Samtidigt finns det något i grundtanken bakom friskolereformen som är värd att ta vara på. Så görs också på vissa friskolor. Framför allt handlar det om pedagogiskt nytänk – som även tvingar de kommunala skolorna att bli bättre på själva undervisningen.

Men tyvärr har mycket av denna grundtanke förfelats – som URs ”Världens bäst skitskola” visar. Kolla in det programmet! Indignations-TV när den är som bäst. Framför allt är det bra att det nu blir den ordentlig diskussion kring a) hur våra skattepengar används, och b) vilka effekter privatiseringen inom skolans område har haft på lärarnas situation, lön, arbetstid och arbetsuppgifter.

/Daniel

 ”Kommunaliseringen skapade ett skolornas kupésamhälle som maximerar godtycket, med kommunalpolitiker som (begripligt) bryr sig mest om budgeten och som ibland verkar drivas av ett (obegripligt) förakt för allt vedertaget. Ska man tala om social ingenjörskonst i dag är det därför bäst att tillägga att det har blivit en konst som utövas utan respekt för den kunskap som ingenjörsyrket kräver.”

Hon tar också upp förekomsten modetermer i skolan:

”Luddiga signalord, som ”livskunskap”, ”elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning”. Ord som signalerar en kombination av god vilja och modernitet.
Man kan kalla det för naiva besvärjelser när nya kylskåpspoe­tiska slogan lanseras, tänkta att ”genomsyra” den stackars genom-genomsyrade skolan.”

Det gäller nog  att vara vaksam så att skolan, efter att frigjort sig från ett slags flum inte hamnar i ett annat. Men just när det gäller ”entreprenöriellt lärande” kommer nog Samuelsson lite fel och likställer det med entreprenörskap.

Men det handlar inte nödvändigtvis om att bli entreprenör och starta eget företag; det är alltså inte samma sak som att ha entreprenörskap på schemat. Det handlar om det som Metta Fjelkner och Tobias Krantz nyligen skrev om i DN, ”Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet”. Det handlar exempelvis om entreprenöriell kompetens, dvs kreativitet, drivkraft, och initiativkraft.

Entreprenöriellt lärande behöver inte alls vara flummigt. Det handlar helt enkelt om att elever genom att använda ett annat arbetssätt i till exempel matematik kan få ett stärkt självförtroende och självkänsla, att inte enbart räkna utifrån matematikboken utan också till exempel göra verklighetsbaserade undersökningar där du använder dig av procenträkning, diagram, grafer excelbudgetar med mera.  Många elever motiveras mer när de ser hur man kan använda matematik i verkliga livet och i fler ämnen.

Den enda nackdelen med ”entreprenöriellt lärande” är väl att det är något av en modeterm och som en sådan kanske den används alltför vidlyftigt?

En vettig beskrivning av termen kommer här:

”Grundsynen är helt enkelt att eleverna behöver möta projekt som handlar om livet utanför skolan. Eleverna ska utveckla sin sociala förmåga och bli mer ansvarstagande. Inom matematiken är utvecklingen av problemlösningsförmåga och kreativitet i fokus. Ett annat nyckelbegrepp är inre motivation.
Undervisningen utgår så långt som möjligt från elevernas intressen, styrkor och egenskaper. EPL fungerar ämnesövergripande.
Eleverna jobbar ofta i projektform och/eller i grupp. De har tät kontakt med samhället i form av till exempel studiebesök eller gästföreläsare.”

Låter klokt, bara man inte tror att det är enda vägen. Då riskerar flummet att dyka upp.

Förr hade adjunkten och riksdagsledamoten lika hög lön. Idag tjänar riksdagsledamoten dubbelt så mycket som den välutbildade adjunkten. Eller som vi kan läsa i Aftonbladet idag:

”Lärarna i uppror. Nu krossas deras löner av riksdagsmännens”

Och så är det. I en tydlig grafik ser vi lönestatistiken över tid. Från 1970 då adjunkten tjänade 3 810 kr/mån, nästan lika mycket som riksdagsledamoten, 4 227 kr/mån.
2009 tjänade riksdagsledamoten 55 000 kr/mån och adjunkten, eller motsvarande, under 28000 kr/mån. Och grundskolläraren 25 800 kr/mån.

