Fler lärare går nu ut och understödjer Lärarnas Riksförbunds kritik mot den nya lönseättningsmodell, eller lönereform som den kallas, som Stockholms Stad försöker genomföra.
LR Stockholm har varit ute och underkänt tanken på att grupplönesätta lärare på ”svaga” och ”starka” skolor. Där alliansstyrda Stockholm ser uppmuntran ser lärarna en nedtryckande modell.
I ”Svaga skolor kommer att förlora sina bästa lärare” skriver några lärare att det är en orättvis lönereform:
”De nya lärarlönerna i Stockholms skolor kommer inte att leda till att svagpresterande skolor höjer sina resultat. Tvärtom kommer både elever och lärare att vilja fly de ‘svartlistade’ skolorna. Utbildningsförvaltningen bör tänka om och satsa på att få kvalificerade lärare till de skolor där de behövs mest”, skriver lärarna Björn Kindenberg och Anna-Karin Frisk.
”Blir lönereformen verklighet kommer den att innebära en elevflykt, årligen upprepad när utbildningsförvaltningens ”svarta listor” i framtiden släpps. Men också lärare vill förstås till de skolor som har de bästa eleverna, särskilt då om medellönen där är högre. Duktiga lärare kommer att söka sig bort från de skolor där de behövs mest, det vill säga där de pedagogiska utmaningarna är som störst.
Och tillägger:
”Utbildningsförvaltningens reform luktar illa av amatörmässigt näringslivsledarskap. Produktionsmål och bonusar för en avdelning kan nog vara fungerande, även i offentlig verksamhet. Men, säg, en läsktillverkare som i syfte att öka colaförsäljningen skulle gå ut och förkunna att företagets cola är av högsta kvalitet, medan dess apelsinläsk är fullkomligt odrickbar, skulle bli utskrattad – och förmodligen snart satt i konkurs.
Vill man i utbildningsförvaltningen ta efter företagsprinciper för verksamhetsutveckling, så gör det åtminstone på ett professionellt sätt.”
Utbildningsförvaltningens reform är en logisk följd av den ovilja som finns politiskt att betala lärarna allt för mycket. Efter att ha säkerställt kostnadsbegränsningen ägnades sedan inte mycket processorkraft åt reformens långsiktiga följder, eller att stort missnöje skulle spridas initialt. Det viktigaste kriteriet var ju redan uppfyllt.
Verkligheten-
Vi som lärarkollektiv måste bättre fokusera på den stora löneutvecklingsskillnaden mellan
förskollärare 79% samt genomsnittet för Sverige 79% löneutveckling de senaste 15 åren
mot ämneslärare på grundskolans senare år och gymnasiet endast fått 52%, Att alla lärare i genomsnitt sedan fått 62% under samma tidsperiod bör ju innebära att låg-mellanstadielärare (tidigarelärare) har fått 65-66% i löneutveckling men hjälper ju föga den största reallöneförsämringen genom tiderna i Västerländsk historia
Hade vi haft kvar Lönegradssystemet hade mindre tid gått åt till att diskutera orättvisa löner,
och så kanske varje adjunkt hade kunnat undvika att förlora så mycket som 3 miljoner i livslön (innan skatt). Visst är det en besparing i statsbugeten men vilken annan yrkesgrupp skulle godta något liknande i Sverige. I Schweiz tjänar lärare som läkare 80 000/mån men för 30 år sedan hade de bara dubbelt så mycket -Inget att undra på att ungdomar väljer andra yrken.