Recensionen återfinns i Sydsvenskans kulturdel. Under rubriken ”Ur kurs” skriver en upprörd Maria Schottenius om skolans utveckling och tillstånd. Hon frågar sig: Hur kunde det gå så här illa med svensk skola?

I Leijsnes reportagebok ges en analys av svensk skola som vore den var gjord av Lärarnas Riksförbund. Här finns alltså ett tydligt lärar- och kunskapsperspektiv. Vi kan inte låta bli att citera rätt utförligt. Bland annat skriver Schottenius i sin uppskattande recension:

”Häromåret utsattes den 100-åriga Johannes­skolan i Malmö för ett fullskaleexperiment (Klass 9A) när ett gäng korksäkra tv-pedagoger på bästa sändningstid drog in och visade skolans lärare hur det skulle gå till att undervisa. Det blev en sorts förnedrings-tv i realitygenren.

Emma Leijnses bok ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan” som kommer ut i dagarna är i motsats till tv-dokumentären på Johannes­skolan väsentlig och bra journalistik, utan – förefaller det – någon synlig eller dold agenda. Som reporter på Sydsvenskan bevakar hon skol- och utbildningsfrågor och i denna reportagebok tar hon hand om ett material hon är förtrogen med. En del har redan gått som artiklar i Sydsvenskan. Hon låter en enda fråga löpa genom det hela: Varför sjunker svenska elevers resultat år efter år i olika kunskapstest?”

Schottenius står utan tvekan på den sida i skoldebatten som insett att något är fel och att något bör göras. Hon skriver:

”Jag har ibland tänkt på skolan i Sverige som en catwalk, där man inför varje säsong skickar upp lärare som spökats ut att bära vårens eller höstens pedagogiska kreation. Den ängsliga, svenska modemedvetenheten, benägenheten att ställa upp på dagens sanning och snabbt stuva undan gårdagens, och rädslan för att betraktas som konservativ, har inte gynnat skolan. I varje fall har det svenska skolväsendet blivit en ordentligt rörig historia, som verkar ha tappat fokus på vad det hela går ut på. Ingen institution att lita på.”

Och anseendet för svensk skola tycks naggat i kanten. Emma Leijnse besöker bland annat en skola i Esbo utanför Helsingfors, och hon får då får hon reda på att det skulle vara uteslutet att i Finland använda en lärobok som är utgiven i Sverige.

”Nivån är för låg. Böckerna är för ytliga, säger en rektor rätt ut. Och generaldirektören på Utbildningsstyrelsen (motsvarande Skolverket) i Finland, Timo Lankinen, ger två förklaringar till att Finlands skolor fungerar så bra: Ett. Välutbildade lärare som ges ro att undervisa. Två. Alla skolor ska hålla samma nivå.”

Så är det inte i svensk skola idag:

”På 1980-talet i Sverige var en lärare som skulle få fast anställning en person som hade lärarexamen och var utbildad i de ämnen för den nivå där han eller hon skulle undervisa.

På 2000-talet fanns inte längre kravet på att man skulle vara utbildad för det ämne och på den nivå man undervisade. Lärarexamen räckte. Så följde lärarutbildningarna efter och minskade antalet timmar för ämnesstudier. Och värre blev det. Snart behövdes inte ens en lärarexamen. Det räckte med ‘motsvarande kompetens’. Och så bar det utför tills det idag på gymnasiet bara är var tredje lärare som har rätt utbildning för det han eller hon undervisar i.

Likadant är det med rektorerna. På 1980-talet kunde man inte få bli rektor ‘för en verksamhet där man inte kunnat få en ordinarie tjänst’. Idag räcker det med att rektorerna har ‘förvärvat pedagogisk insikt’.

Utbildningen av lärare verkar vara en förhandlingsbar definitionsfråga i Sverige och när det gäller att de ska ‘ges ro att undervisa’ är det också illa. Tiden för undervisning har krympt till förmån för dokumentation av elevernas kunskaper. Lärarna får ‘allt fler arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra’. Om man ska tro denna bok lever dagens svenska lärare i ett blanketthelvete där de ska fylla en osannolik mängd detaljer.”

Tyvärr ska man nog tro på denna bok. Och Schottenius fortsätter:

”Dessutom har lärarlönerna rasat. För 40 år sedan tjänade en lärare lika mycket som en civilingenjör eller civilekonom. Idag har läraren tredjedel, berättar Leijnse. Nu tjänar en lärare ungefär 10 000 kr mindre än andra som studerat lika länge på högskola.

Det är ett stort kollektiv, som efter kommunaliseringen hamnat i en låglönefälla och med intrycket av att vem som helst kan få jobb som lärare har statusen sjunkit i snabb takt. Dessutom har självrespekten hos lärare urholkats i samband med privatiseringen och konkurrensen om skolpengen, som inte har med något annat att göra än kommers.”

”Den lärare som får förtroende istället för att bli kontrollerad, som får rensat i sina arbetsuppgifter för att ge tid till undervisning och som får en fortbildning värd namnet, blir också en lärare som ger eleverna bättre kunskaper”.

Schottenius avaluta sin recension med: ”Hur rasande man än blir när man läser den här boken är det väldigt bra att den blev skriven.”

Kanske är det dags för denna ilska att leda till verkliga förndringar?

Det är en utmärkt artikel, men det som fångar vårt intresse och som citeras nedan är en kommentar från läraren Johannes Westlund. Han skriver att:

”Den viktigaste garantin för hög kvalitet är lärarens utbildning och en arbetsgivare som värdesätter och belönar en god arbetsinsats. Genom kommunaliseringen av skolan förvandlades en yrkeskår av akademiker till ”kommunalarbetare”. Över en natt förvandlades skolan från nationell angelägenhet till en tummelplats för inkompetenta kommunpolitiker och riskkapitalister vars tvåfrontskrig mot den uppväxande generationens utbildning fortfarande rasar. Att så många högutbildade akademiker fortfarande står ut i denna arbetsmiljö är ett av de viktigaste bevisen för att lärare inte sätter den egna plånboken före sitt utbildningsuppdrag.

Att jag själv – med civilingenjörsexamen och dubbla gymnasielärarexamina – uthärdar förklaras med att de kollegor jag möter i mitt dagliga arbete besitter en mångfacetterad kompetens som ger mig den intellektuella stimulans som krävs för att upprätthålla min motivation att fortsätta arbeta i skolan.

När lärarna nu samlas kring en, i mitt tycke, rimlig lönenivå är inget annat än en varningsklocka som måste tas på största allvar. De lärare jag känner är engagerade, välutbildade, kompetenta och mycket tålmodiga. När tålamodet börjar rinna ut hos en grupp som denna har det redan gått alldeles för långt.”

Givetvis har han bloggat om Lärarnas Riksförbunds kongress och han gör intressanta reflektioner. Bland annat menar han att det är LR:s tid nu. Johan beskriver den mycket lyckade kongressinvigningen och refererar talen. Han avslutar sin text med att konstatera:

”Dagen på LR:s kongress gav mig energi, hopp och inspiration. OK, vi är inte där än, det är fortfarande bara ord, men det är ändå en vision där Metta Fjelkner pekar på att år 2020 är det år som vi i Sverige har en likvärdig skola och där vi i Sverige kan konkurrera internationellt med kunskap. Fokus ligger rätt tycker jag och det är därför jag säger: LR:s tid är nu!”

Givetvis håller vi med Johan Kant, visst är det LR:s tid nu.

Här läser jag om avslutningsorden i Metta Fjelkners invigningstal som sammanfattar förbundets hållning.

”LR pekar ut vägen – igen! Jag tvekar inte en sekund när jag nu tar ställning för kvalitet i skolan, för lärares villkor, för elevers rätt att gå i en skola som är en av de allra bästa. Det har Sverige råd till!”

Överlag har undersökningen tagits väl emot och förståtts. Men det har framkommit att inte alla förstår hur verkligheten och utvecklingen ser ut.

Så, låt oss ta det igen. Undersökningen visade alltså att:

- Elever utanför Europa och Nordamerika är en mycket utsatt grupp.

- Elever med föräldrar som har en väldigt låg utbildningsnivå är en mycket utsatt grupp.

En kompensatorisk skola ska kompensera för dessa försvårande faktorer. Vad vi ser är att svensk skola inte har lyckats med detta generellt.

Vi ser stora regionala skillnader. Vissa kommuner lyckas medan andra misslyckas, där vi bland exemplifierar med ett antal positiva exempel. Resurser är inte allt, men vi kan kan se att kommuner med svåra förutsättningar via resurstillskott verkar kunna kompensera för elevstrukturen.

Vi kan vidare konstatera att Lärarnas Riksförbunds stora undersökning, och analysen av denna, som presenterades i torsdagens DN, också fick starkt stöd i Skolverkets rapport som lades fram på fredagen.

Både Lärarnas Riksförbund och Skolverket är eniga om att något måste göras från ansvarigt håll. Förbundets lösning är mer fokuserad på att staten måste ta ett fast grepp om hur skolan finansieras. Skolverket ser problemet främst i det fria skolvalet.

Det är inte rimligt att lämna elever med dåliga förutsättningar åt sitt öde och vara glad för att majoriteten klarar sig hyfsat, även om resultaten överlag har sjunkit i internationella jämförelser.

Under alltför lång tid resonerade alltför många på samma sätt. Fokus låg på på de 85 procenten som klarar sig relativt bra. Det gör man inte nu, nu försöker man se alla, såväl de som lyckas mycket bra bra, som de som behöver mer stöd. Bra.

Sverige behöver en skola som ger alla elever en chans. Skollagen gäller för alla, och i skollagen står det tydligt att alla elever har rätt att klara skolan.

I ett bloginlägg av ordföranden i SKL:s utbildningsberedning, Maria Stockhaus (M), ser vi att en debattartikel  i Sydsvenskan av Metta Fjelkner, där behovet av att staten tar över ansvaret för skolan återigen förs fram, irriterat kommunalpolitikern.

Stockhaus störs bland annat av att Fjelkner hävdar att fler och fler kräver en statlig skola.

”Det jag ser är att LR gång på gång i olika former kräver detta men inte att det är fler som kräver samma sak.”  

Tyvärr för Stockhaus – och för SKL – visar det att man inte följer debatten i sociala medier som Facebook, och framförallt inte lyssnar till vad lärare och andra skolintresserade säger. För att inte tala om de opinionsundersökningar som Lärarnas Riksförbund gjort genom åren och som visar att stödet för ökad statlig styrning och även statlig skola är betydande.

Stockhaus har också det dåliga omdömet att påstå att Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg ”på LR:s uppmaning uttalar sig för förstatligande”.

Det är nog främst en sak för Thullberg att reagera på den förolämpningen, men vi kan passa på att upplysa om att alla författarna i boken ”Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola” (Ekerlids förlag) fick fria händer och inte styrdes på något sätt av Lärarnas Riksförbund.

(Thullberg är för övrigt också ett exempel på hur SKL väljer att agera när en respekterad och kunnig person går ut och talar för statligt ansvar för skolan. Man lyssnar inte utan väljer att försöka ifrågasätta hans självständighet.)

Det är mycket välkommet att, som Stockhaus påpekar, staten har tvingats ta ett större ansvar för skolan. Det gäller såväl inom lärarutbildningen som för inspektionen av hur huvudmännen sköter sitt uppdrag. Tyvärr blir just inspektionen viktigare när huvudmännen brister alltför mycket i sitt ansvarstagande.

Men den främsta anledningen till att vi här uppmärksammar Stockhaus blogginlägg är att dock att SKL för första gången vad vi kan se, tydlligt medger att kommunerna inte sköter sitt uppdrag för skolan:

”I ärlighetens namn så finns det kommuner som också måste skärpa till sig och ta sitt ansvar. Det är inte OK att inte prioritera sin skolverksamhet och inte heller OK att inte möta varje elev med höga förväntningar. Det finns kommuner som behöver ta sitt ansvar också.” 

Men samtidigt är det tydligt att det för SKL nu är väldigt viktigt att inte stå ensam med ansvaret för skolan. I takt med att den fulla vidden av konsekvenserna av att huvudmannen de senaste tjugo åren inte prioriterat kunskapsuppdraget nu framkommer i alltfler jämförelser och när verkligheten talar sitt tydliga språk, så försöker den som är huvudman kasta bort ansvarsbollen.

Och då kommer märkligheter som detta:

”Det vore också ärligt av LR att säga att lärarna är den viktigaste faktorn för elevernas kunskapsutveckling. Det  går inte att skjuta över allt ansvar till någon annan instans. Den enskilde läraren har också ett ansvar för hur resultaten ser ut.”

Man behöver desperat dela ansvaret med någon – vem som helst. Och se, då kommer också lärarna till pass. Kanske ska man ändå säga bättre sent än aldrig?

Om det inte hade varit att SKL och Stockhaus har en historik där man inte velat ta sitt ansvar fullt ut, så hade man lättare accepterat visdomen i uttalanden som:

”Slutligen vill jag än en gång säga att det är viktigt att alla oavsett om det är staten, kommuner, rektor eller den enskilde läraren känner ansvar för att se till att resultaten blir bättre i den svenska skolan.  Det håller inte att hela tiden skylla på någon annan, vi har alla ett ansvar.”

Nämligen att hålla fast vid att skolan inte är, eller ska bli, ett politiskt stridsområde. Man ska alltså låta skolan vara ifred och styras av vedertagen erfarenhet och gedigen kunskap om lärande. Inga modetrender som ”decentralisering”, ”valfrihet”, ”eget lärande”, problembaserat det ena eller det andra, osv…

Det som gäller är kontinuitet och likhet:

”Rektorerna kan förlita sig på att vilken ny regering som än väljs så kommer inte skolan att förändras radikalt”, läser vi i nyhetsartikeln ”Hemligheten bakom det finska skolundret”.

I en annan artikel publicerad några dagar senare, ”Begränsad valfrihet hyllas i Finland”, fortsätter vi läsa och får då veta att man till och med från regeringshåll vill begränsa valfriheten i skolan: ”det här med valfrihet vill vi ha så lite som möjligt av…”

Och sedan läser vi åter helgens, ja veckans viktigaste debattartikel, som vi skrivit om tidigare, att ”Principen om en bra skola för alla gäller inte längre”.
Där berättar Per Kornhall hur finländarna uppfattade det när svenskarna skulle lära dem vad som är bra skolutveckling, som visade vara skolavveckling…:

” Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.”

Och i dag sitter svenska skolforskare och beslutsfattare och kliar sig i huvudet och undrar hur det kommer sig att Finland presterar så mycket bättre. Utan valfrihet,och utan de parallella skolsystem som vi de facto har i Sverige.

Att läsa dessa tre artiklar efter varandra väcker tankar.

Det finns mycket intressant att läsa i kommentarsfältet från både föräldrar och lärare.

Enligt redaktionen sprids också debattartikeln ”som en löpeld” idag i sociala medier med tusentals delningar. Och här för vi också vidare den.

I ”30 tjänster hotas i Kirsebergs skolor” berättas att stadsdelen Kirseberg i Malmö har ekonomiska problem. 14 miljoner kronor ska sparas i år. Man planerar bland annat att lägga ner högstadiet på en Segevångsskolan – och låta sjuor till nior på Kirsebergsskolan växa.

”Det kommer att bli kaos”, säger stadsdelsfullmäktiges ordförande Pia-Maria Bergius (MP) till tidningens reporter. Som sedan frågar:

Hur mycket kan skolkvaliteten sänkas ?

Svaret från Bergius är värt att läsa både en och två gånger:

”Det ska tjänstemännen räkna på till i april. Det handlar om vilken lägstanivå vi kan lägga oss på utan att bli anmälda.”

Tyvärr är det nog ett helt uppriktigt svar. Kommentarer känns överflödiga.

Nej, det är inte rimligt menar skribenten. Dock vill man gärna påminna henne att det gäller att hela tiden peka på vem som är ansvarig och hur organisationen ser ut på den enskilda skolan.

Bakgrunden till artikeln är att en skola på Tjörn fått svidande kritik av Skolinspektionen för att den ignorerat en flickas dyslexi. I nian bad flickan själv om en utredning, och först då fick hon sin dyslexidiagnos och läs- och skrivhjälp av skolan.

Ann-Charlotte Marteus framhåller att fallet inte är unikt. Och hon understryker att: ”det finns en instans som ska vara grindvakt och jämlikare, en instans där expertisen ska finnas: SKOLAN.”

Marteus påminner att det i skollagen står att det är förbjudet att kränka elever och att det kan leda till skadestånd:

”Men man kan inte få skadestånd om det visar sig att skolan i nio år har missat – eller, egentligen, förstås: ignorerat – att en nionde- klassare skriver och läser som ett litet barn. Så är det.”

Hon menar att elever borde få skadestånd om deras utbildning, trots skolplikt, gravt har försummats:

”Det finns flera bra argument mot en sådan reform – bland annat att kommuner skulle kunna ruineras! Å andra sidan kanske just så drastiska åtgärder behövs för att detta misslyckande på allvar ska betraktas som ett misslyckande.”

Kanske är det vad som behövs för att kommunerna och skolhuvudmännen ska se till att alla elever får den hjälp och det stöd de har rätt till för att klara skolgången?

I dag är enda alternativet om kommunen missköter en skola och ger undermålig undervisning att skolan tvångsförvaltas – vilket aldrig provats.

Vi erinrar oss hur det gick när eleverna i nian på Tolvåkerskolan i Kävlinge utanför Lund tvingades byta lärare över 50 gånger på två och ett halvt år. Skolan var i ett kaos och kraven restes på att staten skulle ta över skolan. Men trots mycket allvarlig kritik från Skolinspektionen så hände inget och kommunen fick fortsätta driva skolan – och lova bot och bättring.

Och det trots att inspektionen konstaterade att:

• skolan saknade ordningsregler,
• det skett många byten av rektorer,
• det inte fanns pedagogisk ledning,
• ständiga lärarbyten skett,
• lärare utan relevanta kunskaper tvingats vikariera,
• ingen stödundervisning fanns.

Alltså att eleverna inte fick den undervisning de har rätt till.

Lärarnas Riksförbund driver hårt kravet att alla elever ska ha rätt till en likvärdig skola och rätt att möta välutbildade och behöriga lärare i ämne och skolform. Lärare som också har tillräckligt med tid och resurser att ägna varje enskild elev. Bara så kan skolans resultat varaktigt höjas. Och om elever inte får den undervisning de har rätt till menar  förbundet att tvångsförvaltning kan behövas. Och om så sker ska också skadestånd och rätt undervisning ges.

Det är alltid viktigt att hålla fokus på de ytterst ansvariga för hur resurserna fördelas, och inte peka finger åt de lärare som varje dag trollar med knäna och lyckas ge eleverna en god undervisning trots överbelastning och för dåliga resurser. Skolhuvudmännen, kommunen eller friskolan, måste ta sitt ansvar så att tillräckligt stöd ges.

Det var så sent som i januari som Lärarnas Riksförbund kom med rapporten om hur olika undervisningstiderna är och man föreslog också ett antal åtgärder. Ibland går det fort.

Nu berättar utbildningsminister Jan Björklund i en intervju med Skolvärlden.se att han också vill göra förändringar.

- Vi behöver göra ytterligare skärpningar av timplanen, säger han – och föreslår att man gör den stadieindelad.

Något som gillas av Lärarnas Riksförbunds förbundsordförande Metta Fjelkner. I ett pressmeddelande säger hon:

– Det är mycket bra att utbildningsministern kan tänka sig ett system med stadievisa timplaner. Det är bra om det kan bli verklighet i kombination med att huvudmän tvingas anställa lärare med utbildning i ämnena.

Till Skolvärlden säger Metta Fjelkner att Björklunds förslag var nödvändigt.

Hur är det nu kvällstidningarna brukar skriva. ”När Aftonbladet/Expressen rycker in…”

Nu får det ändras till: ”När Lärarnas Riksförbund rycker in…”

Eller: ”När man lyssnar på lärarna…”