Aftonbladets granskning är mycket välkommen och vikitig. Änligen uppmärksammas de lärargrupper som Lärarnas Riksförbund särskilt företräder och kämpar för, lärarna i grundskolan och i gymansieskolan.

Många lärare får ge sin syn på lärarlönernas utveckling och på läraryrkets förlorade status.

Man förstår att exempelvis grundskolläraren Lars Bilting funderar starkt på att byta jobb.
Eller att Ulrik Borg med magisterexamen säger att: ”Nyexade lärare håller allt sämre standard, äldre lärare ‘ger upp’ och tappar gnistan och det börjar bli näst intill omöjligt att hitta och anställa bra lärare.”
Eller att gymnasieläraren Ellinore Alm säger att: ”Lärarlönerna behöver höjas för att de som är bäst lämpade ska vilja bli, och stanna kvar som, lärare. 

Man får hoppas att SKL hör och att de och andra skolhuvudmän tar sitt ansvar. Annars kan vi se problemen tona upp sig för Sverige som kunskapsnation.

Lärarnas Riksförbund känner igen kritiken. Den kunde höras när förbundet krävde behöriga lärare och när begreppet ”undervisning” lyftes fram, istället för handledning och omsorgsinriktning. Det är nödvändigt att stå upp för lärarnas professionalitet. I katedern eller var man nu må bedriva sin undervisning.

I dnna blogg har vi tagit upp frågan i syfte att nyansera och delvis desarmera explosiviteten i f-ordet ”kateder”. Något skämtsamt, men ändå med ett allvar i botten, ”Årets möbel”.

Ett genomtänkt inlägg i frågan görs av Jan Lenander, ”Strukturerad lärarledd undervisning”. Bland mycket klokt skriver han:

”Ett fungerande framtida samhälle behöver minst lika mycket struktur som vårt nuvarande och elever behöver lära sig detta också.”

Ett annat mycket bra inlägg har gjorts av Helena von Schantz på Newsmill,”Rätt av Jan Björklund att lyfta tillbaka katedern”.

”Den springande punkten här är ansvar och professionalitet. Vi lärare är ansvariga för att få våra elever att vilja lära sig – helst älska att lära sig. Det ansvaret är tyngst när det gäller de elever som har längst till högskola, dvs elever, framför allt pojkar från hem utan studietradition. Att vi har abdikerat det ansvaret är en viktig orsak till dagens snedrekrytering och dåliga resultat. För det är vårt ansvar och vår skyldighet att se till att det finns en balans mellan undervisning och handledning, mellan arbete i helklass och individuellt.”

Man kan slutligen undra varför det utbrutit en sådan storm i ett twitterglas. En delförklaring är att man givetvis vill passa på att missförstå ett ord, som förknippas med allehanda ting.

Att det är eleverna som drabbas och inte får tillräckligt av strukturerad lärarledd undervisning lämnas därhän. Bara inte läraren låtsas om att det är han eller hon som bestämmer och leder arbetet, eller?

Då slipper man också lyfta det Helena von Schantz talar klarspråk om.

”Varenda unge måste få träffa minst en brinnande, passionerad och inspirerande lärare under sin skoltid. Och det är precis den lärartypen man har satt så mycket krut på att förinta och fördriva under de senaste tjugo åren.”

I ”Dags för Emil” skriver han bland annat att skolan behandlar pojkar särartsfeministisk:

”Ett intressant drag i debatten är att den särartsfeministiska analysen är så vanlig, faktiskt ofta i lärarkåren. I nästan alla andra diskrimineringsfrågor är biologin hos de utsatta diskvalificerad som förklaring men inte när det gäller pojkar i skolan. De anses av naturen ha spring i benen, vara ointresserade av interaktion med läraren och ha svårt att klara ett alltför komplicerat socialt samspel.”

Detta är en intressant värd att följa. Bland andra hjärnforskaren Martin Ingvar,professor vid Karolinska institutet, som för ett par år sedan skrev en tankeväckande artikel på DN Debatt, ”Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar”.

