Att ducka för det viktiga

Det finns de som hävdar att skolan egentligen är statlig redan i dag. Därför menar de behövs ingen förändring av styrningen och finansieringen av skolan.

På exempelvis Twitter uppvaktas nu rikspolitiker om att staten ska se till att höja lärarnas löner trots att de inte är huvudmän. Samtidigt hävdas det just nu att skolan är statlig eftersom den till stora delar regleras av staten. Och detta görs av fackliga företrädare som rimligen borde veta hur skolans huvudmannaskap faktiskt ser ut. Dessutom säger de, även det på Twitter, att deras förbund minsann “INTE sagt att skolan ska var kommunal”. Vi noterar.

Och om man nu talar om att skolor redan är statliga (notera pluralformen) – då har den av Göran Persson framdrivna kommunaliseringen med riksdagsbeslutet 1989 och genomförandet 1991 kanske bara varit en hägring?! Det tycks vara bara en alltför bekväm smitstrategi från personer som inte vill se någon förändring av skolans organisation och styrning.

Tanken kanske är att efter Leif Lewins välgörande och djupgående utredning plötsligt kräva att staten ska stå för lärarnas löner? Det är kanske det som är modellen? Att staten betalar och kommunerna fortsätter göra som de vill? Men det kan väl ändå inte vara så att man bara vill ha en engångsbetalning utan uppföljning? Det låter minst sagt lite osäkert.

Å ena sidan säger kritikerna att man vill att debatten ska handla om det som gör skillnad i lärarnas konkreta vardag, alltså inga förändringar på statlig eller nationell nivå avseende styrning och finansiering av skolan. Och å andra sidan är det första man gör att ställa sig utanför riksdagen och genomföra offentliga utvecklingssamtal och sedan skicka med politikerna utvecklingsplaner för att förbättra det som de faktiskt inte har makt över. Hur nås en förändring genom detta teaterspelande?

Nej, vill man på allvar påverka och förbättra lärarnas konkreta verklighet och arbetsvillkor borde man står utanför de 290 kommunhusen. Men det blir ju lite ohanterligt. Kanske är det då enklare att ducka för det viktiga och låtsas att staten redan är huvudman för skolan? Därför väljer man att se det som bara en fråga om etiketter och ord? Tyvärr liknar det alltför mycket Orwellskt nyspråk.

Eller kanske inser även kommunskolans försvarare faktiskt att nu krävs ett statligt huvudmannaskap för skolan? I så fall säger vi: Kom igen! Välkommen i kampen för en nationell och likvärdig skola. En statlig skola som åtta av tio lärare vill se.                    

Lämna en kommentar

  • (will not be published)