:

”Håkan Sörman tycker mitt tonläge är hårt och menar att jag angriper istället för att berömma det som fungerar i svensk skola. Men poängen är att när LR kritiserar kommuner och huvudmän så är det inte skolan som kritiseras. Kritiken avser sättet att värdera lärarnas insatser – inte minst lönemässigt. Och där har såväl SKL som kommunpolitikerna ett stort ansvar.

Jag vill understryka SKL är vår motpart i avtalsrörelsen. Inte motståndare. Men det betyder inte att vi tiger eller sopar problem under mattan – vi nämner dem vid deras rätta namn. Den decentraliserade skolan har lett till en oacceptabel brist på likvärdighet. Sverige förtjänar bättre!

Lärarnas Riksförbund kämpar för elevers rätt till likvärdig skola som ger alla elever möjlighet att nå målen, och för lärares rätt att få utföra sitt viktiga uppdrag. Varje dag utför lärare stordåd tillsammans med sina elever i den svenska skolan.”

Kanske är det snarare så att ett tydligt meningsutbyte och en ökad medvetenhet om att man faktiskt har olika roller, snarare än att försvåra ett samarbete, istället gynnar det och möjliggör ett framgångsrikt arbete för en skola som bättre klarar att ge alla elever den skolgång de enligt lagen har rätt till?

Om SKL och kommunerna nu förväntar sig beröm och klappar på axeln, ska de kanske istället mer fundera på hur de hanterar det uppdrag de fått?

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, avtalsrörelsen, kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, SKL, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

onsdag, 12 december, 2012

Kommunerna måste ta sitt ansvar för kunskapstappet

I går kom nya resultat från internationella undersökningar av skolelevers kunskaper. För svensk del fortsätter bekymren för resultaten i skolan. Svenska elever har en rätt låg nivå i matematik, därtill har läsförmågan försämrats, samtidigt har fjärdeklassarnas kunskaper i naturvetenskapliga ämnen förbättrats lite under de senaste åren.

Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner är bekymrad och för fram några krav på åtgärder bland annat i en intervju i Dagens Nyheter

Hon menar att bland annat för stora elevgrupper och för få lärarledda timmar per elev är möjliga förklaringar till att de svenska eleverna fortsätter stampa och rentav gå bakåt och presterar sämre i flera skolämnen.

”Kommunerna måste ta i med hårdhandskarna för att eleverna ska få så mycket undervisning som de har rätt till”, säger Metta Fjelkner.

I SVT kommenterar hon att svenska lärare är de som är minst nöjda av alla EU/OECD-länder:

”Det är en larmsignal som ansvariga politiker måste ta på mycket stort allvar. Det handlar om att lärarna ser sig som en strykgrupp i kommunerna.”

Läs också Lärarnas Riksförbunds pressmeddelande från i går här.

I Dagens Nyheter kommenteras resultaten idag på ledarsidan som att de tyvärr var väntade:

”Om det svenska skolsystemet varit ett börsnoterat företag, så hade aktiekursen förblivit i stort sett oförändrad i går.

Skolverkets redovisning av de internationella undersökningarna PIRLS och TIMSS visade att flertalet kurvor över svenska elevers färdigheter i läsning, matematik och naturvetenskap fortsätter att peka nedåt. Men resultaten låg nog i linje med de flestas förväntan.”

 Och tidningen resonerar kring varningarna om att svenska lärare är missnöjda med sitt yrkesval och arbetsvillkoren:

”I ett pressmeddelande riktade Lärarnas Riksförbund i går uppmärksamheten mot att de svenska lärarna är mer missnöjda med sitt yrkesval än kolleger i andra EU-länder. Frustration kan förebåda avhopp och växande svårigheter att klara nyrekryteringen till yrket. Så nog var uppgiften om ett utbrett missnöje oroande.

Men tittar man på svaren från lärare i andra delar av världen finner man att andelen nöjda lärare är ännu lägre i Japan och Sydkorea, två länder som tillhör de allra främsta i både matematik och naturvetenskap. Så uppenbarligen är det inte så enkelt som att glada lärare ger goda elevresultat.”

Och DN avslutar sin ledartext med att ta upp svenka elevernas fortsatt sjunkande resultat i matematik:

”Mer av lärargenomgångar och mer av samtal om matematik där hela klassen deltar kan därför vara en del av svaret på hur svenska elevers kunskaper i matematik ska förbättras. Men ”katederundervisning” räcker inte.

