Arkiv för kategori ‘arbetstid’

« Äldre inlägg
onsdag, 3 april, 2013

Skolan politikerna gjorde sig av med

I dag läser vi en mycket berömmande men samtidigt till innehållet mycket bekymmersam  recension av Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall”. Den stora frågan som boken väcker är varför Sveriges politiker förstörde världens kanske bästa skola – och framförallt – varför de inte vill laga den?

Det är Ola Larsmo som i DN Kultur skriverom Kornhalls bok. Tyvärr hittar vi ingen länk till texten på dn.se. Därför tillåter bloggen sig att citerar en del. Recensionen har rubriken ”Det avreglerade landet. Lärorikt om hur den svenska skolan gick från världsbäst till underkänd”

Ola Larsmo konstaterar att
”Det är länge sedan Sverige gick att beskriva som Landet Lagom. Återigen sticker vi ut i den internationella statistiken, som ett land som gått ovanligt långt i avreglering och privatiseringar. Brittiska The Economist har i en serie artiklar skildrat vad man kallar ‘The new Swedish model’. ‘Lite mer ojämlikt, mycket mer effektivt’, skrev tidningen gillande i oktober förra året, och har uppehållit sig vid skolan och vården, där Sverige, fortfarande enligt Economist, ‘utfört djärvare experiment än någon annan’.

Economist har rätt: Ingenstans i världen för man över skattemedel direkt till vinstdrivande friskolor så som sker i svenska kommuner. Där kan vi, med Economist, tala om en ‘ny svensk modell’ vi är ensamma om.”

Larsmo påpekar att Kornhall understryker att det utförs ett fantastiskt arbete i många skolor och inte är ute efter att piska lärarkåren. Men Larsmo konstaterar Larsmo, ser vi att ”nästan alla kurvor i bokens diagram pekar nedåt. De elever som saknar funktionell läsförmåga – alltså att kunna tolka till exempel en tidningsartikel – går från 12 till 18 procent på tio år. Under samma period fördubblas antalet elever som inte får godkänt på nationella prov, från 10 till 20 procent. Och antalet elever med avklarad gymnasieutbildning faller från nittiotalets mitt från 90 till dagens 75 procent.”

Han skriver vidare:

”Den kritik Kornhall sammanfattar i boken står på stadig vetenskaplig grund, men verkar inte nå in i riksdagens plenisal, där värdeord som ”valfrihet” fortsätter att vara viktigare än verkligheten. Kornhall gör sitt bästa för att vara konstruktiv och viker slutet av sin bok till konkreta förslag: återförstatliga, avskaffa vinsterna (som i alla jämförliga länder), gör upp med pappersraseriet, ge åter lärarna kontinuerlig fortbildning. Och så vidare, alltsammans förnuftigt, och sådant som de flesta som försökt följa med i skoldebatten känner igen. Och samtidigt på ljusårs avstånd från de stora partiernas agendor.

Vi hade en skola som gick att beskriva som en av världens bästa. Men det är mer än tjugo år sedan. Per Kornhalls bok är den hittills bästa sammanfattning jag läst om hur det gick till när vi gjorde oss av med den.”

Den som vill läsa ett komprimat av Kornhalls bok kan läsa den debattartikel som Per Kornhall och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner hade i Aftonbladet förra veckan. I ”Stoppa barnexperimentet på svensk skola” ger de två några förslag på vad som kan göras för att få skolan på rätt köl igen.

Men frågan är, som Larsmo påpekade, om politikerna ids lyssna. Det är som om all förmåga till kritisk granskning rinner av dem när det handlar om att se strukturella systemfel i skolan. Istället vill våra politiker tala om detaljer i skolan, som om de själva vore lärare.

Om de bara ville sätta de rätta ramarna, garantera den rätta finansieringen och ta det övergripande ansvaret så står det en hel lärarkår beredd att åter bygga världens bästa skola. Om de får chansen, och inte stoppas av bland annat kommunpolitiker som struntar i att hålla kvaliteten på skolorna.

Dela med andra:

Postat i arbetstid, grundskolan, gymnasieskolan, kommunaliseringen av skolan, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, skolans finansiering, skolpolitik, statligt ansvar för skolan | 5 kommentarer »

torsdag, 17 januari, 2013

SKL tycker vi är för hårda

Innan jul hade Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner en debattartikel i Dagen Samhälle. I artikeln ”Ungdomar väljer bort yrken i offentlig sektor” vände hon sig bland annat mot att SKL väljer att klumpa samman läraryrket och med omsorgsyrken inom den nya gruppen ”välfärdsyrken”. Dessutom menade hon att SKL förminskade de problem som ungdomarna ser i läraryrket, med dåliga karriärmöjligheter och svag löneutveckling och istället sågs ungdomars attityder vara byggda på felaktiga uppfattningar.

Metta Fjelkner skrev bland annat:

”Jag menar att en del av skolans problem har sin grund i de kommunala arbetsgivarnas inställning till skola och utbildning, som alltför länge setts som huvudsakligen handla om omsorg. Visserligen är det av omsorg om både elever och samhälle som skolan utbildar uppväxande släkten. Men det är inte omsorgen som är uppdraget i läraryrket.

