Han gör utspelet i dagens Svenska Dagbladet, men artikeln finns inte på nätet, utan vi länkar till den förträffliga Skolvärlden som skriver om Björklunds utspel här.

Bland annat säger utbildningsministern klokt:

”Vi måste höja kvaliteten i svensk skola och då är riktigt välutbildade lärare en viktig del. Dessutom skapar lektorer karriärvägar inom läraryrket.”

Han skriver att: ”Det är dags för socialdemokraterna att ta initiativ till en omfattande diskussion om lärarutbildningen och med öppna armar bjuda in kunniga lärare, som till exempel, Stavros, Lärarnas Riksförbund och andra organisationer liksom forskare på området. Förhoppningsvis leder det fram till en ny och mycket bättre lärarutbildning. I en sådan diskussion bör frågan vara: Hur och var kan den pedagogiska undervisningen bäst bedrivas?”

Nu är det just på gång en ny lärarutbildning. Vi får väl se om den faller Alexander på läppen.

Bland annat sa Björklund att:

”Ett av de riktigt stora misstagen man gjorde 85 var att avskaffa den svenska lågstadielärarkåren. Det var ju inte ett pedagogiskt skäl som låg bakom det, det var ett fackligt …. Sen klär man in detta i mängder av pedagogiska beskrivningar. Det var aldrig barnens behov som var det egentliga skälet. ”

Se klippet ”Nu återskapar vi den svenska lågstadielärarkåren”som ligger ute på Youtube.

Undrar vad de i vissa fackliga kretsar och kommunhusen på 1990-talet, som drömde om att införa enhetslärarsystemet tänker nu? De som ville kunna placera in lärarna i olika boxar som var utbytbara. De som drev på kommunaliseringen av skolan. De som väl borde ångra sig när de ser resultatet av drömmar och illusioner om standardisering och decentralisering…

”Vill man åstadkomma förändring gäller det att förstå vad som händer. ”Klass 9A” ger oss inte hela bilden men där­emot ger den en förståelse för vad som sker, skolan behöver hjälp på alla nivåer för att bli bättre. Det handlar om att mobilisera hela samhället för att stötta skolan, allt från politiker, tjänstemän till föräldrar och andra medborgare.

En central del är att läraryrkets måste uppgraderas, både vad gäller status och kompetens, men det tar också tid. Utbildningen av lärare i dag påverkar skolan för kanske trettio, fyrtio år framåt. Det om något visar vilken central roll lärarna har för skolans framtid.”

Läs och sprid.

Metta Fjelkner menade att när en skolledning – det finns flera exempel runtom i landet – låter en klass fortsätta fram till år nio utan att få tillräckliga kunskaper, måste det utkrävas ansvar.

”Så här ska elever inte ha det. Och inte lärare heller. Det finns många klassrum där det tyvärr ser ut så här. Jag undrar varför inte skolledare och rektorer tidigt gör något?, sa Metta Fjelkner.

Metta och Gunilla var eniga om att det finns många orsaker till situationen i dag, bland annat att lärarutbildning varit alltför undermålig och att fortbildningen brister alldeles oerhört i kommunerna.

”Problemet är att lärarna inte är rustade för det här uppdraget”, menade Gunilla Hammar Säfström.
”Problemet är ju att eleverna har tagit över mycket utav rymden i klasssrummet. Och lärarna är inte rustade i att ta ett ledarskap i klassrummet.”

Metta Fjelkner påpekade att diskussionen om lärarkvaliteten bör handla om att det finns lärare som behöver extra stöd – eller som kanske inte passar för yrket. Debatten får inte bli att alla lärare har problem, det handlar inte om alla lärare.

Båda var också överens om att läraryrket och lärarkåren har avprofessionaliserats under de senaste årtiondena. Det syns bland annat i att lärare åläggs att göra så mycket annat än att  undervisa. Det är uppgifter som andra yrkesgrupper kan göra.

De menade att det har varit alldeles för lite fokus på undervisningen och alltför mycket har handlat om skolans omsorgsuppdrag.

Metta Fjelkner påpekade att  det tidigare inte spelade någon roll om man var utbildad i ämne och skolform. Det har funnits stora brister i professionaliteten. Det som har glömts bort är vikten av lärares beprövade erfarenhet.

Både Gunilla Hammar Säfström och Metta Fjelkner var ense om att det finns stora brister i dagens lärarutbildning som inte lär ut och lyfter fram ledarskapets betydelse tillräckligt. Båda var också övererens om att lärarna har ett stort ansvar.

”Vi har som främsta uppdrag att se till att eleverna klarar sin skolgång. Självklar har vi lärare ett enormt ansvar”, sa Metta Fjelkner.

