Lärarnas Riksförbund ser fram mot att den nya och nyreformerade lärarutbildningen som nu gäller kommer få ännu bättre betyg av lärarstudenterna. För några år sedan var det annat ljud i skällan. Då hade den lärarutbildning som sjösattes 2001 fått så mycket kritik från lärarstudenterna att Lärarnas Riksförbund var tvungen att ta sin hand från den.

Genom att ligga på och komma med synpunkter och ge utredaren mycket underlag så blev också den nya utbildningen betydligt bättre med tydliga utbildningar med olika inriktning för olika skolformer och olika uppdrag.

Lindberg ser en viktig förklaring till det minskade söktrycket i de relativt låga lärarlönerna: ”Under de senaste decennierna har lärarna halkat efter i inkomstutveckling jämfört med andra yrkesgrupper. Karriärvägarna inom skolan är få och pedagogernas studielån tunga. Vissa lärare får rent av lägre livslön än om de börjat jobba direkt efter gymnasiet.”

Och Lindberg konstaterar att:

”Lärarfacken kräver rejäla lönelyft, men i avtalsrörelsen kan de framstå som särintressen bland andra. Det är de inte. Med Sveriges ambitioner på utbildningsområdet ligger stort allmänintresse i att få fler av de bästa studenterna att välja läraryrket.”

För den som vill fördjupa sig i frågan hur man ska förmå de bästa att bli lärare rekommenderas läsning av Lärarnas Riksförbunds viktiga rapport ”Vem blir vad – och varför?”  från 2008. I den läggs grunden till hela den debatt som nu råder om att de bästa måste bli lärare – och att lärarlönerna måste höjas för att locka fler att vilja bli just lärare.

Fredagen inleddes med ett seminarium om lärarna som lösningen på skolans problem. Ja, så kallade ju inte Dagens Samhälle, SKL:s tidning, sitt seminarium. Man hade istället medvetet valt den mer dystra och provocerande rubriken ”Har Sverige världens sämsta lärare?”

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman förklarade nöjt  att han visste vad han gjorde när han satte rubriken. På några timmar var hela seminariet fullbokat.

Platsen var Operaterrassen mitt i Stockholm vid Strömmen. En vacker plats, men det var en dyster verklighet som beskrevs av DS:s skolreporter Åse Lo Skardsgård som kartlagt lärarnas situation i dagens Skolsverige, allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket och jämfört situationen här med andra länder.

Hon visade hur siffrorna och diagrammen pekar åt fel håll med sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna. Det var en välkänd bild som målades upp. Välkänd och sann.

Därefter kom statssekreterare Bertil Östberg, som tyvärr något ostrukturerat gav regeringens bild av lärarsituationen i Sverige och vad som kommer att krävas för att nå ”Världens bästa skola”.

Under det följande panelsamtalet deltog förutom Östberg även skolforskaren Trevor Dolan, Stockholms universitet, Per-Arne Andersson, SKL, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Gunvor Engström, Friskolornas Riksförbund.

Det fanns en probleminsikt i panelen som diskuterade frågan om skolans situation och vad som måste göras. Men tyvärr hamnade nästan alla alltför snabbt i att hamra ut budskapet:  ”Vi måste sluta svartmåla skolan! Vi måste samarbeta och ta gemensamma tag.”

Det kunde varit klokt, men problemet var bara att ingen tog upp grundorsaken till att skolans resultat försämrats och att lärarnas status sjunkit. Ingen ville ta ansvaret för att skolans decentraliserats i en extrem riktning i Sverige. Genom en oövertänkt kommunalisering och en oreglerad friskolereform har staten släppt kontrollen över skolan två decennier.

Och ingen i panelen hade en lösning på vad som krävs i grunden för att vända svensk skola långsiktigt. Ett undantag var Trevor Dolan som lyfte fram autonomi för lärarna som den viktigaste åtgärden. Han pekade på att skolan fungerar bäst med tillit. Det betyder att ledningen måste lita på att lärare kan och ge dem autonomi. Och ge lärare en utbildning som hjälper dem och inte stjälper dem. Dolan förvånades över att man på lärarutbildningar förmedlar och bygger på gamla forskningsrön och inte vill ta in ny forskning om bland annat psykologi och hur den mänskliga hjärnan fungerar.

En person som satt bredvid mig under seminariet och som inte är insyltad i skoletablissemanget, den välkända journalisten Monica Gunne, utbrast spontant efteråt:

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan? Problemet på alla nivåer tycks ju vara ledarskapet.  Man måste fokusera på förmågan att lära och lära ut i skolan. Nu smulas allting ner i en massa olika nivåer. Det talades bara om detaljstyrning utifrån olika synpunkter. Kunskapen smulas sönder.”

Touché!

Men såväl Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Lärarförbundet, Lf, som Friskolornas Riksförbund, FR, tyckte alltså främst att man ska sluta med svartmålningen.

