I går läste vi en tänkvärd recension av en bok som samlar vårens utmärkta artikelserie i DN om skolan. Det är frilansjournalisten MarieLouise Samuelsson som i ”Maciej Zaremba: Hem till skolan” som bland mycket annat skriver:
”Kommunaliseringen skapade ett skolornas kupésamhälle som maximerar godtycket, med kommunalpolitiker som (begripligt) bryr sig mest om budgeten och som ibland verkar drivas av ett (obegripligt) förakt för allt vedertaget. Ska man tala om social ingenjörskonst i dag är det därför bäst att tillägga att det har blivit en konst som utövas utan respekt för den kunskap som ingenjörsyrket kräver.”
Hon tar också upp förekomsten modetermer i skolan:
”Luddiga signalord, som ”livskunskap”, ”elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning”. Ord som signalerar en kombination av god vilja och modernitet.
Man kan kalla det för naiva besvärjelser när nya kylskåpspoetiska slogan lanseras, tänkta att ”genomsyra” den stackars genom-genomsyrade skolan.”
Det gäller nog att vara vaksam så att skolan, efter att frigjort sig från ett slags flum inte hamnar i ett annat. Men just när det gäller ”entreprenöriellt lärande” kommer nog Samuelsson lite fel och likställer det med entreprenörskap.
Men det handlar inte nödvändigtvis om att bli entreprenör och starta eget företag; det är alltså inte samma sak som att ha entreprenörskap på schemat. Det handlar om det som Metta Fjelkner och Tobias Krantz nyligen skrev om i DN, ”Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet”. Det handlar exempelvis om entreprenöriell kompetens, dvs kreativitet, drivkraft, och initiativkraft.
Entreprenöriellt lärande behöver inte alls vara flummigt. Det handlar helt enkelt om att elever genom att använda ett annat arbetssätt i till exempel matematik kan få ett stärkt självförtroende och självkänsla, att inte enbart räkna utifrån matematikboken utan också till exempel göra verklighetsbaserade undersökningar där du använder dig av procenträkning, diagram, grafer excelbudgetar med mera. Många elever motiveras mer när de ser hur man kan använda matematik i verkliga livet och i fler ämnen.
Den enda nackdelen med ”entreprenöriellt lärande” är väl att det är något av en modeterm och som en sådan kanske den används alltför vidlyftigt?
En vettig beskrivning av termen kommer här:
”Grundsynen är helt enkelt att eleverna behöver möta projekt som handlar om livet utanför skolan. Eleverna ska utveckla sin sociala förmåga och bli mer ansvarstagande. Inom matematiken är utvecklingen av problemlösningsförmåga och kreativitet i fokus. Ett annat nyckelbegrepp är inre motivation.
Undervisningen utgår så långt som möjligt från elevernas intressen, styrkor och egenskaper. EPL fungerar ämnesövergripande.
Eleverna jobbar ofta i projektform och/eller i grupp. De har tät kontakt med samhället i form av till exempel studiebesök eller gästföreläsare.”
Låter klokt, bara man inte tror att det är enda vägen. Då riskerar flummet att dyka upp.
