I efterdyningarna av förra veckans mycket uppmärksammade dom i tingsrätten i Gällivare som menade att lärare inte ska få skadestånd då han utsattes för våld av en elev, har vi sett flera kommentarer.
Bloggen vill gärna uppmärksamma ett par av dem.
Först, den mer humoristiska vinkeln i Sveriges Radios veckomagasin ”Godmorgon, världen!”.
I det återkommande satirinslaget Public Service föreslår en ”Metta Fjelkner” bland annat att lärarna ska bilda MC-klubbar som Svarta tavlan för att höja sin status och få skydd mot våldsamma elever och föräldrar.
Är lösningen för att höja läraryrket att kalla in svarta tavlans tuffingar i manchesterkavaj som självhjälp?
Roligt, men också egentligen mycket sorgligt.
Den kloka läraren Helena von Schantz skriver i ett blogginlägg betitlat ”Strykrädda eller stryktåliga lärare?” om den ”trista historien i Gällivare” och lyfter fram att det också är eleverna som drabbas i slutändan om vuxna inte ingriper in skolan.
”Lärarna har redan fått stöd av både fack och departement, så det finns ett hyfsat hopp om att den cyniske nämndordföranden i Kiruna blir tagen i örat och domen kullkastad i nästa instans.
Men elevernas trygghet har redan minskat på grund av det här – oberoende av om den här läraren får upprättelse eller inte. De är nämligen beroende av vuxna som ingriper, vuxna som skyddar, och den sortens vuxna är redan en utrotningsrotad art i den svenska skolan. Den här typen av signaler gör en redan strykrädd yrkeskår än mer strykrädd och passiv. Och det blir eleverna som betalar priset.”
Och vidare:
”Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner – ja och låt oss inte glömma – mordhot och misshandel.”
Helena fortsätter:
”Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare.
Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat.
Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning. Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.
Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt … är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?”
Helena von Schantz lyfter fram behovet av mer hänsyn, omtanke, respekt för andras rättigheter i skolan. För att klara det behövs tydliga gränser och ramar. Hon skriver vidare om skolans många gråzoner.
”De flesta förövare är samtidigt offer – åtminstone någonstans. Vi behöver ha redskap, insyn och ansvar.”
Om vi läser vidare på Helenas blogg så finns det också intressanta diskussioner i kommentarsfältet. En Fredrik Karlsson skriver följande kommentar:
”Min uppfattning är att alla former av våld oavsett om det är lärare eller elever som utför det är oacceptabelt. Jag tar därför avstånd från både den här domen och från den lagändring som gjordes och som tillåter ett fysiskt ingripande från lärarens sida. Våld föder våld. Följer vad Ghandi sade redan på sin tid: Bästa sättet att bemöta våld är genom icke våld.”
Varpå Helena svarar:
”Sånt snack, Fredrik. Om en elev är i fara är det din plikt att ingripa. Inte genom att slå själv, givetvis, men fysiskt stoppa faran, vare sig den kommer från nävar eller knivar.
Lärare som bemöter våld genom att vända andra kinden till är en av de främsta orsakerna till att mobbning kan fortgå. Inget att stoltsera med, med andra ord.”
Dela med andra:
