Arkiv för kategori ‘elever’

onsdag, 24 april, 2013

LR och Mentor: Unga behöver tillit och självkänsla

I en debattartikel som publicerats i UNT, ”När vuxna skolkar mår unga dåligt” kan man läsa att en del av orsaken till att många unga mår mycket dåligt i dag är bland annat bristen på kontakt med vuxna i samhället och skolans tillkortakommanden. Vi måste ge ungdomar tillit och självkänsla, skriver Metta Fjelkner och Karin Jordås.

De menar att en kombination av frånvarande vuxna – pressade föräldrar och en skola med stora problem – är en av förklaringarna till att unga människor mår så dåligt i dag. Och de skriver också:

”parallellt med ökat engagemang och ansvar från föräldrar och vuxenvärld behövs ett tydligare statligt ansvar för skolan, inte minst för de utsatta eleverna. Vi behöver en starkt kompensatorisk skola med fokus på trygghet, ordning och studiero, med respekt för alla elevers olika förutsättningar. Det måste till resurser att ge varje elev tid och stöd så att ingen slinker igenom och lämnas ensam. Att bli sedd och få hjälp att gå vidare i sitt liv är grundläggande för den goda skolan. Då blir skolan en del av ett engagerat samhälle med vuxna, företag och organisationer som tar ansvar.”

Fjelkner och Jordås menar att det behövs insatser på särskilt två områden från våra politiker:

  • Satsa på skolhälsovård – säkerställ att de ungdomar som behöver någon att prata med får det. Det kan inte vara lärarens uppgift.
  • Kommunerna bör satsa på kostnadsfria fritidsaktiviteter ungdomar med olika intressen.

Förbundets samarbete med Mentor utgår från förbundets engagemang och kontakter med Mentor. LR gör Mentor känt i våra kanaler. Vi är dock inte ute som mentorer. Däremot kan våra medlemmar kanske tipsa Mentor om elever som behöver kontakt.

Skyddsfaktorer när det gäller att välja bort våld och droger är tillit till vuxna, skolmotivation, att klara grundskolans mål och att ha en god självkänsla.
I ett pressmeddelande säger Metta Fjelkner att:

”Skolan har en avgörande roll för om ungdomar lyckas, men ska skolan vara framgångsrik måste den få vara en del av ett engagerat samhälle med vuxna, företag och organisationer som tar ansvar. Staten måste också ta ansvar för en nationell kunskapsskola för alla elever. De utmaningar som ungdomar ställs inför idag kan inte lösas av skolan ensam, utan vi måste tillsammans hjälpas åt och göra skillnad.”

 

Dela med andra:

Postat i elever, skolmiljö, statligt ansvar för skolan | Inga kommentarer »

tisdag, 12 mars, 2013

Viktigt steg för att säkra elevers rätt till undervisning

I går gick Lärarnas Riksförbund ut med Moderaterna i ett gemensamt utspel i TV4 där man enats om tre olika krav för säkra elevers rätt till undervisning.

Och idag går man ut i en gemensam debattartikel, ”Vi är överens om att lärarna måste få mer tid för undervisning”.

När Lärarnas Riksförbund får med sig det stora regeringspartiet moderaterna på att förorda nationella stadievisa timplaner så är det något stort som hänt. Och därmed har Sveriges lärare och elever fått ett brett och tydligt stöd även från regeringen.

Bakgrunden är given. Eleverna i den svenska skolan får för lite undervisningstid med sin lärare. Många elever når inte kunskapsmålen för att tiden helt enkelt inte räcker till.
Lärarnas Riksförbund och Sveriges Elevkårer var så sent som förra sommaren ute med en gemensam rapport om bristerna i elevers möjlighet att få en likvärdig skolgång och en god utbildning.

Och då skrev man även i debattartikel i Aftonbladet, ”Svenska elever får för lite undervisningstid”. Där tog man upp den ohållbara situationen att eleverna inte får den undervisning de har rätt till.     

