Där skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner och Tobias Krantz, chef för utbildning forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, om en ny undersökning från Demoskop som visar att endast ett av tio företag upplever att skolan lyckas förbereda eleverna väl inför yrkeslivet.  Hälften av företagen anser det svårt att rekrytera personer under 30 år med rätt kompetens.  

”En skola i världsklass är en förutsättning för att säkerställa svenska företags framtida konkurrenskraft. Vi ser undersökningsresultatet som en larmrapport och det är väsentligt att skolan och näringslivet jobbar tillsammans för att förbättra den svenska utbildningen. För att det ska ske krävs en nära samverkan mellan företag och skola, både på nationell och på lokal nivå.”

Vidare  har Metta Fjelkner en replik till Gustav Fridolins debattartikel i Expressen från i går. Hon skriver:

”Visst är kommunerna ansvariga för lärarlönernas dåliga utveckling. Gustav Fridolin kan inte friskriva kommunerna från det grundläggande arbetsgivaransvaret. Samtidigt har han rätt i att regeringen har ett stort ansvar. När regeringen slopar det femte jobbskatte­avdraget får inte alla reformer stoppas.”

Samma budskap utvecklas i en större debattartikel på Newsmill i dag. Där går Metta Fjelkner igenom hur lärarnas avtal har sett ut och hur höjda lärarlöner motverkats av arbetsgivarna - oavsett konjunkturläge. Budskapet är att när regeringen nu slopar det femte jobbskatteavdraget får inte alla utlovade reformer stoppas. Höjda lärarlöner handlar om Sveriges möjligheter att hävda sig internationellt.

Samma farhågor finns ute i en nyhetstext från TT som publiceras i en rad tidingar i dag,  ”Svik inte lärarna igen”. Den fanns publicerad på nätet i många etablerade medier redan i går.

DN Ekonomi har idag också en  intervju med Metta Fjelkner om lärarnas oro att inte få de statliga satsningar som både Jan Björklund och Anders Borg pratat om. 

Metta Fjelkner förklarar:

”Vi har försökt alla möjliga avtalsmodeller utan att komma till rätta med felavlöningen. Nu måste staten ta ett ansvar.”

Hon menar att problemet är strukturellt och inte går att lösa enbart genom förhandlingar, utan det behövs extra centrala tillskott. Förhandingarna startar till hösten och de sista april ska ett nytt avtal för landets lärare vara klart

”Jag har aldrig varit med om ett större tryck på löneökningar bland våra medlemmar”, understryker Metta Fjelkner.

I ”Var ska vi hämta 50 000 nya lärare?” skriver hon om läraryrkets degradering. Krönikan finns ännu inte på nätet och därför citerar vi hela texten. Var så god!

”Min far var folkskollärare. En stolt sådan.’Skollärar’n’ var, som prästen och läkaren, ett slags auktoritet i staden. Och han tjänade lika bra som kommunens tjänstemän. Skam vore det annars, läraryrket var inte ett sju–fem-jobb.

Det förväntades att en lärare skulle ställa upp när det behövdes. Så är det säkert än i dag. Jag blev också lärare, trots att det var hårt att ta sig in på utbildningen.

Läraryrket var attraktivt på 70-talet. Jobbet var härligt med ungdomarna i klassrummet, men utanför var det trögt och stelbent. Jag är en av alla dem som tröttnade på att stånga pannan blodig och hoppade av. I dag vill inte många bli lärare. Lönen har halkat efter i decennier och statusen med den. Tre av tio säger att de möjligen kan tänka sig detta yrke.

Men långt färre kommer senare att välja det på grund av den låga lönen i kombination med tungt ansvar, ständig tillgänglighet, omoderna arbetsplatser, buller och stress. De som fortfarande gnölar över att lärare har sin kompensation i juni, juli och augusti vet faktiskt inte vad de talar om.