Men det finns en grupp som det talas för lite om. Skolledarna. Om det hade varit ett VD i ett företag som tillåter att 25- 30 procent inte når målet med verksamheten, ja då hade den personen fått gå för länge sedan. Men i skolan har det kunnat fortgå i flera årtionden. Rektorn är som verkställande direktör för skolorna och borde sparkas om det inte fungerar, menade Fjelkner.

Läs mer om Agenda på LR:s hemsida här. Du kan också direkt här se debatten om Klass 9A i SVT Play (32 minuter in i sändningen)

Hon skriver bland annat om att lärarstudenter idag har i genomsnitt fyra lektionstimmar i veckan, och att det anser hon vara för litet.

”Under lärarutbildningen får man hela tiden höra att våra ämnen innehåller så pass mycket mer än vad som kommer fram under lektionerna, men det finns ingen tid att lära ut allt.”

Ja, man undrar ju då när ämneskunskaperna  ska läras ut och om det verkligen ska räcka med förkortade kursversion just för lärare? Det är som bakvända världen att den som ska lära ut ska få komprimerade kortkurser där man knappt lär sig mer än vad skoleleven ska lära sig.

Caroline lyfter också fram att avhoppen från lärarprogrammet är stora.

”…många blir besvikna och oinspirerade när man efter ett tag förstår att man nästan hinner jobba heltid samtidigt som man går på lärarprogrammet på heltid.”

I en kommentar till en annan kommentar av artikeln förklarar Caroline Jarheim varför hon vill ha mer lektionstid och mindre självstudier:

”Vi måste få chansen att lära oss hur vi ska hantera situationer i klassrummet, och det är därför vi går lärarutbildningen.”

Fullständigt självklart kan tyckas. När lärarutbildningen nu görs om kan man hoppas att betydligt mer tyngd läggs på såväl ämneskunskaper som lärarmetodiken.

Detta har för övrigt Lärarnas Riksförbund krävt under lång tid. Läs exempelvis Skilj utbildning och löner för olika slag av lärare där Metta Fjelkner 2008 dömde ut likriktningen av lärarutbildningen och menar att den gemensamma lärarutbildningen och jämlika ingångslöner för alla lärare, gymnasielärare såväl som förskollärare, gjort det svårt att rekrytera de bästa begåvningarna till grundskola och gymnasier.

Läs också Lärarnas Riksförbund kräver totalöversyn av lärarutbildningen där Metta Fjelkner 2007 krävde att regeringen skyndsamt tillsätter en statlig utredning som ska se över utbildningen.

Nu är också en ny utbildning på väg. Vi får se om Carolines efterföljare kommer att bli nöjda.

Även om det är glädjande att serier, om än såpaserier med dramaturgiskt upplagda berättelser, lyfter fram skolan och lärarans viktiga roll och uppgift, så finns det ett problem med att lärarkåren ensam ska åläggas det ansvar som rätteligen ligger på politiker, skolhuvudmän  och skolledare. 

Metta Fjelkner skriver bland annat:

”I fallet med klass 9 A i Örebro kan man fråga sig var skolledarna varit då en klass tillåtits halka efter andra kamrater i samma ålder? Varför låter man en enskild lärare i en enskild klass stå till svars för tillkortakommanden som politikerna inte tagit ansvar för? Varför ställs inte de högst ansvariga, politiker och skolledare, till svars för att både elever och lärare på alltför många håll har en ohållbar situation?”

Artikeln avslutas med följande:

”Jag menar att svensk skola måste låta lärarna leda igen. Men för att det ska var möjligt behöver vi ha ett system där ansvariga lyssnar när lärare varnar för att problem uppstår, att elever behöver särskilt stöd och att fokus måste ligga på undervisning och resultat. Men det kräver också att lärare får det stöd som behövs och den fortbildning som är nödvändig i alla yrken.”

Att denna artikel tas emot med öppna armar av många lärare som står upp för sitt yrke och som inte vill vara syndabockar för kommunernas misslyckande är tydligt när man på Aftonbladets hemsida läser kommentarer som ”Ihacs”:

”Lärarnas Riksförbund (LR) är den enda fackliga organisation som diskuterat den svenska skolan de senaste 20 åren. Göran Persson skriver själv i sina memoarer hur han, genom att höja lärarlönerna i grundskolan, lyckades ”lura ” lärare från Lärarförbundet att rösta JA till kommunaliseringen av den svenska skolan. Jag tillhörde själv den gruppen, men när jag insåg sveket bytte jag förbund till LR. Under alla dessa år när skolan och skolfrågor blivit degraderade, har det känts bra att Metta Fjelkner varit den som vågat framföra kritiska synpunkter. Hon har ett engagemang för skolan som saknats hos många av de ”profeter” som talat sig varma för elevernas självbestämmande och makt. Eleverna visste ju bäst vad de behövde….Nu återstår det att se om Björklund och Alliansen lyckas ändra riktning på skolskutan. Detta är mycket allvarliga frågor för hela vårt land och vår framtid. Björklund fick utstå mycket spott och spe när han tillträdde. Men med tiden verkar det som att folk förstår vad han menade när han talade om ”flumskolan”. Vi kan inte utsätta barn och ungdomar för den stress som det innebär att vistas i ett rum där den starkes lag gäller, när den starke är den som söker bekräftelse genom att bli bäst på att vara värst. Kanske för att han en gång i börja av sin skoltid satt timme efter timme och försökte välja vad han ville göra….Det var hans ‘frihet’.”