I det aktuella utspelet föreslår alltså Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner och Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé tre framtida reformer för att öka tiden mellan lärare och elev:

1. Utökad undervisningstid för eleverna
2. Stadieindelad timplan
3. Minska lärares administration

”Detta är grundbulten i en nationell skola som ger eleverna likvärdiga möjligheter. Lärarnas Riksförbund har länge kämpat för elevers rätt till nationella stadievisa timplaner med garanterad lägsta nivå”, säger Metta Fjelkner i ett uttalande.

Folkpartiets utbildningsminister Jan Björklund stödjer sedan tidigare Lärarnas Riksförbunds linje och kraven på att stadievisa och nationella timplaner ska införas. Till Ekot sa han så sent som i söndags i ett inslag från Folkpartiets landsmöte:

”Jag menar att vi nu måste återskapa robusta timplaner, både i gymnasieskolan och i grundskolan. Timplaner som är både ämnesindelade och stadieindelade.”

I samma nyhetsinslag kan man notera att att Lärarförbundets, Lf:s, ordförande istället varnar för att ”låsa in” undervisningen i exakta timplaner och vill behålla dagens situation.

 

 

Dela med andra:

Postat i elever, lärare, undervisning | 1 kommentar »

onsdag, 24 oktober, 2012

Mer stök ger flum i skolan

I dagens Aftonbladet skriver sportjournalisten och kolumnisten Jennifer Wegerup en tänkvärd text med ett – förmodar jag – starkt föräldraperspektiv. Hon vill värna elevernas rätt till en bra skolgång och hon reagerar bland annat på stöket i skolan som i fredags uppmärksammades i Dagens Nyheter.

Där berättades att:

• I Malmö anger drygt hälften av eleverna som är 12, 14 och 16 år gamla att de aldrig, sällan eller ibland har den arbetsro de behöver i skolan.
• I Stockholms stad anger 46 procent av eleverna i årskurs 8 att de kan arbeta i lugn och ro på lektionerna och 63 procent av femteklassarna.
• I Göteborg anger 19 procent av åttorna att man helt och hållet har möjlighet till studiero i skolan. 27 procent anser inte alls att de har det eller att påståendet att de skulle ha studiero stämmer ganska dåligt.

I ”Alla har rätt till en skola utan FLUM” skriver Jennifer Wegerup att hon inte förvånas över resultaten i enkäterna som gjorts vid samtliga skolor i de tre storstäderna. Hon menar att :

”Den nedmontering som skett av den svenska skolan under många årtionden är en av de mest allvarliga frågorna för vårt lands framtid.
Och det värsta är att den inte kan förklaras enbart med resursbrist. Den främsta orsaken skrivs med fyra bokstäver på svarta tavlans skamvrå: FLUM.
Kanske välment men ändå helt förödande.
Det är fint med elevdemokrati, barn och unga ska få göra sig hörda och kunna påverka.
Ingen vill återfå en skola med kadaverdisciplin, rotting (för övrigt olagligt) och barn som skräms till tystnad.
Men från det till lärarlösa lektioner, en skola där hemuppgifter och betyg ses som något fult och där de vuxna inte har mandat att säga ifrån, dit är steget långt.”

Wegerup efterlyser en skola där de vuxna bestämmer och det finns regler och krav. Hon påpekar att det också krävs ett arbetsklimat, och löner, för lärarna ”som gör att vettiga människor vill jobba i vår skola”.

”Det mest sorgliga, och för mig obegripliga, är att det ofta är de som politiskt säger sig vilja värna om de svagaste som förespråkar en kravlös skola.
Alla vet att barn från välmående hem med studietradition ändå klarar sig bra. Det är i stället de barn som bor i hem utan böcker och som inte får hjälp med läxorna som drabbas hårdast när skolan sviker.”

Värt att notera är den siffra som Jennifer Wegerup lyfter fram, nämligen att 75 miljoner barn världen över saknar möjlighet till utbildning. Alla borde vi, såväl ansvariga skolhuvudmän, elever och föräldrar, betänka vad det betyder – och vilket ansvar det lägger på de som har en skola att sköta och en skola att gå till eller låta sina barn gå i.

Det förpliktigar. Och då hör vare sig stök eller flum hemma i skolan.

