Arkiv för kategori ‘avtalsrörelsen’

« Äldre inlägg
torsdag, 17 januari, 2013

SKL tycker vi är för hårda

Innan jul hade Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner en debattartikel i Dagen Samhälle. I artikeln ”Ungdomar väljer bort yrken i offentlig sektor” vände hon sig bland annat mot att SKL väljer att klumpa samman läraryrket och med omsorgsyrken inom den nya gruppen ”välfärdsyrken”. Dessutom menade hon att SKL förminskade de problem som ungdomarna ser i läraryrket, med dåliga karriärmöjligheter och svag löneutveckling och istället sågs ungdomars attityder vara byggda på felaktiga uppfattningar.

Metta Fjelkner skrev bland annat:

”Jag menar att en del av skolans problem har sin grund i de kommunala arbetsgivarnas inställning till skola och utbildning, som alltför länge setts som huvudsakligen handla om omsorg. Visserligen är det av omsorg om både elever och samhälle som skolan utbildar uppväxande släkten. Men det är inte omsorgen som är uppdraget i läraryrket.

De kommunala huvudmännen har på olika sätt under 90-talet också eftersträvat en ”enhetslärare”, lätt att placera in var som helst mellan den omsorgstunga förskolan och den utbildningstunga gymnasieskolan. Något som framöver är omöjligt då lärare måste vara behöriga för skolform och ämne – samt vara legitimerade. Utbildningsuppdraget är i fokus och eleverna ska både trivas och få användbara kunskaper.”

Detta har nu fått SKL:s VD Håkan Sörman att reagera. Han skriver i en replik med rubriken ”Sluta angripa skolan och slå vakt om det som är bra istället” i Dagens Samhälle i dag att Fjelkners ”hårda tonläge främjar inte det samarbete vi så väl behöver”. Lärarnas Riksförbunds är för hårda i sin kritik, alltså.

Vi ska alltså tala om det som är bra istället, tycker Håkan Sörman:

”Hur skulle det istället vara om vi tillsammans slår vakt om det som är bra för att skapa kraft och energi för att komma tillrätta med bristerna i skolan?”

Noterbart är att Sörman också anser sig vara felciterad av Fjelkner. Låt oss då citera honom ordagrant i denna fråga:

”Jag har aldrig påstått att ungdomar har felaktiga uppfattningar. Jag har sagt att attityderna ibland kan bygga på felaktiga uppfattningar/…/”

Ja, vidare kommentarer tycks här överflödiga.

I en slutreplik som finns på nätet i dag, och förhoppningsvis även i en version i papperstidningen nästa vecka, skriver Metta Fjelkner under rubriken ”Betona lärarnas kunskapsuppdrag” bland annat att:

”Med det nya läraravtalet har SKL och kommunerna fått en sista chans att visa att man menar allvar med att satsa på lärarna. Avgörandet finns ute i kommunerna. Nu kan de visa om de vill ansvara för skolan och lärarnas arbetsvillkor.”

Hon förklarar också:

”Håkan Sörman tycker mitt tonläge är hårt och menar att jag angriper istället för att berömma det som fungerar i svensk skola. Men poängen är att när LR kritiserar kommuner och huvudmän så är det inte skolan som kritiseras. Kritiken avser sättet att värdera lärarnas insatser – inte minst lönemässigt. Och där har såväl SKL som kommunpolitikerna ett stort ansvar.

Jag vill understryka SKL är vår motpart i avtalsrörelsen. Inte motståndare. Men det betyder inte att vi tiger eller sopar problem under mattan – vi nämner dem vid deras rätta namn. Den decentraliserade skolan har lett till en oacceptabel brist på likvärdighet. Sverige förtjänar bättre!

Lärarnas Riksförbund kämpar för elevers rätt till likvärdig skola som ger alla elever möjlighet att nå målen, och för lärares rätt att få utföra sitt viktiga uppdrag. Varje dag utför lärare stordåd tillsammans med sina elever i den svenska skolan.”

Kanske är det snarare så att ett tydligt meningsutbyte och en ökad medvetenhet om att man faktiskt har olika roller, snarare än att försvåra ett samarbete, istället gynnar det och möjliggör ett framgångsrikt arbete för en skola som bättre klarar att ge alla elever den skolgång de enligt lagen har rätt till?

Om SKL och kommunerna nu förväntar sig beröm och klappar på axeln, ska de kanske istället mer fundera på hur de hanterar det uppdrag de fått?