Sverige behöver 50 000 nya lärare inom de närmaste åren. Var ska vi hämta dem? Hur många studenter på lärarutbildningen kommer att ha det som förstahandsval och brinner för att jobba i skolan? Hur många av dem är lämpliga? Jag vågar knappt tänka på det. Ska vi få de bästa och lämpligaste att ta hand om våra älskade ungar måste en rejäl attitydförändring till läraryrket ske. Det handlar delvis om skäliga löner men troligen mera om drägliga arbetsförhållanden, mindre grupper, upprustade arbetsrum och bättre arbetsledningar.

I dag kan man knappast välja läraryrket för att man är intresserad av att undervisa och vill bli något av det finaste man kan vara; en brobyggare för kommande generationer. Glädjen att förmedla kunskap har länge fått stå undan för att lösa allehanda vardagsproblem långt bortom undervisningen.

Varför lärarkåren godtar nuvarande arbetsförhållanden är ett mysterium. Jag tror att lärarna skulle få respekt och gehör om de tuffare vågade stå upp för sina krav. Kunskap är makt, sägs det, varför använder inte lärarna sin makt? Lojalt stretar de vidare trots allt uslare betingelser. Men för vems skull? Lojaliteten gagnar ju knappast barnen och framtidens skola. Växjö kommun som framhålls som en välskött kommun med god ekonomi drar nu ner med ytterligare nio lärartjänster. Det är faktiskt inte riktigt klokt!”

Den senaste tiden har det också uppmärksammats att politiker på många håll valt att satsa på stora procentuella ökningar av sina arvoden och ersättningar. I flera fall ligger det aktiva val från politikerna bakom att exempelvis bestämma att lärarna ska få kanske under två procent i löneökning, medan de själva beviljar sig över tio procents påslag.

Om politikernas prioriteringar har Lärarnas Riksförbunds ordförande  Metta Fjelkner skrivit i Aftonbladet, ”Politiker höjer egna löner mer än andras”.  Artikeln avslutas med följande uppmaning:

”Vi kräver att Fredrik Reinfeldt med politikerkollegor i övriga partier omedelbart uppmanar alla sina partiföreträdare i kommunerna att satsa på lärarlöner istället för höjda ersättningar till politiker.
Vår uppmaning riktas till de partier som är starka ute i kommunerna som centern och inte minst socialdemokraterna, men också till övriga politiska företrädare. Särskilt de två stora politiska partierna i vårt land, moderaterna och socialdemokraterna, har ett extra ansvar i denna fråga.
Politiker i de kommuner som uppmärksammats för stora höjningar av politikers löner eller arvoden bör utfästa sig att se till att exempelvis Lärarnas Riksförbunds välutbildade medlemmar till att börja med ska få 20 procent mer per månad. Det vore en bra början.
Här kan politiker i alla partier göra en stor insats för att verkligen satsa på skolan och få fler kvalificerade att välja läraryrket. Istället för att fatta beslut om stora påslag till sig själva!”

Vad tycker du som läser detta?

Persson gav sin bild av skolan, med kurage som man skulle vilja se hos fler ansvariga i kommuner och bland skolhuvudmän.

”Skolan har alltför länge ägnat sig åt sociala och psykologiska processer i stället för vår huvudsyssla som faktiskt är att lära ut kunskap”

Och:

”Jag säger inte att vi inte ska bry oss om elever med problem, men vår huvudfokus ska hela tiden vara att lära ut.”

Martin Persson beklagade också att männen i stort sett lämnat läraryrket eftersom lärarlönerna inte hängt med i utvecklingen.

”Männen har lämnat skolan och vi har tappat på det. I dag är 82 procent av lärarna kvinnor och 18 procent män.

Martin Persson gav också forskarkåren en känga för att man fokuserat för mycket på detaljfrågor som kvarsittning och läxor.

”I stället borde man ställt frågan: Vad är det egentligen som påverkar resultaten mest?”, sa Martin Persson och menade att läraren är den absolut viktigaste personen för att vända skolans dåliga resultat.

Tänk om fler skolchefer talade om dessa saker snarare än att skriva under debattinlägg orkestrerade av SKL, som under den förra avtalsrörelsen? Och tänk om de sedan fokuserade sin verksamhet på att ge lärarna de bästa förutsättningarna att sköta sitt jobb.

Exempelvis såg till att det finns tillräckligt med tid för lärarna att kunna planera och förbereda sina lektioner, samt följa upp och efterarbeta sin undervisning.

Vi hör det bland annat i Sveriges Radios Ekot som rapporterar att Österåkers förra kommunalråd, Ingela Gardner Sundström (M) avtackades med en festen i januari som kostade skattebetalarna över 200 000 kronor.

Dessutom ska kommuninvånarna bekosta en oljemålning av Gardner Sundström som går på 30 000 kronor. Något som inte förärats andra kommunalråd i kommunen.

Politikerna och tjänstemän ansåg förmodligen att Gardner Sundström gjort stora insatser under sina över trettio år som politiker i kommunen. Det är dock oklart om alla kommuninvånare håller med…

I går kunde bloggen berätta att bland annat Aftonbladet,Politiker i SKL åter i blåsväder, uppmärksammade att Ingela Gardner Sundström gett sin make löne/arvodespåslag på över 300 procent.

Om detta kan påverka nästa avtalsrörelse är oklart. För lärarna är nämligen Gardner Sundström, som tidigare påpekats, en viktig motpart i SKL som ordförande i förhandlingsdelegationen.

Och nu kan vi se att Gardner Sundström är ute i blåsväder igen tillsammans med sin man Jan-Olov Sundström.

Aftonbladet skriver idag om en arvodeshöjning på 331 procent för maken som är ordförande i byggnadsnämnden i kommunen och som hustrun varit med och fattat beslut om. Dessutom har kommunalrådet Michaela Fletcher-Sjöman (M) fått 10,3 procents löneförhöjning och kan inkassera 72 800 kronor i månaden.

När Skolvärlden förra året uppmärksammade paret som även då anklagades för maktmissbruk, så handlade det bland annat om hur de drev skolan i Österåker som en familjeangelägenhet.

I lokaltidningen berättas det nu även att Ingela Gardner Sundström låtit avmåla sig i ett porträtt på jobbet. Det finns dock ingen en tradition av detta i kommunen, men antagligen ansågs det vara en bra idé att hon kan leva kvar i korridorren på kommunhuset i ytterligare trettio år.

Noteras ska att Gardner Sundström fortfarande inte har gett Skolvärlden den intervju de efterfrågade i samband med sin granskning av henne. Onekligen ovanligt av en folkvald politiker.

Men i en artikel i Piteåtidningen, ”Flexklockeförslag tickar vidare”, läser vi att Ulrik Bylander, ordförande för Lärarförbundet i Arvidsjaur, ser positivt på flexklockan ur ett fackligt perspektiv.

Ursprungligen skulle en delegation från Piteå åkt till Arvidsjaur för ett studiebesök eftersom Arvidsjaur är en av fåtalet kommuner där flexklocka används. Besöket blev dock inte av och istället kom nu representanter från Arvidsjaur till Piteå för att informera om sin syn på stämpelklockor för lärare. Det var då Lärarförbundets positiva syn på stämpelklockor för lärare framkom.

I tidningen läser vi att från Piteås håll kvarstår den fackliga kritiken. Gunnar Andersson, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Piteå, säger att han avvisar flexklocka.

Förmodligen är man rätt ensam om den positiva synen på stämpelklockor i Lärarförbundet i Arvidsjaur. Men vad vet jag?

Kanske beror det på en skillnad i synsätt på läraryrket? Om man ser på läraryrket som ett akademiskt och kvalificerat yrke med stort krav på självständigt ansvarstagande så blir ju alla förslag om att styras av en stämpelklocka absurda.

Men om ser på sitt yrke som ett tjänstemannayrke där man ingår i en industriell organisation av utbytbara enheter, så blir ju inte stämpelklockor ett problem. Ändå är det förvånande att detta synsätt tydligen finns i på sina håll i lärarkåren.

”Skolan står inför stora utmaningar men Lärarnas Riksförbund blundar för frågans komplexitet när man ensidigt lyfter fram en statligfinansiering som den mirakelkur som ska lösa allt.
Om skolans framtidsfrågor verkligen kunde lösas genom att pengarna fördelades från Stockholm istället för till exempel Gävle eller Sandviken skulle uppslutningen kring LR:s förslag vara stort. Nu är så inte fallet. En tung och växande majoritet är emot den tanken, både i riksdagen och bland lärarna.”

Knape menar att det inte går att hålla två mål i luften. Det enda som gäller är att jobba för att förbättra skolan inom den nuvarande, av lärare hårt kritiserade huvudmannaskapet. Knape slår också ett slag för det senaste avtal mellan arbetsgivare och fack där det anges att parterna ska arbeta med att höja resultaten och kvalitén i skolan:
 
”Läraravtal 2010 uppmuntrar nya moderna arbetssätt. Ska vi lyckas förbättra resultaten och höja läraryrkets löner och status måste avtalet bli verklighet i hela Sverige. Det är ett konkret uppdrag för landets kommunpolitiker och de lokala fackliga organisationerna.
Låt oss nu fokusera på det som verkligen spelar roll och tillsammans skapa en skola i världsklass.”

I dag får han svar på tal av Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. I en artikel i Arbetarbladet med rubriken ”Skolans akuta läge kräver akuta åtgärder, men också långsiktiga” förespråkar hon bland annat att man måste kunna hålla två perspektiv samtidigt. Fjelkner bemöter bland annat påståenden att Lärarnas Riksförbund bara har en lösning på problemen:

”Lärarnas Riksförbunds hållning i frågan om skolans stora problem är ansvarsfull. Hur ofta det än upprepas av förändringsrädda kritiker som vill försvara dagens ordning, så förespråkar vi inte en kostsam omorganisering av skolan och vi blickar inte bakåt. Den förändring vi arbetar för kommer i stället bli mer kostnadsaffektiv än dagens system.”

Fjelkner framhåller att: ”självklart måste mycket annat än en snabb förändring av huvudmannaskapet göras nu i det allvarliga – akuta – läge som skolan i Sverige befinner sig i.”

Lärarna Riksförbunds medlemmar har länge varnat för vilka konsekvenser skolans problem kommer få, påminner Metta Fjelkner och fortsätter:

”Nu behövs omedelbara insatser av det slags som lärarna givetvis efterfrågar i första hand. Alltså satsning på mindre klasser, alternativt fler lärare i grupperna, mer tid för lärare att förbereda och följa upp undervisningen, samt tydligare mål och bättre styrning.
Sådant som kommunerna som huvudmän inte lyckats åstadkomma under snart tjugo års tid. Det är under samma period som Sveriges fall i kunskapsrankningen pågått…

Men det måste också påbörjas en process för att kunna justera huvudmannaskapet för skolan. Oavsett vad Knape skriver, anser vi och många med oss, att det har betydelse vem som ansvarar för skolan. Det krävs kunskap och kompetens, vilket saknas i dagens system där 290 kommuner fördelar pengarna på olika sätt och inte förmår styra dem till just undervisning och kunskapshöjande insatser.”

Artikeln avslutas med att Fjelkner understryker att: ”innan denna nödvändiga förändring påbörjas kommer givetvis Lärarnas Riksförbund att på alla nivåer arbeta för omedelbara förbättringar i skolans verksamhet, inklusive arbetsätt som kan utveckla skolans resultat. Helt i enlighet med Läraravtal 2010 där lokalt utvecklingsarbete ska uppmuntras.
De professionella lärarnas möjlighet att själva styra upplägget av sitt arbete är grundläggande för att få den starka yrkeskår som är så avgörande för att vi ska kunna förbättra resultaten i skolan. Allt utvecklingsarbete bygger på samverkan och gemensamt arbete.
Istället för att skapa strid om arbetstiden på skolorna ska parterna fokusera på samtal om hur eleverna ska klara målen bättre. Vi lärare i Lärarnas Riksförbund ser framåt och inriktar oss på det som spelar roll för att höja resultaten och måluppfyllelsen för eleverna. Både omedelbart och på sikt.”

Vi får se om SKL förmår lyfta sig över egenintresset att få pengar för att driva skola, och är redo att göra de stora investeringar som krävs för att lyfta svensk utbildning. Det kan förutom omedelbara insatser också bli fråga om strukturella förändringar. Förändringar som vi hoppas kommunerna inte motarbetar för Sveriges framtids skull.

När man läser artikeln ”Svagt intresse för lokala avtal om arbetstider” kan man få en känsla av att det är en självklarhet att gå över till lokala avtal, med lokala överenskommelser om arbetstid mot 1500 kr mer.

”I bara en bråkdel av landets kommuner har parterna lyckats komma överens om lärarnas arbetstider”, skriver man. 

Kanske är det så att lärarna inte är intresserade överhuvudtaget av sådant lokalt avtal…?

Att försöka tvinga på lärare lokala avtal är inte är en  bra idé. Det är på skolorna man skall diskutera frågan. Det ska komma från lärargolvet. Centralt skall man inte ut och sälja avtal. Det måste avgöras lokalt och drivas av lärarna själva lokalt.

Det var just detta som Lärarnas Riksförbund försökte få motparten, och andra som inte förstod lärarna, att begripa under avtalsrörelsen  i våras. Men arbetsgivaren visade sig som besatt av att få till stånd andra arbetstidsavtal.

Målet tycktes vara att få in lärarna i fyrtiotimmarsvecka med försämrat utrymme för det fria förberedelsearbete med planering och med tid för efterarbete och uppföljning.

Nu har vi facit så här långt…

Och just så här befarade Lärarnas Riksförbunds företrädare att det skulle bli. Man känner sina medlemmar. Även om kunskapen om avtalet är dålig så finns det fortfarande en mistro för att det verkligen handlar om att öka måluppfyllelsen också från arbetsgivarens sida.

I artikeln med rubriken ”Lokala läraravtal oroar fackförbund” beskrivs hur Lärarnas Riksförbund oroas av att diskussionen om skolans kvalitet riskerar att komma i andra hand när fokus riskerar att läggas på att lärare ska gå över till 40-timmarsvecka och semesteranställning.

Metta Fjelkner förklarar att hon i huvudsak är nöjd med torsdagens centrala avtal som ger 3,5 procents löneökning på två år och räddar kvar ferietjänsterna som norm.

Samtidigt är hon orolig för att det ute på skolorna kan leda till fighter om arbetstiden, istället för att arbetstidsdiskussionen får utgå från en samsyn på elevernas behov.

”Vad vi nu måste fokusera på är vad som kan göras åt att drygt var tionde niondeklassare inte klarar skolans mål”, säger hon till tidningen.

”Rektorerna får inte börja med att snabbt försöka driva igenom sina krav på 40-timmarsvecka med vanlig semester för alla.”

Elevernas bästa måste styra lärarnas antal, inriktning och tider.

Metta Fjelkner uttrycker att lärarfacken befarar att de som som accepterar 40-timmarsvecka, och ges tillägget på 1500 kronor, kommer påtvingas fler elever. Det skulle innebära ännu mindre tid för förberedelser och anpassning till elevernas olika behov, och mer (obetalt) kvällsjobb hemma.