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, elever, lärare, läraryrket, ledarskap, skolmiljö | Inga kommentarer »

fredag, 19 oktober, 2012

Lärare straffas i ny lönesättningsmodell

Klarar inte skolans huvudmän av att lönesätta lärare som individer, utan bara som ingående i grupper?  Ja, frågan måste ställas efter att Stockholms stad i veckan berättat hur man tänker sig stimulera lönespridningen inom lärarkåren i staden.

I morse kunde vi läsa i Dagens Nyheter om att ”Sämre elever ger lärare lägre lönspåslag”. Där berättas att man Stockholm stad beslutat sig ge lärare på sju grundskolor lägre löneökning än på övriga skolor. Detta eftersom eleverna inte presterar tillräckligt bra.

”Jag tappar arbetslusten. Här sliter man och försöker få alla elever med på tåget men i stället bestraffas vi”, citerar tidningen en lärare på Erikdalsskolan.

Den garanterade löneökningen enligt det centrala avtalet är 4,2 procent, men Stockholms förbjuder nu skolledningarna på sju skolor att ge mer än 3,7 procent i löneökning till sina lärare, det är skolor som anses prestera sämre än de borde. Samtidigt ska sju skolor som presterar bättre få lägga ut 4,7 procent på sina lärare.  

Ordföranden för Lärarnas Riksförbund i Stockholm, Ragnar Sjölander, menar att signalverkan i Stockholms nya lönemodell är förödande:

”Jag har aldrig varit med om något liknande. Det strider helt mot principen i det centrala avtalet om att 4,2 är det lägsta garanterade utrymme som ska läggas ut.”

På debattsajten Newsmill kan man idag också läsa en debattartikel av Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner och Ragnar Sjölander. I ”Fel att straffa lärare när skolor inte når målen” skriver de bland annat att:

”Målsättningen i Stockholm om att ”skolor med bra resultat ska premieras” låter vällovlig. Men för att uppnå denna beordras några rektorer att lägga ett lägre tak för löneökningarna och tillåts inte ens lägga ut lägstutrymmet! Det är något som vi starkt ifrågasätter och tar avstånd ifrån. Vi vill inte ha en hård central styrning av löneutrymme mellan stadens skolor. Lärarnas Riksförbund är starkt kritiskt. Vi menar att detta skadar tilltron till den individuella lönesättningen.”

De skriver också:

”Vi kommer självklart att kämpa för att den garanterade nivån på 4,2 procent inte underskrids på någon enda skola eller enhet där våra medlemmar tjänstgör! Det är helt oacceptabelt att medlemmar på andra skolor ska behöva stå tillbaka enbart för att utlägget i staden inte ska överskrida det garanterade utrymmet på 4,2 procent, det golv som arbetsgivaren så tydligt har gjort till ett tak. Trots att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation, Ingela Gardner Sundström, sagt att de siffror man enats om ska vara ett golv och inte ett tak…” 

Det Stockhom stad ledning håller på med leder tankarna till en så kallad TED-föreläsning om motivation med Dan Pink. Någon borde se till att den som är ansvarig för incitaments-lönen i Stockholms stad tar del av denna underhållande föreläsning som förklarar varför det inte fungerar att ge ekonomiska incitament för ”krångliga” uppgifter. Dit hör onekligen uppgiften att vara en bättre lärare…

Det underlättas inte av en modell där lärare kollektivt bestraffas.

Den modell som prestenteras har onekligen riksintresse eftersom huvudstadens exempel  är viktigt och påverkan riskerar bli mycket stor i övriga landet.  Frågan om hur kommunerna kommer att satsa på lärarlönerna är högintressant efter att man med nöd och näppe nyss undvikit en stor lärarstrejk.

Det vore intressant att fråga ledarskapet i Stockholm om de tror att denna lönesättningsmodell ökar eller minskar förtroende för den inviduella lönesättning som SKL kämpar för i varje löneförhandling?

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, elever, lärarlöner, läraryrket, ledarskap | 9 kommentarer »

torsdag, 18 oktober, 2012

Svagbegåvade elever tabu i skolan?

