Efter gårdagens besked att införandet av lärarlegitimationsreformen skjuts upp på obestämd framtid finns det många kommentarer. I kvällstidningen Expressen läser vi idag en mycket kritisk ledare ”Lägg ner lärarleg”.
Ledarsidan menar att Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet vill höja sina medlemmars status för att få upp lönerna. Och det stämmer väl.
Att det finns flera orsaker till att reformen är nödvändig, som att säkra kvalitén i skolan, väljer man att bortse från. Tidningen skriver:
”Men lärarfacken tänkte snett. Legitimation ger inte självklart status. Polis är ett legitimationsyrke men knappast ett högstatusjobb. Och väktare – som få ser upp till men desto fler ner på – har också yrkeslegg, om än utfärdat av arbetsgivaren.
Nu slår utbildningsdepartementet till bromsen. Kravet att lärare ska vara legitimerade skjuts upp på okänd tid eftersom det är oklart hur lång tid Skolverket behöver för att gå igenom alla ansökningar. Det arbetet har sina sidor förklarade Jan Björklund i riksdagen i februari:
‘När man nu ska reda ut vad lärare som är utbildade på 70- och 80-talet har för behörighet visar det sig ofta vara jättesvårt. Det är helt absurt egentligen att Sverige inte har koll på vad lärarna har för behörighet, men så är det.’ sa utbildningsministern.
Det är naturligtvis klokare att inte sätta någon tidsgräns för lärarlegitimerandet än att sätta en ny, som Lärarnas riksförbund begär. Om bedömningen ska ha någon mening alls måste den göras omsorgsfullt. Ännu bättre hade det förstås varit om Jan Björklund gjort helt om och erkänt att han tänkt fel, att lärarlegget ställer till fler problem än det löser.”
Även liberala kollegan Dagens Nyheter är kritisk. I ”Ett riktigt fiasko” funderar man:
”Även den som gör allting rätt kan ha otur. Kanske var de tekniska problem som Skolverket stötte på i sitt arbete med att utfärda lärarlegitimationer av sådan art att de inte hade kunnat förutses. Men i den promemoria där utbildningsdepartementet meddelade att reformen måste skjutas upp tills vidare anförs också en annan förklaring: ’många ärenden är mer komplexa än förväntat’.”
En förklaring som naturligt nog inte ska köpas utan ifrågasättas. DN skriver, i en stund av klarsyn, avslutningsvis:
”Lärarlegitimation behöver i praktiken inte vara oförenlig med ett långsiktigt kvalitetsarbete. Men som tankefigur är den statisk och digital: legitimation eller inte legitimation, kompetent eller inte kompetent.
Att nu backa och slänga legitimationerna i papperskorgen vore naturligtvis inte vettigt. Det viktigaste är dock att regeringen tar sig an de svåra och långsiktiga frågor som handlar om stegvis, systematisk förbättring av undervisningen.”
Betydligt mer kritisk är man i Dala-Demokraten, I ”Lärarnas status behöver inte höjas” skriver Göran Greider:
”Förra året drev den alltid like rastlöse skolministern Jan Björklund igenom idén om lärarlegitimation. Tanken är ett led i hans oförtrutna arbete på att höja statusen för lärarna. Nu visar det sig att förslaget var mycket orealistiskt. Skolverket har inte en chans att hinna med att legitimera alla landets lärare som skulle ha rätt till det. ”Reformen” skjuts upp på obestämd tid.”
Och vidare:
” Nej, det är inte lärarens status som ska höjas, det är skolans. Skolan är på många sätt den viktigaste institutionen i samhället, en länk mellan då och nu, och en länk mellan barndom och vuxenliv. I bästa fall en integrerande länk mellan skilda sociala klasser, kön och etniska grupper.
Skolutvecklingen sedan nittiotalets början har försämrat skolans funktionssätt i alla dessa avseenden. Kombinationen av minskande lärartäthet, stagnerande resurstilldelning, friskolor och fria skolval har försämrat skolans möjligheter att spela en integrerande roll i samhället. Björklunds lärarlegitimation är ett led i den försämringen, även om han aldrig lär förstå det. Talar man om status, ja då bygger man snart hierarkier. Och där hierarkier byggs, där avstannar det kritiska tänkandet.”
I Arbetarbladet skriver ledarskribenten Jenny Wennberg i ”Fiasko nummer ?” att:
”Beslutet i sig är det inte något fel på. Det om att införa en lärarlegitimation i Sverige för landets lärare och förskollärare. En sådan behövs. Av det enkla skälet att utbildning är för viktigt för att inte ställa höga krav på dem som ska undervisa Sveriges framtid. Vidare finns också skäl att höja både lärarutbildningens och läraryrkets status. Så långt är vi många som är överens med både Jan Björklund och regeringen.
Men tyvärr har beslutet visat sig vara det enda positiva ifråga om lärarlegitimationerna. För när det kommer till själva utförandet har detta lämnat mycket i övrigt att önska.”
Och:
”Tyvärr är det inte första gången regeringen visat sig oförmögen att överblicka utfallet av sina beslut.
Regeringen borde kunna bättre. För vad alla turer kring utfärdandet av lärarlegitimationerna resulterat i är tyvärr att värdet på dessa legitimationer redan devalverats. Innan de ens hunnit införas.”
Till de kritiskt konstruktiva rösterna som hörs i dag finns, inte oväntat, Lärarnas Riksförbund. I en debattartikel i Dagens Nyheter, ”Så här löser vi problemen med lärarlegitimationerna”, av förbundsordförande Metta Fjelkner och LR Studs nyvalde ordförande Freddy Grip menar man att denna reform är mycket viktig, men man vill också att den ska bli bra.
En röst som, också föga förvånande inte verkar vara över sig entusiastisk över lärarlegitimationen är SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. De verkar istället dra en lättnadens suck över att reformen satts på vänt. I ”Bra att lärarlegitimation skjuts på framtiden” skriver Agneta Jöhnk:
”Det kommer att ta lång tid innan det nya systemet med lärarlegitimation är färdigt på landets skolor. Men lärarlegitimationen löser inte skolans centrala problem och det finns inga skäl med att vänta att ta itu med dem.”
Det har man ju rätt i. Men varför förespegla, om än vagt, en motsatsställning? Och varför förringa reformen genom att skriva först pliktskyldigt:
”SKL kommer självklart att ta sitt ansvar för att stödja landets kommuner med införande av det nya systemet med lärarlegitimationer så att det blir så bra som möjligt.”
Och sedan tala ur skägget:
”Men varken behöriga eller legitimerade lärare är en garant för att eleverna når skolans mål.”
Inte det? Kanske betyder det lite i alla fall, att få bort de obehöriga som kommunerna anställt under tjugo år?
Men det glädjande i SKL:s text är att man nu så tydligt vill ha nationell samordning av skolan – nej inte för att staten ska samordna skolans kunskapsuppdrag, utan för att få ”en nationell samordning av utbildningsutbudet för att bemöta behoven i alla delar av landet.” Men vad är skillnaden?
Dessutom anser man att:
”Rektorerna bör få tillgång till det nationella legitimationsregistret istället för att varje skola ska bygga upp sitt eget register.”
Precis, nationell samordning. Nationellt ansvar för finansieringen av skola. En nationell och statligt styrd skola skulle alla tjäna på. Kanske är SKL rentav på väg mot en ny insikt?
Och här ingår lärarlegitimationsreformen som en given del av den mer statligt styrda skolan, som nu växer fram för att uppväga bristerna som det splittrade huvudmannaskapet med minst 290 olika huvudmän ådagalagt.
Dela med andra:
