Arkiv för kategori ‘läraryrket’

onsdag, 15 februari, 2012

Statlig skola med frihet under ansvar är lösningen

Det tog ett tag för Sven-Eric Liedman, författare och professor i idéhistoria, att se ljuset i skoldebatten. Han skrev först en bok om skolan, ”Hets”, och ungefär samtidigt kom en uppmärksammad reportageserie om den svenska skolan av Maciej Zaremba.

Men nu, till slut efter läsningen av Pasi Sahlbergs bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”( Teachers college press, New York & London 2011), har Liedman skådat en möjlig lösning och väg framåt för den hårt prövade svenska skolan.

I en mycket intressant artikel, eller rätteligen recension, ”En lektion i hur skolan lyckas” utvecklar Liedman sina tankar. Han skriver bland annat:

”Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.

Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.”

Och:

”Det finns inga överväldigande fins­ka hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.”

Liedman skriver vidare om en utveckling som många känner igen:

”I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ’Men den utvecklingen var ofrånkomlig.’

Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.

Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.

Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.”

Jag läser vidare med stigande förvåning och glädje:

”Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.

Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.”

Nu ligger nog ändå Sven-Eric Liedman och Maciej Zaremba väldigt nära varandra, även om de tycks komma från var sitt håll i skoldebatten. Och de tycks landa båda två mycket nära den hållning som Lärarnas Riksförbund står för. Nämligen att dagens huvudmän misslyckats att ta ansvar för skolan och att det krävs ett ökat statligt ansvarstagande med kontinuitet och stabilitet för att svensk skola ska kunna återhämta sig.

Liedman skriver:

”På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.
Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.”

Liedmans artikel har ett budskap som nog många lärare uppskattar och instämmer i.

Och för den som missat Zarembas artiklar och den skoldebatt som fördes i Dagens Nyheter förra året (Debatt: Den svenska skolan) så kommer länkar nedan som fortsättningsläsning.

 

 

 

 

måndag, 12 december, 2011

Privatiseringen av skolan misslyckades

Det finns tydliga likheter mellan Caremaskandalen inom omsorgen och den misslyckade privatiseringsreformen i skolvärlden. Det skriver Metta Fjelkner på SVT Debatt, där hon bland annat lyfter fram att vinstintresset allt för ofta har tagit över från de småskaliga visionerna, att vinstutrymmet skapas genom att åka snålskjuts på kommunala bibliotek, rastgårdar, att man inte anställer behöriga lärare, att anställda inte har samma skydd som i kommunala skolor – samtidigt som de samhällsekonomiska vinsterna har uteblivit. Inte heller har privatiseringen bidragit till högre löner för lärare.

Samtidigt finns det något i grundtanken bakom friskolereformen som är värd att ta vara på. Så görs också på vissa friskolor. Framför allt handlar det om pedagogiskt nytänk – som även tvingar de kommunala skolorna att bli bättre på själva undervisningen.

Men tyvärr har mycket av denna grundtanke förfelats – som URs ”Världens bäst skitskola” visar. Kolla in det programmet! Indignations-TV när den är som bäst. Framför allt är det bra att det nu blir den ordentlig diskussion kring a) hur våra skattepengar används, och b) vilka effekter privatiseringen inom skolans område har haft på lärarnas situation, lön, arbetstid och arbetsuppgifter.

/Daniel

torsdag, 25 augusti, 2011

Klokt om Hem till skolan

I går läste vi en tänkvärd recension av en bok som samlar vårens utmärkta artikelserie i DN om skolan. Det är frilansjournalisten MarieLouise Samuelsson som i ”Maciej Zaremba: Hem till skolan” som bland mycket annat skriver:

 ”Kommunaliseringen skapade ett skolornas kupésamhälle som maximerar godtycket, med kommunalpolitiker som (begripligt) bryr sig mest om budgeten och som ibland verkar drivas av ett (obegripligt) förakt för allt vedertaget. Ska man tala om social ingenjörskonst i dag är det därför bäst att tillägga att det har blivit en konst som utövas utan respekt för den kunskap som ingenjörsyrket kräver.”