I en intressant serie artiklar, ”Hur svårt kan det va?”, där den första delen publicerade i måndags har Svenska Dagbladet skrivit de elever som har det svårt i skolan. Det är en grupp som det gjordes enorma ambitionshöjningar för när svensk skola på 1990-talet egentligen införde godkänt som lägsta betygssteg.  Med en sådan ambitionsnivå borde de riktade insatserna mot de som av olika skäl har det svårt i skolan blivit enorma. Det blev de inte. Istället verkar det som dessa elever glömdes bort.

Vi läser i SvD att cirka 14 procent av befolkningen i ett IQ-test antas ”hamna inom normalvariationens nedre del med en intelligenskvot på 70-85”. Då är 100 normalvärdet.

Idag finns en allt större öppenhet kring diagnoser för elever i skolan, förutom de med svag teoretisk begåvning. Det är barn som skickas till utredning för diagnoser som adhd eller dyslexi, medan man inte talar om det verkliga problemet.

Enligt skollagen har alla barn som har behov av särskilt stöd rätt till det, men i praktiken gör en diagnos det lättare att få hjälp.

Logopeden Markus Björnström säger något mycket viktigt i den första artikeln i SvD:s serie.

”Det händer ganska ofta att vi får remisser på personer där man vill kolla på läs- och skrivförmåga. Sedan visar det sig i samtal att allt i skolan är svårt. Visst kan de ha svårt att läsa och skriva, men det är inte dyslexi som är orsaken till deras inlärningssvårigheter. De här barnen är för välutrustade för att gå i särskolan, men har inte förutsättningar att nå målen i grundskolan. De hamnar i något slags ingenmansland.”

Markus Björnström tycker att man i skolan måste börja prata om det här på ett respektfullt sätt, i stället för att låtsas som det inte finns och osynliggöra både elever och problemet.

I den andra delen i serien intervjuas bland andra Ulla Ek, professor i specialpedagogik. Hon anser att det är viktigt att man uppmärksammar och identifierar dessa barns svårigheter.

”Om det är en bra utredning, ett bra samtal med barnet och ett bra möte med föräldrar och personal så blir det ofta bättre för barnet. Man tar död på lite spöken. De får veta att de faktiskt inte är dumma i huvudet, det är alla människors skräck att vara. Vad vi visar är att barnet har svårt för de teoretiska sakerna”, säger Ulla Ek.

I den tredje delen som publicerades i onsdags så diskuteras om alla elever kan nå kursplanernas mål.

Bland andra intervjuas Lotta Lorentzon, rektor på ESS-gymnasiet i Stockholm som har extra resurser att stötta elever i behov av särskilt stöd. Skolan har flera mindre undervisningsgrupper och 40 procent av lärarna är speciallärare eller specialpedagoger.

Hon menar att lärare i allmänhet inte har några problem att identifiera elever där kunskapsutvecklingen inte går som det är tänkt.

”Men de är inte så duktiga på att kartlägga eleverna och förstå varför. Ofta saknas stödfunktioner som specialpedagoger som kan handleda. Lärare har extrema krav på sig att alla elever ska nå godkänt. De är fruktansvärt stressade över de här elevernas väl och ve, men de har inte alltid paletten av undervisningsmetoder för att hjälpa dem”.

Avslutningsvis citerar vi specialpedagogen Karin Åsebring som anser att undervisningen borde anpassas bättre för de här barnen. Men hon tycker också att målen i kursplanerna borde anpassas.

”Om vi ska ha en skola för alla, då måste på något sätt lägstanivån vara anpassad för lägstanivån i befolkningen. Utmaningen består i hur samhället värderar teoretisk begåvning. Det ska vara möjligt att nå målen för alla.”

Då blir slutsatsen att det borde finnas utrymme för alla i skolan. Såväl den mindre teoretiskt begåvade eleven som den teoretiskt superbegåvade eleven.
Målet måste vara en skola för alla. Inte bara en skola för de normalbegåvade medelklassbarnen som klarar sig fint.

Dela med andra:

Postat i elever, kunskapsresultat, lärare, skolmiljö, utveckla skolan | 1 kommentar »

onsdag, 17 oktober, 2012

Vem tar ansvaret för den som inte klarar skolan?