Men man kan fråga sig om det är svartmålning att tala om behov av högre lön och bättre resultat? Och är det inte svartmålning av viktiga skolreformer som kritiseras när de äntligen genomförs?

Slutligen, kan det verkligen vara svartmålning att vilja se staten ta ett tydligt och heltäckande ansvar för skolans kunskapsuppdrag och för lärarna? Är inte det istället just vad som behövs framåtsyftande och lösningsinriktat?

Den berättar bland annat att söktrycket till lärarutbildningen sjunkit på ett dramatiskt sätt och är nu nere på rekordlåga nivåer. Det hotar i förlängningen kvaliteten i den svenska skolan. Det räcker inte med en bra och reformerad lärarutbildning för att öka intresset för läraryrket. Det krävs även en uppvärdering av lärarnas löner.

Vidare visar det sig tydligt att lärare i grund- och gymnasieskolan har haft en sämre löneutveckling än andra jämförbara yrkesgrupper. Till exempel har gymnasielärare i allmänna ämnen halkat efter betydligt i jämförelse med andra yrkesgrupper med akademisk utbildning inom den kommunala sektorn. Den genomsnittliga lönen för gymnasielärare har ökat med 54 procent under perioden 1995 — 2010, medan motsvarande ökning för sjuksköterskor har varit 87 procent. Gymnasielärarnas snittlön skulle idag ligga på 35 000 kronor om löneutvecklingen hade varit den samma som för sjuksköterskorna.

Redan i går berättade TV4 om rapporten med hänvisning till Skolvärlden. I TV4:s kvällssändningar kunde vi se följande inslag: Färre vill bli lärare. Och i TV4 Umeå kunde vi se: ”Lärarnas löner nere på samma nivå som Grekland”.

* * *
Idag har också förbundsordförande Metta Fjelkner en replik till SKL:s Maria Stockhaus i Göteborgs-Posten. Stockhaus menar ju att vissa svartmålar skolan. I repliken ”Blunda inte för lärarnas krav” kan man läsa:

”När Lärarnas Riksförbund lyfter problem i skolan är det för att vi vill skolan ska bli ännu bättre. Uppdraget från våra medlemmar är att föra ut vad de ser i skolan och vad de menar måste göras. Jag beklagar att SKL:s företrädare ser det som svartmålning. Att inte tala om problem är att be om mer problem. När vi nu talar om de problem som finns, så kan vi hitta lösningar för att göra skolan ännu bättre. Det är så utveckling sker.”

Kan vara värt att påminna om när en del vill att man ska skönmåla. Visst är det bra och fint att uppmärksamma det som fungerar väl. Men det är ändå problemen och svårigheterna som bör uppmärksammas för att kunna rättas till.

Det är ordföranden för Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening, Friedrich Heger, som tillsammans med ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, Camilla Georgsson, samt ordföranden för Lärarförbundet Student, Markus Lindgren, skriver om att regeringen har ändrat spelreglerna för Sveriges lärarstudenter utan att ta ansvar för konsekvenserna.

Man menar att ”duktiga, välutbildade lärare får inte den utbildning de är lovade och riskerar att utestängas från arbetsmarknaden”. Regeringen uppmanas därför att agera.

Lärarstudenternas företrädare har under lång tid lyft frågan och pekat på problemen för studenterna. Bland annat har de de lärarfackliga studerandeföreningarna hos LR och Lf tidigare gått ut i gemensamma debattartiklar i bland annat Göteborgs-Posten, ”Lärarlegitimation riskerar bli flaskhals”, och Friedrich Heger har även deltagit debatter i Sveriges Radio, ”Legitimation hindrar nya lärare”.

Bakgrunden är att i och med införandet av lärarlegitimationen ställdes kravet att alla nyexaminerade lärare ska gå en introduktionsperiod på ett år. Under introduktionsperioden ska lärarstudenten även erbjudas en mentor men i dagsläget finns ingen garanti för att det kommer finnas lärare som är villiga eller lämpliga att ställa upp.

Skribenterna frågar sig:

”De lärarstudenter som är kvar i det gamla systemet får svårare att hitta praktikplatser under utbildningen och anställning efter examen. Om studenternas behörighet inte matchar innehållet i en stor del av tjänsterna på landets skolor – hur skall de då kunna få jobb?”

En berättigad fråga som riktas till regeringen. Vi får se vad svaret blir…

Han gör utspelet i dagens Svenska Dagbladet, men artikeln finns inte på nätet, utan vi länkar till den förträffliga Skolvärlden som skriver om Björklunds utspel här.

Bland annat säger utbildningsministern klokt:

”Vi måste höja kvaliteten i svensk skola och då är riktigt välutbildade lärare en viktig del. Dessutom skapar lektorer karriärvägar inom läraryrket.”