Hon tar också upp förekomsten modetermer i skolan:

”Luddiga signalord, som ”livskunskap”, ”elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning”. Ord som signalerar en kombination av god vilja och modernitet.
Man kan kalla det för naiva besvärjelser när nya kylskåpspoe­tiska slogan lanseras, tänkta att ”genomsyra” den stackars genom-genomsyrade skolan.”

Det gäller nog  att vara vaksam så att skolan, efter att frigjort sig från ett slags flum inte hamnar i ett annat. Men just när det gäller ”entreprenöriellt lärande” kommer nog Samuelsson lite fel och likställer det med entreprenörskap.

Men det handlar inte nödvändigtvis om att bli entreprenör och starta eget företag; det är alltså inte samma sak som att ha entreprenörskap på schemat. Det handlar om det som Metta Fjelkner och Tobias Krantz nyligen skrev om i DN, ”Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet”. Det handlar exempelvis om entreprenöriell kompetens, dvs kreativitet, drivkraft, och initiativkraft.

Entreprenöriellt lärande behöver inte alls vara flummigt. Det handlar helt enkelt om att elever genom att använda ett annat arbetssätt i till exempel matematik kan få ett stärkt självförtroende och självkänsla, att inte enbart räkna utifrån matematikboken utan också till exempel göra verklighetsbaserade undersökningar där du använder dig av procenträkning, diagram, grafer excelbudgetar med mera.  Många elever motiveras mer när de ser hur man kan använda matematik i verkliga livet och i fler ämnen.

Den enda nackdelen med ”entreprenöriellt lärande” är väl att det är något av en modeterm och som en sådan kanske den används alltför vidlyftigt?

En vettig beskrivning av termen kommer här:

”Grundsynen är helt enkelt att eleverna behöver möta projekt som handlar om livet utanför skolan. Eleverna ska utveckla sin sociala förmåga och bli mer ansvarstagande. Inom matematiken är utvecklingen av problemlösningsförmåga och kreativitet i fokus. Ett annat nyckelbegrepp är inre motivation.
Undervisningen utgår så långt som möjligt från elevernas intressen, styrkor och egenskaper. EPL fungerar ämnesövergripande.
Eleverna jobbar ofta i projektform och/eller i grupp. De har tät kontakt med samhället i form av till exempel studiebesök eller gästföreläsare.”

Låter klokt, bara man inte tror att det är enda vägen. Då riskerar flummet att dyka upp.

lördag, 19 mars, 2011

Fortsatt diskussion om kommunaliseringen och lärarna

Fler tidningar fortsätter ta upp kommunaliseringen av skolan som ”firar” tjugårsjubileum i år.

I Ystads Allehands kan vi läsa:

”Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner konstaterar i debattboken att kommunaliseringen aldrig utvärderats, vilket är anmärkningsvärt med tanke på vilken genomgripande förändring skiftet av huvudmannaskapet innebar. En annan intressant observation som framförs av bland annat självaste FP-ledaren Jan Björklund är skiftet från att staten haft utbildning för ögonen till den kommunala fixeringen vid omsorg, ett dåligt recept för att genomföra Olof Palmes vision om skolungdomen som landets ”spjutspets in i framtiden’.”

I Hallandsposten kan vi läsa ett brandtal för lärarkåren under rubriken ”Till kamp för lärarna” av socialdemokraten Jannike Karlsson som skriver om behovet av trygghet och bra arbetsmiljö även för lärarna:

”Ordningsproblem skulle kunna lösas genom större närvaro av föräldrar i skolan. Det gynnar både elever och lärare och förhindrar att elever får möjlighet att spela ut vuxna mot varandra.
Skolan ska vara en trygg plats för elever, lärare och lärande. Visa solidaritet med lärarkåren att skapa förutsättningar för ett gott inlärningsklimat i klasserna.”

På lördagen hittar vi ett intressant blogginlägg som skrevs redan på tisdagen om kraven på förstatligandet av skolan. Det är läraren Christer Magister som i ett inlägg skriver:

”I SvD framför Jan Björklund och med Metta Fjelkner flera goda anledningar att återförstatliga skolan, huvudargumenten är för mig likvärdigheten och dubbelstyrningen.”

”Det enda argumentet jag egentligen kan komma på för att behålla en kommunal skola är att de som tar besluten finns närmare verksamheten, men det har ju visat sig medföra en ojämlik skola och även en statlig myndighet måste väl organisera sig i mer lokala sektorer?
Jag tar tacksamt emot dina tankar i frågan och argument för och emot, för nu verkar det vara dags att bestämma sig.”

Ja, nu är det dags att bestämma sig. Med en kommande bred utredning av 90-talets skolrefoerm i antågande så börjar det bli dags att göra upp med bland annat kommunalisrengens negativa följder.

söndag, 13 mars, 2011

Katederundervisningen återupprättas

Ska det vara dags för utbildnings-Sverige att lyfta fram katederundervisningen som den mest effektiva undervisningsmetoden? Många lärare har givetvis vetat om det, dock har de avstått från att tala högt om det.

Men vinden har vänt. Det är dags att lämna Caligula-bilden när det gäller synen på lärare och på katederundervisning. I en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” menar  utbildningsminister Jan Björklund att lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen. Därför måste läraren åter ta plats i klassrummet.

Björklund menar att avskaffandet av ”katederundervisningen” har skadat skolan och är en viktig anledning till sviktande skolresultat och ökade klassklyftor.

Han kommer med nyheten att man i den nya skolförordningen kommer skriva in att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning.

”Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete. En strävan från tongivande politiker och pedagoger att komma bort från katederundervisningen innebar krav på mer självständigt arbete från elevernas sida och mindre strukturerad undervisning. Dessa förändringar har med stor sannolikhet sänkt resultaten och ökat klassklyftorna.”

Lärarnas Riksförbund välkomnar detta besked som går helt i linje med att en ny lärarlegitimation införs och att läraryrkets betydelse och roll lyfts fram.

Den alltid like vakne bloggaren Johan Kant har kommenterat Björklunds debattartikel.

”När ordet katederundervisning kommer upp ryggar många tillbaka och får dåliga ‘vibbar’. Det smakar lite illa i munnen! Därför att definitionen av katederundervisning inte stämmer överens mellan lärare och lärare, lärare och lärarutbildare och lärarutbildare och utbildningsminister.”

Många kommenterar Björklunds debattartikel idag.

Någon påpekar att en viktig faktor för lärarens status är faktiskt också lönen och att internationellt så ligger lärarlönerna mycket högre än i Sverige.

Bland annat läser vi:

”I många kommentarer frågas det hur självständigt arbete och kreativitet platsar i Björklunds skola. Jag vill påpeka att för att arbeta självständigt måste man veta hur man ska arbeta och med vad och en förutsättning för kreativitet är oftast goda förkunskaper samt arbetsdisciplin. Björklunder tänker längre/…/”

Men Björklund får också mothugg. En annan kommentar lyder:

”Ännu ett kapitel i ‘Svensk Folkeparti skyller ifrån sig’. Ännu en reform föreslås som saknar all grund i forskning och beprövad erfarenhet. Svensk Folkeparti har nu haft ansvar för skol och utbildningsfrågor i över 4 år, allt blir bara sämre. Allt är sossarnas fel eller möjligen Staafs regering i början på av 1900-talet. Svensk Folkeparti talar med brösttoner, pekar med hela handen, och längtar till den ”finska” skolan med militär disciplin. Men hur utvecklas det finska samhället i jämförelse? ”

Ännu en kommentar lyder:

”Balans är nyckelordet! Jag bor utomlands på den europeiska kontinenten, i ett land där normen är den katederledda, mycket auktoritära sortens undervisning. Med resultat att människor här har en i jämförelse oerhört dålig kunskap och allmänbildning. Korvstoppning är metoden inför prov, eftersom man ska kunna saker utantill. Inget fokus på problemlösning alls. Samtidigt måste barn ha klara riktlinjer – att lämnas vind för våg att själv finna ut vad man ska göra är också förödande för resultatet!”