Även bloggaren Moteld har samma uppfattning och skriver i inlägget ”Utbildning ingen kommunal angelägenhet” bland annat:

”Återvänder till ett av mina mantran, skolan. Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, har rätt i att man måste lyssna på lärarna. Det slutade man dock med redan 1989 när Göran Persson var skolminister, trots lärarnas strejker. Han satte den första spiken i kistan med kommunaliseringen. Den banade väg för det kaos som idag råder i skolvärlden.”

På Tysta tankar läser vi dock att lärarutbildaren Mats tröttnat på dessa angrepp på kommunerna (och på lärarutbildningens stora brister). I ”Det är gentagelserna som är helvetet…” skriver han att han drabbas av en oresonlig matthet när han läser Fjelkners text. Det kan jag förstå… Men tyvärr ger verkligheten anledning att fortsätta  skriva texter som dessa.

Man kan alltid hoppas att den berömda droppen kan urholka stenen… och att politiker slutligen ska tvingas ta sitt ansvar.

”Det låter inte bra, men likväl rätt och riktigt. Om inte ansökan, eller än värre utbildningen i sig, uppfyller de krav som ställs så ska man naturligtvis inte heller få något tillstånd. I förlängningen handlar det om vilken kvalitetsnivå vi vill ha på våra lärare, och där har vi som bekant en del att hämta in.”

Sanna Rayman fortsätter:

Bloggen instämmer, förstås.

I ”Björklunds skola i retorikernas våld” kan vi läsa vad en verkligt ämneskunnig anser om kunskapsläget i svensk skola, en skola där nyligen Skolinspektionen konstaterade att matematikundervisningen här stora brister. Liksom många andra, däribland Lärarnas, menar Kurlberg att lärarutbildningen varit undermålig och inte lockat tillräckligt bra studenter. Kullberg påpekar att:

”Retoriskt skickliga pedagoger har sålt en mirakellösning där bra didaktik ersätter ämneskunskaper. ‘Teorier om lärandeprocesser’ är viktigare än hur nyblivna lärare håller ordning på och intresserar ett rum fyllt med förstaklassare; metodik är numera ett fult ord.”

Och Kurlbergs avslutning får vi hoppas utbildningsministern verkligen läser noga och tar till sig och – än viktigare – ser till att kommunerna följer:

”Bäste utbildningsminister Jan Björklund, låt pedagogiken, likt läkevetenskapen, bli evidensbaserad innan den tillåts reformera skolan och lärarutbildningen. Skapa incitament för skolor att premiera bra lärare, och få många duktiga elever att se läraryrket som en attraktiv karriär – utan detta är lärarlegitimation meningslöst. Ett konkret förslag är att i statlig regi anställa disputerade gymnasielektorer, säg en per tio ämneslärare. Det kostar, men har en kunskapsnation värd namnet råd att låta bli?”

Teknikdelegationen tillsattes av regeringen 2008 för att ta reda på hur man stimulerar ungas intresse för tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Bloggen har tidigare uppmärksammat en debattartikel där delagationen presenterade en del av sina förslag.  Se inlägget ”Skolhuvudmannen tar inte sitt ansvar”.

När delegationens ordförande Leif Johansson (ladda ner pressmeddelandet som pdf) överlämnade betänkandet den 29 april sa han, enligt tidningen:

”Det här är den bästa investering i landets välstånd du kan göra under de närmaste fem åren, Tobias!”

I Teknikdelegationens 1,2 miljardersförslag är fortbildning av lärarkåren den tyngsta posten, 700 miljoner.

”Lärarna är en otroligt viktig grupp”, säger delegationens huvudsekreterare Teresa Jonek till Ny Teknik. Hon fortsätter:

”Och inte är det deras fel om de saknar behörighet i teknik- och naturvetenskapsämnena. Det är kommunerna, som ska ta ansvar för skolan.”

Enligt delegationens företrädare råder det förvirring kring vad ”behörig” innebär. Inte heller på detta område klarar ledningen i kommunerna sitt uppdrag.

Bland annat vill man se certifierade kommuner, som ligger långt fram inom det naturvetenskapliga och tekniska området. För att stärka och samordna insatserna för att höja intresset för teknik och matematik föreslår Teknikdelegationen en kommission.

Teknikdelegationens betänkande heter ”Vändpunkt Sverige – ett ökat intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och IKT” (SOU 2010:28). Det finns att ladda ned här i pdf-format.