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, avtalsrörelsen, kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, SKL, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

fredag, 21 december, 2012

Unikt utspel för höjda lärarlöner

Idag har finansminister Anders Borg fått en hemläxa att ta tag i över helgerna sedan de fackliga centralorganisationerna nu gått ut på DN Debatt och lagt ett gemensamt förslag om hur lärarnas löner ska höjas i ett slag. Detta för att kunna rätta till det faktum att särskilt lärarna i grundskolan och gymnasiet har halkat efter i löneutvecklingen jämfört med andra jämförbara yrken.

Det är Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, Ola Pettersson, chefsekonom på LO och Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco som i ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor” som skriver under artikeln där påpekar att sedan 1970 har lärarna halkat efter med två procent realt per år i ett par decennier.

”På den tiden hade staten arbetsgivaransvar för lärarna och det är staten som bör rätta till dagens missförhållanden. Ett engångslyft på tio procent är inte orimligt”, skriver de.

Alltså en snedsits som staten kan åtgärdas. De fackliga företrädarna skriver vidare:

”Att skolan fungerar är en central rättvisefråga. Barn till föräldrar med kort utbildning klarar sig allt sämre i det svenska skolsystemet. Skolan har allt svårare att klara sitt kompensatoriska uppdrag, vilket gör skolan mindre likvärdig. Alla barn ska ha tillgång till skickliga och högt motiverade lärare, men de kommer att betyda mest för de elever som genom sin bakgrund har minst hjälp.

Numera känns de flesta vid detta. Lärarnas låga löner är ett hot både mot lärandet och mot det jämlika samhället. Skulle vi ha samma problem på en vanlig arbetsplats skulle arbetsgivaren betrakta det skeva löneläget som en snedsits. Då skulle ledningen gå in med ett engångslyft för att få fason på relationerna mellan olika medarbetare och yrken.”

Och de understryker att kostnaden faktiskt är rimlig för staten:

”Tio procent mer till lärarna är inte hisnande dyrt. Det skulle kosta omkring fem miljarder, lite mindre än den sänkta restaurangmomsen på 5,4 miljarder. Det starkt ifrågasatta sista steget i sänkningen av bolagsskatterna – från 24 till 22 procent – beräknas till 7,6 miljarder. Den senare motsvarar ganska jämnt 15 procent i höjning för lärarna. Rimligtvis borde ett lärarlyft vara betydligt mer angeläget för samhällsekonomin.

Alternativet att lärarna år efter år skulle få två tre procentenheter mer än alla andra grupper bedömer vi som orealistiskt och svårt för den svenska lönebildningen att hantera. Med ett engångslyft på 10–15 procent och ”märket” i lönerörelserna därefter skulle lärarna på sex-sju år kunna nå en genomsnittlig löneförbättring på 10.000 kr/mån.”

Debattartikeln avslutas med en mening som vi gissar kommer bli bevingad då detta alltså kommer från ledande företrädare för såväl Landsorganisationen, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation. Alltså hela arbetsmarknaden.

”Lärarnas ökenvandring måste äntligen ta slut efter 40 år.”

Att Lärarnas Riksförbund gläds åt denna unika makering och detta gemensamma utspel med ett konkret förslag att utgå från för regeringen, är inte att förvånas över.
Ordföranden Metta Fjelkner kommenterar i ett pressmeddelande med rubriken ”Staten måste ta sitt ansvar för höjda lärarlöner”.

Och för den som har tillgång till SKL:s tidning Dagens Samhälle (på nätet bara för prenumeranter) så finns det också en mycket läsvärd artikel i veckans nummer betitlad ”Gymnasielärare är västa krisyrket”, där ovan nämnde Gunnar Wetterberg intervjuas. Där framhåller han att Sverige måste lyfta denna enskilda yrkesgrupp, som halkat efter så mycket och så länge i sin löneutveckling.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund | 4 kommentarer »

fredag, 30 november, 2012

LR Stockholm tar kampen för lärarnas löner

Kampen för lärarnas löner fortsätter och Lärarnas Riksförbund är pådrivande i den kampen. I går demonstrerade och protesterade lärarna i Stockholm mot den lönemodell som de styrande i staden vill införa.  Läs mer om det på LR:s hemsida här, även i SvD skriver man om protesterna här och detsamma gör Skolvärlden här.

Lärarnas Riksförbund i Stockholms höjde tidigt varningsflaggan och protesterade mot att lärarna i Stockholm skulle ha ett till namnet individuellt, men till innehållet starkt kollektivistiskt lönesystem. Istället för att lönesätta individer så vill man ju i Stockholm lönesätta hela grupper av lärare och hela skolor. Lärar på bra skolor ska få högre lönepåslag, medan lärare på sämre skolor ska få lägre lönepåslag. Tyuvärr fanns det ingen begriplig förklaring till hur man utsett de bra respektive dåliga skolorna…

Hade inte LR Stockholm börjat protestera så hade kanske staden, utan att någon märkt det, börjat vägen mot kollektiva lönesättningar. Nu har istället båda lärarorganisationerna, Lärarnas Riksförbund, LR, och Lärarförbundet, Lf, gått samman och protesterar nu kraftfullt mot den modell som staden ensidigt försöker pressa igenom.

