Arkiv för kategori ‘lärarlöner’

tisdag, 17 april, 2012

”En grupp som faktiskt borde kunna få ett påslag är lärarna”

Den gångna helgen kunde vi läsa en intressant text om avtalsrörelsen på Upsala Nya Tidnings, UNT:s, ledarsida av Gunvor Hildén. Hon tar upp industriavtalets riktmärke och frågar sig:

”Varför är det så viktigt att hålla fast vid de 2,6 procenten? Det räcker med att kasta en blick på historien. Under ett par decennier höjdes de svenska lönerna hej vilt. Resultatet blev noll procent i höjt värde på grund av den galopperande inflationen.”

Hon konstaterar att det så kallade industriavtalet ”ledde till siffermässigt mycket små lönehöjningar. Men effekten blev värdemässigt stora påslag, eller cirka 40 procent i värdeökning under de drygt 15 år som systemet hittills har fungerat.”

Riktigt intressant blir det när Hildén fortsätter och skriver:

”Det finns bara en nackdel med industriavtalet. Det låser fast lönernas relation till varandra som ristat i sten. Lågavlönade förblir för evigt lågavlönade, högavlönade får fler kronor i påslag och förblir högavlönade. Så i varje avtalsrörelse hävdar ett antal fackförbund att just deras medlemmar behöver extra påslag, även om man förstås i övrigt stöder tanken på industrin som löneledare.”

Gunvor Hildén ser en stor fara om löneökningarna släpps fria som tidigare. Hon värdesätter det system som tjänat Sverige väl i avtalsrörelser under femton år. Och så konstaterar hon ändå:

 ”Men en grupp som faktiskt borde kunna få ett påslag i årets avtalsrörelse är lärarna, ett yrke som kräver lång och dyr utbildning och där tillgången snart kommer att bli för liten i förhållande till efterfrågan, när den stora 40-talistgruppen definitivt har lämnat yrkeslivet.”

En insikt som årets avtalsrörelse skulle må bra av, liksom samhällsdebatten. Men nu har alltså skolhuvudmännen och arbetsgivarna chansen, såväl för kommunala skolor som privata friskolor. Satsa på grundskolans och gymnasiets lärare i årets avtalsrörelse.

måndag, 16 april, 2012

Löneuppropet blir rikstäckande i dag

Löneuppropet som startades av en enskild lärare i Malmö, Philip Dante, går idag den 16 april ut till Lärarnas Riksförbunds distrikt som alla stödjer uppropet. Ja, det går ut till landets alla lärare. (Vi berättade om uppropet i bloggen häromdagen.)

Och idag har detta också återigen uppmärksammats i SVT, ” Malmölärarnas upprop växer”. Ja, även Sydsvenskan berättar om uppropet idag,”Lärares löneupprop sprids”.

Det skrivs ockaså om uppropet i bland  annat tidningen Dagbladet i Sundsvall, ”Omfattande kampanj ska ge lärarna mer i plånboken”.

Läs också intervjun med Philip i förbundets medlemstidning Skolvärlden, ”Jag älskar mitt jobb och tänker slåss för bättre lön”.

 

I Malmö planerar Lärarnas Riksförbund tillsammans med lärarna som startat löneuppropet att promenera till stadshuset den 9 maj och lämna över Malmös namninsamling.
Målet är att lärare i hela landet, såväl medlemmar i Lärarnas Riksförbund som i Lärarförbundet och även oorganisierade lärare, går med i uppropet och skriver på och lämnar över underskrifterna till skolansvariga politiker och skolmakthavare över hela landet just den dagen.

Det lokala löneuppropet  har alltså snabbt blivit en rikstäckande satsning. Vilket också visar på kraften som finns och engagemanget i lärarled och bland andra intresserade.
Det förtjänar att påpekas att Löneuppropet handlar om att lärare är missnöjda med sin lön. Och de ställer SKL och arbetsgivarna mot väggen. Låt oss citera uppropet:

”Vad tänker ni göra åt saken? Under en längre period har media lyft fram bilden av oss ämneslärare som missnöjda med vår lön. Med detta upprop vill vi visa er, ansvariga politiker i Malmö stad, vilka vi är och hur många vi är!”