I Ekonyheterna idag hör vi om ungdomar som kommunerna inte har någon koll på. De går inte i skolan och de jobbar inte. I inslaget ”Informationslucka om vad unga gör efter skolan” berättar Ola i Linköping att han förra året mest satt hemma hos mamma och pappa.

”2011 var jag inte registrerad någonstans på hela året. Jag levde på mina föräldrar hela året.

Vad gjorde du det året då?

Nej, jag bara satt hemma och försökte söka jobb, men det gick inte, säger Ola.

Varför har du så svårt att få jobb?

Jag skyller på skolgången, jag skötte inte skolan så jättebra så jag har inga bra betyg, säger Ola.”

Enligt lag är det kommunernas ansvar att ta reda på vad dessa unga människor gör för att kunna erbjuda lämpliga insatser. Att erbjuda hjälp tidigt är väsentligt. Analyser visar att risken är betydligt större för den upp till 20 år jämfört med äldre ungdomar upp till 25 att fastna i sysslolöshet inte bara ett år utan i två år i rad.

Kan man låta detta ansvar ligga på den enskilda kommunen? Måste inte mer resurser och ansvar läggas på hela kedjan av ansvariga? Från familjen till staten. Det gäller både den enskilda människans liv och framtid, men också samhällets – vår – gemensamhet och framtid. Frågan bör ställas.

 

Dela med andra:

Postat i elever, kunskapsresultat, likvärdighet | 1 kommentar »

måndag, 4 juni, 2012

Lärare är inte omsorgspersonal

Den gånga helgen erbjöd ännu en högintressant krönika i en av kvällstidningarna. Jenny Strömstedt, programledare för TV4 Nyhetsmorgon och krönikör i Expressen skrev en text om lärare där hon hade ett föräldrarpespektiv som lyfte sig och såg bortom curlinghorisonten.

Krönikan ”LOT-avdrag – för lärare som offrar sig för framtiden” spred sig snabbt i sociala medie och uppskattades av förklarliga skäl särskilt i lärarkåren.

Strömstedt skriver om LOT, Lärare Offrar sig för Framtiden. En skatterabbaterad tjänst som hon alltså inte tycker vi behöver.

Genom hela texten finns en befriande insikt i vad en lärare är – och vad en lärare inte är. En lärare är inte omsorgspersonal som ska täcka upp för föräldrarna och vara ytterligare en ängslig vuxen som utgör stötkudde för de oftast yngre människor som går i klassen som läraren ansvarar för. En lärare ansvara för undervisningen och för att kunskapsuppdraget genomförs.

Jenny Strömstedt gör en lite märklig, men säkerligen verklighetsgrundad uppräkning i vad lärare ska göra (och det är mycket…och det mesta av uppfostrans- och ordningskaraktär) för att fortsätta:

”Att lära ut värdegrunden i ett demokratiskt samhälle känns verkligt viktigt. Men det är här gränsen mellan föräldraansvar och lärarens uppgift blir ännu luddigare. Enligt lagen har skolan skyldighet att få stopp på nätkränkningar som har anknytning till skolan, även om de sker på fritiden. Nu menar skolinspektionen att lärarna ska ut och surfa på Fejjan samtidigt som de rättar 30 uppsatser om Antiken, för att ha koll på drabbade elever och mobbare. Mulitasking by tvång.

Vuxna bör visst finns där unga är. Men, lätt andfådd efter den långa uppräkningen av läraråtaganden, ställer jag samma fråga som skolfolk ställt sig länge: Själva plugget då?”

Strömstedt fortsätter:

”Men varför inte strippa arbetsbeskrivningen lite till? Eller helt enkelt ge skolorna råd att återanställa rejäla elevvårdsteam med kuratorer, psykologer och massor av fritidsledare som kan vara bryggan mellan abdikerade föräldrar och pedagoger som inget annat vill än att barnen ska lära för livet.”

Man kan tyvärr inte vara så säker på att det inte finns en och annan förälder till ett tonårsbarn som tilltalas av Jenys ironiska förslag: ”För en skatterabatterad peng kan lärarna erbjuda både hemtransport av barn från skola samt socialt arbete i hemmiljö.”