Redan i början av oktober gick LR Stockholms ordförande Ragnar Sjölander ut och lyfte frågan om hur man i Stockholm ska klara de högt satta målen om att verkligen satsa på lärarna och ”hedra” avtalet som man uttryckte sig  i en debattartikel i Svenska Dagbladet. De styrande med Sten Nordin och Lotta Edholm i spetsen hade då skrivit:

”Alliansen i Stockholms stad kommer att aktivt hedra detta avtal och kommer att bli en mycket aktiv part för att tillsammans med lärarna genomföra avtalet och förbättringarna av skolan.”

Efter detta krävde Sjölander att Stockholm stad måste skjuta till extrapengar till lärarlönerna. Det fanns en oro för det som sedan skulle komma…

När det väl blev mera känt om hur de styrande i Stockholm tänkte hedra detta avtal, som man kunde läsa om i DN så tilltog protesterna. Oppositionen gick ut och kritiserade och krävde att Lotta Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt.

Lärarna gick ut i en debattartikel av Ragnar Sjölander och Metta Fjelkner och hävdade att det var fel att straffa lärare när skolor inte når målen. De gick också ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och krävde att beslutet att straffa lärarna skulle dras tillbaka.

Samtidigt var Ragnar Sjölander ute och debatterade i P1 Morgon med grundskoledirektören Håkan Edman.

Vid gårdagens demonstration förmedlade Ragnar Sjölander LR-Stockholms glasklara argument till varför man är emot det som anses vara kollektiva lönebestraffningar av skolor.

Han sa rent ut: ”Sluta trixa-  börja satsa!” och menade bland annat att rent logiskt är metoden som Stockholm föröke genomdriva kontraproduktiv om man är ute efter resultatförbättringar; lärarna blir förbannade och känner sig utpekade, eleverna tror att de är sämre än vad de är och föräldrarna börjar fundera på skolans kvalitet (även om de kan vara väl så nöjda med sitt barns lärare).

Han fortsatte:

En klok lärare i Hässelbygårdsskolan skrev i Dagens Nyheters stockholmsedition härom veckan om det absurda i att en ”koncern” som Stockholms skolor som verkar på en öppen marknad med konkurrens om eleverna medvetet pekar ut delar av sin verksamhet som underpresterande. Inget privat företag skulle agera på detta sätt mot sina egna enheter. Det hör förstås till saken att de sju ”underpresterande” skolorna inte är dåliga. Nya Elementar fick Stockholms stads kvalitetspris för bara ett par år sedan och lär knappast ha bytt ut större delen av den lärarkår som energiskt och ambitiöst har arbetat med sambedömning av nationella prov och likvärdig betygsättning. En annan ”underpresterande” skola, Nytorpsskolan, fick på grund av sina goda resultat lägga ut en procent mer i löneökningar så sent som 2011. Det var tydligen då det!

Till saken hör också att vare sig rektorerna på de skolor som bestraffas med lägre lönepåslag eller de som beordras att lägga ut mer har varit med i beslutprocessen om lönefördelningen. De förväntas bara lyda order och är i praktiken fråntagna sin delegation att besluta om skolans budget. Vilka signaler skickar det?

En väldigt viktig signal som Utbildningsförvaltningen nu valt att skicka ut är att det kommer att kosta lärare löneökningspengar om inte elevernas resultat i nationella prov och i form av betyg går åt rätt håll. Detta riskerar att påverka lärarnas bedömning av allt som kan kvantifieras och databearbetas beträffande nationella prov: elevers olika provsvar, uppsatser, muntliga föredrag, med mera. Och NP-resultaten styr i stor utsträckning betygsnivåerna. Är det den kunskapsutvecklingen Utbildningsförvaltningen vill ha? Det är knappast i den riktningen Skolinspektionen pekar efter rapporten om omrättning av tiotusentals nationella prov.

Ett annat problem är att Utbildningsförvaltningen inte ens till pressen har redovisat vilka  grunder man egentligen har haft för fördelningen av löneutrymme till skolor. En myndighet  ska kunna redogöra för grunden för sina beslut. Så har inte skett. Utbildningsförvaltningens ledning, med grundskoledirektören Håkan Edman i spetsen, har uppenbarligen inte insett vilken sprängkraft de utlöser genom sin lönefördelningsmodell. Det borde dock finnas ansvariga politiker som inser detta, framför allt skolborgarrådet Lotta Edholm. Politikerna måste stoppa tokigheterna och säga åt tjänstemännen att den kollektiva bestraffningen av de sju grundskolorna ska dras tillbaka. Skadeverkningarna har blivit alltför stora.