De påpekar också bland annat:

”Det finns många välutbildade ämneslärare på Malmös skolor. Vi har fil. kand.- eller fil. mag.- examen och ofta kompletterar vi med fler utbildningar än bara den ämnesrelaterade lärarutbildningen. Glöm heller inte bort att vi år efter år berikas utav den erfarenhet som hundratals möten med elever ger oss. Vi har mycket att ge, frågan vi vill ställa er, ansvariga politiker i Malmö stad, är om ni är beredda att betala för det?”

Detsamma kan nog sägas gälla för dessa lärares kollegor  över hela landet.

Någon kanske tycker det är problematiskt att lärare i grundskolan och gymnasieskolan nu engagerar sig och går ut och lyfter fram sin egen situation. Det kallas att ställa grupp mot grupp. Men om en lärargrupp eftersatts under lång tid kan inte dessa lärare få höja sin röst, utan att tillrättavisas för att de inte talar om alla andra?

Det är i så fall beklagligt, men visar på vilket problem skolan har. Det finns många andra viktiga grupper i skolan som behöver lyftas och stöttas. Men låt oss nu tala om just grundskollärarna och gymnasielärarna. Låt oss stödja deras upprop!

Politiker som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har tagit tydligt ställning när han kräver att grundskollärare och gymnasielärare ska prioriteras. Partiet har avsatt fem miljarder kronor till löneökningar för dessa lärargrupper i sitt förslag till statsbudget, som TV4 Nyheterna  rapporterade i fredagens nyhetsändningar.

Om du ännu inte gått med i ”Löneuppropet Det börjar med läraren!” så gör det gärna nu. Engagera dig också lokalt i detta landsomfattande upprop. Du kan även stödja det Löneupprop som finns på LR:s hemsida om 10 000 mer.

fredag, 13 april, 2012

Lärarna i grundskolan och gymnasiet måste prioriteras

Det är stora skillnader i löneutvecklingen mellan olika lärargrupper, rapporterade TV4 Nyheterna i fredagens nyhetsändningar.

Statistiken som presenteras har tagits fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, och visar att den genomsnittliga löneutvecklingen åren 2004-2010 för lärare varit 19 %. I topp ligger universitetslärare med 23 % i löneökning, därefter kommer förskollärare som haft den näst högsta löneökningen på 20 % och sämst har grundskollärare och gymnasielärare klarat sig med 15% i löneökning.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin tar tydligt ställning när han kräver att grundskollärare och gymnasielärare ska prioriteras. Partiet har avsatt fem miljarder kronor till löneökningar för dessa lärargrupper i sitt förslag till statsbudget.

En samlad svensk lärarkår i grundskolan och gymnasiet tackar Gustav Fridolin för stödet.

 

fredag, 13 april, 2012

Stöd löneuppropet ”Det börjar med läraren!”

I veckan uppmärksammade SVT Sydnytt ett löneupprop som startats i Malmö av medlemmen och läraren Philip Dante. Hans krav är detsamma som förbundet driver gentemot motparten SKL i de pågående avtalsförhandlingarna: 10 000 kronor mer i månaden.

Över tusen Malmölärare kräver nu 10 000 kronor mer i månaden. Och löneuppropet sprider sig över landet. SVT har intervjuat Philip som är orolig för yrkets framtid.

”Man kommer ju aldrig att locka till sig de mest kompetenta akademikerna till läraryrket, om man inte visar att de får lön för sina möda”, säger han till SVT:s reporter.

Philip Dante har haft kontakt med flera av LR:s distriktsordföranden runt om i landet.

”Många är missnöjda med sin lön, så självklart har Lärarnas Riksförbund ställt sig bakom löneuppropet, åtminstone de personer som jag har pratat med”, säger han.

Lärarnas Riksförbund centralt instämmer och stödjer uppropet helhjärtat.

”Kravet på 10 000 kronor mer i månaden är ett fullt legitimt krav och det måste vi nu ha en plan för att uppnå så snart som möjligt”, säger förbundsordförande Metta Fjelkner till SVT. Hon understryker att det handlar om en långsiktig målsättning.

”Att få 10 000 kronor på ett ettårsavtal – det begriper både jag och andra säkert att det får man inte”, säger Metta Fjelkner.

Philip Dante menar att villkoren för lärarkåren har försämrats gradvis och att det är dags att säga ifrån nu. Och sedan säger han:

”Om man lägger en groda i ljummet vatten och bara tillräckligt långsamt höjer temperaturen, så kan du till slut koka ihjäl grodan utan att den klagar. Och det är väl mot det stadiet som lärarna är på väg.”

Om du ännu inte gått med i ”Löneuppropet Det börjar med läraren!” så gör det nu!

http://loneuppropet.wordpress.com/loneuppropet/

Engagera dig gärna lokalt i detta landsomfattande upprop. Du kan också stödja det Löneupprop som finns på LR:s hemsida:

http://lr.se/10000mer

torsdag, 5 april, 2012

Kallet är löneutvecklingens fiende

I Skolvärlden läser vi att ”Kvinnors löneutveckling släpar efter inom privat sektor”. Det visar sig enligt ny SCB-statistik att kvinnliga lärare har en sämre löneutveckling än manliga lärare inom den privata sektorn.

”Det är viktigt att uppmärksamma den här utvecklingen”, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, till tidningen.

År 2005 tjänade kvinnliga grundskolelärare på privatsidan i genomsnitt 99,1 procent av sina manliga kollegors lön. Fem år senare är andelen nere i 97,4 procent. För kategorin ”gymnasielärare med flera” backade kvinnor från 98,8 procent av männens genomsnittliga lön till 96,7 procent inom den privata sektorn. Allt enligt statistik från SCB som Skolvärlden sammanställt.

Det syns tydligt inom den privata sektorn. Vi har inte analyserat det, men det finns anledning att försöka se till att kvinnor har en löneutveckling som liknar männens”, säger Metta Fjelkner.

Ofta förs det fram som en förklaring till den dåliga löneutvecklingen inom bland annat läraryrket att när kvinnor kommer in så sjunker lön och status. Hur det egentligen ser ut är fortsatt föremål för diskussion, men klart är att löneutvecklingen i läraryrket ha varit mycket svag under lång tid.

Det finns de som försöker föra fram att exempelvis konkurrensutsättning ger en positiv påverkan på lönerna. I en rapport, som lyfts fram av Friskolornas Riksförbund,  från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) studeras vad som har hänt med sysselsättningen och de anställdas löner sedan avregleringen av den offentliga sektorn i början av nittiotalet och fram till år 2008.

En del kan tolkas som att det varit bra med konkurrensutsättning av skolan och lärarna med friskolereformen, men ändå har det tydligen inte gett högre löner för lärarna i friskolor och i synnerhet inte för kvinnorna.

Den som vill fördjupa sig mer om könsfördelningen i läraryrket finner mycket intressant att läsa på sajten ”Lärarnas historia”. Se exempelvis texten ”Läraryrket – ett kall?” av Sofia Persson.

Hon skriver att sedan 1990-talet har andelen kvinnor av nybörjarna på lärarutbildningar legat relativt konstant, i riksgenomsnitt runt 75 procent. Sofia Person påpekar också att:

”Läraryrket är ett av de yrken, som tillsammans med exempelvis prästens, läkarens, sjuksköterskans och socialarbetarens, traditionellt har räknats som ett kallyrke. Läraryrket betecknas fortfarande ofta som ”gränslöst” och många förutsätter ett särskilt engagemang som går utöver ett ”åtta till fem” åtagande. Varifrån kommer de ibland mycket höga förväntningarna på lärares engagemang?

Hon frågar sig:

”Kan man kanske söka sig tillbaka i tiden för att/…/ låta historien spela rollen av en slags psykoanalys som kan belysa förträngda aspekter hos fenomenet?”

Under rubriken ”Att bli kallad till lärare” skriver Persson vidare:

”Allvaret i läraruppdraget kan knytas till den kallelsetanke som följt läraryrket under historiens gång. Kall syftar på föreställningar om att verka i enlighet med en (ödes)bestämd uppgift, att ställa sig i exempelvis Guds eller något högre syftes tjänst. Kalltermen kan även användas i mer sekulariserad form, och syftar då på altruistiskt agerande. I folkskolestadgorna användes termen ’kall’ om lärarnas uppdrag ända fram till slutet av 1950-talet.”

Nåväl, även om termen kall, eller kallelse, förpliktigar och visar vilket viktigt yrke det är, så finns det en baksida, som vi hoppas att läraryrket kan lämna. Hur rätt betala ett ”kall”? Kanske behöver det inte ens betalas rätt? Där kommer ju belöningen från ovan och då kan både löner och arbetsvillkor pressas betänkligt.

Ett av de många allvarliga fel som kommunpolitikerna och de kommunala förvaltningarna gjorde när de fick ta in lärarkåren på 1990-talet var nog också att de valde att se lärarna som en kår som hade en kallelse att undervisa – och inte tyckte det var så noga med lön och arbetsmiljö. Mycket av arbetet förutom undervisningen gjordes ju hemma.

Men i framtiden kan vi nog förvänta oss att lärare, såväl kvinnor som män, kommer att välja att lämna kallet hemma. Dagens unga vill ha meningsfull arbeten och viktiga arbetsuppgifter och här är läraryrket ett mycket attraktivt yrke. Men då måste också arbetsgivarna börja inse att de måste betala för att få de bäst lämpade. Även i friskolorna. Och även kvinnor.

 

måndag, 26 mars, 2012

Företag vill öka lärares motivation

För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningarna om ett märkligt fenomen. Där beskrevs hur de lärare som vill ska kunna köpa sig högre lön. TT berättade att för 5 000 kronor ska lärare i Jönköpings kommun kunna få en särskild kvalitetsstämpel, en meritering, något som i sin tur kan ge högre lön, skriver Jönköpings-Posten.

Vidare läste vi:
”Det är företaget Skolporten som lanserar tjänsten och kommunen har sagt ja till samarbete. Kommunen betalar en del, men läraren får också betala. Företaget ska, via ett systerbolag, följa lärarens arbete. Om det håller måttet får läraren en meritering. Facket tycker det är orimligt att betala för en chans till löneökning.”

Vi undrade om detta är en ny produkt från Skolporten, som slagit fel? Sånt kan ju hända. Och frågan inställer sig också hur motiveringen för denna tjänst ser ut?

Idag kunde vi så läsa ett pressmeddelande som försökte sprida ljus över det hela. Det kom från företaget Arete Meriting, som står Skolporten nära och där Skolportens grundare Per Reinolf är ansvarig.

Där står det att kostnaden för den enskilde läraren är ”enbart ett förslag som baseras på tanken att deltagaren, genom att själv bekosta en liten del, får en ökad motivation till att genomgå hela meriteringsprocessen.”

Man påpekar också att Arete Meritering är ett fristående bolag som inte ägs av Skolporten.

Det hade dock varit intressant att också i pressmeddelandet få läsa mer om tanken bakom företaget och dess meriteringssystem som man alltså vill sälja till kommunerna. Och låta lärarna delbekosta.

I Jönköping är lärarna lite undrande kring Aretes satsning. Det första steget i meriteringen kostar 900 kronor för den enskilde läraren, det andra kostar 4 100 kronor.

”Man kan ju tycka att det rent principiellt borde vara arbetsgivarna som ska stå för fortbildningen, säger Börje Hillfelt, ombud för Lärarnas Riksförbund i Jönköping.

”Det har också varit väldigt bråttom för att Jönköpings kommun ska ansluta sig till detta i första vändan. Vi har väldigt många frågetecken kring hur meriteringen ska göras, och vi är tveksamma till detta. Men samtidigt vill vi inte heller säga nej till möjligheten till att få karriärvägar för våra medlemmar.”

”Tyvärr ser vi också att kommunen samtidigt inte har några vettiga villkor för mentorer för nyanställda och för introduktionsperioden för lärarlegitimationen. Det är beklagligt”, säger Börje Hillfelt.

torsdag, 22 mars, 2012

Är det därför kommunerna inte velat höja lärarnas löner?

Idag läser vi ännu en gång igenom vad den skol- och utbildningsintresserade nationalekonomen Jonas Vlachos skrev om lärarnas löner 2010, efter den förra avtalsrörelsen. På bloggen Ekonomistas läser vi inlägget ”Varför kommunerna inte höjer lärarnas löner”.

Det är något vi skrivit om tidigare  i bloggen. Men det känns tyvärr fortfarande högst aktuellt.

Vlachos skriver där bland annat:

”En möjlig, eller kanske till och med trolig, förklaring är att medan kommunerna faktiskt agerar som vinstmaximerande monopsonister så agerade staten på annat sätt när den var arbetsgivare. Den huvudsakliga orsaken till denna skillnad står att finna i att avkastningen på utbildning är något som ligger långt fram i tiden och som inte enbart kommer den enskilda kommunen till del. Kommunen själv bär alltså bara en liten del av kostnaden för en försämrad utbildning.

Mer specifikt har kommunen ingen anledning att ta hänsyn till landets framtida lärarförsörjning eftersom detta är något som påverkar landets alla kommuner. Bättre då att maximera nettoavkastningen på det nuvarande lärarbeståndet och låta någon annan ta ansvar för helheten. Ur kommunens synvinkel är det alltså helt rationellt att hålla nere lärarlönerna så mycket som möjligt.”

Den givna slutsatsen är att då borde det rationella samhällsekonomiska argumentet vara att lärarna bör bli statligt finansierade, eftersom samhällelig kollektiv långsiktighet bättre företräds på den nationella nivån. Eller hur?

 

onsdag, 21 mars, 2012

Lärarlön och lärarlegitimation diskuteras på landets ledarsidor

Idag tar många ledarsidor upp frågan om att allt färre vill bli lärare. Något som både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet uppmärksammat den senaste tiden. Se LR:s ”Läraryrkets attraktionskraft på fallrepet” och Lf:s ”Varifrån ska alla lärare komma?”.

Först av allt ska sägas att alla ser problemet med sjunkande intresse för läraryrket och alltför låga lönelägen. SKL läser förhoppningsvis dessa ledare noggrant idag. Annars lär de bli överraskade i avtalsrörelsen över stödet för lärarna…

I DN läser vi ledaren ”Det kan bli ännu värre” om den nya lärarutbildningen som ännu inte lockar fler studenter:

”Att intresset för utbildningen är så svalt är i sig inget bevis för att reformen är dålig. Även den föregående förändringen av lärarutbildningen i början av 2000-talet ledde till att antalet sökande per plats föll. Utvärderingar visade sedan på oroande kvalitetsbrister både när det gällde innehåll och examinationsformer.

Den nu genomförda reformen innebär att vi rör oss tillbaka till en ordning som mer liknar den lärarutbildning som fanns på 90-talet. Om man hade kunnat backa bandet så hade det bästa varit om 2001 års reform aldrig genomförts. Men så fungerar det inte. I stället för ett ogjort misstag får vi ett misstag plus en därpå följande mödosam och kostsam återställare.”

Och om lönerna konstaterar man:

”Urholkningen av lärarlönerna har gått så långt att denna faktor ensam har blivit ett stort hinder. Men för att kunna konkurrera med andra yrken måste lärarbanan också bättre ta till vara sina positiva särdrag. Trenden har länge varit och är alltjämt att arbetet steg för steg blir mer kontorslikt. Den utvecklingen måste brytas.”

I SvD menar man att ”Låt riktigt bra lärare få riktigt bra betalt” och skriver bland annat:

”Att lärarna inte har fått igenom kraven på generella löneökningar har flera orsaker. Bland annat har kommunerna haft ganska lätt att rekrytera, inte minst obehöriga, och många har tyckt att skolan måste bli bättre innan lärarlönerna blir det. Kunskapsresultaten har inte precis givit vind i seglen.

Å ena sidan låga löner. Å andra sidan en känsla av att lärarna blivit den förlorande parten i slaget om klassrummet. Inte konstigt att banan utövar en begränsad lockelse.”

Expressen skriver i ”Lärarkrisen ett framtidshot” att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan:

”När efterfrågan på en vara vida överstiger utbudet stiger priset. Detta måste också gälla naturvetenskapliga lärare. De bör få ett rejält lönelyft. Lärarlönerna bör även höjas generellt, men mest för de lärare det råder störst brist på. Och de lärare, i alla ämnen, som uppnår bäst resultat i förhållande till förutsättningarna borde få större lönepåslag än mer medelmåttiga kolleger. En ordentlig satsning på lärarlöner kommer att kosta mycket pengar, men en bättre investering är svår att tänka sig.

För att en sådan reform ska fungera krävs att staten tar över kommunernas huvudmannaskap för skolan. Bara så kan regeringen försäkra att pengarna verkligen kommer de rätta lärarna till del. I en statlig skola är det också lättare att påverka arbetsmiljön till det bättre och utjämna skillnader mellan skolor med olika behov.

De eländiga beskrivningarna av svensk skola har knappast ökat läraryrkets popularitet. Men det vore farligt att skönmåla ett fiasko. Om regeringen ser till att skapa en bättre verklighet för dem som vill vara med och vända utvecklingen borde det gå att locka de begåvningar som skolan behöver. Det rör sig ändå om Sveriges viktigaste jobb. Låt detta avspeglas i lön och arbetsvillkor så kan läraryrket bli attraktivt igen.”

I Aftonbladet är man mer kritisk till de reformer som nu genomförs i skolan. Ledarskribenten Katrine Kielos skriver i sin signerade ledarkrönika, ”Jan Björklunds eget skolfiasko” att:

”Både lärarlegitimationen och den nya lärarutbildningen var feltänkta. Jan Björklund tror att han genom att höja trösklarna in i läraryrket ska kunna återupprätta lärarens status från en svunnen tid.

I stället borde han fråga sig hur man gör för att locka de mest kompetenta att bli lärare utifrån dagens arbetsmarknad. Skolan behöver professionaliseras till att bli mer lik andra branscher. ­Lärarna ­behöver bättre möjligheter att göra lönekarriär och skolledare som hjälper dem att utvecklas.

En snabb pedagogisk utbildning av hög kvalitet och möjlighet att ­ganska snart få en ledarskapsposition på ­skolan, skulle exempelvis kunna locka medelålders människor med karriärer i näringslivet till skolan. Och det finns många andra åtgärder som man kan tänka sig.

Vad det handlar om är ett byte av ­fokus: skapa fler och kortare vägar in i läraryrket, i stället för att som ­Björklund försöka göra ­precis tvärtom.”

Betydligt mer optimistisk är Upsala Nya Tidning, UNT, som i ”Goda skäl att bli lärare” skriver att det är:

”viktigt att lyfta fram skälen till att bli lärare just nu, som faktiskt är många och goda. Efter att alla reformer nu kommit på plats (läroplan, skollag, betyg med mera) finns förhoppningsvis en politisk samsyn som kan ge arbetsro i skolan. Dessutom kommer lönen att bli bättre, både genom karriärmöjligheter och reella påslag. Det kan man säga redan nu.

Det enda verkliga hotet mot högre lärarlöner är kommunernas försämrade ekonomi. Och att fackförbunden, i sin iver att åstadkomma allt på en gång, i stället skrämmer bort elever från lärarutbildningen. Den nya och bättre utbildningen ska ju höja lärarnas standard och användas som argument i många avtalsrörelser framöver.”

Läraryrket, lärarlön och lärarlegitimation uppmärksammas också i dagens tidningskrönika i Sveriges Radios luncheko som ägnar sig åt läraryrket och ger en bra sammanfattning.

 

måndag, 12 mars, 2012

Så här kan vi inte ha det

I Svenska Dagbladet läser vi en ledartext av Anders PJ Linder med rubriken ”Börja med att låta lärarna undervisa”.

PJ Linder har läst senaste numret av SKL:s tidning Dagens Samhälle som gör en stor granskning av svensk skola och där en bekymmersam bild träder fram. Det gäller allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket. Alla siffror pekar åt fel håll med bland annat sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna.

Detta får Andes PJ Linder att utbrista:

”Men så här kan vi inte ha det. Utbildning och kunskaper får bara större betydelse för individens förmåga att klara sig i samhället och för samhällens förmåga att utvecklas. Och det råder allt större enighet om att nyckeln till goda kunskapsresultat finns hos lärarna.”

Hans enkla budskap är dels att lärarna måste få undervisa mer och administrera mindre. Och dels att lärarna behöver få bättre chefer. Han skriver:

”Lärarlönerna måste höjas. Till dels måste det finansieras genom att man byter kvantitet mot kvalitet, så att det blir färre lärare med bättre löner.
Fast lika viktigt är att stärka ledarskapet i skolan och ge lärarna chans att koncentrera sig på sin huvuduppgift och utvecklas i yrket. Att helt slippa administration och diversearbete är en utopi, men undervisningen måste stå ohotad i centrum.”

fredag, 9 mars, 2012

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan?”

Fredagen inleddes med ett seminarium om lärarna som lösningen på skolans problem. Ja, så kallade ju inte Dagens Samhälle, SKL:s tidning, sitt seminarium. Man hade istället medvetet valt den mer dystra och provocerande rubriken ”Har Sverige världens sämsta lärare?”

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman förklarade nöjt  att han visste vad han gjorde när han satte rubriken. På några timmar var hela seminariet fullbokat.

Platsen var Operaterrassen mitt i Stockholm vid Strömmen. En vacker plats, men det var en dyster verklighet som beskrevs av DS:s skolreporter Åse Lo Skardsgård som kartlagt lärarnas situation i dagens Skolsverige, allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket och jämfört situationen här med andra länder.

Hon visade hur siffrorna och diagrammen pekar åt fel håll med sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna. Det var en välkänd bild som målades upp. Välkänd och sann.

Därefter kom statssekreterare Bertil Östberg, som tyvärr något ostrukturerat gav regeringens bild av lärarsituationen i Sverige och vad som kommer att krävas för att nå ”Världens bästa skola”.

Under det följande panelsamtalet deltog förutom Östberg även skolforskaren Trevor Dolan, Stockholms universitet, Per-Arne Andersson, SKL, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Gunvor Engström, Friskolornas Riksförbund.

Det fanns en probleminsikt i panelen som diskuterade frågan om skolans situation och vad som måste göras. Men tyvärr hamnade nästan alla alltför snabbt i att hamra ut budskapet:  ”Vi måste sluta svartmåla skolan! Vi måste samarbeta och ta gemensamma tag.”

Det kunde varit klokt, men problemet var bara att ingen tog upp grundorsaken till att skolans resultat försämrats och att lärarnas status sjunkit. Ingen ville ta ansvaret för att skolans decentraliserats i en extrem riktning i Sverige. Genom en oövertänkt kommunalisering och en oreglerad friskolereform har staten släppt kontrollen över skolan två decennier.

Och ingen i panelen hade en lösning på vad som krävs i grunden för att vända svensk skola långsiktigt. Ett undantag var Trevor Dolan som lyfte fram autonomi för lärarna som den viktigaste åtgärden. Han pekade på att skolan fungerar bäst med tillit. Det betyder att ledningen måste lita på att lärare kan och ge dem autonomi. Och ge lärare en utbildning som hjälper dem och inte stjälper dem. Dolan förvånades över att man på lärarutbildningar förmedlar och bygger på gamla forskningsrön och inte vill ta in ny forskning om bland annat psykologi och hur den mänskliga hjärnan fungerar.

En person som satt bredvid mig under seminariet och som inte är insyltad i skoletablissemanget, den välkända journalisten Monica Gunne, utbrast spontant efteråt:

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan? Problemet på alla nivåer tycks ju vara ledarskapet.  Man måste fokusera på förmågan att lära och lära ut i skolan. Nu smulas allting ner i en massa olika nivåer. Det talades bara om detaljstyrning utifrån olika synpunkter. Kunskapen smulas sönder.”

Touché!

Men såväl Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Lärarförbundet, Lf, som Friskolornas Riksförbund, FR, tyckte alltså främst att man ska sluta med svartmålningen.

Men man kan fråga sig om det är svartmålning att tala om behov av högre lön och bättre resultat? Och är det inte svartmålning av viktiga skolreformer som kritiseras när de äntligen genomförs?

Slutligen, kan det verkligen vara svartmålning att vilja se staten ta ett tydligt och heltäckande ansvar för skolans kunskapsuppdrag och för lärarna? Är inte det istället just vad som behövs framåtsyftande och lösningsinriktat?