De kommunala huvudmännen har på olika sätt under 90-talet också eftersträvat en ”enhetslärare”, lätt att placera in var som helst mellan den omsorgstunga förskolan och den utbildningstunga gymnasieskolan. Något som framöver är omöjligt då lärare måste vara behöriga för skolform och ämne – samt vara legitimerade. Utbildningsuppdraget är i fokus och eleverna ska både trivas och få användbara kunskaper.”

Detta har nu fått SKL:s VD Håkan Sörman att reagera. Han skriver i en replik med rubriken ”Sluta angripa skolan och slå vakt om det som är bra istället” i Dagens Samhälle i dag att Fjelkners ”hårda tonläge främjar inte det samarbete vi så väl behöver”. Lärarnas Riksförbunds är för hårda i sin kritik, alltså.

Vi ska alltså tala om det som är bra istället, tycker Håkan Sörman:

”Hur skulle det istället vara om vi tillsammans slår vakt om det som är bra för att skapa kraft och energi för att komma tillrätta med bristerna i skolan?”

Noterbart är att Sörman också anser sig vara felciterad av Fjelkner. Låt oss då citera honom ordagrant i denna fråga:

”Jag har aldrig påstått att ungdomar har felaktiga uppfattningar. Jag har sagt att attityderna ibland kan bygga på felaktiga uppfattningar/…/”

Ja, vidare kommentarer tycks här överflödiga.

I en slutreplik som finns på nätet i dag, och förhoppningsvis även i en version i papperstidningen nästa vecka, skriver Metta Fjelkner under rubriken ”Betona lärarnas kunskapsuppdrag” bland annat att:

”Med det nya läraravtalet har SKL och kommunerna fått en sista chans att visa att man menar allvar med att satsa på lärarna. Avgörandet finns ute i kommunerna. Nu kan de visa om de vill ansvara för skolan och lärarnas arbetsvillkor.”

Hon förklarar också:

”Håkan Sörman tycker mitt tonläge är hårt och menar att jag angriper istället för att berömma det som fungerar i svensk skola. Men poängen är att när LR kritiserar kommuner och huvudmän så är det inte skolan som kritiseras. Kritiken avser sättet att värdera lärarnas insatser – inte minst lönemässigt. Och där har såväl SKL som kommunpolitikerna ett stort ansvar.

Jag vill understryka SKL är vår motpart i avtalsrörelsen. Inte motståndare. Men det betyder inte att vi tiger eller sopar problem under mattan – vi nämner dem vid deras rätta namn. Den decentraliserade skolan har lett till en oacceptabel brist på likvärdighet. Sverige förtjänar bättre!

Lärarnas Riksförbund kämpar för elevers rätt till likvärdig skola som ger alla elever möjlighet att nå målen, och för lärares rätt att få utföra sitt viktiga uppdrag. Varje dag utför lärare stordåd tillsammans med sina elever i den svenska skolan.”

Kanske är det snarare så att ett tydligt meningsutbyte och en ökad medvetenhet om att man faktiskt har olika roller, snarare än att försvåra ett samarbete, istället gynnar det och möjliggör ett framgångsrikt arbete för en skola som bättre klarar att ge alla elever den skolgång de enligt lagen har rätt till?

Om SKL och kommunerna nu förväntar sig beröm och klappar på axeln, ska de kanske istället mer fundera på hur de hanterar det uppdrag de fått?

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, avtalsrörelsen, kommunaliseringen av skolan, kunskapsresultat, Lärarnas Riksförbund, likvärdighet, SKL, statligt ansvar för skolan | 1 kommentar »

tisdag, 15 januari, 2013

Starkt stöd för minskad administration för lärare

Miljöpartiets förslag på hur lärarna ska få ägna sig åt att undervisa i stället för att fylla i papper har fallit i god jord. Under rubriken ”Lärarna måste få undervisa” läser vi på Aftonbladets ledarsida:

”Sunt förnuft, utbrister nog de flesta. Det gäller inte minst den lärarkår som håller på att drunkna i administration. Under Björklunds år som utbildningsminister har pappersarbetet blivit mer och mer betungande.”

Ledarskribenten Ingvar Persson, som vanligtvis bevakar fackliga frågor skriver vidare – intressant nog – att han ser andra sammanhang som lyfter fram fördelen med en statlig centralstyrning av vissa delar av skolan:

”Ändå går alltså utvecklingen åt rakt motsatt håll, och det är inte ­säkert att det bara beror på Jan Björklunds ­personliga entusiasm för betygsättning och sanktionssystem.

En del av lärarnas växande pappers­arbete kan oväntat nog bero på att ­skolan är mindre centralstyrd.

Eftersom kravet på nationella politiker och myndigheter är att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning innebär både kommunaliseringen och friskolorna att behovet att kontrollera bara växer. Och när utbildningskvalitet dessutom ska användas som medel

i kampen om skolpengen blir doku­mentationen en resurs i konkurrensen.

De sakerna brukar Miljöpartiet inte vilja ändra på.

Ambitionen att minska skolkrånglet är utmärkt. Risken är bara att det kommer att visa sig svårare än det låter.

Då borde frågan om specialpedagoger och andra vuxna vara lättare. Den ­handlar nämligen bara om pengar.” 