Vi avslutar med denna kommentar:

”Enkel lösning, förstatliga skolan, stäng friskolorna som inte har en tydlig profil (Vi ger alla godkänt är ingen profil), höj lärarlönerna med 100%, anställ kontorspersonal som sköter dokumenthantering, ha rektorer som är pedagogiska ledare inte ekonomer. Sluta tramsa och låtsas att det beror på något annat bara för att ni inte har råd att göra något åt det riktiga problemet.”

fredag, 11 mars, 2011

Investera i läraryrket och respektera lärarna

I fredagskvällens avsnitt av pratshowen ”Skavlan” i SVT fick utbildningsfrågorna stort utrymme. (Inslaget finns tillgängligt till den 8 maj.) Vi fick möta den brittiske professorn Sir Ken Robinson, ansedd som en av världens främsta föredragshållare inom pedagogik och skolväsende.

Robinson berättade underhållande, tänkvärt och vältaligt om hur, som han menar, skolsystemet hämmar kreativiteten hos eleverna.

Hos Skavlan talade Ken Robinson bland annat om att barn och elever ogillar rutinövningar, det dödar deras intresse och engagemang. Han ifrågasätter också den ”ADHD-epidemi” som han menar drabbat västvärlden. Till viss del menar han att den beror på eleverna och barnen är rastlösa och understimulerade i skolan.

Dessutom förklarade Robinson att han egentligen ogillade allt tal om olika ”ämnen” i skolan. Istället vill han tala om ”disciplines”. Inom universitetsvärlden betyder disciplin ett universitetsämne som bygger på vetenskaplig forskning och metodik. Ordet anger också att ämnet är avgränsat från andra universitetsämnen och att vissa frågeställningar renodlas. Så nog kan man köpa den beteckningen?

Vidare så menade han att det måste finnas en betoning på basfärdigheter för att eleverna ska kunna utveckla sin kreativitet och han är för betyg och stardandariserade mätningar, men befarar att vi lägger för stor vikt vid just själva mätningen idag. 

Slutligen underströk Ken Robinson betydelsen av världens viktigaste yrke, en insikt som läsaren av denna blogg säkert delar. 

”Om vi vill verkligen förvandla vår utbildning måste vi investera i läraryrket. Vi måste respektera lärarna och ge dem de rätta verktygen.”    

Se också för övrigt den intressanta och mycket spridda animerade föreläsningen med Ken Robinson på RSA, ”Changing Education Paradigms”. Här sammanfattas Robinsons tankar om skola och undervisning.

I samma program kunde vi också se ett reportage om Scott Flansburg, som kallas ”den mänskliga räknemaskinen”. Han åker världen runt och föreläser samt entusismerar elever och lärare med sitt budskap att alla kan räkna. Han försöker visa det vackra i matematikens mönster. Nu är han i Sverige, där han onekligen behövs. Flansburg vill få oss slå på kalkylatorn i våra hjärnor. Fascinerande budskap.

onsdag, 9 mars, 2011

Satsa på höjda lärarlöner i högstadiet och gymnasiet

På den internationella kvinnodagen i går kunde vi läsa om en ny och intressant lönerapport som presenteras av Lf, Lärarförbundet.

Undersökningen visar att 4 av 10 lärare överväger att lämna yrket. Det är väl känt sedan länge att lärare är klart missnöjda med såväl arbetsmiljö som lön. Det nya i rapporten är att låg lön nu är huvudskälet även för kvinnorna till att vilja lämna yrket. I övrigt är det väl kända fakta som presenteras.

Lärarnas Riksförbund gjorde en uppmärksammad undersökning 2002 som visade att 20 000 lärare som lämnat yrket kunde tänka sig komma tillbaka om lön och arbetsvillkor förbättrades. Dessa erfarna och kunniga lärare skulle skolan behövt idag.

Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner menar att om lärarnas löner ska kunna höjas så kraftigt som behövs så krävs det att man vågar prioritera särskilda lärargrupper. Nämligen de kvalificerade lärarna på högstadiet och gymnasiet.

”Dessa lärargrupper har haft en svag löneutveckling och fått stå tillbaka till förmån för andra grupper i skolan. Istället har arbetsgivarna i kommunerna satsat på förskolan det gångna årtiondet.”

