Tankar om skolan i media

I Värmlands Folkblad kan vi läsa en ledare av chefredaktören Peter Franke, ”Ur led är stämpeluret”, där han skriver att:

”Alla partier är överens om att skolan är en avgörande fråga för landets framtida utveckling. Utan välutbildade elever halkar Sverige efter i den globala konkurrensen. Utbildning ger fler jobbchanser, bättre hälsa och bidrar därmed till samhällsekonomin. Så långt är alla överens, men hur ser vägen mot målen ut?”

Franke understryker att ”skolans försämrade resultat de senaste årtiondena kan inte skyllas på något odefinierat ‘flum’, utan beror på andra förklaringar, som resursbrist, kommunaliseringen, lavinen av fristående skolor och den allt större segregationen i samhället.”

Han fortsätter att lyfta fram hur läraryrkets status urholkats. Skolan i dag behöver välutbildade och engagerade lärare. Franke menar att rätt modell då definitivt inte är att tvinga in lärarna i en ålderdomlig ”stämpelklockekultur”. Det är att dela ut en misstroendeförklaring till hela yrkesgruppen och sänka den redan låga statusen för jobbet.

”Nej, för att öka engagemanget krävs skolchefer som visar tilllit till lärarna och kan ingjuta förtroende i dem. För det krävs rektorer med pedagogisk erfarenhet som verkligen kan entusiasmera lärarna. Det gör de genom bra fortbildning, regelbunden återkoppling och en ständig pågående dialog.
Det är skolchefer och rektorer som har ansvaret för att det fungerar till vardags och som ska se till att lärarna gör sitt jobb. Ovanför dem finns skolpolitiker som måste se till att skolan får de resurser som krävs. De resurserna måste bli större och inte mindre om skolan ska kunna spela den viktiga roll för landets utveckling som alla pratar om.
Stämpeluren var nödvändiga i 1800-talets fabriker när den monotona produktionen aldrig fick stanna. De användes för att kontrollera arbetarna och få dem att lyda. De tillhör en svunnen tid, särskilt i en kreativ miljö som en skola.”

Lika tydlig är den erfarne europaparlamentarikerna Jan Andersson (S) som på sin blogg skrivit ett inlägg med rubriken ”Lämna kommunpartiet och bli socialdemokrater fullt ut”.  

 Jan Andersson skriver bland annat:

”Skolan i Sverige står i dag inför stora utmaningar. Den svenska skolan tappar internationellt samtidigt som skillnaderna mellan olika skolor i Sverige ökar. Lärarlönerna i Sverige är i ett europeiskt perspektiv låga. Läraryrket har förhållandevis låg status.

Att med dessa utmaningar för ögonen föreslå att arbetstiderna för lärarna ska var den stora frågan i avtalsrörelsen och kopplas till eventuella löneökningar är direkt korkat och bäddar för motsättningar. Det verkar som om politikerna i SKL har bristande kontakt med verkligheten . Man verkar inte ha kunskap om hur det ser ut på fältet ute på skolorna i Sverige.”

Andersson menar att socialdemokraterna i SKL, bland annat Ilmar Reepalu, sviker den socialdemokratiska politiken.

”Vi socialdemokrater börjar ute i våra kommuner vinna förtroende för vår skolpolitik. Vi koncentrerar ute på fältet på att satsa på skolan och på personalen i skolan.  Vi arbetar för en skola där alla elever ska kunna få en bra utbildning. Då ska inte de centrala företrädarna i SKL förstöra för oss genom att koncentrera sig på ett stickspår.”

Det går inte en daqg utan att vi kan läsa kloka inmlägg från lärare och andra om striden som lärarna utkämpar för att värna skolans kvalité och elevernas rätt till kunskap. Idag ser vi att  Lärarnas Riksförbunds kommunombud Rosita Sundh har en föredömlig klar och välskriven debattartikel i Gotlands Allehanda.

I ”Utbildning – allas ansvar” skriver hon om Lars Ohlys välkomna inlägg i går på debattsajten Newsmill: ”där han på ett mycket tydligt sätt visar att han har förstått vad det är lärarna strider för – elevernas rätt till en likvärdig utbildning av hög kvalité!”

Hon konstaterar att ”ännu så länge är han ensam partiledare att uttala sig om en pågående avtalsrörelse, men förhoppningsvis inser även fler i den ställningen, att de ytterst har ansvaret för hur Sveriges lärare skall betraktas och de konsekvenser olika betraktningssätt får – för eleverna och Sveriges framtid.”

Visserligen är det som Rosita skriver ”mycket ovanligt att en partiledare tar ställning för en yrkesgrupp i en pågående avtalsrörelse, men det är verkligen hög tid att det sker för att tydligt markera det ansvar statsmakten har för utbildningsstandarden i Sverige. Det har visat sig med all önskvärd tydlighet att kommunerna inte har resurser eller kompetens i tillräcklig utsträckning för att handha skolan. Kvalitén i skolan varierar avsevärt mycket mer nu, än innan den kommunaliserades, så det är hög tid för staten att ta ett större ansvar för likvärdighet och kvalité.”

I debattartikeln konstateras att Lärarnas Riksförbund länge har försökt få SKL ”att inse att det inte går att öka elevernas måluppfyllelse genom att arbeta MOT lärarna. Lärarna skall behandlas som en professionell yrkesgrupp vars kompetens och erfarenhet givetvis måste tas på allvar i diskussionen om ökad måluppfyllelse.”

Det är bara att instämma i artikelns avslutning:

”Vidare hoppas vi att man ser bortom partistämpel på budbärare som ger sig in i debatten och lyssnar på argument och gör egna analyser av vad som sägs. Det måste vara ett gemensamt intresse att skapa en förstklassig skola i Sverige oavsett vilket parti man röstar på eller vilket yrke man själv har!

Nu är även Vänsterpartiets partiledning på lärarnas sida i den pågående avtalsrörelsen. I debattartikeln ”Sämre villkor för lärarna ger inte bättre undervisning”  som publiceras i dag på debattsajten Newsmill kritiserar Vänsterpartiets ledare Lars Ohly, partiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca och partiets styrelseledamot i Sveriges kommuner och landsting, Emil Broberg, SKL:s ledning för den konfrontativa linje man valt gentemot lärarna.

De skriver bland annat: 
”Vi vill från Vänsterpartiet uttala vårt förtroende för lärarna och anser att den inslagna vägen är felaktig. Vi anser istället att vi som politiker måste visa vårt förtroende för en kår som har fått ett allt svårare uppdrag.”

Lars Ohly och hans medskribenter menar att det moderatstyrda SKL har fel när man talar om att enda sättet att förbättra resultaten i skolan är att ytterligare reglera lärarnas arbetstider. De har förstått vad handlar om. Det är viktigare att fokusera på resultaten och inte strida om lärarnas arbetstider – för elevernas skull.

De skriver:
”Vi, som de flesta andra, vill ha bättre resultat i skolan men vi anser att de förbättrade resultaten i skolan måste uppnås i samarbete och samförstånd med lärarna.”

Den mycket tydliga artikel avslutas med tre stycken som förtjänar att citeras i sin helhet:
”Vi är måna om att organisationsgraden inom svensk fackföreningsrörelse är hög. Vi oroas av signaler om att allt fler unga väljer att stå utanför och att många väljer att lämna facket. Då är det viktigt att underlätta för facklig organisering och att erkänna fackföreningarnas rätt att företräda sina medlemmar.

Vi vill med detta ta parti för lärarna, deras rätt att företrädas av sina organisationer och deras rätt att bli sedda som professionella utövare. SKL skall förhandla med lärare om lärares villkor precis som SKL förhandlar med alla andra organisationer i kommuner och landsting.

Men ett avtal nås bäst om förhandlingarna förs med respekt för motpartens krav och förståelse för fackliga organisationers rätt att själva veta hur de bäst företräder sina medlemmar. Vi vill därför se inte se ett avtal som dikterar hur många timmar lärarna skall vistas i många gånger slitna lokaler utan vare sig telefon, dator eller ett eget skrivbord. Vi vill i stället arbeta för ett avtal med lärarna som har elevernas resultat och bästa för ögonen.”

Nu får vi se om fler partier följer efter. Tidigare har enskilda socialdemokrater och även folkpartister gått ut. Men detta är första gången som ett partis ledning så tydligt ställt sig på lärarnas — och elevernas — sida.

Stödet för lärarna är starkt ute i landet på ledarsidor och bland lokala politiker. Men det återstår att se om SKL förmår att lyssna innan rösterna antar orkanstyrka.