Även Dagens Nyheters ledarsida är positiv till att politiker försöker se på skolans arbete ut ett lärarperspektiv.

Den skolintresserade ledarskribenten Johannes Åman skriver under rubriken ”Politisk övning i att se skolan i klassrumsperspektiv” bland annat:

”Byråkrati är allt det där som ligger vid sidan av det egentliga jobbet. Småföretagare vill utveckla sin verksamhet – inte ägna dagarna åt pappersarbete. Lärare vill undervisa och satsa sina krafter på eleverna – inte på en massa dokumentation som de påtvingats uppifrån.”

Och han fortsätter längre fram:

”…även om det hittills mest varit prat om byråkratin är det nya intresset positivt. Detta blir om inte annat en övning i att tänka som lärare. Ett perspektiv läggs på skolan som handlar inte om vad beslutsfattarna vill utan om vad som faktiskt blir reformernas sammantagna effekt.

Om lärare till exempel uppfattar fler nationella prov och nya regler om skriftliga omdömen som försämringar av arbetsförhållandena behöver slutsatsen inte nödvändigtvis bli att förändringarna var dåliga. Men politiker som försvarar sådana reformer kan inte slå sig till ro med att dessa har gjorts i syfte att eleverna ska lära sig mer. De måste ta bort något annat så att utrymme skapas för de nya arbetsuppgifterna.

Annars blir effekten att lärare ägnar mindre tid åt det allra viktigaste: att förbereda lektioner och ge eleverna genomtänkt återkoppling.”

Lärarnas Riksförbunds förste vice ordförande Bo Jansson var positiv till miljöpartiets förslag på måndagen. Han ville dock att man redan nu ska avskaffa de skriftliga omdömena i år 6-9 där det nu införts en mer detaljerad betygsskala. Läs mer om det här.

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, betyg, Lärarnas Riksförbund, läraryrket, Skriftliga omdömen | Inga kommentarer »

torsdag, 25 oktober, 2012

Rätt trädgårdsmästare?

Arbetsbördan för lärarna i Stockholms stad har ökat så mycket att Lärarnas Riksförbund anmält utbildningsförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Tidigare i veckan kunde vi höra nyheten i Ekot, ”Lärare går på knäna – facket anmäler staden”.

I inslaget intervjuades bland andra  Bo Fransson, lärare på Gubbängsskolan i södra Stockholm som känt av den ökade arbetsbelastningen.

”För fem år sedan valde jag att gå ner, jobba deltid, och jobbat mellan 60-80 procent sedan 2008. Det är för att orka med: det känns lite märkligt att behöva jobba deltid för att orka med ett jobb, som jag måste bekosta på egen hand”, sa Bo Fransson.

Särskilt har arbetsbörda ökat rejält efter den nya grundskole- och gymnasiereformen som infördes hösten 2011.
Det handlar om mer administrativt jobb, bland annat mer dokumentation om elevernas prestationer, planering och möten, administration som ofta utförs på fritiden och utan betalt, och som tar viktig tid ifrån elevernas undervisning.

I Lärarnas Riksförbunds senaste arbetsmiljöundersökning visar det sig också att det är en kraftig ökning av administrativa uppgifter – utan att andra arbetsuppgifter försvinner. Det är tydligt att arbetssituationen försämrats och att bristfälliga rutiner försvårar lärarnas arbete. Lärare väljer också att vara i skolan när de är sjuka eftersom det inte sätts in vikarier.

Undersökningen av arbetsmiljön visar bland annat:

  • Drygt var tredje lärare — 36 procent — uppger att deras arbetssituation har försämrats det senaste året.
  • 90 procent uppger att de administrativa uppgifterna har ökat de senast fem åren – utan att andra arbetsuppgifter försvinner.
  • Varannan lärare i undersökningen får inte den ro och avskildhet som de behöver för att förbereda lektioner och ta del av, bedöma och ge respons på elevuppgifter.
  • 60 procent av lärarna uppger att de har sömnsvårigheter på grund av sin arbetssituation.

I veckan kom så regeringens besked om att en utredning ska tillsättas för att finna en lösning på situationen. Ett mycket välkommet besked för landets alla lärare i grundskola och gymnasiet.

Utbildningsministern tillsätter alltså en utredare som ska se över hur lärarnas administrativa arbete kan minskas och förenklas. Uppdraget ges till Thomas Persson, utbildningsdirektör i Stockholms stad. Alltså just den stad som nu anmälts av Lärarnas Riksförbund för att försämra arbetsmiljön alltför mycket. Det blev ju lite bakvänt det där…

Men utbildningsminister Jan Björklund har onekligen rätt när han säger att: ”Lärarnas huvuduppgift ska vara att undervisa. Sammantaget har administrationen nu blivit en för tung börda.”

Utredaren ska ”kartlägga lärares samlade administrativa börda. Utredaren ska också se över vilket administrativt stöd lärare har tillgång till och ge goda exempel på skolhuvudmän som jobbar effektivt med de administrativa bitarna av läraryrket.”

I Skolvärden kunde vi dock snart läsa om reaktionerna från LR Stockholms ordförande Ragnar Sjölander som utryckte förvåning över valet av utredare. Persson är alltså chef för just den förvaltning, som Lärarnas Riksförbund anmält till Arbetsmiljöverket – på grund av för hög arbetsbelastning.