Han skriver att: ”Det är dags för socialdemokraterna att ta initiativ till en omfattande diskussion om lärarutbildningen och med öppna armar bjuda in kunniga lärare, som till exempel, Stavros, Lärarnas Riksförbund och andra organisationer liksom forskare på området. Förhoppningsvis leder det fram till en ny och mycket bättre lärarutbildning. I en sådan diskussion bör frågan vara: Hur och var kan den pedagogiska undervisningen bäst bedrivas?”

Nu är det just på gång en ny lärarutbildning. Vi får väl se om den faller Alexander på läppen.

Bland annat sa Björklund att:

”Ett av de riktigt stora misstagen man gjorde 85 var att avskaffa den svenska lågstadielärarkåren. Det var ju inte ett pedagogiskt skäl som låg bakom det, det var ett fackligt …. Sen klär man in detta i mängder av pedagogiska beskrivningar. Det var aldrig barnens behov som var det egentliga skälet. ”

Se klippet ”Nu återskapar vi den svenska lågstadielärarkåren”som ligger ute på Youtube.

Undrar vad de i vissa fackliga kretsar och kommunhusen på 1990-talet, som drömde om att införa enhetslärarsystemet tänker nu? De som ville kunna placera in lärarna i olika boxar som var utbytbara. De som drev på kommunaliseringen av skolan. De som väl borde ångra sig när de ser resultatet av drömmar och illusioner om standardisering och decentralisering…

”Vill man åstadkomma förändring gäller det att förstå vad som händer. ”Klass 9A” ger oss inte hela bilden men där­emot ger den en förståelse för vad som sker, skolan behöver hjälp på alla nivåer för att bli bättre. Det handlar om att mobilisera hela samhället för att stötta skolan, allt från politiker, tjänstemän till föräldrar och andra medborgare.

En central del är att läraryrkets måste uppgraderas, både vad gäller status och kompetens, men det tar också tid. Utbildningen av lärare i dag påverkar skolan för kanske trettio, fyrtio år framåt. Det om något visar vilken central roll lärarna har för skolans framtid.”

Läs och sprid.

Metta Fjelkner menade att när en skolledning – det finns flera exempel runtom i landet – låter en klass fortsätta fram till år nio utan att få tillräckliga kunskaper, måste det utkrävas ansvar.

”Så här ska elever inte ha det. Och inte lärare heller. Det finns många klassrum där det tyvärr ser ut så här. Jag undrar varför inte skolledare och rektorer tidigt gör något?, sa Metta Fjelkner.

Metta och Gunilla var eniga om att det finns många orsaker till situationen i dag, bland annat att lärarutbildning varit alltför undermålig och att fortbildningen brister alldeles oerhört i kommunerna.

”Problemet är att lärarna inte är rustade för det här uppdraget”, menade Gunilla Hammar Säfström.
”Problemet är ju att eleverna har tagit över mycket utav rymden i klasssrummet. Och lärarna är inte rustade i att ta ett ledarskap i klassrummet.”

Metta Fjelkner påpekade att diskussionen om lärarkvaliteten bör handla om att det finns lärare som behöver extra stöd – eller som kanske inte passar för yrket. Debatten får inte bli att alla lärare har problem, det handlar inte om alla lärare.

Båda var också överens om att läraryrket och lärarkåren har avprofessionaliserats under de senaste årtiondena. Det syns bland annat i att lärare åläggs att göra så mycket annat än att  undervisa. Det är uppgifter som andra yrkesgrupper kan göra.

De menade att det har varit alldeles för lite fokus på undervisningen och alltför mycket har handlat om skolans omsorgsuppdrag.

Metta Fjelkner påpekade att  det tidigare inte spelade någon roll om man var utbildad i ämne och skolform. Det har funnits stora brister i professionaliteten. Det som har glömts bort är vikten av lärares beprövade erfarenhet.

Både Gunilla Hammar Säfström och Metta Fjelkner var ense om att det finns stora brister i dagens lärarutbildning som inte lär ut och lyfter fram ledarskapets betydelse tillräckligt. Båda var också övererens om att lärarna har ett stort ansvar.

”Vi har som främsta uppdrag att se till att eleverna klarar sin skolgång. Självklar har vi lärare ett enormt ansvar”, sa Metta Fjelkner.

Men det finns en grupp som det talas för lite om. Skolledarna. Om det hade varit ett VD i ett företag som tillåter att 25- 30 procent inte når målet med verksamheten, ja då hade den personen fått gå för länge sedan. Men i skolan har det kunnat fortgå i flera årtionden. Rektorn är som verkställande direktör för skolorna och borde sparkas om det inte fungerar, menade Fjelkner.

Läs mer om Agenda på LR:s hemsida här. Du kan också direkt här se debatten om Klass 9A i SVT Play (32 minuter in i sändningen)