Dela med andra:

Postat i elever, kunskapsresultat, lärare, läraryrket, Sociala medier | Inga kommentarer »

måndag, 28 maj, 2012

Självhjälp för lärarna eller stöd för eleverna

I efterdyningarna av förra veckans mycket uppmärksammade dom i tingsrätten i Gällivare som menade att lärare inte ska få skadestånd då han utsattes för våld av en elev, har vi sett flera kommentarer.

Bloggen vill gärna uppmärksamma ett par av dem.

Först, den mer humoristiska vinkeln i Sveriges Radios veckomagasin ”Godmorgon, världen!”.
I det återkommande satirinslaget Public Service föreslår en ”Metta Fjelkner” bland annat att lärarna ska bilda MC-klubbar som Svarta tavlan för att höja sin status och få skydd mot våldsamma elever och föräldrar.

Är lösningen för att höja läraryrket att kalla in svarta tavlans tuffingar i manchesterkavaj som självhjälp?

Roligt, men också egentligen mycket sorgligt.

Den kloka läraren Helena von Schantz skriver i ett blogginlägg betitlat ”Strykrädda eller stryktåliga lärare?” om den ”trista historien i Gällivare” och lyfter fram att det också är eleverna som drabbas i slutändan om vuxna inte ingriper in skolan.

”Lärarna har redan fått stöd av både fack och departement, så det finns ett hyfsat hopp om att den cyniske nämndordföranden i Kiruna blir tagen i örat och domen kullkastad i nästa instans.
Men elevernas trygghet har redan minskat på grund av det här – oberoende av om den här läraren får upprättelse eller inte. De är nämligen beroende av vuxna som ingriper, vuxna som skyddar, och den sortens vuxna är redan en utrotningsrotad art i den svenska skolan. Den här typen av signaler gör en redan strykrädd yrkeskår än mer strykrädd och passiv. Och det blir eleverna som betalar priset.”

Och vidare:

”Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner – ja och låt oss inte glömma – mordhot och misshandel.”

Helena fortsätter:

”Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare.
Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit  hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat.
Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning.  Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.
Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt … är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?”

Helena von Schantz lyfter fram behovet av mer hänsyn, omtanke, respekt för andras rättigheter i skolan. För att klara det behövs tydliga gränser och ramar. Hon skriver vidare om skolans många gråzoner.

”De flesta förövare är samtidigt offer – åtminstone någonstans. Vi behöver ha redskap, insyn och ansvar.”

Om vi läser vidare på Helenas blogg så finns det också intressanta diskussioner i kommentarsfältet. En Fredrik Karlsson skriver följande kommentar:

”Min uppfattning är att alla former av våld oavsett om det är lärare eller elever som utför det är oacceptabelt. Jag tar därför avstånd från både den här domen och från den lagändring som gjordes och som tillåter ett fysiskt ingripande från lärarens sida. Våld föder våld. Följer vad Ghandi sade redan på sin tid: Bästa sättet att bemöta våld är genom icke våld.”

Varpå Helena svarar:

”Sånt snack, Fredrik. Om en elev är i fara är det din plikt att ingripa. Inte genom att slå själv, givetvis, men fysiskt stoppa faran, vare sig den kommer från nävar eller knivar.
Lärare som bemöter våld genom att vända andra kinden till är en av de främsta orsakerna till att mobbning kan fortgå. Inget att stoltsera med, med andra ord.”

 

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, elever, lärare, ledarskap, Okategoriserade | 2 kommentarer »

söndag, 6 maj, 2012

Ställer sig egot i vägen för kunskapen?

Forskare hävdar att vår tids unga fostras in i en narcissistisk tidsålder. Det har fått Dagens Nyheter att i sin Söndagsbilaga borra djupare i tidsandan, skolans utveckling och fundera kring vad som pågår. Det gör man i en lång, välskriven och synnerligen intressant artikel, ”När egot tar examen”  av Ana Udovic.

Den kommer garanterat diskuteras och uppmärksammas. Och den gör att man som läsare funderar över hur påverkas skolan av det individcentrerade framgångsfokuserade samhälle som vi nog alla ser växa fram?

I början av sin text beskriver Udovic en skämtteckning:

”’Kan du förklara dessa dåliga betyg!?’ frågar den ilskna föräldern sitt barn i den första rutan. Året är 1969. I nästa ruta är året 2009 och föräldern står och gapar exakt samma sak, ”kan du förklara dessa dåliga betyg!?” – men den här gången är det läraren föräldern skriker åt.”

Hon berättar sedan hur elever anmäler lärare till Barn och Elevombudsmannen för att de känner sig kränkta då de fått ”alltför lågt betyg eller inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ’dålig stämning’.”

I artikeln ställs frågan:

”Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?”

Det kanske kan var en liten pusselbit för att kunna förstå Sverige problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation?

En lärare som intervjuas är Elisabet Börjesson Therstam, lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium:

”Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.”

”Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.”

En av flera forskare som intervjuas i artikeln är Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi. Han menar att:

”Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar.”

Psykologen, psykoanalytikern och psykoterapeuten Lena Teurnell påpekar att små barn utgår från sig själva, sina egna behov och önskningar, något som ofta återkommer i tonåren.

”Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ.”

”Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer.”

Ytterligare frågor som infinner sig är:

Kan skolan utgöra ett värn mot den självcentrerade samhällstrenden? Hur ska skolan i så fall kunna vara en fristad i narcissismens tidsålder?

Och är det lärarna som ska vara det motstånd och den inspiration som gör att en ung människa växer, när föräldrar och vuxenvärld försöker curla fram de unga generationen? Är det lärarna som ska kompensera för ett samhälle på villovägar?

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, elever, lärare, läraryrket, skolmiljö, utveckla skolan | 2 kommentarer »

lördag, 5 maj, 2012

En rättvis skola som ger alla elever en chans

Lärarnas Riksförbunds undersökning om likvärdigheten i den svenska skolan har uppmärksammats mycket tidigare denna vecka. Vilket bloggen skrivit om.

Överlag har undersökningen tagits väl emot och förståtts. Men det har framkommit att inte alla förstår hur verkligheten och utvecklingen ser ut.

Så, låt oss ta det igen. Undersökningen visade alltså att:

- Elever utanför Europa och Nordamerika är en mycket utsatt grupp.

- Elever med föräldrar som har en väldigt låg utbildningsnivå är en mycket utsatt grupp.

En kompensatorisk skola ska kompensera för dessa försvårande faktorer. Vad vi ser är att svensk skola inte har lyckats med detta generellt.

Vi ser stora regionala skillnader. Vissa kommuner lyckas medan andra misslyckas, där vi bland exemplifierar med ett antal positiva exempel. Resurser är inte allt, men vi kan kan se att kommuner med svåra förutsättningar via resurstillskott verkar kunna kompensera för elevstrukturen.

Vi kan vidare konstatera att Lärarnas Riksförbunds stora undersökning, och analysen av denna, som presenterades i torsdagens DN, också fick starkt stöd i Skolverkets rapport som lades fram på fredagen.

Både Lärarnas Riksförbund och Skolverket är eniga om att något måste göras från ansvarigt håll. Förbundets lösning är mer fokuserad på att staten måste ta ett fast grepp om hur skolan finansieras. Skolverket ser problemet främst i det fria skolvalet.

Det är inte rimligt att lämna elever med dåliga förutsättningar åt sitt öde och vara glad för att majoriteten klarar sig hyfsat, även om resultaten överlag har sjunkit i internationella jämförelser.

Under alltför lång tid resonerade alltför många på samma sätt. Fokus låg på på de 85 procenten som klarar sig relativt bra. Det gör man inte nu, nu försöker man se alla, såväl de som lyckas mycket bra bra, som de som behöver mer stöd. Bra.

Sverige behöver en skola som ger alla elever en chans. Skollagen gäller för alla, och i skollagen står det tydligt att alla elever har rätt att klara skolan.

Dela med andra:

Postat i elever, kunskapsresultat, lärare, Lärarnas Riksförbund, skolans finansiering, Skolverket | Inga kommentarer »