”Det är inte en hålbar utveckling om läraryrket ska lyftas. Ska lärarlönerna kunna höjas rejält så måste löneökningarna riktas till lärarna på högstadiet och i gymnasiet. Det vill säga de lärargrupper som kan jämföras med civilingenjörer när det gäller utbildningens omfattning och kvalifikationer samt krav.”

Läs också Sydsvenskan i dagens huvudledare idag som förespråkar ökad lönespridning bland lärarna, ”Belöna lärarna” och som för fram Lärarnas Riksförbunds syn på hur lärarlönerna ska höjas.

söndag, 27 februari, 2011

Klokt om ”Klass 9A”

SVT Debatt fortsätter diskutera den egna serien ”Klass 9A”. Stundvis har det kännts hopplöst att fortsätta den debatten. Men på söndagen läser vi ett mycket klokt inlägg om serien.

Det är Carina Schvedin, doktorand i pedagogik vid Åbo Akademi, som i ”Klass 9A visar oss varför svenska skolan måste bli mer som den finska” skriver:

”Jag ställer mig högst tveksam till att superlärare går in i andra lärares klassrum, förnedrar de outsmartade lärarna inför tv – kameror och mäter kunskapsnivåerna genom en trave diagnostiska prov. Den aktuella skolan i serien Klass 9A skall istället ha en skolledare med tillräckligt mycket sinne för bildning i sin egen verksamhet att hon/han själv löser upp problemen på skolan.” 

Så sant som det är sagt. Kanske lyssnar de kommunala skolhuvudmännen eftersom det kommer från öster?  När det kommmer från Finland måste det vara sant.

Schvedin skriver vidare:

”Lärare är pedagogiska ledare och det är hög tid att Sveriges lärarkår utbildas till, agerar som och till fullo förstår detta enkla faktum. Lärare är Ledare! Lärare är ingen sportande kompis med hängjeans och bakochfram keps, eller nasal ljus försiktig mesig framtoning eller småfrökenaktiga gulligakompisen-attityd.

Lärare är Ledare och har därigenom en självklart auktoritet som måste befyllas och erövras – varje dag. En effektiv skola kan förändra för den enskilda eleven – det är en maktfaktor som lärare till fullo måste förstå.”

tisdag, 22 februari, 2011

Politiker ur fas med uppdraget?

Skolan är något som en stor majoritet av landets medborgare  värnar. Trots detta väljer ansvariga  politiker att inte prioritera skolans kärnuppdrag – undervisningen. I Sverige går en betydligt mindre del av skolans resurser till undervisning.

Den senaste tiden har det också uppmärksammats att politiker på många håll valt att satsa på stora procentuella ökningar av sina arvoden och ersättningar. I flera fall ligger det aktiva val från politikerna bakom att exempelvis bestämma att lärarna ska få kanske under två procent i löneökning, medan de själva beviljar sig över tio procents påslag.

Om politikernas prioriteringar har Lärarnas Riksförbunds ordförande  Metta Fjelkner skrivit i Aftonbladet, ”Politiker höjer egna löner mer än andras”.  Artikeln avslutas med följande uppmaning:

”Vi kräver att Fredrik Reinfeldt med politikerkollegor i övriga partier omedelbart uppmanar alla sina partiföreträdare i kommunerna att satsa på lärarlöner istället för höjda ersättningar till politiker.
Vår uppmaning riktas till de partier som är starka ute i kommunerna som centern och inte minst socialdemokraterna, men också till övriga politiska företrädare. Särskilt de två stora politiska partierna i vårt land, moderaterna och socialdemokraterna, har ett extra ansvar i denna fråga.
Politiker i de kommuner som uppmärksammats för stora höjningar av politikers löner eller arvoden bör utfästa sig att se till att exempelvis Lärarnas Riksförbunds välutbildade medlemmar till att börja med ska få 20 procent mer per månad. Det vore en bra början.
Här kan politiker i alla partier göra en stor insats för att verkligen satsa på skolan och få fler kvalificerade att välja läraryrket. Istället för att fatta beslut om stora påslag till sig själva!”

Vad tycker du som läser detta?

fredag, 18 februari, 2011

Vad gör en bra lärare?