Det här är bara den första lönerevisionen i det nya läraravtalet HÖK 12 där parterna SKL – Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet är överens om en lärarlönesatsning över de kommande åren. Direkt efter avtalsslutandet lät det positivt att majoriteten Stockholms stad sköt till 100 miljoner för att möjliggöra de löneökningar som ligger i avtalet. SKL har även gått in med stor kraft, med brev från Ingela Gardner-Sundström om rekommendationer till kommunerna att satsa på lärarlönerna även de kommande åren. Tittar man på Stockholms stads budget för skolan år 2013 finns det dock inte några tecken på en ökad satsning, trots LR-Stockholms och Lärarförbundets yrkanden i budgetförhandlingen. Det finns inte ens pengar anslagna för att finansiera de höjda löner på i genomsnitt minst 4,2 % som är en följd av årets avtal. Skolschablonen för gymnasiet och grundskolan höjs med endast 3 procent trots att staden har en stor kassakista som möjliggör en skattesänkning med 15 öre. Det är illavarslande att landets största kommun inte går ”all in” för läraravtalet och markerar att man vill satsa på den personalgrupp som år efter år i stadens budget har angivits som den viktigaste: lärarna. Det behövs helt andra signaler och framför allt en tydlig viljeinriktning markering att staden nu vill börja satsa på lärarlönerna.

 

 

 

 

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund, Okategoriserade | Inga kommentarer »

torsdag, 8 november, 2012

Var är Lotta och Sten?

Var är de ansvariga politikerna när debatten och diskussionen om lärarnas löner rasar i kommuner och på den lokala nivån där förändringarna – satsningarna på lärarna – ska ske?

Exempelvis har de styrande politikerna i Stockholms stad varit tysta alltsedan de för över en månad sedan gick ut på debattplats i Svenska Dagbladet. Då förklarade de förtjänstfullt att de skulle följa avtalets intentioner och satsa på att höja lärarnas löner. Man skrev bland annat:

”Alliansen i Stockholms stad kommer att aktivt hedra detta avtal och kommer att bli en mycket aktiv part för att tillsammans med lärarna genomföra avtalet och förbättringarna av skolan.”

Men det har varit knäpp tyst från det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) och det ansvariga finansborgarrådet Sten Nordin (M) alltsedan den debattartikeln.

Däremot har tjänstemännen skickats fram för att förklara stadens lönepolitik mot lärarna. I DN kunde man läsa ännu en debattartikel som bland annat förklarade att i Stockholm skulle de skickliga lärarna belönas.

Det var ett direkt svar på de lärare som gått ut i en debattartikel den 27 okt och förutskickat att de bästa lärarna nu kommer att lämna de skolor som har svårast förutsättningar, detta eftersom de kommer straffas med sämre lönepåslag, till och med lägre än den lägsta nivån som anges i läraravtalet HÖK12.

Deras inlägg kom bara några dagar efter att Lärarnas Riksförbunds ledning den 25 okt gick ut i en debattartikel i SvD Brännpunkt där förbundet krävde att förslaget om att straffa lärare på skolor med sämre resultat drogs tillbaka.

Den offentliga debatten har egentligen rasat sedan den 19 okt då Stockholms egensnickrade lönesättningssystem, som belönar lärare på vissa skolor (med 0,5 procent högre påslag än avtalets egentliga lägsta nivå) och straffar lärare på andra skolor (med 0,5 procents lägre avtal än avtalets egentliga lägsta nivå), slogs upp stort på nyhetsplats i Dagens Nyheter.

Redan samma dag var Lärarnas Riksförbunds ordförande i Stockholm Ragnar Sjölander och förbundsordförande Metta Fjelkner ute i en debattartikel på Newsmill och kritiserade Stockholms lönesättningsmodell.   

Under hela denna tid, snart en månad har inget hörts från skolborgarrådet eller finansborgarrådet. Trots att Lärarnas Riksförbund i Stockholm varit mycket aktiva och sökt möten och kontakt med politikerna så är dörrens stängd. LR Stockholm har ordnat stormöten, skickat ut pressmeddelanden och gett intervjuer i media i syfte att förmå ansvariga politiker att tänka om – eller i alla fall ta diskussionen och förklara sig offentligt för väljarna. Istället möts man av tystnad.

Det är en talande tystnad. Och en tystnad som i sig är illavarslande för om man ska ta den möjlighet som öppnades med det nya läraravtalet om att fortsätta höja den svenska skolan. Sprider sig stockholmsmodellen hotas likvärdigheten i skolan än mer. 

Så, Lotta, var är du? Och Sten, var är du?     

Glädjande är dock att de lärarfackliga organisationerna nu är eniga i motståndet mot Stockholms Stad. En gemensam demonstration planeras av LR och LF till den 29 november. Törs man tro att ansvariga politiker i Stockholms stad vågar sig fram till dess?

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund, Okategoriserade | 2 kommentarer »

lördag, 27 oktober, 2012

Mer förödande kritik mot Stockholms lönesättning av lärare

Fler lärare går nu ut och understödjer Lärarnas Riksförbunds kritik mot den nya lönseättningsmodell, eller lönereform som den kallas, som Stockholms Stad försöker genomföra.

LR Stockholm har varit ute och underkänt tanken på att grupplönesätta lärare på ”svaga” och ”starka” skolor. Där alliansstyrda Stockholm ser uppmuntran ser lärarna en nedtryckande modell.

I ”Svaga skolor kommer att förlora sina bästa lärare” skriver några lärare att det är en orättvis lönereform:

”De nya lärarlönerna i Stockholms skolor kommer inte att leda till att svagpresterande skolor höjer sina resultat. Tvärtom kommer både elever och lärare att vilja fly de ‘svartlistade’ skolorna. Utbildningsförvaltningen bör tänka om och satsa på att få kvalificerade lärare till de skolor där de behövs mest”, skriver lärarna Björn Kindenberg och  Anna-Karin Frisk.

Man skriver vidare bland annat:

”Blir lönereformen verklighet kommer den att innebära en elevflykt, årligen upprepad när utbildningsförvaltningens ”svarta listor” i framtiden släpps. Men också lärare vill förstås till de skolor som har de bästa eleverna, särskilt då om medellönen där är högre. Duktiga lärare kommer att söka sig bort från de skolor där de behövs mest, det vill säga där de pedagogiska utmaningarna är som störst.

Och tillägger:

”Utbildningsförvaltningens reform luktar illa av amatörmässigt näringslivsledarskap. Produktionsmål och bonusar för en avdelning kan nog vara fungerande, även i offentlig verksamhet. Men, säg, en läsktillverkare som i syfte att öka colaförsäljningen skulle gå ut och förkunna att företagets cola är av högsta kvalitet, medan dess apelsinläsk är fullkomligt odrickbar, skulle bli utskrattad – och förmodligen snart satt i konkurs.

Vill man i utbildningsförvaltningen ta efter företagsprinciper för verksamhetsutveckling, så gör det åtminstone på ett professionellt sätt.”

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärare, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund | 3 kommentarer »

fredag, 19 oktober, 2012

Lärare straffas i ny lönesättningsmodell

Klarar inte skolans huvudmän av att lönesätta lärare som individer, utan bara som ingående i grupper?  Ja, frågan måste ställas efter att Stockholms stad i veckan berättat hur man tänker sig stimulera lönespridningen inom lärarkåren i staden.

I morse kunde vi läsa i Dagens Nyheter om att ”Sämre elever ger lärare lägre lönspåslag”. Där berättas att man Stockholm stad beslutat sig ge lärare på sju grundskolor lägre löneökning än på övriga skolor. Detta eftersom eleverna inte presterar tillräckligt bra.

”Jag tappar arbetslusten. Här sliter man och försöker få alla elever med på tåget men i stället bestraffas vi”, citerar tidningen en lärare på Erikdalsskolan.

Den garanterade löneökningen enligt det centrala avtalet är 4,2 procent, men Stockholms förbjuder nu skolledningarna på sju skolor att ge mer än 3,7 procent i löneökning till sina lärare, det är skolor som anses prestera sämre än de borde. Samtidigt ska sju skolor som presterar bättre få lägga ut 4,7 procent på sina lärare.  

Ordföranden för Lärarnas Riksförbund i Stockholm, Ragnar Sjölander, menar att signalverkan i Stockholms nya lönemodell är förödande:

”Jag har aldrig varit med om något liknande. Det strider helt mot principen i det centrala avtalet om att 4,2 är det lägsta garanterade utrymme som ska läggas ut.”

På debattsajten Newsmill kan man idag också läsa en debattartikel av Lärarnas Riksförbunds Metta Fjelkner och Ragnar Sjölander. I ”Fel att straffa lärare när skolor inte når målen” skriver de bland annat att:

”Målsättningen i Stockholm om att ”skolor med bra resultat ska premieras” låter vällovlig. Men för att uppnå denna beordras några rektorer att lägga ett lägre tak för löneökningarna och tillåts inte ens lägga ut lägstutrymmet! Det är något som vi starkt ifrågasätter och tar avstånd ifrån. Vi vill inte ha en hård central styrning av löneutrymme mellan stadens skolor. Lärarnas Riksförbund är starkt kritiskt. Vi menar att detta skadar tilltron till den individuella lönesättningen.”

De skriver också:

”Vi kommer självklart att kämpa för att den garanterade nivån på 4,2 procent inte underskrids på någon enda skola eller enhet där våra medlemmar tjänstgör! Det är helt oacceptabelt att medlemmar på andra skolor ska behöva stå tillbaka enbart för att utlägget i staden inte ska överskrida det garanterade utrymmet på 4,2 procent, det golv som arbetsgivaren så tydligt har gjort till ett tak. Trots att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation, Ingela Gardner Sundström, sagt att de siffror man enats om ska vara ett golv och inte ett tak…” 

Det Stockhom stad ledning håller på med leder tankarna till en så kallad TED-föreläsning om motivation med Dan Pink. Någon borde se till att den som är ansvarig för incitaments-lönen i Stockholms stad tar del av denna underhållande föreläsning som förklarar varför det inte fungerar att ge ekonomiska incitament för ”krångliga” uppgifter. Dit hör onekligen uppgiften att vara en bättre lärare…

Det underlättas inte av en modell där lärare kollektivt bestraffas.

Den modell som prestenteras har onekligen riksintresse eftersom huvudstadens exempel  är viktigt och påverkan riskerar bli mycket stor i övriga landet.  Frågan om hur kommunerna kommer att satsa på lärarlönerna är högintressant efter att man med nöd och näppe nyss undvikit en stor lärarstrejk.

Det vore intressant att fråga ledarskapet i Stockholm om de tror att denna lönesättningsmodell ökar eller minskar förtroende för den inviduella lönesättning som SKL kämpar för i varje löneförhandling?

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, elever, lärarlöner, läraryrket, ledarskap | 9 kommentarer »

fredag, 12 oktober, 2012

Lärare ska tjäna som riksdagsledamöter – eller tvärtom?

Idag gör miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ett utspel i Skolvärlden med sin krönika om lärarlöner. I ”Koppla riksdagsarvodet till lärarlönen” skriver det föräldralediga språkröret och folkhögskoleläraren bland annat om sin väg mellan deltidsjobbet som lärare och det arvoderade uppdraget som politiker:

”Det är en vandring mellan de skilda världar som är Sverige idag. Mellan den del av den skattefinansierade offentligheten där man får vara tacksam om man slipper betala för jullunchen, och den del av den skattefinansierade offentligheten där dekoren till firmafesten bränner iväg på sisådär en halv miljon.

Det är klart att det är en vandring där man hinner ställa sig en del frågor. Som: Hur blev det så här? Och då tänker jag inte på de skandalomsusade festerna hos några myndigheter och departement. Dålig styrning, bristande kontroll och en och annan som förlorat en liten del av sitt omdöme för varje ny befordran tills ingenting var kvar – det kan göra en förbannad, men det är ju förhållandevis lätt att göra något åt. Utkräv ansvar, städa upp, öppna upp, inför regler och se till att följa dem.

Skillnaderna i hur man själv och andra ser på sin roll, sitt ansvar och sitt värde är svårare att förändra. Hur kan vi ha hamnat där att det anses viktigare att ta hand om våra pengar än våra barn? En gång i tiden tjänade ju en riksdagsledamot och en lärare ungefär lika mycket.”

Gustav Fridolin plockar alltså upp det som Lärarnas Riksförbund talat om länge, nämligen att fram till 1967 tjänade en riksdagsledamot lika mycket som en läraradjunkt.*) Det säger något om såväl skolan som synen på läraryrket och på värderingen av kunskap och bildning.  

Utspelet har också plockats upp av Expressen, ”Gustav Fridolin: Riksdagspolitiker borde ha lärarlön”.

”Det finns en hel del politiker som tjänar ­alldeles för mycket, och det finns definitivt många lärare som ­sliter med det som på många sätt är världens viktigaste jobb och tjänar alldeles för lite”, säger Gustav Fridolin till Expressen.

*) I dag tjänar en riksdagsledamot över 58 000 kronor i månaden. Ingångslönen för lärare är under 25 000 kronor i månaden – och slutlönen i bästa fall kring 30 000 kronor.  

 
 
Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärare, lärarlöner, Skolvärlden | 1 kommentar »

onsdag, 10 oktober, 2012

Alla har ansvar för att bygga förtroendet för skolan och lärarna

Det brukar sägas att: ”Förtroenden tar lång tid att bygga upp, men kan raseras väldigt fort!”

Så är det också för den svenska skolan. Tankarna väcks av en signerad ledartext i Dagens Nyheter idag. Den skol- och utbildningsintresserade Johannes Åman skriver under rubriken ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” om en del av hemligheten med finska skolans framgångar när det gäller kunskapsresultaten och med skolans och lärarnas status i samhället.

Åman påpekar att:
Det från svensk horisont mest annor­lunda med Finland är ändå just det Pasi Sahlberg pekade på: förtroendet. I svensk skoldebatt är konfliktnivån hög. Gemensamt för alla som diskuterar den är egentligen bara missnöjet, övertygelsen att något i grunden är fel.”

Men tänk om något i grunden är fel, vill man då viska i Åmans öra. Det är frågan om skolan styrs på bästa sätt och med kunskapsuppdraget i fokus, för eleverna skull?

Han fortsätter:
”Självklart är det inte fel att debattera skolan. Den självkritiska fråga vi borde ställa oss i Sverige är ändå om inte kritiken av skolan alltför ofta gått över respektlöshetens gräns. Den har underminerat lärarnas ställning och därmed sannolikt bidragit till flykten från yrket.”

Slutsatsen som måste dras av detta är att det är allas ansvar att åter höja läraryrket för att kunna höja eleverna och även oss själva som en kunskapsnation och ett land med en bildningstradition. Dels genom höjda löner, så att yrket kommer i alla fall jämnhöjd med andra jämförbara yrken, men också med bättre arbetsvillkor. Och då krävs det att arbetsgivarna samtidigt gör läraryrket till det attraktiva yrke det är, men än mer borde vara.

Johannes Åman avslutar sin ledartext:
”I Finland står studenter med toppresultat på kö för att bli lärare. Inte för att yrket är välbetalt i förhållande till andra de skulle kunna välja. Lönen är medelmåttig. Förklaringen får i stället sökas i känslan av mening. Studenterna vet att uppgiften är viktig – och att de har föräldrars och politikers uppbackning.”

Slutligen ska vi påminna om en annan bra sentens. ”Respekt får man inte, det förtjänar man.”

Lärarna i grundskolan och gymnasiet kan man tycka har förtjänat sin respekt med råge.  Men de behöver allas stöd och även föräldrars och allmänhetens bekräftelse. Alla har vi ansvar för att bygga förtroendet för skolan och lärarna.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärare, Okategoriserade | 1 kommentar »

onsdag, 10 oktober, 2012

Nu ska lärarlönerna höjas – leverans krävs

Den senaste tiden har diskussionen om höjda lärarlöner varit het.  Vi ser nu att debatten blir alltmer inriktad på hur det ska ske och leveransen är i fokus.

Häromdagen kunde vi läsa en insändare i Dagens Nyheter med rubriken ”Förslag som kan höja lärarlönerna” från Jim Walch, pensionerad lärarutbildare i Sollentuna. Han ger två koncisa förslag:

”1. Låt staten gripa in genom att skriva av lärarnas studieskulder, exempelvis med 10 procent per yrkesverksamt år. Detta skulle även befrämja rekrytering till lärarutbildningarna. (Flera kommuner har använt detta system för att rekrytera.)
2. Återgå till det gamla. Fram till 1970-talet sattes riksdagsmännens löner efter adjunkternas. Om man återinför detta system skulle man se en snabb löneutveckling för lärarna.”

Och även om man talar väl om lärarna från ansvarigt politiskt håll så krävs det alltså att det kommer leverans efter de vackra orden. Förra vecka berömde Lärarnas Riksförbund att den politiska majoriteten i Stockholm gick ut och förband sig att satsa på lärarna, precis som avtalet angav.  

Men redan idag kan vi se att Lärarnas Riksförbunds ordförande i Stockholms Stad, Ragnar Sjölander, skriver på debattsajten Newsmill under rubriken ”Nu måste kommunerna skjuta till pengar till lärarlönerna” att: ”När Stockholms stad nu presenterar sin budget måste de ge en tydlig signal om att höjda lärarlöner inte går ut över lärartätheten.”

Vidare läser vi:

”I Stockholm gick den styrande majoriteten snabbt ut i förra veckan och lovade 100 miljoner kronor extra till skolorna för att de skulle kunna höja lärarnas löner, mot bakgrund av läraravtalets 4,2 procent från 1 april 2012.

Man skrev följande: ‘Alliansen i Stockholms stad kommer att aktivt hedra detta avtal och kommer att bli en mycket aktiv part för att tillsammans med lärarna genomföra avtalet och förbättringarna av skolan.’

Detta var ett besked som vi i Lärarnas Riksförbund välkomnade. Utbildningsförvaltningen beräknar att en procents löneökning kostar 66,6 miljoner kronor under 2012, och 88 miljoner kronor på årsbasis. Eftersom avtalet blev 1,6 procent högre än det så kallade märket om 2,6 procent på arbetsmarknaden innebär detta minst 107 miljoner kronor mer än märket bara under 2012. Eftersom denna löneökning fortsätter vidare nästa år kostar ökningen 141 miljoner kronor under 2013.

Vi vet ännu inte om staden budgeterat för denna kostnadsökning framgent och inte heller om pengar avsätts i ambition att höja lärarlönerna även under 2013 utifrån att avtalet ska ge lägst ”märket” nästa år (2,6 procent blev ”märket” 2012), men vi utgår från det. Svaret ges under onsdagen då staden ska redovisa sin budget.

Vi förväntar oss att alliansen, utöver de extra 100 miljonerna för 2012, inte kommer att ge skolorna sämre förutsättningar att leva upp till det nya läraravtalet under 2013 och 2014. Vi hoppas få ett tydligt besked om att så är fallet när budgeten presenteras.”

Och debattartikeln avslutas med:

”Nu är det upp till bevis för arbetsgivarna. Den satsning Stockholm förbundit sig till måste få kosta, till och med mer än 100 miljoner kronor extra per år.”

I dagens Nya Wermlands-Tidningen läser vi en debattartikel som undertecknas av LR:s distriktsordförande i Värmland, Per Rabitsch, samt LR:s förbundsordförande, Metta Fjelkner. Under rubriken ”Fyra steg för högre lärarlöner” läser vi åter om de fyra punkter som måste uppfyllas för att förbundet inte ska säga upp avtalet om två år.

Slutligen ser vi i Upsala Nya Tidning att Lärarnas Riksförbund ligger på kommunalpolitikerna i Uppsala. Det är ombudet Björn Sundin som kräver ansvarstagande från kommunalrådet Mohamad Hassan (FP). I ”Hade Hassan föredragit en lärarstrejk?” menar Sundin att om kommunalrådet har ett inflytande över skolan (vilket han har) är det märkligt att han tycker att lärarnas löneutveckling är skandal. Sundin ställer en konktet fråga till kommunalrådet: 

”Är Hassan beredd att ge rektorerna ekonomiska möjligheter att verka för ett rejält påslag på de garanterade 4,2 procent för 2012 till minst 5 procent, något som Hassan själv ser som ett minimum?”

Ja, nu är det frågor om leverans som är i fokus. Kommunerna har förbundit sig till att satsa på lärarna och det kommer krävas att de vackra orden blir verklighet med konkreta lönepåslag.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärarlöner, Okategoriserade | Inga kommentarer »

måndag, 8 oktober, 2012

Lämnar yrket med sorg i hjärtat

I  dag kan vi läsa om en lärare som tagit konsekvenserna av sitt missnöje med yrkets utveckling och lämnat läraryrket, med sorg i hjärtat.

I ”Därför ger jag upp läraryrket” skriver den numera avhoppade läraren Evin Baksi bland annat:

”Jag trivdes bra på arbetsplatsen, var uppskattad av elever, personal och föräldrar, men jag kände att detta inte räckte för en person som ville utvecklas. Det slutade med att jag sa upp mig för att skola om mig.”

Och hon kommer även in på lönefrågan som väckt så mycket känslor senaste veckorna efter att läraravtalet slöts :

”Att tjäna 27 000 kronor i månaden efter att ha studerat 4,5 år på universitet och arbetat i 11 är orimligt! Inför årets avtalsrörelse var förväntningarna på våra fackliga förhandlare höga och nyheten om det nya avtalet kom som en chock. Från att kräva 10 000 i lönehöjning till att nöja sig med 1 100 är steget skamligt långt.

Att ingen trodde att 10000 skulle nås på en avtalsrörelse bortser Baksi från, liksom många andra. Men man måste förstå den stora besvikelsen hos lärarna mot bakgrunden av att denna yrkeskår förbigått så länge. Baksi skriver:

”Jag delar många lärares frustration och besvikelse. Men lärarnas dåliga arbetssituation, låga status och låga löner angår alla! Utan lärare blir det nämligen ingen utbildning. Det är tack vare lärarnas insatser som det i dag finns yrkeskunniga människor på alla områden i samhället. Det är därför viktigt att vi stöttar lärarna i deras kamp. ”

Hon avslutar:

”Att jag lämnat läraryrket betyder inte att jag inte brinner för själva frågan. Den lågan kommer aldrig att släckas!”

Det finns alltså ett hopp. Och det är bara lärarna själva som tillsammans med sina fackliga företrädare pressar på de ansvariga arbetsgivarna.

Dela med andra:

Postat i avtalsrörelsen, lärare, lärarlöner, läraryrket, Okategoriserade | 15 kommentarer »

« Äldre inlägg