”Som förvaltningsdirektör har han inte visat någon större vilja att åtgärda de här problemen på ett systematiskt sätt”, sa Ragnar Sjölander.

”Vi tycker att det är lite problematiskt eftersom han är huvudansvarig för arbetsmiljöarbetet i rollen som förvaltningsdirektör. Han motsatte sig 2010 att förvaltningen skulle införa ett system som en arbetsgrupp då presenterade för att minska de administrativa arbetsuppgifterna”, förklarade Ragnar Sjölander vidare.

Om det är rätt trädgårdsmästare som regeringen satt att sköta denna fråga får vi se nästa år. Resultatet av uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2013.

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid | 1 kommentar »

onsdag, 24 oktober, 2012

Sekreterare ska avlasta lärarna

Är en del av lösningen på den ökande arbetsbelastningen på lärarna att skolhuvumännen återinför den administrativa personal som rensades ut under 90-tals krisen?

I Östgöta Corren läser vi att Linköpings kommun nu inför något som kallas för ”lärarsekreterare”. 
Genom  ”lärarsekreterare” och förbättrat IT-stöd är målet att lärarnas arbetsbörda ska minskas.

”Det viktigaste i det här paketet är att minska lärarnas arbetsbörda, att skapa resurser för att avlasta dem. Vi har valt att mynta uttrycket lärarsekreterare, men vad man sedan kallar dem vet vi ju inte, säger kommunalrådet Carina Boberg.

Nu återtstår att se om fler kommuner följer efter.

Dela med andra:

Postat i arbetstid, lärare, läraryrket | Inga kommentarer »

söndag, 30 september, 2012

Hur ska lärarnas löner höjas?

Det förs en debatt om lärarnas löner på debattsajten Newsmill. Hur ska de kunna höjas? Genom att byta huvudman eller genom att utbilda färre lärare? Eller genom en kombination av dessa åtgärder?

Lärarstudenternas, LR Studs, ordförande Freddy Grip, skriver om det hårt kritiserade läraravtalet som han ändå röstade ja till. I debattinlägget förklarar han varför han röstade ja och han menar att medlarna underkände helt SKL som arbetsgivare och förhandlingspart. Han vill också se ett förändrat huvudmannskap där staten tar över från kommunerna.

”Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sa ja till medlarnas hemställan. Vi gjorde det trots att avtalet har brister och inte är tillräckligt för att höja söktrycket till lärarutbildningen. Vi gjorde det för att alternativet var än hemskare. Vi gjorde det trots att det var ett svårt beslut att ta.”

Han avslutar med att understryka att lärarna behöver en annan arbetesgivare på sikt:

”Lärarna är i behov av en stor uppvärdering både vad gäller lön och villkor. 10 000 mer är fortfarande ett krav, en ordentlig översyn och regleringen av lärares arbetstid är fortfarande en nödvändighet. Ska vi få till det så måste vi byta arbetsgivare.

Det är inte nu läge att kräva avgång för fackföreningarnas ledning. Det är nu dags att kräva ett förändrat huvudmannaskap och förstatliga den kommunala skolan.”

På samma debattsajt skriver också läraren Johan Blomberg om att med färre blatser på lärarutbildningarna kan man få upp lärarlönerna. Han skriver  bland annat:

”Lärarnas avtalsrörelse har varit en kamp mellan en högljudd fackpart och en osynlig motpart. Tyvärr har facken kämpat förgäves, de har inte insett att avtalsrörelser inte avgörs av ädla tankar och logiska resonemang, utan av den kraft parterna har att skada motpartens intressen. I det här fallet handlar det om kommunernas ekonomi och deras möjligheter att fullgöra sitt uppdrag från staten att erbjuda utbildning till landets ungdomar.”

Slutligen vill vi tipsa om ett utmärk blogginlägg som läsarna förhoppningsvis redan hittat till, nämligen Fakta och fördom på Magnus Blixts blogg Välkommen till verkligheten. I blogginlägget som särskilt lyfter aretstidsfrågan understryks att lärare måste bli aktivare för att hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivarna. DFet möjliggör också att  facket kan komma till hjälp.

Och Blixt avslutar sitt inlägg med att beskriva hur han hoppas att man ska kuna gå fvidare efter det läraravtal som nu slutits :

”Jag hoppas verkligen vi alla använder kraften i vår frustration på ett konstruktivt sätt – i det lilla och i det stora! Ser framför mig hur bara en del av den strejkvilja som finns omsätts i att man faktiskt säger ifrån och på allvar prioriterar bort de uppgifter vilka man som professionella lärare bedömer ger mindre chanser till kunskapstillväxt än andra uppgifter.”

 

Dela med andra:

Postat i arbetstid, lärare, lärarlöner, Okategoriserade | 3 kommentarer »

fredag, 15 juni, 2012

Öppet brev till skolans huvudmän

I går sa Lärarnas Riksförbund genom Lärarnas Samverkansråd nej till budet från Sveriges Kommuner och Landsting. Ett bud som inte alls beaktar lärarnas arbetsituation och där SKL knappt ansträngde sig för att ge lärarna starten för en verklig uppvärdering av läraryrket.