Ibland kan man undra vad som gör en bra lärare? Hur agerar han eller hon? Vad är hemligheten till att vissa lärare lyckas?

Givetvis ett engagemang i människan, i eleven. Men det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör skillnaden

Vissa har en särskild fallenhet och begåvning för yrket. Men nog kan även en ”medelbra” lärare bli bra med rätt utbildning och rätt fortbildning och inte minst rätt stöd från skolledning och ansvariga?

Ett lag kan inte bara byggas av stjärnor.  Det behövs en bulk av tillräckligt  bra lärare som utgör stadgan i en kår och som låter stjärnorna lysa och inspirera kollegorna, som säkerligen Stavros och Gunilla gör med sina unika metoder, som ändå vilar på beprövad erfarenhet.

Idag läser vi en krönika i gratistidningen Metro, ”TV-programmet Klass 9A får mig att gråta igen”. Den tar upp just tankar om läraryrket och hur en bra lärare är och vad han eller hon gör.

Det är en sympatisk text av studenten Fridah Jönsson, som jag dock har ett problem med. Och det är i korthet att: Om det här är vad som krävs så krävs det för mycket av en lärare, tänker jag…

Måste man ge bort egna tillhörigheter, som läraren som gav bort sin elbas till en elev i förra omgången av Klass 9 A som sändes 2008 och som Fridah Jönsson berättar om?

Vill man ha en ängel som lärare?

Nej, engagemanget sitter förstås inte i en elbas som ges bort, och det inser även Fridah. Det handlar om förhållningssättet och bemötande av eleverna. Helt enkelt om man som lärare är intresserad av sina elever och deras kunskapsutveckling. Om man bryr sig om vart de ska ta väg i livet, och om man visar ett genuint intresse.

Samtidigt måste vi komma ihåg att läraryrket just är ett yrke. Det kan inte och ska inte vara ett ”kall”. Alltför länge har arbetsgivare och huvudmän kunnat utnyttja lärares dåliga samvete och önskan om att göra lite mer för sina elev och ytterligare lite mer och… till dess att de  bränt ut sig eller resignerat eller kanske lämnat yrket.

Ansvaret för detta ligger delvis på den enskilde läraren, liksom det ligger på varje anställd att sköta sitt arbete professionellt och sätta sina gränser. Men främst ligger ansvaret på arbetsgivare och huvudmän som inte ger lärarna tillräckliga förutsättningar.

Men ändå, visst är det härligt att läsa när Frihad beskriver  en bra lärare” in action”. Visserligen tycker också hon att inte att årets upplaga av serien är lika bra som den förra, nu är den mer ytlig och man kan bara hålla med. Fridah skriver:

”Men ibland gnistrar det till. Som när Stavros förklarar saker för eleverna, bryter arm med dem eller bjuder dem på kexchoklad. Jag blir så rörd och så glad – för det är så man ska göra. Man ska inte göra som den märklige matteläraren Johnny och ”skämta” med eleverna om att de är kassa. Man ska helt enkelt hitta eleverna och vara trevlig.
De mest poppis lärarna i min klass är de som är personliga. De som pratar med oss på rasterna, som visar att de är uppdaterade och har koll på vad som händer i världen och som helt enkelt visar sig intresserade av oss.
De som ”skämtsamt” kallar oss för hopplösa fall vinner inte lika mycket cred hos oss. Det är det Stavros har fattat.
Elevers respekt och uppskattning vinner man genom kunskap och glädje. Och så lite kexchoklad.”

När man ser tillbaka på sin skolgång nog var det just dessa lärare som man minns och uppskattar. Stränga men kunniga lärare som bryr sig. Stränga men ändå snälla. Lärare som  Gunilla och Stavros.

Samtidigt behöver läraryrket en akut statushöjning och större urval av lärarkandidater. Inte bara en medieanpassad ”quick fix” från SVT med nya Klass 9A…

Frågan är hur ska en kunskapsöverföring och fortbildning som är värd namnet kunna utvecklas ut detta mentorskap som Lärarnas Riksförbund länge kämpat för. Det kräver till syvende och sist att arbetsgivaren och huvudmannen också tar sitt ansvar.