En av förra veckans stora mediahändelser som berör lärare och skola var nog debatten om lärarlegitimation som fick ny fart efter ett debattinlägg i torsdagens Dagens Nyheter av nationalekonomen Jonas Vlachos, som intresserar sig för skola och utbildningsfrågor, inte minst på bloggen Ekonomistas.
I sitt inlägg, ”Legitimation kommer att sänka läraryrkets status” menade han bland annat att:
Regeringens förslag om lärarlegitimationer bygger på en feltänkt jämförelse med läkaryrket. Han menade att eftersom den så hårt kritiserade svenska lärarutbildningen ska göras om så borde man invänta resultatet av denna reform innan man gav lärarutbildningen den starka särställning som regeringens förslag om lärarlegitimation innebär.
Vlachos gillar inte den ofta gjorda parallellen med läkaryrket. ”Men medan det i efterhand går att avgöra om en medicinsk behandling varit felaktig är det omöjligt att bedöma en undervisningssituation på samma sätt.”
Svaret kom dagen efter från lärarorganisationerna, ”Legitimation stärker läraryrkets attraktionskraft”.
Lärarnas Riksföbunds Metta Fjelkner och Lärarförbundets Eva-Lis Sirén, som tillfälligt lade sin debatt om behovet av ökad statlig styrning av skolan åt sidan åt sidan, svarade i en gemensam replik.
De menade att Jonas Vlachos är okunnig när han på DN Debatt hävdade att en lärarlegitimation kommer att sänka läraryrkets status, eftersom han totalt förbigått vad lärare legitimeras för.
”Lärarlegitimationen är bland det bästa som den borgerliga regeringen har beslutat i utbildningspolitiken under förra mandatperioden.
Reformen handlar inte om vad legitimerade lärare får och inte får göra. I grunden handlar det om lärares yrkesansvar. Lärare griper in i den enskilde elevens utbildning och utveckling. Därför ska legitimationen också gälla för alla lärare.”
De påpekade att ”lärarna liksom läkarna får inte legitimation för sin egen skull utan för att skydda eleverna.
”Legitimationen ökar kraven på lärarnas kunskaper för att höja kvaliteten i undervisningen. Att utbildade lärare har stor betydelse för elevernas resultat är ställt utom all tvivel, både vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Men finns brister vore det mer rimligt att Vlachos, som vi, kräver att den utbildningsvetenskapliga forskningen får resurser värda namnet.”
Dessutom bemötte man Vlachos påstående att lärare har hand om grupper och inte individer.
”Det är inte det samlade resultatet av elevers lärande som ska granskas utan varje enskild situation och lärtillfälle i sig. Lärare har som yrkesgrupp särskilda kunskaper om hur vi lär och vilka lärprocesser som leder till en djupare förståelse. Lägger man därtill alla personliga, sociala, psykologiska interaktioner som lärare har borde vi ha legitimerats för länge sedan.”
Samma dag kommenterade Dagens Nyheters ledarskribent Johannes Åman frågan i inlägget ”Skicklighet sitter inte i legitimationen”.
Man kan verkligen fråga sig varför Johannes Åman tycker det är tryggt att få se en legitimation från en läkare eller polis, men inte från en lärare? Hans argument i krönika håller inte.
Inte heller en legitimerad polis eller läkare garanterar att misstag aldrig begås och att resultatet alltid blir det bästa möjliga. Men chanserna ökar. Vi kan känna oss något tryggare av att kvalitén blir något bättre med fler legitimerade lärare.
Dessutom är det inte oviktigt att en legitimation, som Johannes också skriver, kan stoppa både kommuner och friskolor att anställa lärare med bristfällig utbildning.
Mot bakgrund av att det är Lärarnas Riksförbund som har lanserat idén om en lärarlegitimation och drivit frågan ända sedan kongressen 1992 då förslaget lanserades är vi mycket angelägna om att få föra fram vår synpunkt på Johnannes resonemang.
I bloggosfären, på nätet, har debatten också fortgått. Och det finns en oro för vad en lärarlegitimation skulle betyda. Många ser problem istället för möjligheter. Exempelsvis miljöpartisten Per Olsson som på sin blogg menar att legitimation straffar ut duktiga lärare - som alltså märkligt nog inte vill utbilda sig och bli legitimerade…)
Men långtifrån alla är oroliga. De flesta som är något mer insatta i läraryrket välkomnar en lärarlegitimation. Exempelvis Norah4You i inlägget ”Konsten att få barn lära in” skriver:
”Det är viktigt att läraryrket får sin egen legitimation där krav på att de som lär ut ett ämne (eller fler) på ett stadium både har god ämneskunskap, god pedagogisk och metodisk utbildning, god didaktikutbildning inkluderande kurser i Barn- och Ungdomars utveckling samt att dessa kunskaper inte bara visats upp i den traditionella praktikutbildningen utan under ett läsår ute i verkligheten.”
Även läraren Johan Kant är mycket positiv. I ett mycket läsvärt blogginlägg, ”Lärarlegitimation eller inte?” på söndagen visar han var skåpet ska stå – i alla fall om man frågar en riktig lärare.
”Lärare gör bedömningar hur det går för eleverna enskilt, när de lär sig läsa i årskurs 1, hur de lär sig de fyra räknesätten, hur bra de kan prata och skriva engelska och så vidare. Kursplanen talar om hur långt eleverna ska ha nått i de olika ämnena i årskurs 3, 5 och 9. Enskilt! Nationella prov stämmer av elevernas kunskaper i årskurs 3, 5 och 9, även om de nationella proven många gånger är dåliga. Men, i alla dessa aspekter gör lärare bedömningar i förhållande till lärarens tysta kunskap – ”så här långt bedömer jag att eleven ska ha nått i läsning i årskurs 1″, i förhållande till kursplanens mål att uppnå, i förhållande till de nationella proven. I årskurs 9 gör lärare bedömningar i förhållande till betygskriterierna för godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. Detta är en av de viktigaste aspekterna i läraryrket och detta tar inte ens Jonas Vlachos upp.
Johans blogginlägg är värt att citera ytterligare:
”Läraryrkets status gick ner i och med det relativa betygets införande på 60-talet. Innan dess låg lärares status högt, lönen låg i paritet med eller högre än ingenjörers, juristers, ekonomers och läkares löner. I och med att inga professionella bedömningar gjordes, utan att betygssystemet var relativt och handlade om att sortera, sjönk läraren status som en sten. Fokus flyttades från kunskap till omsorg. Läraryrkets kärna var inte längre att förmedla kunskaper utan att var kompis med elever. Årtionden av flum och brist på professionella kunskapsbedömningar har fått läraryrket att hamna i bottenträsket när det gäller akademiska yrken. Som grädde på moset har den pedagogiska forskningen och skolmyndigheter (Skolverket och Myndigheten för skolutveckling) systematiskt motarbetat tydlighet, betygssättning, bedömningsfrågor och införa en läroplan som är antagen i riksdagen.”