Med detta Öppna brev till er i SKL och till andra skolhuvudmän, både i friskolor och kommunala skolor, hoppas vi på en något större förståelse inför lärarnas verklighet. Läs och ta ert ansvar. Det är ni som kan lyfta svenska skola genom att ge lärare en drägligare arbetssituation.

Så här skrev en nyutbildad lärare, vi kan kalla henne Angelica, sent i natt till oss. Hon är en av många många lärare som vittnar om en ohållbar arbetssituation.

”Först måste jag säga att jag följer avtalskampen och är mycket glad över att LR tackat nej till det senaste skambudet!

Jag har nu efter 5 års studier också tillryggalagt mig ett år som högstadielärare i en friskola i Stockholm. ALDRIG hade jag trott att läraryrket innebar så mycket arbete och slit som det gjort, – och för en undermålig lön dessutom. Jag gick in på 24 000 kronor, hela ett tusen lägre än övriga nyexaminerade  i åldersspannet 30-35 i kommunen. Desperat som jag var tackade jag hastigt ja till till jobbet eftersom avtalet och lönen redan var förtryckt på papper och rektorn inte gav något utrymme till förhandling, trots min förfrågan. Dumma, naiva och desperata jag. Ett år efter inser jag mitt misstag och är fast, liksom övriga kollegor, i fällan att vill man ha högre lön är det arbetsplatsbyte som gäller.

Mitt år har inneburit många timmars obetald övertid och under sportLOVET hade jag med mig 400 prov hem, – skidåkningen var att glömma och ett mindre sammanbrott vid middagen hemma hos föräldrarna var ett faktum. Mamma rådde mig sjukskrivning och byte av yrke när hon såg mig sliten och rödgråten ständigt sitta med rättning men inte följde jag rådet, för visst biter man ihop? Visst vill man visa sig duktig, – speciellt under sitt första yrkesverksamma år.

Under utbildningar i LRs regi och Lärarutbildningen sades man få en mentor när man som nykläckt gjorde sitt första år, – det så kallade introduktionsåret. Detta bland annat, enligt Skolverket, är föreskrifterna:

- Rektorn alternativt förskolechefen ska också se till att det finns en plan för introduktionsperioden.

- Man får inte sätta betyg ensam, utan tillsammans med sin mentor.

- Skolverket föreskriver däremot att förskolechefen alternativt rektorn ska sätta av tid för introduktionsperiodens genomförande för sig själv, mentorn och förskolläraren alternativt läraren.

- Mentorn ska finnas som ett bollplank och vägleda den nyutbildade så denne kan vidareutveckla sin förmåga att möta elever, sitt ledarskap och sin samverkan med andra i rollen som lärare.

källa:

http://www.skolverket.seHYPERLINK ”http://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291″/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291, 2012-06-15, 02:29

Under mitt första år:

- har det inte funnits någon plan för mitt så kallade ”introduktionsår”

- jag har satt betyg, enligt de nya kunskapskraven (Lgr11),  i ett kärnämne för 120 elever samt i ett ämne som jag ej är behörig i, – 60 elever

- jag har mycket lite extra tid med min så kallade mentor för ”vägledning” eller ”bollplank”

Jag är behörig lärare i grundskolans senare år i ett kärnämne samt ett annat ämne men tackade ja till ett arbete som innebar 75% i mitt kärnämne 25%  i ett ämne jag inte är behörig i. Jag insåg inte då hur mycket tid och slit det skulle innebära med att ha ett ämne jag var obehörig i som dessutom i sig var uppdelad i ytterligare ämnen. På hösten, inför utvecklingssamtalen 180 omdömen, sedan till julen 180 betyg, – ensam. På våren detsamma, – ensam igen. Jag lämnades ensam att utforma betygsdokument för elevernas allra första betyg och hade ingen aning om jag gjorde rätt, – ingen kontrollerade heller.

Till detta kom det nationella provet på vårterminen, – hela ansvaret lades på mig, – från planering till rättning med undantaget att en tjänstledig lärare tog sig an ett av de FEM delproven. Annars var det tänkt att jag skulle ta hand om de 500 andra. Några veckor innan sportlovet började jag räkna på antalet prov jag skulle rätta och kom fram till siffran 500 inklusive ett ytterligare prov i det andra ämnet för en klass samt en uppsättning av 120 texter. Det gick runt för mig och jag förstod inte för en sekund hur det var tänkt att jag skulle klara detta. Min så kallade mentor förstod min situation men sa bestämt ifrån om att inte fråga ämneskollegorna eftersom de inte planerat in denna rättning i sin planering. Ingen informerade mig att det nationella provet skulle innebära 600 prov och jag hade heller inte planerat in detta! På måndagen efter kom mentorn och snäste till om att ämneskollegorna ändå skulle ta en varsin klass rättning. Nu var jag nere i 440 prov, – det såg lite bättre ut. Eftersom det nationella provet i svenska för år 6, 2011, INTE fick vara omdömesgrundande var jag tvungen att, förutan nationella provet, samla in ytterligare underlag, med tillkommande rättning förstås.