Han menar att betygssystemet idag entydigt diskriminerar pojkar från arbetarklassen. Och just arbetarklasspojken som är född på landet i Sverige är den största förloraren i dagens skola.

PM Nilsson menar att skolan måste kunna leverera till båda könen och menar att bonngrabben Emil är någon som unga pojkar i dag kan lära av:

”Om Pippi är en slacker är Emil ett utmärkt föredöme. Han har så mycket spring i benen att sockenborna vill skicka honom till Nordamerika men han är också en flitig plugghäst, lär sig skriva och räkna snabbt och blir snart bäst i klassen. Och han uppskattar sin fröken så mycket att han en dag går fram till katedern och ger henne en rejäl kyss mitt på munnen.”

En förälder berättar:
”Det har varit problem länge. Men i höstas accelererade det. Nästan all undervisning försvann, det blev bara projektarbeten. Skolveckorna bestod till slut bara av några timmar.”

De fyra MoveIT-gymnasierna i Göteborg och Kungsbacka har haft stora problem med ekonomin och undervisningen har inte kunnat klaras. Och om inte en åtgärdsplan tas fram på tre veckor läggs skolorna ner, säger Skolinspektionen.

Det hela är givetvis mycket allvarligt för de närmast berörda, men det visar också stora brister i kommunens kontroll av var pengarna man betalar ut tar vägen.

Ägarna till denna skola uppges inte vara riskkapitalister utan förhoppningsfulla vars anställda bland annat Lärarnas Riksförbund nu får försöka hjälpa.

Man kan undra vad detta kan komma att kosta Göteborgs kommun? En lärare som tipsar om denna nyhet frågar sig också: ”Är det värt att betala två gånger för samma sak i den allmänna valfrihetens namn?”

Enligt deltagare vid ett medlemsmöte på en friskola uttrycks det tydligt att lärarnas viktigaste uppgift är att marknadsföra skolan…
Vi andra trodde naivt att lärarnas viktigaste uppgift är att förmedla kunskap.

En elev i årskurs tre på MovIT säger:
”Det känns som tre bortkastade år. Vi har inte få någon information från skolan och rätt som det är kan alltihop vara över.”

Svensk skola år 2011.

Bland annat sa Björklund att:

”Ett av de riktigt stora misstagen man gjorde 85 var att avskaffa den svenska lågstadielärarkåren. Det var ju inte ett pedagogiskt skäl som låg bakom det, det var ett fackligt …. Sen klär man in detta i mängder av pedagogiska beskrivningar. Det var aldrig barnens behov som var det egentliga skälet. ”

Se klippet ”Nu återskapar vi den svenska lågstadielärarkåren”som ligger ute på Youtube.

Undrar vad de i vissa fackliga kretsar och kommunhusen på 1990-talet, som drömde om att införa enhetslärarsystemet tänker nu? De som ville kunna placera in lärarna i olika boxar som var utbytbara. De som drev på kommunaliseringen av skolan. De som väl borde ångra sig när de ser resultatet av drömmar och illusioner om standardisering och decentralisering…

Se ”Lärarlegitimation är Lärarnas Riksförbunds idé.

Du kan också se hela talet från den 24 januari 2011 här.

I den korta texten ”Besöket i trean blev en chock” finns en ögonblicksbild av svensk skola och kanske en del av förklaringen till de stora kunskapstapp som svenska elever drabbas av. Den besökande farfadern blir bestört över oordningen och den kaosartade situationen i en vanlig (?) skolklass. 

Tyvärr är detta inte en unik bild av studiemiljön i svensk skola. När man som förälder kommer till sina barns klass är oordningen och stöket något som alltför ofta tycks omöjligt att motverka. Kanske inte i alla klasser, men i tillräckligt många för att detta problem måste beaktas. 

I en sådan skolmiljö som beskrivs här är det svårt, ja omöjligt, att tänka sig att någon kan bedriva en undervisning där eleverna får de nödvändiga grundkundskaperna i sin skolgång.

Om man betänker att det är en tredjeklass som beskrivs i insändaren, så kan man fråga sig hur det kommer att gå för dessa elever längre fram i skolan? Kommer de någonsin kunna hämta in den kunskap de missar nu?