Framför allt borde lärare uppmuntras att gemensamt utvärdera och successivt förbättra sina metoder. Det är den viktigaste lärdomen från Japan och andra östasiatiska länder som nått längre inom matematikundervisningen.”

I Svenska Dagbladet väljer ledarsidans chef PJ Anders Linder att (på allvar eller med viss ironi?) vara mer positiv. Han skriver:

”Hallelujah! För första gången på ett decennium har svenska elever noterat en förbättring i en av de internationella kunskapsmätningarna. Det är fjärdeklassarna som gör bättre ifrån sig i naturvetenskap i Timms2011 än vad de gjorde förra gången (2007). Glädjebudet presenterades av Skolverket igår.

Fast jublen icke för tidigt. I övrigt ser det dystrare ut. Fjärdeklassarna har tappat i läsförståelse och åttorna har blivit ännu svagare i matematik. Fyrornas matte liksom åttornas naturvetenskap står och stampar på låg nivå. Sett över tid är Sveriges utveckling en av de svagaste. I den nya mätningen bromsar fallet in – resultatkurvan ser inte längre ut som den för aktiekursen i SAS – men vändningen låter vänta på sig.”

Linder avslutar:

”Det är ingen slump att matten blir lidande om attityden till kunskap och arbete är tillbakalutad och eleverna lämnas att söka kunskap på egen hand. Matte kräver förklaringar, koncentration och arbetsro. Det måste eleverna få av lärarna – och lärarna få av politikerna.”

Under onsdagen kunde vi så läsa en insiktsfull ledare i Folkbladet. Under rubriken Vi har den skola vi förtjänar skriver Widar Andersson att:

”Sverige skulle behöva ett Skolparti som hyllade lärarna och skolan och som gjorde klart för alla föräldrar att deras ansvar för skolresultaten är minst lika stort som lärarnas”.

Vi citerar ett längre stycke i Anderssons ledartext:

”Det riktigt tunga beskedet i den internationella undersökningen är att lärarna i Sverige är mest missnöjda av alla lärare i den industrialiserade världen. Vilket egentligen inte är förvånande. Under det senaste decenniet har läraryrket och skolan svartmålats och kritiserats på ett orimligt sätt. Den nattsvarta bilden av skolan har givetvis satt sig i huvudet på lärarna.

Monica Hansen Orwehag är universitetslektor i pedagogik vid Högskolan Väst i Trollhättan. I går eftermiddag ringde hon in till programmet ”Språket” i Sveriges Radios P1. Hansen Orwehag gav intressanta och i mina ögon nödvändiga perspektiv till den upphetsade och nutidsbundna skoldebatten.

Hon fick frågan om studenterna skriver ”bättre eller sämre” nu för tiden? Vilket är en svår fråga att besvara enligt Monica Hansen Orwehag.

”På min tid var det 10 procent av en årskull som gick ut gymnasiet. Nu studerar 45 procent av en årskull på universitet och högskolor”, sa hon. Hennes poäng var att lärare idag ser hur betydligt fler studenter skriver än vad som var fallet tidigare; då huvuddelen av varje årskull inte studerade vidare. Fler brister blir självklart upptäckta i en mycket stor population elever än i ett begränsat urval av studiemotiverade elever. Bristerna och problemen är dock inte hela berättelsen; långt därifrån.

Monica Hansen Orwehags trovärdiga antagande var att svenska ungdomar generellt sett skriver bättre i dag än tidigare.

Den långa linjen av framsteg för kunskaper och färdigheter bildar en viktig fond för dagens skoldiskussion.

Sannolikt genomgick Sverige under rekordåren 1945-1970 ett kunskapslyft som motsvarar det som numera uppnås i Sydkorea och andra asiatiska länder. Den svenska skolan har efter 1970 rullat på med ständigt större kvantiteter.

Hela grundskolekullar har flyttats upp i gymnasiet. Mer än hälften av kullarna av godkända gymnasieelever har flyttats upp till högskolor och universitet. Någonstans på vägen har utbildningsprojektet mattats av. Det positiva politiska drivet för utbildning är borta.

Lärare och skolor uträttar ofta underverk med enskilda elever. Men ingen skola är en ö.”

 
Dela med andra:

Postat i klasstorlekar, kunskapsresultat, likvärdighet, timplaner | Inga kommentarer »

måndag, 26 november, 2012

Samma kommun i topp i skolrankning och i flest anmälningar till Skolinspektionen

Rankning har sina sidor.

I helgen kunde vi läsa och höra om att en av Sveriges Bästa skolkommuner, Svedala är i absolut topp när det gäller anmälningar till Skolinspektionen ställt i relation till invånarantalet. Något förvånanden då Lärarförbundet häromveckan rankade Svedala som femtonde bästa skolkommun i landet.

Kanske ger det en fingervisning om att ingen kommun egentligen kan utses till Bästa skolkommun, och att alla skolkommuner borde kunna så mycket bättre…

En av skolorna som dragit på sig många anmälningar i Svedala är Spångholmsskolan, som sedan i mitten av oktober fått sex anmälningar angående problem med våld och bråk. Enligt de anmälande föräldrarna har detta pågått i fyra år utan att någon agerat.

Men i Svedala är man förstås nöjda över att var i topp bland Bästa skolkommuner. Fattas bara annat.

 

 

 

Dela med andra:

Postat i ledarskap, likvärdighet, skolrankning | 1 kommentar »

onsdag, 21 november, 2012

Ro utan åror

I tidningen Kulturen läser vi ett reportage om skolan, ”Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?”, av adjunkten och författaren Lilian O. Montmar. Hon skriver om läraryrket och berättar om varför lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer. Dessa är helt enkelt inte medvetna om de pedagogiska problem som läraren står inför.

”Under mina trettio år som lärare i en kommun med olika kulturyttringar har jag bara en enda gång fått besök av rektor. Besöket kändes hotfullt. Vad hade jag gjort för fel? Rektorn ryckte ju bara ut om någon förälder eller elev hade besvärat sig, aldrig var det tal om att rektorn genomförde lektionsbesök av ett rent pedagogiskt intresse.”

Montmar konstaterar längre in i texten:

”En likvärdig skola för alla kan inte uppnås om inte staten öronmärker medel för skolan. Med andra ord, återtar ansvaret för en god utbildning åt alla.”

Bland annat tar hon upp förslaget i Stockholm Stad att att ge lärare lön efter elevernas prestationer och beskriver det som  ogenomtänkt.

”Om en brandman inte förmår släcka elden, om en läkare inte kan rädda livet på patienten trots ihärdiga försök, skulle man då kunna tänka sig att sänka deras löner? Förslaget borde formuleras om: De pedagogiskt duktigaste lärarna borde uppmuntras att arbeta på de skolor som har mest behov av dem. Det är en stor pedagogisk utmaning att arbeta under svåra förhållanden. Nu sker det omvända: De lärare som har minst yrkesutbildning blir de som stannar kvar i lågpresterande skolor.”

Montmar konstaterar att: ”För de lärare som stannat kvar i de sämst rangordnade skolorna vill man ju nu satsa på ‘superlärarna’ fastän man nu hellre vill kalla dem för ‘handledare’. Idén har väckt ramaskri inom professionen.”

Hon menar att man hellre bör satsa på den pedagogiska delen av lärarutbildningen. ”Lärarfortbildning är nödvändig. Lärarprofessionen är beroende av ständig uppdatering. På åttio och nittiotalen fick vi varje år möjligheter till ämnes- och fortbildning i pedagogik, något som var mycket eftertraktansvärt.”

Och artikelförfattaren Montmar skriver avslutningsvis:

”Staten, kommunerna och skolledningarna bär ett stort ansvar för att våra unga får en god utbildning och blir anställningsbara. Skolledningarna måste skapa ett klimat och ett förhållningssätt så att man som lärare vågar be om hjälp och inte blir sedd som någon som inte klarar av sitt jobb. Vid utvecklingssamtalen ska man kunna berätta om svårigheter i klassrummet utan att behöva vara rädd för att stämplas som en omöjlig, ovillig bakåtsträvare. Samtalet ska inte påverka lönesättningen negativt utan tvärtom, föras i en atmosfär av ömsesidig öppenhet. En lärares duglighet och kurage ska uppskattas.

Ibland kan arbetslaget ha bestämt gruppsammansättningarna. Men klassindelningen är studierektorernas arbete. Läraren blir satt att undervisa de klasser de får serverade på sitt undervisningsschema. Det gäller att klara av sin uppgift. Det gäller att kunna ro utan åror.”

Dela med andra:

Postat i lärare, lärarlöner, likvärdighet | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg