Frågan är vad som ett land som Sverige bör satsa på. Kvalitet och innovationer, eller tidsstudier och industriell syn på kunskapsproduktion?
Idag ser vi att SKL går ut och slår på trummar för att man i 40 kommuner har gått med på att pröva införa lokala avtal om arbetstid.
”Från tre kommuner till över 40 på två år, det måste ses som en framgång, säger Agneta Jöhnk, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting.”
Det innebär att lärarna är mer tid på skolan och får lite högre lön som kompensation. Men när man studerar siffrorna ser man att det visar sig att det är enskilda skolor och enskilda arbetslag i bara 40-talet kommuner som har infört lokala avtal på detta område. Alltså inte 40 kommuner.
Intressant är att utöver de skolor som valt att teckna avtal om ändrad arbetstidsförläggning har dubbelt så många, alltså ett 80-tal av landets kommuner, med stöd av kollektivavtalet 2010 valt att arbeta med verksamhetsutveckling för en högre måluppfyllelse – utan att ändra arbetstidsförläggningen.
Samtidigt som SKL fortsätter hoppas på mer standardisering i skolan så går en profilerad skoldebattör ut i SKL:s husorgan Dagen Samhälle. Vi läser där en debattartikel av Widar Andersson som förespråkar mer av industritänk i friskolorna. Tidigare var han ordförande i Friskolornas Riksförbund och nu är han chefredaktör för Folkbladet Östergötland samt ordförande i Advisory Board AcadeMedia.
I ”Friskolorna formar en konkurrenskraftig utbildningsindustri” skriver han att:
”Något som kan kallas för en industrialisering inom den privata utbildningsbranschen pågår inom friskolevärlden. Det är en hoppingivande utveckling. Industriellt tänkande är det som har byggt ett starkt Sverige.”
I Widar Anderssons debattartikel glimtar det också till av klarsyn:
”Friskolereformen sammanföll dessutom med två andra betydelsefulla reformer. Dels kommunaliserades skolansvaret. Dels infördes det fria skolvalet. Under de första åren rådde ett slags vilda västern-stämning i skolsverige. Ovana kommuner skulle nu dels vara huvudman för sina egna skolor och dels vara ansvarig skolmyndighet för alla skolors ersättningar och övriga villkor. I snabb takt etablerades flera hundra nya friskolor som genomförde kampanjer för att få elever. De flesta av dessa skolor var bra och finns fortfarande kvar. En del var taffliga amatörer som aldrig borde ha fått tillstånd att starta. En del var rentav lycksökare som var ute efter snabba pengar.”
Men nu är det förstås bättre. Lycksökarna är borta och de ansvarsfulla industrialisterna är på väg…
Tänk om aktörer som Jöhnk och Andersson ville tala om kvaliteten i undervisningen istället för ändrad arbetstid och industriellt tänk i skolan. Vad skulle vi kunna uppnå om kvalitet och kunskap var lysande ledstjärnor för skolans huvudmän, privata såväl som offentliga? Det kan man fundera över.
Under tiden fortsätter lärarna bära skolan på sina axlar och leda sina elever framåt. Utan dem skulle hjulen sluta snurra.