Min så kallade mentor satte tidigt ribban för vår relation när denne i enrum talade om för mig att jag inte skulle vara så aggressiv på arbetslagsmötena. Jag blev förvånad och illa till mods och frågade vad denne menade varpå denne sa att jag rent allmänt tagit saker för personligt och att även andra tyckte lika men dessa ”andra” ville mentorn inte avslöja. Jag kände mig sårad, mycket illa till mods och var i totalt underläge. På mötena framöver vaktade jag min tunga mycket noga.

Arbetstidslagen anger i §5 att en heltid högst får vara 40 timmar ordinarie arbetstid per vecka. Vi lärare har ju även förtroendetid vilken är 5,5 timmar per vecka utöver en heltid, – vilket retroaktivt blir till vårt sommarlov. Under höstterminen åkte jag mycket sällan från jobbet innan sju på kvällen samt arbetade helger och lov. På en vecka kunde jag arbeta 50-60 timmar, och jag vet att många av mina kurskompisar som arbetar på andra skolor fått ihop liknande timantal. Jag inser att vara ny i yrket på många arbetsplatser just innebär ett antal fler arbetstimmar, 　men vart går gränsen? Skämtsamt och medlidande säger äldre kollegor ”Det första året ÄR verkligen ett hundår!”, ”Ta det lugnt, du ska hålla i 30 år!” medan jag tänker att jag kanske inte håller året ut.

För en tid sedan satt jag på ett fik och råkade höra ett samtal från bordet bredvid om just yrkesvalet lärare. De diskuterade kring löneläget och menade att för vilken annan lika lång utbildning som helst var lönen minst 10 000 kronor högre, – så hur dum kunde man vara att välja ett sådant yrke, menade dom. Man väljer ju själv. Och där satt jag bredvid och kände mig skamsen, 　och frustrerad. Med facit i hand, – hade jag valt lärarutbildningen om jag fått välja om?

Jag kan förstå om man sliter för karriärstegen, att komma uppåt och utvecklas, att få befordran, att få högre lön, att bli bekräftad. Men vad sliter jag för? Mitt kall? Min roll som altruistisk samarit? För att betala av akademikerskatten? För en blomma och chokladask på avslutningar?

GE MIG EN ANLEDNING ATT STANNA I YRKET!!!”

Så, skolhuvudmän, hur ska vi kunna motivera Angelica och alla andra lärare – erfarna som nyutexaninerade – som nu känner att måttet är rågat?

Vi väntar på ert svar. Varför inte börja med ett seriös bud som gör allvar av de vackra orden om läraryrkets betydelse?

För så som det nu ser ut i landets skolor i klassrum och lärarrum, så kan det inte fortsätta, Och det är ni som har möjligheterna att vända och sätta ut en ny kurs. Ta den möjligheten och ta ert ansvar på allvar.

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, avtalsrörelsen, lärare | Inga kommentarer »

måndag, 14 maj, 2012

Mer administration leder till stress och lägre produktivitet.

Så var det vetenskapligt bevisat, om nu någon tvivlat. Vetenskapsradion i Sveriges Radios P1 berättar att ”Pappersarbete och administration skapar stress”

Vi lyssnar och läser:

”Allt fler yrkesgrupper i Sverige får allt fler administrativa sysslor som de ska utföra vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. Och även om tanken är att effektivisera och spara pengar så blir resultatet ofta det motsatta – stress och en försämrad produktivitet. Det visar en pågående forskningsstudie vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.”

Nej, just det administration ökar inte effektivitet utan skapar stress. Det är något som de flesta lärare kan skriva under på. Anders Ivarsson Westerberg, en av forskarna bakom studien säger till Vetenskapsradion:
”Folk hinner inte med det de ska göra, för det är ju inte så att man tar bort motsvarande arbetsuppgifter när man lägger på administration, utan man förväntas klara av allting på samma arbetstid.”Det är den första sammanhängande studien över det fenomen som forskarna kallar för administrationssamhället. Samtidigt vet ingen egentligen vet vad administration är – det finns ingen allmängiltig definition. Det gör att forskarna inte kan säga exakt hur mycket den administrativa bördan har ökat. Men, säger Anders Ivarsson Westerberg, alla studier som de gått igenom visar att den har ökat.

Vetenskapsradion ställer det relevanta frågan och undrar:

”…kanske ligger det ett grundläggande tankefel bakom framväxten av administrationssamhället? Vi kanske inte ska styra mer om vi tror att något inte fungerar bra, utan tvärtom mindre, att helt enkelt minska administrationen och låta människor koncentrera sig på sina ordinarie arbetsuppgifter?”

Dela med andra:

Postat i Arbetsmiljö, arbetstid, Okategoriserade | 1 kommentar »

måndag, 14 maj, 2012

Lärare måste få mer tid till kärnuppdraget

Bloggen har missat en läsvärs artikel i som publicerades i Sydsvenskan i förra veckan. I ”Lärare tillbringar bara en tredjedel av tiden med eleverna” beskrivs bland annat hur lärare tvingas sitta i möten och göra annat än undervisa eleverna och förbereda samt efterarbeta lektionerna. Det som är lärarens kärnuppdrag.

Dessutom skriver artikelförfattaren professor Inger Enkvist att skoldebatten bör handla om hur vi ska få utmärkta lärare i klassrummen.

Enkvist har skrivit en rad böcker om utbildning och skola som är värda att läsa. I artikeln i Sydsvenskan påminner hon bland annat om att:

”Skoldebatten i Sverige förnekade under många år de problem som fanns i skolans värld. När det gick dåligt för svenska elever svarade till exempel Skolverket att svenska elever kunde andra saker än det som mättes i jämförelser.”

Minns ni det? Det var alls inte länge sedan.

Vidare skriver Enkvist:

”Läraryrket är inte vad det en gång var. Siffror visar att lärare numera bara tillbringar en tredjedel av sin arbetstid med eleverna. Övrig tid går åt till att skriva rapporter och sitta i sammanträde.

Tiden för att förbereda lektioner har minskat och många rektorer har dragit ner på lärarnas förtroendetid, det vill säga möjligheten att välja när och var lärarna vill utföra sitt förberedelse- och rättningsarbete. Den del av skolbudgeten som går till undervisning har minskat och svenska lärarlöner är låga i europeisk jämförelse.”

Enkvist gillar uppenbarligen de skolreformer som nu genomförs – och där ofta Lärarnas Riksförbund varit pådrivande. Enkvist skriver att det kommer att ta ytterligare flera år innan förbättringarna syns, men konstaterar att sättet att tala om utbildning är på väg att ändras i Sverige:

”På Lärarnas Riksförbunds nyligen avslutade kongress i Stockholm sade ett antal viktiga aktörer samma sak: Sverige måste prioritera skickliga lärare för att få upp kunskapsnivån och staten måste återta inflytandet över skolan. Det sade inte bara Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund som är ett av de två stora lärarfackförbunden, utan också utbildningsminister Jan Björklund, elevorganisationen SECO:s ordförande Samir El-Sabini samt socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven.

Och Enkvist avslutar med uppmaningen att:

”Skoldebatten bör nu handla om hur vi ska få utmärkta lärare i klassrummen.”

Hon får både medhåll och mothugg i kommentatorsfältet. Men låt oss citera särskilt ett inlägg från MG. Det är långt men värt att läsa för den som är intresserad av skolans problem:

”Jag räknade vid ett tillfälle förra året, under en femveckorsperiod (januari – februari), antalet olika arbetsuppgifter jag utförde (tiden räckte inte till att registrera hur länge varje uppgift tog). Antalet olika arbetsuppgifter var då 60. När jag i efterhand tittar på de 60 arbetsuppgifter är inte en majoritet av dem kopplade till undervisningen, tvärt om, det är en minoritet.

Sedan förra året har antalet arbetsuppgifter ökat i och med ny skollag, läroplan och kursplaner. Det har inte tilldelats mer tid utan det ska bara genomföras ändå. Det har inte tilldelats fler resurser vilket gör att kritiken är berättigad om att den nya skolreformen är underfinansierad. Resultatet blir en usel arbetsmiljö och utbildning.

Ett av de grundläggande problemen är just att skolan är kommunaliserad. Min käresta som är extremt skicklig controller kunde förklara sammanhanget med ett ord: Interndebitering. Kommunerna är duktiga på att dra resurser från skolan genom olika kreativa lösningar. Dessa lösningar är svåra att granska då de krävs ex högt utbildade ekonomer som kan förstå vad som händer.

I en glesbygdskommun, som ex, tar kommunen ut en hyra som i pris motsvarar vad affärerna i globen köpcenter får betala för sin verksamhet. Datoravtal som är långt över marknadspris till följd av att det är ett kommunalt bolag som interndebiterar verksamheten. Eller, generella sparkrav då kommunen inte klarar av att hantera ekonomin inom andra delar av kommunen. En skola jag arbetade på fick ett år ett sparkrav på sig om två miljoner kr trots att elevunderlaget inte hade minskat, det hade inte tillkommit några investeringsbehov etc i verksamheten. Däremot var det problem med ekonomin i en annan del av kommunen.

Resultatet bli att i slutänden handlar det inte om pedagogik, det handlar inte om utbildning, det handlar endast om, och endast, ekonomi. Det är i det sammanhanget begripligt att efter det att skolan blev kommunaliserad blev rektorernas roll som pedagogiska ledare i princip bortrationaliserad då det övergripande målet är, och förblir, ekonomi.

I det perspektivet är det föga förvånande att förvaltningschefen på ett möte ställer sig upp och säger att vi på skolan måste ”packa” våra klasser så att antalet elever uppgår till någonstans runt 34 – 38 elever. Har man erfarenhet att undervisa vissa klasser där problemen är stora vet man att resultatet av detta kommer att bli sparade pengar, sänkt utbildningsnivå och lärare som inte får möjlighet att göra ett bra arbete.

En annan aspekt av detta är att kommunerna inte har råd att betala den övertid som detta genererar. Det finns, på flera skolor, en tyst överenskommelse om att denna övertid kvittas om det någon gång skulle behövas gå en timme tidigare för ex läkarbesök eller dylikt. Detta innebär att den övertid som sker i skolan inte registreras vilket innebär att det merarbete som de facto sker inte syns. Detta medför två omedelbara konsekvenser.

Den ena är att kostnaden för skolan i vårt land är betydligt högre än vad den egentligen är samt att de som styr skolan men som aldrig är i kontakt med densamma, exempelvis nämndpolitiker, ekonomer med flera, tror sig se ett effektiviseringsutrymme som inte existerar. Resultatet blir att man lägger på skolan ytterligare arbetsuppgifter som det inte finns utrymme för och som förtar det som är skolans mål: Att utbilda elever! Resultatet blir att vi får sämre utbildade elever.”

Dela med andra:

Postat i arbetstid, kommunaliseringen av skolan, lärare, lärarlöner, Lärarnas Riksförbund, Okategoriserade, skolans finansiering | 3 kommentarer »

onsdag, 9 maj, 2012

Ilsken och uppgiven eller stridslysten

När vi läser i kommentarsfältet i Svenska Dagbladet i dag där man skriver om att lärarna lämnar skolan så ser vi flera inlägg som är såväl ilskan som uppgivna, eller stridslystna. Särskilt ett litet mer desillusionerat inlägg fastnar i minnet:

”Jag slutade som lärare för två år sedan, jag har under mitt trettio år långa arbetsliv i varierande branscher aldrig sett så uselt ledarskap som i grundskolan. De misslyckade lärarna som inte har ämneskunskaper eller undervisningsskicklighet får naturligtvis ingen respekt av eleverna och väljer istället att gå på de för tillfället politiskt korrekta fortbildningarna som t.e.x livskunskap. Dessa ursäkter till lärare, som för övrigt föredrar att kalla sig pedagoger, blir sedan biträdande rektorer. Resten är historia. Lycka till med en skola i världsklass!”

En anna lärare, Sorglig, skriver:

”Ärligt talat – ni har inte råd att INTE höja lärarlönerna – för min del är det för sent – så snart jag hittar något annat är jag också borta från den svenska skolan. Och det blir inte lätt för skolledningen att hitta en ersättare för mig som har läst engelska och tyska i fyra år i Lund plus den pedagogiska utbildningen. Fem av mina studiekamrater arbetar redan utomlands eller här hemma på olika företag. Vi som är kvar får utföra fler och fler administativa uppgifter samtidigt som skolledningen på min egen skola ökar på vår undervisningsskyldighet eftersom usken togs bort för ett antal år sedan och då finns det ingen övre gräns längre! Medarbetarsamtal är ett skämt – man får ingen uppskattning för det pedagogisa arbetet – det viktigaste är att marknadsföra skolan! Min enda tröst är att ingen av våra tre barn har valt läraryrket!”

Det vittnesmål som ”fd lärarinna” ger är också värt att citera i sin helhet:

” Jag var glad när jag var färdig lärare. Första jobbet, på en friskolekoncern så fick jag undervisa 30 timmar i veckan, vara med i obligatoriska personal och planeringsmöten 8 timmar i veckan. Dessutom fick vi höra att om dessa 2 kvarvarande timmar av vår semestertjänst inte räckte till för rättning, planering och elevmöten så var vi ineffektiva. Övertid var förbjudet. 5 veckors semester gällde, och när eleverna inte var där under sommaren så målade vi väggarna, städade och polerade golven, och skötte om gräsmattan. Allt för att skolan skulle kunna spara pengar. Lönen var 18500 kr i månaden och studielånen 300.000

Jag bytte arbetsplats, och försökte påverka min situation. Jag förstod att jag inte skulle orka i längden. Jag insåg att även här var bördan för hög, men ingen lyssnade. Ändringen av antalet kurser jag skulle undervisa i kom först när schemaansvarige protesterade. Han hade inte plats för alla mina kurser i schemat under elevernas ordinarie skoltid, ens om jag inte fick en enda lunchrast under veckan. Schemat var ett problem som måste lösas. Min arbetsbörda var inte något att bry sig om. Min lön var nu 20 500kr i månaden efter 6 års arbete som utbildad lärare, och jag hade blivit belönad för att vara en duktig lärare med en löneökning på 500 kr ett år, istället för de framförhandlade 150 kr i månaden.

Jag bytte skola igen, för tredje och sista gången. Jag stannade bara ett år till i läraryrket. Efter år inom den privata och kommunala verksamheten så orkade jag inte mer. Jag bytte yrke och ingenting kan få mig att vända tillbaka. Jag älskar fortfarande att undervisa, och jag vet att jag är en duktig lärare, saknad av eleverna för min förmåga att få dem att förstå och för att jag faktiskt brydde mig om dem.

Det talas så mycket bland kommentarerna här om elever med utländsk bakgrund, om föräldraansvar, och som lärare får vi höra att skolan måste effektiviseras av sittande skolminister. Elevers olika bakgrund och föräldrarna var aldrig ett stort problem, snarare en tillgång i de flesta fall. De stökigaste eleverna var svenska ungdomar som stökade för att vara coola, de duktigaste och flitigaste kom från andra länder.

Varför undviker man att tala om själva styrelseskicket av skolan, och det faktum att det inte finns något som reglerar hur många arbetsuppgifter och antalet undervisningstimmar en lärare ska ha? Eller att skolan är det som först sparas in på när kommunerna har ont om pengar, eller när friskolechefen vill kunna köpa sig en ny mercedes?”

Dela med andra:

Postat i arbetstid, avtalsrörelsen, lärarlöner, Okategoriserade | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg